Etikettarkiv: Gröna Klimatfonden

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.

 

 

Lövin lovar anpassningspengar – så fördelas de

När Isabella Lövin förde Sveriges talan på High-Level segmentet onsdag förmiddag utlovade hon ungefär 27 miljoner dollar i klimatfinansiering. 

Dessa 250 miljoner kronor fördelas, enligt vad vi erfar, på 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden, 30 miljoner till nya Capacity Building Initiative for Transparency och några mindre poster vi inte fått specificerade.

Detta är positiva besked . Anpassningsfonden gapar tom efter att inkomstströmmen från CDM-transaktioner nästan helt torkat ut och fokus för statlig finansiering hamnat på Gröna Klimatfonden. Detta trots att vi vet att Anpassningsfonden varit effektiv i sina projekt men – och här uttrycker jag mig försiktigt – inte vet hur kostnadseffektiv Gröna Klimatfonden är.

Anpassningsfondens framtid har också blivit central i förhandlingarna här på COP22, eftersom det är oklart och förhandlarna är oeniga om och hur den ska flyttas från att ligga under Kyotoprotokollet till det nya Parisavtalet. Dess roll gentemot Gröna Klimatfonden behöver också klargöras.

LDC-fonden är jag mer osäker på nyttan av. Fonden  är sällan med i samtalen och själva den avgränsade fokuseringen försvårar för den typ av syd-nord och syd-syd-samarbete som många pekar på en nyckel i klimatfrågan.

Men pengarna är preciserade snarare än nya. De är redan anslagna i höständringsbudgeten samt budgetpropositionen för 2017,  men hur de ska användas har inte preciserats förrän nu. Noga räknat är budgetpropositionen inte heller antagen av riksdagen än, så brasklappen ”pending parliament approval” är värd att ha med sig.

Men man får inse politikens logik; att det finns ett behov av att presentera något på COP och att det mycket väl kan inspirera andra att höja sina åtaganden – på samma sätt anslog Tyskland 50 miljoner euro till Anpassningsfonden här i Marrakech.

I tider där mycket kring Trump är osäkert, men det får ses som självklart att han drar tillbaks USA:s internationella klimatfinansiering, är det svenska bidraget en viktig signal.  Då får vi tåla att det är pengar som redan aviserats förut.

Mattias

Lövins anförande finns här.

Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och CDM redovisar

Gröna Klimatfonden (GCF) anvisar 28% av sina resurser till klimatanpassning, 27% till utsläppsminskningar och 45% till projekt som täcker båda områdena, rapporterade GCF till COP. En kontaktgrupp ska ta hand om de frågor som uppkommit under detta möte och som inkluderar:

  • Hur fonden kan stödja alternativa ekonomiska utvecklingsmodeller (Bolivia)
  • Vilka kriterier fonden har för bankers medverkan (Nicaragua)
  • Säkerställa att fonden servar alla utvecklingsländer (G77 & Kina)
  • Klargöra fondens långsiktiga överlevnad (Afrikagruppen)
  • Förstärka GCF:s roll i att omvandla NDC:s till konkreta klimatåtgärder (LMDC)
  • Förenkla ackrediteringsprocessen (AOSIS)
  • Förstärka privata sektorns medverkan (USA och Nya Zeeland)

Anpassningsfonden (AF) redovisade att den framtida finansieringen är osäker eftersom man är beroende av frivilliga bidrag efter att CDM-marknaden ”kollapsat” – transaktionsavgiften som går till AF ger nu nästan ingenting. G77-gruppen med Kina efterlyser ökad finansiering för AF, vilket en kontaktgrupp nu ska hantera. COP-sekretariatet efterlyser också konkreta förslag på hur fonden kan inkluderas i Parisavtalet, utifrån ett förslag som togs fram 2015.

CDM:s styrelse redovisade att över 8000 utsläppsminskande projekt registrerats i 111 länder och att över 1,7 miljarder utsläppsreduktioner (CERs) levererats över 15 år. Volymerna minskar nu kraftigt och styrelsen uppmanar till mer frivillig klimatkompensation genom CERs. I anslutning till detta diskuterades den kommande finansiella mekanismen, där det råder bred enighet om att den ska vara centraliserad, bygga på CDM:s erfarenheter och undvika att utsläppsminskningar räknas dubbelt – men hur det ska ske är i dagsläget oklart.

 

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

COP: Därför dröjde det (dessa strulade…)

Missförstå mig inte. Jag tror på ett avtal. I Paris. I kväll. Men podiet var länge tömt på folk, vi blev nästan två timma senar och ryktena började surra. Nu hoppas vi att strulet är över och att dessa potentiella skärmytslingar inte stjälper hela alltet:

  • Lågoddsaren: Icke-LDC Afrika, som är upprörda på att LDC-länder och SIDS får särskild behandling. I Gröna Klimatfonden särbehandlas hela Afrika, och det har funnits förslag på det. Läs mer om hur LDC utses här (det är inte som du tror…)
  • Indien, som tycker att man för tidigt får en slags ansvar för både utsläppsminskningar – med femåriga NDC:s som ska vara kvantifierbara – och för finansiering, där nya regler ska införas 2025. Men jag tror de sväljer det.
  • USA kan det ha kunnat vara, även de har sett så leende ut att de verkar tåla det “shall” i ”continue taking the lead by undertaking economy-wide absolute emissions targets” som de egentligen är emot – det är för skarpt (byt till ”should” säger de). Det löstes till slut med att förklara det som ett ”korrfel”.
  • Kina; har gett tummarna upp trots att de har ungefär samma NDC-förbehåll som Indien och samma önskemål att behålla en tudelad värld lite längre. Men de ser inhemska utsläpp som snart peakar och har funnit USA i klimatfrågan – men har USA och Kina en kompromiss på gång om shall/should?
  • Saudiarabien med kompisar är inte nöjda, men de har fått ganska fina skrivningar om att balansera utsläpp med sänkor och sluppit procentsatta utsläppsmål så de får låta sig nöjas.
  • Ryssland, Ukraina och Vitryssland vet man inte var man har, de har inte sagt mycket och har tidigare (bl.a. Doha) varit besvärliga i sista stund.

Återstår att se hur detta slutar…

 

När COP slutar? Det struntar jag i! (men jag vinner vadet)

Tidpunkten då vi ska få ett nytt utkast till klimatavtal har skjutits upp än en gång. Än en gång får jag oroliga sms från journalister som undrar ”när tror du att det tar slut?”, och reportagen i alla morgontidningarna börjar med varianter på temat ”förhandlingar på övertid”. I förhandlingsdelegationerna – ingen nämnd, ingen glömd – finns det vadslagningar om när sista klubbslaget faller.

Men vet ni: Det är trams, för att använda statsministerspråk. Om ett avtal tar ett dygn till att hamra fram, så gör det faktiskt ingenting. Om det blir sämre av att vi inför en artificiell deadline, så är det däremot oerhört tragiskt – för den verkliga deadlinen, den har vi för de klimatpåverkande utsläppen, och där är det bråttom.

Samtidigt måste vi inse problemen med att förhandla längre än man hade tänkt sig. Redan fredag stängde många av fiken, kaffepulvret var slut på många håll (borde inte vara ett problem i utkanten av världens främsta kaféstad men så var det), och på fredagkväll fick man i det närmaste vada fram i högar av papper, kartong och oanvända giveaways från ländernas paviljoner (där de berättar hur mycket de gör för klimatet).

Rent praktiskt så har många trott på det franska budskapet att vi skulle vara klara fredag, och har bokat biljetter efter detta. Delegationer decimeras, de som är kvar av förhandlarna får ta frågor de inte egentligen är experter på. Kombinera det med en tilltagande trötthet hos många förhandlare, och vi inser att en förhandling i all oändlighet förstås inte är lösingen.

Men om vi räknar bort den första veckans tekniska förhandlingar som inte ledde till mycket mer än att skyttegravarna var väl grävda och förberedda när den politiska veckan vidtog, så har vi faktiskt förhandlat mänsklighetens kanske viktigaste avtal i mindre än en vecka. Och under 20 år, 20 COP-möten och oändliga mellanmöten, har vi laddat för detta. Så låt förhandlingarna ta sin tid, och låt det bli bra. Så att vi inte, med mer statsministerord, måste avfärda avtalet med ”Det där är bara papper”.

Mattias Goldmann

(jag har slagit vad om söndag morgon klockan sex. Det sade jag redan första veckan).

 

 

 

Kina

I skrivningarna i det nya klimatavtalet står det att vi ska nå en global klimatfinansiering på minst 100 miljarder US dollar år 2020 och framåt. Det kan komma från en lång rad källor och det kan kanaliseras på många sätt – påståendet att det absolut ska gå via Gröna Klimatfonden eller någon av de andra FN-institutionerna har inget stöd i avtalsförslagen, inte heller i det ursprungliga beslutet i Köpenhamn.

 

Det som däremot står klart – om nu skrivningarna i textförslaget som lagts fram blir beslutade – är att hela summan ska komma från utvecklade länder, till skillnad från utvecklingsländer; den tudelning av världen som en stor del

 

 

Brasilien är nu med High Ambition Coalition, som på sin pressträff klargjorde att

 

Schweiz, Island, Seychellerna, Fiji, Luxemburg, Grenada och tidigare Kanada är några av de som nyss gått med i koalitionen, som representerar olika grupper i förhandlingarna

 

1.5 grader

Decarbonization

 

Norges miljöminister ”En verklig risk att vi låser fast oss i låga ambitioner”.

 

Ambitioner kräver substans, med vettiga transparensregler som säkerställer att målen inte bara är en bit papper. Vi är inte emot differentiering, men alla måste göra så mycket de kan.

 

Varför är inte Kina med? Man måste ha med sig konkreta ambitioner för att få vara med.

 

EU representeras av Luxemburgs miljöminister

 

Vad vill civilsamhället?

Civilsamhället är inte parties (som i COP – conference of the parties), och därför är det inte riktigt fokus på dem i förhandlingarna. Dessutom är civilsamhället så mångfacetterat att deras synpunkter ibland tar ut varann; hur mycket har forskarnas Ringo egentligen överens med barnens och ungdomarnas Youngo? Lägg till att varje del av civilsamhället ska representera aktörer från hela världen, så näringslivets Bingo ska ena vad svenskt, ryskt, och colombianskt näringsliv tycker, samt vad både cleantech och oljeindustrin önskar. Inte undra på att det kan bli utslätat.

 

Fores är med i Ringo (research) och har särskild insyn i Bingo (business), och har sett skrivningarna urvattnas till minsta gemensamma nämnare innan de lämnas en eller läses upp för en mestadels ganska måttligt intresserad församling, där någon från förhandlingens presidium eller dess närhet bedyrar att just denna grupp är fantastiskt viktig för klimatförhandlingarna och att man lyssnar alldeles särskilt på dem: Ursprungsbefolkningars rättigheter är helt centrala, ungdomarna är vår framtid, utan näringslivet går inte detta, jordbruket är grunden för allt, fackförbunden når ut till de som ska göra jobbet, miljöorganisationerna och vi står på samma sida, de lokala myndigheterna är närmast verkligheten…

 

Vid ett möte med Frankrikes miljöminister Ségolène Royal framförde organisationerna bland annat följande:

 

  • BINGO: Vill bli omnämnda i avtalets inledning, vill se internationella mekanismer inklusive utsläppshandel för att påskynda utsläppsminskningar.
  • TUNGO (Trade Unions, fackförbund): Inkludera mänskliga rättigheter, Loss and damage och en mekanism för uppföljning av åtaganden
  • ENGO (Environmental, miljöorganisationer): Förtydliga utsläppsmål och särskilda mekanismer för att uppfylla åtaganden, revidera målen redan 2020
  • Farmer (lantbruket): Mycket besvikna på att de inte nämnas i texten, önskar särskilt stöd för jordbrukets omställning.
  • RINGO: Önskar fokusera på hur forskningen kan bidra till att klimatavtalet implementeras efter COP21.
  • YOUNGO (unga)

 

Ursprungsbefolkningar avgav inget konkret utlåtande, men har under COP21 arbetat mycket – och relativt framgångsrikt – för att få skrivningar som nämner dem i avtalet. Näringslivet anger sig vara nöjda med att vara omnämnda, vilket ibland tycks vara en överordnad fråga för respektive grupp.

 

Vilka är grupperna och vad får de göra? Det beskriver FN här

https://unfccc.int/files/parties_and_observers/ngo/application/pdf/constituencies_and_you.pdf

 

 

 

On a related note, ECO always understood the Durban mandate was ?to develop

a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force

under the Convention applicable to all Parties,? to mean an international

agreement would have some teeth. Simply put: the bracketed wording on

?compliance? needs to be included in the Paris Agreement.

Två mycket centrala svenska förhandlare satte sig lugnt på Sveriges platser – i åhörarrummet. Så småningom ingrep en rådig svensk observatör och frågade om de inte borde vara i rummet där själva förhandlingarna ägde rum, varpå de skyndade dit.

USA:s chefsförhandlare Todd Stern stod i kön till den billiga brick-maten som en helt vanlig hen strax före förhandlingarna, och USA var sedan enda större land som inte sade något alls under hela mötet. Samtidigt är John Kerry på plats hela konferensen och spelar bakom skynket.

Det papperslösa samhället? Pah… När det kommer nya versioner av förslaget till avtal är köerna långa till informationsdeskarna där man kan få en utskrift, trots att appen Negotiator har allt material och det förstås finns på UNFCCC:s hemsida. Värst på att slösa papper är annars CAN, miljöorganisationernas samarbetsorgan, som formligen trycker sitt dagliga nyhetsbrev på alla deltagarna, trots att man fått det på mejlen någon timma tidigare.

Romson (och Goldmann) tog tåget, centerpartisterna tog Teslan, miljöräven Urpo Taskinen cyklade hela vägen medan Cameron hängs ut i brittisk press för att han flög till Paris och i korridorerna planeras redan för hur man tar sig till Marrakesh på grönaste, mest uppseendeväckande sätt. Det är lite långt för Teslan och cykeln.

 

Slår man fast 1,5 grader politiskt innebär det att vi måste släcka ner jorden på måndag efter COP21, säger Rockström till Miljöaktuellt.

 

 

 

 

 

 

CCAC: Starta och gå vidare

The CCAC is a voluntary international coalition of governments, international organizations, the private sector and non-governmental organizations (NGOs), which focuses on addressing short-lived climate pollutants (SLCPs). The CCAC was created in February 2012 by Bangladesh, Canada, Ghana, Mexico, Sweden and the US, together with the UN Environment Programme (UNEP). It is open to countries and non-state actors, and currently has 110 partners consisting of 50 country partners and 60 non-state partners.

LCPs include black carbon, methane, tropospheric ozone and many HFCs. These pollutants have a near-term warming influence on the climate, and, with the exception of HFCs, are also harmful air pollutants that affect human health, agriculture and ecosystems. The objectives of the CCAC include raising awareness of impacts and transformative mitigation strategies of SLCPs. It also seeks to: enhance and develop new national and regional actions; promote best practices and showcase successful efforts; and improve scientific understanding of SLCP impacts and mitigation strategies.

SECTORAL AND CROSS-CUTTING INITIATIVES: The CCAC has approved 11 Initiatives. Its seven sectoral Initiatives are on: Agriculture, Bricks, Cookstoves, Diesel, HFCs, Oil and Gas, and Waste. The four cross-cutting Initiatives are on: Assessments, Finance, Health, and Supporting National Action Plans (SNAP) on SLCPs.

The seventh High Level Assembly (HLA) of the Climate and Clean Air Coalition to Reduce Short-Lived Climate Pollutants (CCAC) took place on 8 December 2015 in Paris, uring the meeting, partners reported back on successful policies and actions to address SLCPs and announced their plans for future work. The Assembly also formally launched the CCAC 5-Year Strategic Plan and Framework for Demonstrating Impact (HLA/MAY2015/02) and approved the Paris Communiqué which highlights the commitment of all partners to work together to reduce SLCP emissions (HLA/DEC2015/03).

he Assembly formally launched the CCAC’s 5-Year Strategic Plan and Framework for Demonstrating Impact (HLA/MAY2015/02) and approved the Paris Communiqué which highlights the commitment of all partners to work together on reducing SLCP emissions (HLA/DEC2015/03).

In his closing remarks, Achim Steiner highlighted the CCAC’s achievements in bringing all actors together to tackle the problem of SLCPs.

The Netherlands highlighted the importance of: scaling up SLCP action in key areas, such as sustainable waste management; and working in partnership with governments and the private sector such as the Lean and Green Programme and the Global Green Freight Action Plan.

 

Sweden emphasized the Arctic Council’s work on adopting a collective numerical goal to reduce emissions from black carbon in 2017. She also highlighted: the national report on black carbon emissions; strategies to improve air quality; support for research on emission scenarios and inventories; and the city-to-city exchange in the area of municipal solid waste.

he Russian Federation highlighted the importance of cooperating in the Arctic, announcing its contribution of 10 million Euros to the project support mechanism under the Arctic Council,

WB She noted the first auction under the Pilot Auction Facility for Methane and Climate Mitigation and announced a second to focus on methane in waste. Further, she said there is remarkable progress under the Zero Routine Flaring by 2030 initiative.

Shindell reported a first time ever drop in methane emissions without a recession, noting this was mainly due to a transition from coal to natural gas in China and the US.

S$1.8 million to the CCAC Trust Fund for 2015 and 2016. He also underlined a recent national study on co-benefits of greenhouse gas mitigation options for reducing SLCPs.

 

Kenya highlighted their engagement in the CCAC and expressed their expectation that the 5-Year Strategic Plan will help scale up action to reduce SLCPs. Finland highlighted the unique multi-stakeholder nature of the partnership and noted that CCAC’s goals are in line with the Sustainable Development Goals. She announced Finland’s contribution of 100,000 Euros to the Trust Fund She also noted the importance of private sector clean technologies, citing the example of renewable diesel, and the linkages with work in the Arctic.

 

Ghana noted its efforts to reduce emissions from kerosene lamps and achieve zero flaring in oil production. France outlined domestic actions and plans to reduce methane emissions from domestic waste, agriculture, city transportation and freight and cargo, highlighting their engagement in the Global Green Freight Action Plan and public procurement obligations for clean public transport.

The Carbon Disclosure Project supported science-based targets and noted their work on the potential to include SLCPs in business reporting.

De tre stora frågorna

 

 

http://www.st.nu/opinion/debatt/klimatavtalet-fokusera-pa-utslappen

 

http://www.st.nu/opinion/debatt/vart-ar-vi-pa-vag-med-klimatet

 

 

http://www.corren.se/asikter/ordet-fritt/dubbla-budskap-om-miljon-8923411.aspx

 

http://www.st.nu/opinion/debatt/vart-ar-vi-pa-vag-med-klimatet

 

http://www.gd.se/opinion/insandare/det-ar-de-rika-som-ar-problemet

 

http://bohuslaningen.se/asikt/debattochinsandare/1.4530425-flyget-maste-bara-sina-klimatkostnader

 

http://norran.se/asikter/debatt/klimatavtalet-ambitiost-viktigare-an-bindande-498744

http://ox2.us5.list-manage1.com/track/click?u=14f4bfdbe3532204a5e1fe6d8&id=6b00d68fc8&e=6528a9d97e

The Paris Summit is about so much more than delivering an international agreement, it is the market-making moves that will determine its success

08 Dec 2015, 13:20

What is the Paris Summit for? The answer seems obvious, its goal is the delivery of an ambitious new international climate change deal that provides a more co-ordinated approach to meeting the previously agreed target of keeping temperature increases within ‘safe’ margins, be they 2C or 1.5C. That is what it is for.

But it is also about something else. The delivery of a new accord and the agreement of new temperature targets will not, in and of themselves, reduce global carbon emissions by one gram. In fact, given the willingness of those ministers who could catch the train to the talks to take a flight the summit will increase carbon emissions by more than it should have done. The primary goal of the summit is therefore to help mobilise massive investment in the low carbon infrastructure, which, according to recent evidence, can deliver the necessary reductions in emissions without harming the global economy. Against this measure, regardless of what happens in the next few days of political machinations, the Paris Summit has far surpassed expectations.

An ambitious agreement this weekend will provide yet more policy certainty for businesses and help unlock levels of low carbon investment which are higher still. But significant progress on this front has already been achieved.

The avalanche of green business announcements seen over the past 10 days has been genuinely remarkable. From the tech billionaire’s multi-billion dollar R&D commitments to the states and cities detailing plans to cut emissions by a level equivalent to the total current emissions of China. From the development banks unleashing billions of dollars of new climate funding to the various sector alliances promising to accelerate the development of solar power, green buildings, zero emission vehicles, and various other clean technologies. From the Financial Stability Board’s climate risk disclosure commitment to multinational firms sourcing all their power from renewables. It is increasingly clear the shift in corporate engagement with climate change that has been gathering pace for the past decade is finally starting to come of age.

What is so encouraging about the flurry of announcements is the extent to which they go beyond the outbreak of target-itis that has marred previous climate summits. Yes, there are still plenty of well-meaning and vague climate change commitments being made that will only be tested well after the bosses that made them have left to spend more time with their yachts. But there are also a host of solid investment, project, and technology commitments to back these targets up. What we are seeing at Paris goes beyond the usual rhetoric and instead delivers real market-making plans that will serve to create demand for clean technologies, driving the march of LEDs and solar panels and electric cars and so many other emerging technologies further into the mainstream.

Crucially, it also promises ever tighter collaboration across industries and between the public and private sector in a bid to drive global demand for clean tech ever faster. The sharing of best practices enabled by groups such as IRENA and Narendra Modi’s new solar alliance looks set to knock decades off the amount of time it takes to deploy clean technologies at scale. Some of these initiatives will no doubt disappoint and end up as little more than Air Mile-generating talking shops. But others will rapidly expand the reach of the green economy into new markets and industries, cutting emissions and driving investment in the process while also helping emerging economies avoid the coal-fired development path that would spell disaster for the global economy, not to mention the lungs of their citizens.

It has been said before, but what is underway is the world’s first planned industrial revolution. In the past 10 days the planning has taken a giant leap forward.

What is so encouraging for the clean tech and green business sectors – beyond the obvious fact that every billion dollars of new low carbon investment and every national climate action plan creates major new markets for them – is that the Paris Summit comes at a point when growing numbers of businesses are ready for this uptick in demand. By luck or by design COP21 has coincided with a period when the companies that have driven the green economy to date are entering an exciting new phase in their development.

The first phase of green business development was about awareness there was a serious problem and acknowledgement more sustainable business models were part of the answer. The second phase of green business development, which has spanned much of the past five to 10 years, was dominated by the aspiration to deliver greener ways of doing business. At its best it was defined by effective target-setting, pioneering clean tech pilot projects, and the emergence of some genuinely low carbon organisations; at its worst it was characterised by cynical levels of ‘greenwash’. The third phase, which a growing number of global businesses have now entered, is all about action: large scale investment and deployment of low carbon infrastructure, the transition of successful green pilots into company-wide initiatives, the creation and expansion of new clean tech markets.

Incidentally, the fourth phase rather annoyingly breaks the run of words starting with an ‘A’ – I’ll never have what it takes to write a corporate self-help book – and is defined by transformation. It is probably another 10 to 20 years away, but you can see its seeds in proposals from the likes of Unilever to become a genuinely sustainable multinational or the growing number of companies signing up to net zero emissions targets. They will deliver a corporate world markedly different from the one we have all grown up in and the pace at which this transformation is completed will largely determine whether internationally agreed temperature goals are honoured.

The numerous market-making and market-shaping initiatives announced in the past few days go with the grain of this phased corporate transition. As do the flurry of new corporate commitments that go beyond worthy but inadequate pledges to trim carbon emissions and instead set clear science-based emission reduction goals or unequivocal plans to end investment in and reliance on fossil fuel energy.

The network of INDCs, Mark Carney’s climate risk disclosure crusade, the billions of dollars of new R&D funding, the climate-related development finance, the co-operation and co-ordination between cities, regions, and businesses are all designed to put in place the carrots and sticks necessary to drive this new phase of clean tech deployment and emission reduction action (interestingly, the approach appears weighted in favour of carrots over sticks – political leaders know the easiest way to get a positive response from business leaders and are still reluctant to wrestle with the obvious implications the low carbon economy has for high carbon incumbents).

These measures also make those businesses and governments currently seeking to pull in the opposite direction and undermine clean tech markets look ever more isolated and short-sighted. As new markets expand, the myriad of initiatives born on the sidelines of the Paris Summit make it clear those seeking to protect old, unsustainable, polluting markets are backing the wrong horse.

What is the Paris Summit for? Its goal is the ushering in of a new era of Green Business 3.0. It looks like it might just succeed in doing so.

 

 

Clean Energy Solution Centre har funnits sedan några år tillbaka, inom ramen för samarbetet Clean Energy Ministerial. När Sverige och fler länder nu går in kommer arbetet att kunna skalas upp och ge stöd till fler

 

Following the opening session, participants listened to two statements on the status of INDCs in Africa. Xolisa Ngwadla, Lead Negotiator, AGN, underscored the importance of including both adaptation and mitigation in INDCs. He detailed the process by which African negotiators worked to ensure that the guidelines for preparing INDCs had an adaptation component. He noted capacity constraints among some countries, particularly small island developing states (SIDS).

Peter Coveliers, Deputy Head, Climate Change and Energy Division, European Investment Bank (EIB) said the EIB provides about US$19 billion in climate investment each year and is highly active in Africa. The INDCs, he said, are a useful tool because they create a policy environment within which investments can happen. He said that international financial institutions are important but that local commercial banks need to be incentivized to participate as well. He discussed the Renewable Energy Performance Platform developed as a partnership between the EIB and the UN Environment Programme that brings together different actors from risk mitigation instruments as well as the financing and donor arenas.

John Ward, Managing Director, Vivid Economics, said INDCs offer a tremendous opportunity for Africa. INDCs, he said, must be seen as a vehicle to integrate climate issues into the broader macroeconomic policies and strategies of African countries so that they can help achieve economic transformation. Among the African INDCs, he said, are a significant amount of impressive and ambitious activities, but that in some cases there will be regulatory and policy barriers that may hold them back. He noted the need for support from developed countries in terms of finance and technology transfer.

Mahama Kappiah, Executive Director, ECREEE, outlined that of the 334 million people in the ECOWAS region only 42% have access to energy and that the energy used mostly comes from fossil fuels and biomass. He said the ECOWAS Energy Strategy for 2030 aims to provide 100% of the region’s population with access to clean cooking energy by 2030 and increase the share of renewable energy in the overall electricity mix to 35% by 2020. He noted another aim to improve the electrification rate from 34% to 88%, an increase equivalent to 60 million households gaining access to electricity between 2015 and 2030.

Edward Awafo, Head, AfLP, introduced the AfLP which is a partnership between governments and individuals and works as a knowledge hub to share experiences and best practices. He noted the importance of tapping into the emergent political awareness blossoming within African governments regarding climate change and energy.

 

Det är i artikel 16-17 i förslaget till Parisavtalstexten

– 22 april 2016 till 21 april 2017 kan man skriva på i New York; det är processen för att avtalet ska träda i kraft

– 50/55/100 eller tre fjärdedelar av medlemsstaterna och eller 55/60/70 / x av utsläppen – alla dessa alternativt inkl ”x” anges alltså. Därtill är det inte bestämt vilket basår som gäller, ”1990, 2000, 2010, 2012”

Artikel 17 handlar om vad som krävs för att avtalet ska träda i kraft, ”Acceptance, approval or accession”. NCD:s är då legalt bindande. Längre fram i samma paragraf talas om  ”Instrument of approval” som alltså inte specas.

Kyotoprotokollet 55/55 Ryssland höll världen gisslan i tre år, fick räkna in väldig koldioxidsänka.

Mitt guestimate: Tre fjärdedelar av medlemsstaterna och utsläppen, eller en lägre siffra på utsläppen; kanske 55% som i Kyoto.

Looking Forward: REDD+ Post 2015
Presented by: UN-REDD Programme
This event, introduced by Mario Boccucci, Head, UN-REDD Programme Secretariat, considered the role of REDD+ in climate change mitigation and in the implementation of the Paris agreement, as well as the role of the UN-REDD Programme to realize this.

Underscoring the role of forests in providing ecosystem services, Helen Clark, Administrator, United Nations Development Programme (UNDP), called for the halting of deforestation, as the quickest and largest climate change mitigation measure available. She recalled 64 countries have received readiness support through the UN-REDD Programme, highlighting the establishment of the Community-Based REDD+ initiative to engage Indigenous Peoples and local communities in the design, implementation and monitoring of REDD+.

Underscoring balance is overwhelmingly positive, Achim Steiner, Executive Director, United Nations Environment Programme (UNEP), described the UN-REDD Programme as an exemple of the UN delivering as one, and called for scaling-up efforts.

Highlighting the role of inter-ministerial cooperation in forest stewardship, Ivannia Quesada Villalobos, Vice Minister for Agriculture and Livestock, Costa Rica, shared insights from Costa Rica’s experience with REDD+.

Calling for integrated approaches to land use, Maria Helena Semedo, Deputy Director General, United Nations Food and Agriculture Organization (FAO), stressed forests’ critical role in food security and poverty eradication, as well as climate change mitigation, and FAO’s role in supporting countries with forest management, including with forest related INDCs action.

Bukar Hassan, Permanent Secretary for Environment, Nigeria, shared insights from Nigeria’s experience with REDD+, underscoring REDD+ is not only about forests, but also about improving livelihoods and the conditions of forest communities.

Joan Carling, UN Permanent Forum on Indigenous Issues (UNPFII), congratulated the UN-REDD Programme for its role in enhancing Indigenous Peoples’ participation in national and international decision-making on REDD+, pointing out that, in certain countries, this had never happened before. She highlighted that issues of land tenure and evaluation of how safeguards are implemented remain outstanding, and called for placing Indigenous Peoples at the center of forest governance.

Recalling Norway’s continued support to the UN-REDD Programme, Jens Frølich Holte, Ministry of Environment and Climate Change, Norway, called for tailor-made solutions to enable countries to take full control of transforming their forest economies.

 

 

 

Gore har peakat

 

Med 99,9% säkerhet blir 2015 det varmaste året i modern tid, då har 14 av 15 av de varmaste åren inträffat sedan år 2000. Det är tyvärr inte mycket som talar för att uppvärmningen stannar av – även om själva koldioxidutsläppen faktiskt tycks börja minska något.

 

Uppvärmningen leder till att alla kontinenter får allt våldsammare stormar och skyfall. Det illustrerar Al Gore med starka bilder från Indien och Storbritannien, som upplevt det våldsammaste regnet någonsin just dessa dagar som klimatförhandlingarna pågår. I Indien och andra utvecklingsländer innebär det att människor förlorar allt de äger och att många tragiskt förlorar livet, i vår del av världen handlar det mer om bilar som drunknar. I Afrika är fisken nästan slut i många sjöar, i Valparaiso, Australien och på många andra platser brinner det – branden i Ryssland ledde till 55 000 döda och ledde till att man ställde in livsmedelsexport, vilket i sin tur var en delorsak till den arabiska våren. I Arktis och Antarktis smälter isarna fortare än någonsin. Därtill förlorar vi biodiversitet i mycket snabb takt; hälften av alla arter kan vara för evigt förlorade vid nästa sekelskifte ”om vi inte lyckas i Paris”.

 

Efter tre kvart kommer Gore till lösningarna, ”price on carbon”, mer satsningar på sol och vind som skapar massor av jobb och nu är lönsamt på många håll – ”snart lönsam även utan subventioner”, och nu stänger kolkraftverken i snabb fart. Då kan man förstås fråga sig vad politiken behövs för – det sker ju ändå. Därefter en strid ström av bilder på solceller och vindkraft, sen återgång till problemen; sprillans nya bilder på usel luftkvalitet i Peking.

 

Gores bilder är lika starka som någonsin och han är en lika säker talare som någonsin. Men det går inte att komma ifrån att det är femton år sedan han borde ha blivit president, att han inte haft någon tung post sedan dess – och att det inte längre är ovanligt att tunga företagsledare eller politiker som nu har makten är duktiga på att tala klimat. Mycket av Al Gores budskap har vi hört förut, inklusive att en del av skämten är ordagrant de samma som på tidigare COP – som att Vatikanstaten ska bli helt fossilfritt, ”It has two advantages; it is very small and has God on its side”.

 

Al Gores slutord är starka: ”Political will is itself a renewable resource”. Men det är bara så många gånger man kan återuppfinna sig själv.

 

Jag har för övrigt omslagspapperet från Al Gores snack. Jag säljer det nu, tror tyvärr att det minskar i värde snart. Pengarna går till Push Sverige, ett kul exempel på nya generationens klimatdebattörer. Kliv fram, ni behövs!

 

Mattias Goldmann

 

 

Från korridorerna

Vad snackas det om i korridorerna? Från nu och framåt ger vi ett par snabba nedslag!

 

Nästan inga av officiella förhandlarna gick på miljöorganisationernas stora fest. Varför? För att man för att få komma in skulle göra tecknet för 1,5 grader – som många u-länder vill ha in i avtalet som högsta acceptabla temperaturhöjning. Medan många förhandlare sympatiserar med kravet, så är man ändå orolig att det skulle tas bilder när man gör tecknet som sedan kan användas mot en.

 

”Vi fick allt tillbaks i knät”, som en tjänstehen uttryckte det efter att man högtidligt i lördags klargjort att tjänstemannadelen var klar och att det nu skulle förhandlas politiskt. För att direkt återuppta förhandlingar om särskilt utvalda frågor – som visade sig vara de flesta – med samma tjänstehen som förut, om än under politisk ledning.

 

Dyraste giveaways finns i saudiska montern, ett stort extrabatteri för att ladda mobiler och annat. Men taktiken att smöra intresseorganisationerna har inte funkat; Saudi Arabien närmast prenumererar på Fossil Of The Day. Citatet att man inte ska diskriminera mellan bränslen landade inte särskilt väl…

 

Att alla vill vara på klimatmötet betyder att många varit kreativa med hur man skaffar ackreditering. Störst överraskning var kanske att se den frispråkige och ofta mycket kritiske före detta miljöorganisationsordföranden nu ha officiell förhandlingsdelegations-ackreditering, med tillägget ”overflow”

 

Många drog nog en suck av lättnad när Filipinernas förhandlare fick sluta, för sin alltför konfrontatoriska och långrandiga stil. Men på COP21 dyker hon dyker upp igen, denna gång som Bolivias representant. Återvinning kan gå till överdrift.

 

Om Fores egen Mattias Goldmann hade haft agenturen för sin kick-bike-väska hade han varit rik nu… Listan på ministrar, förhandlare och journalister som testat den och direkt lagt ett bud på den är lång.

 

Tyska loungen har bäst kaffe (ingen av baristas är tyska) och påsarna med nötter på hyllorna är gratis om man ber snällt. I japanska loungen nästan mitt emot har de inkastare till sina seminarium – ofta om den innovativa finansieringsmekanismen Japan lanserat tillsammans med över tio andra länder – och man brukar få mat och miljövidriga giveaways.

 

Laurence Tubiana berättade i en stor intervju i Herald hur hon planerat i minsta detalj för framgångsrika förhandlingar. En del i detta är att man kan äta en god bit mat till lunch med en flaska fint vin, skriver Herald. Kanske inte riktigt hur vi nordbor förhandlar bäst, men vi är tacksamma för komfortabla fåtöljer och utrymmen som tycks redo för en snabb tupplur under slutspurtens nattmangel.

 

Klimattänk genomsyrar stora delar av konferensen, med 200 elbilar för den som bokar i tid, elbussar och eldrivna lövblåsare på området. Men tänket sträckte sig inte till näringslivets utställningshall, där man inte ens har pappers- eller plaståtervinning.

 

Att ta en elbil från Renault-Nissan är för övrigt en bra chans till spännande möten; de flesta som kör är inte proffs-chaufförer utan jobbar åt bilkoncernen, många av dem på höga poster. Vi åkte t.ex. med den som ansvarar för att hyra fabriker av franska staten, som kunde berätta om vilka miljökrav som (inte) ställs.

 

Nicaragua är enda respektabla land som inte lämnat någon INDC. Motivet? Vi vill inte medverka på en ”väg till misslyckande”, som chefsförhandlare Paul Oquist säger. Med 0,03% av världens utsläpp gör det ingen stor praktisk skillnad, men grannlandet Costa Rica är upprörda – och Nicas sällskap av icke-signerande länder imponerar inte: Nordkorea, Östtimor, Uzbekistan och Libyen.

 

Romsons huvudvärk: Loss & Damage

När det annonserades att miljöministerns förhandlingsuppdrag utvidgats till Loss&Damage, skickade miljödepartementet ut ett jublande pressmeddelande om vilken viktig roll Sverige nu spelar. Men det kan vara det som fransmännen kallar ”un cadeau empoissonné”, en förgiftad gåva – detta är klimatförhandlingarnas mest minerade område.

 

Sinnebilden av Loss&Damage (L&D för de initierade) är en önation som sjunker. Det kan man inte klimatanpassa sig till, lyder argumentet. Men det är sällan som det så självklart är klimatets fel: Vilken av orkanerna är normal och vilken orsakas av klimatet? Och om den är kraftigare än normalt, vilka hus hade blåst sönder i alla fall, och vilka gjorde det på grund av klimatförändringarnas extra sekundmeter? När kustnära områden översvämmas i Sydostasien; hur fördelas ansvaret mellan regeringen som inte skyddat mangroven, jätteräksodlarna som huggit ner den, konsumenterna i Europa vars köp bidragit till destruktionen och slutligen de som orsakat klimatutsläppen som förvärrat situationen? Och hur ska katastrofarbetet fördelas mellan normala räddningsinsatser och en slags klimatkatastrofinsats?

 

Vi vet nu att L&D kommer med i avtalet på något sätt. Det godtar även EU och USA, efter att vi genom beslutet om en Warszawa-mekanism lärt oss att L&D inte behöver betyda ökade kostnader för länder med stora utsläpp. Men många av de som insisterar på L&D hoppas just på en tillkommande finansiell mekanism bortom de som redan finns.

 

Som det stått i avtalsförslaget, kan det bli en ”climate change displacement co-ordination facility”, och inom fyra år bör vi ha tagit fram hur världssamfundet ska hantera ”irreversible and permanent damage resulting from human-induced climate change”.

 

Men är ganska vaga skrivningar en bra början som man sen kan bygga vidare på, och som får alla parter att enas för denna gång? Det menar inte St Lucia, som slår fast att det redan finns skadeståndsmekanismer på plats under internationell lag och avtal, och de kan urholkas om man nu enas om svagare skrivningar. Så det som kan se ut som en kompromiss alla kan vara nöjda med, kan bli en som avvisas av de man ville få med.

 

 

 

– Föregångslandsmetodiken (inför

 

öretagskoalitionen ”We mean business”.

 

International Council on Clean Transportation (ICCT) – som för övrigt avslöjade VW-skandalen – har gapet mellan nybilarnas officiella förbrukningar och hur mycket de drar i verkligheten ökat dramatiskt: Från 8 procent 2001 till 40 procent år 2014, som är det senaste mättillfället.

Hur kan då detta komma sig? Jo, testcykeln började användas 1970 och sedan dess har tiden sprungit förbi den och biltillverkarna kan dopa bilarna långt bortom produktionsnivå för att för ner utsläppen: Man tejpar runt dörrar och fönster för att få ner luftmotstånd, hårdpumpar däcken så att de rullar lättare, lyfter bort batteriet för att spara vikt och slår av AC, sätesvärmare, navigationssystem för att spara energi – för att nämna några exempel.

 

 

WHAT WE LEARNED IN PERU: Claudia Ochoa, Ministry of Environment, Peru, stated that increasing deforestation is a large source of emissions, and underscored the need to ensure that implementation reduces deforestation and does not just “move it” elsewhere, while at the same time respecting safeguards. The challenge, she said, is including everyone in the process of safeguards saying, “we need to do institutional frameworks better,” highlighting the need to include regional and local actors and not just address them within national-level frameworks.

ZAMBIA’S APPROACH TO SAFEGUARDS: Deuteronomy Kasaro, Ministry of Development Planning, Zambia, described a number of studies completed to understand how to address and support REDD+ safeguards in Zambia. He underscored Zambia’s approach of drawing on and integrating existing frameworks to create a single harmonized SIS. Frameworks, he said, included the Forest Act, Environmental Management Act, Town and Country Planning Act, and Lands Tribunal Act.

avan Sukhdev, CEO, GIST Advisory, and UNEP Goodwill Ambassador, stated that the initial REDD+ architecture operated largely at the national level, and typically focused on payments between two states. He noted that this has evolved to now consider forests as entire living ecosystems. He said that financing of REDD+ has similarly evolved, citing the advent of green bonds as a signal of increasing private sector involvement. He stated, however, that a systemic solution involving the private sector must be sought.

Responding to a question from Mulder on the extent of time it has taken the private sector to become actively involved in REDD+, Sukhdev stated that, to an extent, the private sector has always been involved, albeit indirectly, as they were encouraged by their respective governments to invest, once an agreement on REDD+ had been reached bilaterally.

Saturnine Carine Milandou, Ministry of Forest Economy and the Environment, Republic of Congo, said that, due to the extent of the Republic of Congo’s forest cover, REDD+ is being used as a tool for sustainable development in the Republic of Congo. She stated that the mapping exercises in the Republic of Congo have been conducted to provide a deeper understanding of the uses and benefits of the forests. She outlined that a number of maps had been produced, including on land usage, carbon density, non-timber forest products, and fauna potential. Milandou described the results of mapping, saying findings included that the carbon sequestration potential of forests was four times higher than that of grasslands.

 

Africa Day & Gender Day

Artikeln

 

 

 

Bhutan är först i världen att officiellt mäta Gross National Hapiness – kanske inte så förvånande då att de ligger

 

 

 

 

 

 

 

companies signed up to the campaign to 53. New analysis from The Climate Group and CDP suggests that the 53 RE100 participants will create demand for 90.1TWh of renewable electricity once they have made the switch – saving 56 million tonnes of carbon dioxide every year.

The analysis also estimates that if 1,000 of the world’s most influential companies switched to 100 per cent renewable electricity, it could save around 1,080 million tonnes of carbon dioxide every year, shaving 3.4 per cent off global carbon emisisons.

Emily Farnworth, RE100

 

International Solar Alliance (ISA), which brings over 100 countries together to boost deployment of solar technology around the world.

 

. A new non-profit which aims to accelerate energy market innovation and drive a new era of low carbon growth was also unveiled last week in the form of Energy Unlocked, which aims to promote the role of energy system innovation in increasing the uptake of renewable power. The group was seed-funded by UK electricity supplier Tempus Energy with strategic support from NGO The Climate Group.

http://www.energyunlocked.org/

 

Business-backed Global Solar Council brings together regional and national solar associations from across the world, The secretariat and legal entity of the GSC are planned to be located in the US, with headquarters in China. Membership is open to all associations and companies active in solar power, with many associations already signed up including those from Australia, China, Europe, India, Middle East, South America and the United States.

 

global lighting alliance is set to be be launched this week bringing together governments and industry leaders such as IKEA behind a plan to deploy 10 billion ultra efficient LED lights.

Under the plan, India will reportedly set a target to sell 800 million LED bulbs by 2019, while China will commit to selling five billion by 2018.

 

Global Geothermal Alliance stöttat av världsbanken, en rad utvecklingsländer,

http://www.irena.org/EventDocs/GGA%20Joint%20Communique_COP21.pdf

 

Africa Clean Energy Corridor

The Africa Clean Energy Corridor (ACEC) aims to boost renewable power deployment, reduce carbon emissions and support sustainable, climate-friendly economic growth. By facilitating a larger electricity market, the initiative could attract sufficient investments to meet half of power needs in eastern and southern Africa by 2030. As such the initiative will contribute to meeting renewable energy objectives stipulated in continent-wide efforts such as the African Renewable Energy Initiative

supported by the governments of Angola, Botswana, Burundi, the Democratic Republic of

Congo, Djibouti, Egypt, Ethiopia, Kenya, Lesotho, Malawi, Mozambique, Namibia, South Africa, Sudan, Swaziland,

Uganda, the United Republic of Tanzania, Zambia and Zimbabwe. The countries of the Economic Community of West

African States (ECOWAS) have expressed support for the expansion of the Clean Energy Corridor initiative into their

region. The governments of France, Italy, New Zealand, the United Arab Emirates and the United States have also

expressed their support for the ACEC initiative.

 

https://cop20.files.wordpress.com/2015/07/irena_cop21_acec_2015_web1.pdf

 

as new non-profit Energy Unlocked http://www.energyunlocked.org/

 

 

 

 

 

Svenska delegationens dragning, måndag den 7 december 2015

 

Ordförandeskapet har lanserat Committé de Paris (CDP) som hade sina första möten igår, fyra mötesgrupper:

  • Means of implementation
  • Differentiering
  • Ambition
  • Arbetsström 2, alltså målen före 2020

 

Dessa grupper träffas en gång om dagen, med fokus på kvällstid.

 

Särskilda spinn-off-grupper har skapats:

  • Kapacitetsutveckling
  • Teknologi
  • Access / Enabling environment for support

 

 

Det är möjligt att fler grupper skapas efter hand

 

Sverige har fått två huvudsakliga roller i detta:

  • Åsa Romson faciliterar anpassningsfrågan med Bolivias planerings- och utvecklingsminister, men dessa möten har inte börjat än, utan bilateraler med plenum etc pågår ännu. I vad mån loss&damage ingår är ännu inte klart, det avgörs av ordförandeskapet.
  • Sverige för, tillsammans med Nederländerna EU:s talan om ”means of implementation”, kring teknikspridning, finansiering och kapacitetsuppbyggnad. Johanna Lissinger ansvarar på svensk tjänstemannanivå.

 

Kanada, Equador och Saudi Arabien är också utpekade att få särskilda roller, där finansiering troligen kommer att ingå; det preciseras av ordförandeskapet.

 

Målet är att på torsdag lämna in texter för behandling, med syfte att

 

På finansieringsområdet har begränsade framgångar nåtts hittills, där knäckfrågor fortsatt är

  • Finansiering efter år 2020, där utvecklingsländer önskar kvantifierade mål efter år 2020
  • Utvecklingsländer vill nå 70 respektive 85 mdr USD år 2016 och 2018, på vägen till år 2020
  • Differentieringen av åtaganden är oklar, där ”common but differentiated”-principen fortsatt är väldigt oklar
  • Klimatfondernas roll i detta är oklar, GCF och GEF är delar under konventionen, och u-länder vill skriva ut dem explicit i avtalet, medan utvecklade länder ser risk att man låser fast sig i en finansiell struktur
  • Sverige är öppet för att ha 100 mdr USD/år som golv för finansiering, med en bredd av finansiella instrument, inkl lån, garantier, pensionsfonder, etc

 

 

Delegationens svar på frågor från civila samhället-representanter:

 

  • Flera utvecklade länder har nu uttalat slutit upp bakom utvecklingsländers och miljörörelsens krav på att skriva in maximalt 1.5 graders temperaturhöjning. Den svenska positionen skiljer sig inte från andra EU-länders.

 

  • Successiv målskärpning: Sverige driver att 2019 ska vi få första genomgång av målen, med en ”global stocktake” 2021, vilket också USA vill ha. Vad det konkret innebär är man inte överens om; Sverige vill att man då ska kunna skärpa kraven medan många ser det bara som en kontrollstation. Att ha en första sådan punkt innan ratifikationsprocessen, som miljörörelsens förslag på år 2018 skulle innebära, bedöms som svårt.

 

  • Att avtalet ska vara rättsligt bindande är fortsatt en av regeringens absoluta prioriteringar, men nu är det en förhandling. Processen blir bindande men inte ambitionen.

 

  • Vad som krävs för att avtalet ska ratificeras är inte klart, och EU:s ”Significant share” öppnar för att även EU-stater kan ha egna positioner (Polen anges kräva att minst 90% av utsläppen ska skriva under). Sveriges expert på området var inte på plats.

 

  • Sverige näranog fördubblar sin multilaterala klimatfinansiering mellan 2015 och 2016, med nya bidrag till Anpassningsfonden, LDC-fonden och utveckling av förnybar energi i LDC. Därtill ett nytt svenskt bidrag till generalsekreterarinitiativet på 15 miljoner kronor.

 

  • Kopplingen till SDG, de hållbara utvecklingsmålen, arbetas med – inget konkret.

 

  • Skrivningar om mänskliga rättigheter, ursprungsbefolkningar och gender ligger i nuläget i preambeln, alltså inte i den mer formella delen av texten.

 

Skrivningarna om ”Mechanisms for Sustainable Development” samt om ”Corporative Approaches”, där länder eventuellt kan använda sina mekanismer för att uppfylla sina och varandras INDC, kan ses som en slags fortsättning av CDM, där Sverige driver på för att miljöintegritet och hållbar utveckling ska finnas med, och kont

 

 

 

CDM: Blir mekanismen kvar?

CDM-förhandlingarna går trögt och sådant som kan tyckas självklart är det inte.

 

Dagens förhandlingar började med skrivningen ”the success of the clean development mechanism of the Kyoto Protovol, which to date has been responsible for”, och sedan följer antalet projekt, utsläppsminskningar, stöd till anpassningsfonden och lån för investeringar i hållbar teknik. Detta var redan för kontroversiellt för Venezuela, som vill ersätta ”success” med ”progress”, med stöd av Bolivia, och som inte kan godkänna skrivningarna förrän de sett de exakta siffrorna för hur många CDM-projekten är etc (som finns på UNFCCC:s CDM-sida).

 

Därpå förhandlades ett antal skrivningar om hur – eller om – CDM:s styrelse, Exeuctive Board, ska arbeta med att utveckla CDM. I de ursprungliga skrivningarna fanns bl.a. att ”further streamline project cycle, registration and verification” samt den mer omfattande ”Explore options to using the CDM as a mitigation tool beyond offsetting, inter alia through sharing the emissions reductions, voluntary cancellation of CERs, degristration of project activitites and/or shortening oc crediting period lenght.” och den kompletterande ”linkage to NAMAs and national policy priorities”.

 

Dessa skrivningar stötte dock på motstånd från Brasilien, som insisterar på att man håller sig till konventionens skrivningar, där ju CDM har dagens roll och inte någon framtida, utvidgad. Bolivia vill stryka paragraf om att länka CDM med andra marknadsmekanismer och koldioxidskatter, för att ha ökad koherens, kostnadseffektivitet och undvika dubbelräkning, eftersom man inte als önskar en finansiell mekanism. Egypten är emot förslaget att koppla CDM till koldixidskatter och liknande, eftersom man ser CDM:s arbetssätt som motsatsen till fasta skatter – i CDM bestämmer marknaden priset.

 

De som tydligast står upp för CDM är EU, vars talan till stor del förs av svenska Ulrika Raab på Energimyndigheten, samt vissa utvecklingsländer som Fiji. Frågan är inte färdigförhandlad, men det tycks på andra håll i förhandlingarna som att det finns ett tydligt behov av finansiella mekanismer om än inte exakt CDM. Det gäller främst förslag till skrivningar om ”Mechanisms for Sustainable Development” samt om ”Corporative Approaches”, där länder eventuellt kan använda sina mekanismer för att uppfylla sina och varandras INDC. Får vi ett CDM+?

 

Många svåra förkortningar? Läs guiden här!

 

Vad går bra och dåligt i förhandlingarna? Läs http://klimatforhandling.se/2015/12/07/807/

 

Tio afrikanska länder har gått samman för att förverkliga en satsning oöverträffad i historien: att återskapa förlorad skog på en yta av 100 miljoner hektar.
– Att återskapa vårt landskap ger välstånd, säkerhet och möjligheter, säger Rwandas minister Vincent Biruta.

Den storslagna planen har presenterats på klimattoppmötet i Paris. Det låter kanske som en enkel lösning men den är också effektiv, menar de afrikanska länderna. Hungersnöd, krig, ensidiga odlingar och arbetsbrist – allt kan motverkas genom trädplantering.

Skövling, skogsbränning och ensidigt jordbruk har gått hårt åt de afrikanska skogarna under flera årtionden. Öknarna har brett ut sig och tvingat människor att flytta.

Nu har de tio länder som gått samman i projektet AFR100 avsatt minst 30 miljoner hektar mark för satsningen. Ambitionen är att ytterligare 70 miljoner hektar ska återskapas.

Kostnaderna är naturligtvis stora, men vinsterna ännu större. Skogar av den storlek man siktar på skulle binda hundratals miljoner ton koldioxid och bidra till att bromsa den globala uppvärmningen. Enligt experter kan enorma ytor av ren öken förvandlas till bördig skog och djungel.

– Att återskapa skogslandskap är inte bara en miljöstrategi, det är också en ekonomisk och social strategi, säger Vincent Biruta i ett pressmeddelande.

Och finansiering saknas inte. Världsbanken satsar närmare 10 miljarder kronor i projektet. Dessutom har Tyskland och en rad privata investerare, plus flera miljöorganisationer, lovat att bidra med pengar.

– Skalan av det här har aldrig tidigare överträffats, säger Wanjira Mathai, ordförande för The Green Belt Movement.

– Jag har sett återplantering i både små och stora samhällen i Afrika, men löftena om en satsning som sträcker sig över hela kontinenten är verkligen inspirerande. Att återskapa gröna landskap kommer att stärka och berika samhällen på landsbygden och i sin tur komma de som bor i städerna till gagns. Alla vinner.

Länderna som ingår i AFR100 är Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Kenya, Liberia, Madagaskar, Malawi, Niger, Rwanda, Togo och Uganda.

 

 

Harmoniserat klimatarbete Japan-Sydkorea-Kina

 

De tre länderna förhandlar nu om gemensamt emissions trading scheme, troligen med en carbon pricing signal.

Korea har domestic program sedan 2015, Japan har haft sedan lnge, Kina sammanför sina regionala marknader år 2017.

 

Finansiella mekanismer

 

 

 

 

Effektivare transporter – det går för trögt

Alla transporter kan inte gå på el och elen är inte grön överallt, mängden biodrivmedel som kan framställas hållbart är begränsad och att minska antalet körda kilometer är inte alltid lockande. Så varför går inte

 

Förbruknings- och utsläppsminskningarna har planat ut för alla transportslag, visar Jos Dings, chef för Transport&Environment. Lastbilar och bilar har blivit allt starkare, men lastbilar inte alls snålare de senaste tjugo åren och bilarnas verkliga utsläpp har planat ut trots att de officiella värdena fortsätter att minska. Flygets utsläppsminskningar är nu nere på mindre än en procent per år, delvis för att man satsar mycket på ökad efterfrågan på flyg som klarar väldigt långa sträckor utan att mellanlanda. Därmed blir de mycket tunga – att transportera mycket bränsle kräver mycket bränsle. T&E är också kritiska till mätmetoderna för bilars utsläpp, medan det ännu en tid helt saknas officiella mätmetoder för lastbilar och det inte

 

flyg

 

Sophie Punte, Smart Freight Centre har lanserat Global Green Freight och Global Logistics Emissions Council,

Det saknas en gemensam metodik

– Oftast saknas ett internt tryck, eftersom

Det finns ett politiskt tryck snarare att hålla transporter ute från våra städer, än att göra dem så effektiva som möjligt.

 

Philippe de Carné, Geodis

Glynda Bathan, Clean Air Asia

2020 säljs 34,5 miljoner bilar i Kina, 17,4 miljoner i USA, 7,7 miljoner i Indien, 4,9 miljoner i Brasilien. 2012-2035 kan förbrukningen i fyra

 

 

Sheila Watson, Global Fuel Economy Initiative, där 27 länder medverkar.

 

365campaign.com har 365 exempel på arbete för minskad klimatpåverkan från transporter

walk21.com – internationellt nätverk för fotgängarstrategier med över 10 000 undertecknare

www.pianc.org/thinkclimate.php – en handlingsplan för sjöfarten

climatebonds.net/standard/transport2 – The Low Carbon Transport Climate Bonds Standard

Low Carbon Freight Initiative – demonstrationsplatser i upp till tio städer år 2016, med bl.a. Michelin, UPS, Scania, Nestlé och AT&T,

Transport & Climate Change Europea Researchers Acr

 

50% minskat bränsleförbrukning till 2030 för alla nya bilar, redam 2025 skulle man spara två triljoner dollar, varav 500 miljarder dollar skulle räcka för alla investeringar som krävs för omställningen till elbilar. Samtidigt sparas 33 gigaton CO2.

 

 

Top-five room for improvement (Mattias list)
Here are the countries and actors that can improve the most in the climate negotiations last, critical days.

Saudi Arabia and OPEC
Problem:
Saudi Arabia and other OPEC countries that base their economy on oil, are skeptical of an ambitious agreement that reduces the usage of fossil fuels; Saudi Arabia is even asking for compensation for loss of future income. According to the Kyoto Protocol, many oil states hve no formal commitment to reduce their emissions and are pitted against a more sliding burden sharing.

Solution: A partial solution is the solar energy and perhaps the production of aquatic biomass such as algae – on land. Qatar has already embraced this with the argument; “we have the sun, heat and space requirements.” It’s probably also important to have financial mechanisms enabling these countries to implement part of their emission reductions elsewhere.

India
Problem: India’s climate impact is expected to peak in 2040 rather than 2030, as the population and economy are growing, and coal account for a large part of the energy mix. An agreement with strong emissions reduction pledges may face difficulties in finding Indian support.

Solution: The ”Shared but Differentiated” design is crucial, as well as how large and how concrete promises on climate financing will be. India also has interest in getting other countries to invest in their very comprehensive solar applications.

ALBA: Venezuela, Nicaragua
These countries are not obvious opponent of a far-reaching agreements, but are critical of how the conferences are held and agreements reached. Often they hold inflammatory speeches in the plenary, often receiving applause from civil society actors for this – but are sometimes more constructive than we give them credit for.

Solution: Ensure a good representation and great openness of the process – which is not easy because tough bargains may require negotiators ti close the door behind them.

Poland
Poland’s new government is pro-coal, the prime minister is the daughter of a coal miner and Poland have indicated that they will defend their own coal interests in the negotiations. They are still backing the EU’s negotiating position, which was adopted in September, but if a new route quickly has to be developed anddopted at the end of the negotiations, Poland can be problematic.

Solution: The EU must find a way to better deal with Poland because these dynamics occur in every climate negotiations – even when the COP was held in Warsaw. There should be some kind of link between the EU’s various forms of support to member states and to climate performance.

IMO and ICAO
The climate treaty now under discussion, and the INDCs presented by the member states, do not include international shipping and aviation – and so the UN agencies for international sea and air would like it to remain. They have not proposed much in terms of concrete climate commitments in the near term, much less that they should be part of a climate agreement, although both sectors climate impact is thought to increase over time when prosperity and trade increase.

Solution: Especially in shipping, but also in aviation, more and more organizations want to be part of the solution, and see financial opportunities in this – even the IMO itself demonstrates the potential for a 70% reduction in emissions. But to make this binding needs consensus, which may not be possible as long as greener shipping is seen as expensive and a threat to trade.

I am sure that others will think that the EU has the greatest potential for improvement – they’ve not done enough in terms of becoming a role model for others and have no clear, united plan for climate financing. Others again will find other actors that are underperforming. But this is my list – what does yours look like?

Mattias Goldmann

 

Topp-fem förbättringspotential (Mattias lista)

Många kallar dem bromsklossar… inte jag, här finns de länder som under klimatförhandlingarnas sista, avgörande dagar kan förbättra sig allra mest.

 

Saudiarabien och OPEC

Problem: Saudiarabien och andra OPEC-länder som baserar sin ekonomi på olja, är skeptiska till ett långtgående avtal som minskar användningen av fossila bränslen, och Saudiarabien har begärt skadestånd för uteblivna framtida intäkter. Många oljestater har med Kyotoprotokollets uppdelning inte heller något formelt åtagande att minska sina utsläpp och kämpar emot en mer glidande bördefördelning.

 

Lösning: En partiell lösning finns i solenergi och kanske produktion av akvatiska biobränslen som alger – på land. Qatar har redan omfamnat detta med argumentet; vi har solen, värmen och utrymmet som krävs”. Det är nog också viktigt att med finansiella mekanismer möjliggöra för dessa länder att genomföra delar av sina utsläppsminskningar på annat håll.

 

Indien

Problem: Indiens klimatpåverkan peakar enligt beräkningen snarare 2040 än 2030, eftersom befolkningen och ekonomin växer och kolet står för stor del av energimixen.

Under en tid skulle klimatmål med egna starka åtaganden vara svåra att uppnå, och Indien är skeptiska till dem.

 

Lösning: Hur ”shared but differentiated” utformas är avgörande, liksom hur stora och konkreta löftena om klimatfinansiering blir. Indien har också intresse av att få andra länder att investera i deras mycket omfattande solenergi-program.

 

ALBA: Venezuela, Nicaragua

Dessa länder är egentligen inte självklara motståndare till ett långtgående avtal, utan har mer kritik mot själva formerna avtalet tas fram. Håller ofta brandtal i plenum, får ofta applåder från civilsamhällets aktörer för detta – men är ibland mer konstruktiva än vad man ger dem credit för.

 

Lösning: Säkerställa en god representation och stor öppenhet i processen – vilket inte är enkelt eftersom tuffa uppgörelser kan kräva att man får stänga dörren bakom sig

 

Polen

Polens nya regering är pro-kol, premiärministern är dotter till en kolgruvearbetare och Polen har markerat att de kommer att försvara den egna kolindustrins intresse i förhandlingarna. De står ändå bakom EU:s förhandlingslinje, som antogs i september, men när en ny linje snabbt ska antas under förhandlingens sista dagar kan Polen bli problematiska.

 

Lösning: EU måste hitta ett sätt att bättre hantera Polen, eftersom denna dynamik uppträder på varje klimatförhandling – även när COP hölls i Warszawa. En del bör kunna vara att koppla olika former av stöd till klimatprestanda.

 

IMO och ICAO

De klimatmål som nu diskuteras, och det som tagits fram i ländernas INDC, omfattar inte internationell sjöfart och flyg – och så vill FN:s organ för internationell sjöfart respektive flyg att det ska förbli. Några konkreta klimatåtaganden i närtid har de inte föreslagit, än mindre att de ska ingå i ett klimatavtal, trots att båda sektorers klimatpåverkan tänks öka över tid när välstånd och handel ökar.

 

Lösning: Framför allt inom sjöfarten, men också hos flyget, finns alltfler aktörer som vill att man ska vara en del av lösningen, och som ser finansiella möjligheter i detta – IMO visar själva en potential för 70% minskade utsläpp. Men för att göra detta bindande behövs enighet, och då får det inte verka som att sjöfarten blir dyr och handeln därmed drabbas.

 

Säkert tycker någon att EU har den största förbättringspotentialen – de har gjort för lite som förebild för andra och har ingen tydlig, gemensam plan för klimatfinansiering. Eller någon annan aktör som man uppfattar underpresterar. Men detta är min lista – hur ser din ut?

 

Mattias Goldmann

 

 

Ungefär en miljard människor bor i eller intill tropisk skog, som täcker 400 miljoner hektar i världen.

 

Centralfrikas skogskoncessioner är ofta så stora att hanteringen av markerna måste delas upp. Utrymmet för stora skogskoncessioner minskar på grund av ökat befolkningstryck, utom i Congo, Gabon och delar av Kamerun. På många håll är staten i det närmaste frånvarande, och då har de stora skogskoncessionerna – på gott och ont – en central roll. Ny lagstiftning i Congo, Gabon och Kamerun slår fast att delar av intäkterna från skogen måste gå till lokalbefolkningen, i Congo också med en nyttofördelningsmekanism.

 

 

Efter första veckan: 5 toppar och 5 floppar från Paris

 

Floppar

  1. Ikraftträdande. Ett avtal är inte mycket värt om det inte faktiskt träder i kraft – och vad som gäller för detta är inte klart. EU har den luddiga formuleringen att ”a significant share” av världens utsläpp ska ha antagit avtalet för att det ska träda i kraft, men Polen kräver att minst 90 % av utsläppen ska vara representerade för att avtalet ska gälla, och stora utsläppsländer som Indien och Kina har liknande tankar. I så fall räcker det med att någon av de stora utsläpparna inte är med för att vi får ett avtal i Paris som sedan inte träder i kraft.

 

  1. Finansiella mekanismer. Ett sjuttiotal INDCs – ländernas egna föreslagna klimatåtgärder – närmast förutsätter för full implementering någon form av finansiell mekanism som underlättar att andra genomför en del av sin utsläppsminskning i dessa länder. Men arbetet med att få fram dessa mekanismer går trögt, och framtiden för befintliga mekanismer som CDM och REDD+ är osäker, särskilt som tunga förhandlare som Kinas Su Wei, uttryckligen inte prioriterar frågan.

 

  1. Gradexercis. Frågan om temperaturmål skapar heta känslor; många länder vill skärpa skrivningarna till 1.5 grader eller ”så nära som möjligt” eller liknande. Men så länge det inte finns någon trovärdighet bakom att ens klara tvågradersmålet, är det en lek med siffror som flyttar uppmärksamheten från centrala frågor.

 

  1. Mätbarhet. Om utsläppen inte rapporteras och sammanställs på ett enhetligt och robust sätt, är inte klimatmålen mycket värda. Men någon enhetlig rapportering blir det inte; diskussionen handlar om vilka som ska få rapportera på en lägre nivå – LDC:s, SIDS, kanske alla utvecklingsländer…

 

  1. Finansiering. Sverige några få länder till, Quebec som region och Paris som kommun kom med lite nya klimatfinansieringspengar, men det räckte inte långt. EU och USA:s insisterande på att ”those in a position to do so” ska medverka till den långsiktiga klimatfinansieringen möts av protester från G77+Kina som menar att i-världen smiter från sitt ansvar. Är det en punkt avtalet verkligen kan spricka på, så är det denna.

 

 

Toppar

  1. Leva som man lär. I skarp kontrast mot tidigare klimatkonferenser, är COP21 klimatsmart i sig själv. 200 elbilar, vattenflaskor till alla deltagare, minimal pappersförbrukning och mycket annat. Kul – och viktig symbol.

 

  1. Föregångsländer. Sverige, Tyskland, Storbritannien, Danmark och Nederländerna annulerar alla sina oanvända utsläppsrätter, totalt 634 miljoner ton CO2. Sverige lyfter också fossiloberoende fordonsflotta och det ännu ganska esoteriska ”fossilfritt Sverige”, vilket allt pekar på att alltfler ser värdet av att agera föregångsland.

 

  1. Loss&Damage. Inför COP såg loss&damage ut att bli tuvan som kunde stjälpa hela lasset, men nu verkar man kunna hitta en kompromiss alla kan acceptera, troligen att L&D arbetas in i anpassningsskrivningarna men där får en hög synlighet och någon form av finansieringsspår inom de existernade fonderna.

 

  1. Periodicitet. Inför förhandlingarna lyfte bland annat Naturskyddsföreningen fram att avtalet måste ha femårsperioder, så att det blir lätt att skärpa målen. Det ser nu ut att inte ens bli en diskussionsfråga – alla tycks gå med på femåriga avtal, däremot är det inte klart hur skärpningsproceduren ser ut. Det ökar ändå hoppet inför framtiden.

 

 

  1. INDC. COP:s stora framgång är att 185 av 196 möjliga parter har tagit fram sina Intended Nationally Determined Contributions, ofta med spännande (men inte alltid konkretiserade eller finansierade) klimatsatsningar. De enda som inte gjort det är ”failed states” samt Nicaragua som avstår i någon sorts protest mot vad de i förväg bedömt som ett svagt avtal – och det kan det bli, om INDC:erna i princip häftas ihop och sen kallas det för avtalet.

 

Low-carbon shipping

Internationell sjöfart står för nästan 3 procent av all klimatpåverkan och utsläppen beräknas öka med uppemot 250% till 2050 om inte utsläppskurvan vänds. Samtidigt visar IMO att skeppssektorn kan minska sin klimatpåverkan med 50-70%, och att en stor del av dessa minskningar är kostnadseffektiva och lönsamma.

 

Det danska rederiförbundets seminarium slår fast att de utsläppsminskningar som skett på fartygssidan på senare år inte kan bedömas fortsätta med business as usual – det är sänkt hastighet och större skepp som ligger bakom och här kan troligen inte särskilt stora vinster göras längre. Därtill används ett fartyg i uppemot 40 år, så det räcker inte särskilt långt att nya skepp i sig blir effektivare.

 

Därför menar danska rederiförbundet – och Danmark är en av världens tio största skepparnationer – att sjöfarten bör inkluderas i ett globalt bindande klimatavtal, vilket de inte är i nuläget. Danskarna har också föreslagit en särskild avgift på bunkerbränsle som skulle gå till utsläppsminskande åtgärder. De nationella INDC-åtagandena inkluderar inte internationell sjöfart och internationella sjöfartsorganet IMO har, enligt panelens samlade bedömning, snarare duckat än agerat proaktivt och pro-klimat. Maersk, ett av världens största rederier, menar att de inte fullt ut kan göra den omställning som behövs om de inte stöttas av lagstiftning och rimliga ekonomiska spelregler.

 

Svensk Sjöfart medverkade inte på detta side event men är inne på samma linje, har gått med som partner i 2030-sekretariatet och har en ambitiös plan för drivmedelsbyte och andra åtgärder som tillsammans kan göra sjöfarten mer klimatsmart.

 

Transport&Environment har lanserat Clean Shipping Coalition, se www.elephantsintheroom.eu. 2030-sekretariatet hade nyligen ett seminarium om sjöfarten och klimatet, https://www.youtube.com/watch?v=PJBTudAzS_s

 

Avskogning

25% av all carbon storage finns i tropiska skogar.

 

 

Nya avtalsförslaget analyserat!

Övergripande

  • Detta förslag har svagare skrivningar om klimatmål än tidigare; visserligen nämns att man ska hålls sig klart under två grader och försöka nå 1.5, men varken procenttal eller årtal anges. Däremot att parterna ska sträva mot att utsläppen ska “peaka” så snart som möjligt, för att under århundradets andra hälft “aim to” nå växthusgasutsläppsneutralitet.
  • Uppdelningen mellan i- och u-länder är i stora delar kvar, särskilt vad gäller finansiering, medan utsläppsminskningar ska ske “in light of national circumstances”
  • Den långsiktiga finansieringen tydliggörs till minst 100 miljarder USD/år från år 2020, som ska komma från utvecklade länder, med stor flexibilitet kring vad som ingår och hur medlen används. Gröna Klimatfonden nämns t.ex. inte specifikt här.
  • Loss&Damage är fortsatt oklart, det kan bli en egen mekanism eller Warszawa-avtalet kan fortsätta gälla.
  • Kring transparens (mätning och rapportering av utsläpp) finns allternativ kring differentiering som skiljer sig mycket åt.
  • Flyg och sjöfart är inte med alls
  • Det finns fortsatt tydliga öppningar till utsläppshandel, men de är som helhet inom hakparantes. REDD+ finns inte med, men väl skrivningar om minskad avskogning.
  • Förutom kring marknader och Loss&Damage är det få hakparenteser kvar, dvs vi är troligen relativt nära en färdig text.

Temperaturhöjning (paragraf 2.1)
“Hold the increase in the global average temperature to well below 2 °C above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase to 1.5 °C”. Detta ligger väl i linje med vad man kunde vänta. EU och USA har accepterat skrivning om 1,5, men inte som mål – detta bör vara en kompromiss alla kan leva med även om en del ö-stater kommer att mena att det är för svagt.

Långsiktigt utsläppsmål (3:1)
Skrivningana att parterna siktar mot att utsläppen ska  “Peak as soon as possible” och genomföra kraftiga utsläppsminsknignar som leder “towards reaching greenhouse gas emissions neutrality in the second half of the century” är svagare än väntat. Det påminner om ett löfte om en ambition, vilket kommer att leda till protester. Även utvecklingsländer har ett ansvar, och differentieringen är så otydligt beskriven att det bör vara acceptabelt för alla parter; “recognizing that peaking will take longer for developing country Parties”

NDC, stock take och uppföljning (2 bis m fl)
Det blir bindande (shall) att förbereda NDC, och att vidta åtgärder för att uppfylla dem. Men vad gäller att uppnå sina mål används “intend”.

De länder vars INDC täcker hela ekonomin ska fortsätta ha det. Övriga länder ska sikta mot ha heltäckande utsläppsmål, i enlighet med nationella omständigheter (light of national circumstances).

Vad de nationella utsläppsåtagandena ska innehålla är oförändrat sedan COP20 i Lima. NDC ska rapporteras vart femte år, med undantag för LDC (och inom hakparantes ö-stater och afrikanska länder) som kan kommunicera dem enligt “discretion”, när de så finner lämpligt. Avseende kontinuerlig skärpning av NDC innehåller båda paragraferna i 2bis, samt 3:6, att efterföljande NDC ska innebära en successiv förbättring och avspegla högsta möjliga ambitionsnivå. Vid första mötet för avtalets parter ska man enas om gemensamma årtal för NDC. Global stocktake sker vart femte år med start 2023 (Artikel 10, paragraf 2).

Därutöver ska det enligt det medölföljande beslutet ska det 2019 hållas en “facilitative dialogue among Parties to take stock of the collective efforts of Parties” (paragraf 20), men 2023 bör vara första reella tillfället att skärpa ambitionerna.

Marknader och utsläppshandel
Allt om marknader är skrivet inom hakparentes. Texten om cooperative approaches, innehåller en öppning för fortsatt utsläppshandel mellan länder, “internationally transferred emission reductions”, som måste gynna hållbar utveckling och miljömässig integritet och som ska undvika dubbelräkning av utsläppsminskningar. Varje land bestämmer själv om man vill medverka inom denna del (artikel 3, paragraf 20)

Texten om en ny mekanism finns kvar. Försvunnit har en skrivning om “avoidance” av utsläpp, vilken av somliga tolkades som en möjlighet att använda skogskrediter för att “offsetta” alla sina utsläpp. I beslutstext står att “modalitites and procedures” för denna mekanism ska utformas vid möte mellan parterna, tidigare stod vid det första. REDD+ nämns inte, men man kan vidta “positive incentives for reducing emissions from deforestation and forest degradation” i utvecklingsländer.

Loss & Damage (artikel 5)
L&D ligger nu i en egen artikel (5), men i en fotnot anges att det inte betyder att det blir en egen artikel – denna stridsfråga är alltså inte löst. Inte heller är det löst om en egen mekanism ska etableras eller om Warsaw International Mechanism for Loss and Damage finns kvar och hanterar L&D

Finansiering (artikel 6)
Redan första paragrafen visar på stor oenighet om hur finansieringsfrågan ska hanteras, “Developed country Parties shall provide [new,] [additional,] [adequate,] [predictable,] [accessible,] [sustained] and [scaled-up] financial resources to assist developing country Parties”

USD 100 mdr/år i klimatfinansiering från utvecklade länder etableras som ett golv, men det slås fast att det kan komma från många olika källor, instrument och kanaler, där offentlig finansiering särskilt lyfts fram men inte kvantifieras. Det ska vara en balans mellan utsläppsminskningar och klimatanpassning i finansieringen. Fördelning mellan länder eller typer av länder preciseras inte mer än att särskild hänsyn ska tas till sårbara stater, med LDC, SIDS och afrikaska stater i hakparentes.

Utvecklade länder ska vartannat år ge transparent information om vilket stöd man gett till utvecklingsländer.

Transparens (MRV)
Här finns det olika alternativ på två ställen, på båda ställen handlar det om differentiering.

I 9:1 finns tre alternativ för hur “transparensramverket” ska se ut: Förslag 1 utifrån uppdelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, baserat systemet på nuvarande system enligt Cancunavtalet. Förslag 3 utgår också från “existing arrangements” men utan lika tydlig differentiering, medan förslag 2 inte innehåller differentiering.

I 9:7 finns två olika förslag om hur rapporterna som länderna lämnar ska utvärderas. Förslag 1 innehåller är mer omfattande men innehåller undantag för de minst utvecklade länderna. Förslag två innehåller tydlig uppdelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, där de förras ska utvärderas utifrån efterlevnad, medan utvärderingen av utvecklingsländernas ska leda till dialog och slutsatser som respekterar nationella suveräniteten.

 

Juridisk karaktär
Avtalet kallas “Agreement”, dess juridiska karaktär är ännu oklar men det viktigaste är ordvalen, där “shall” är bindande, “should”, “aim to” etc inte är det. Några sanktioner nämns inte utan ska utformas vid senare möten, och tidigast tre år efter att avtalet trätt i kraft kan undertecknande parter lämna det utan några konsekvenser annat än att man inte längre ingår i avtalet.

Ikraftträdande (artikel 18)
Minst 55 medlemsstater ska skriva under, som ska representera minst 55 eller 70 % av de totala utsläppen (två förslag) såsom de var vid den mest uppdaterade mätningen (det preciseras inte mer än så)

Analyserat av Daniel Engström Stenson & Mattias Goldmann