Etikettarkiv: Gröna Klimatfonden

Gröna klimatfonden slår nytt rekord

Idag avslutades Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Styrelsen allokerade över en miljard USD till 23 projekt. Aldrig tidigare har så mycket finansiering allokerats under ett och samma möte.

Totalt har fonden allokerat 3,7 miljarder USD till 76 projekt. Klimatnyttan återstår visserligen att utvärdera, inte minst därför att fonden fortfarande är väldigt ung. De första projekten beviljades så sent som i november 2015. Men att fonden nu allokerat en stor del av sin tillgängliga finansiering visar att den är på rätt väg. Beslut om att bevilja projektmedel ska självklart tas med noggrannhet. Samtidigt är onödig administration kostsamt och behovet av snabba processer från förslag till beslut – vare sig det ett projekt beviljas eller får avslag – viktiga för att tackla klimathotet. Den globala kolbudgeten för tvågradersmålet är nämligen snart förbrukad. Med dagens globala utsläppsnivåer är budgeten prognostiserad att ta slut om 17 år (8 år givet klimatsystemrelaterade osäkerheter). Många länder är också i stort behov av att redan nu klimatanpassa sina samhällen. I ljuset av detta är styrelsens  beslut att starta 23 nya projekt mycket välkommet.

Uppdatering: Gröna klimatfonden utser Sverige till ordförande

Idag öppnade Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Efter knappt 20 minuter valdes Lennart Båge och  Paul Oquist (Nicaragua) till att leda styrelsens arbete under återstoden av 2018.

Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte öppnades ett dygn före utsatt tid. Motiveringen var att den extremt långa dagordningen kräver utökad mötestid. Som vi tidigare rapporterat var det tänkt att Lennart Båge, tillsammans med Paul Oquist från Nicaragua, skulle ha valts till ordföranden på förra mötet . Det misslyckades på grund av komplicerade processregler och geopolitiska konflikter, där Sverige hamnade i kläm.

Under förra veckan var flera svenska delegater på plats för att föra informella förhandlingar, inte minst om ordförandeskapet. Dessa förhandlingar var lyckosamma. När det formella mötet idag förklarades öppet, av Ayman Sahsly (Saudiarabien), dröjde det knappt 20 minuter innan Lennart Båge och Paul Oquist kunde väljas till ordföranden för återstoden av 2018.


Bild: Paul Oquist (vänster) och Lennart Båge (höger) under informella förhandlingar inför Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte

Det 19:e styrelsemötet ska bland annat besluta om rekordmånga projektförslag; hela 23 stycken som tillsammans äskar över 1 miljard USD. Det kan jämföras med de drygt 2,6 miljarder USD som hittills allokerats av fonden.

Oklarheter om Sveriges ordförandeskap i Gröna klimatfonden

Det drar ihop sig till det Gröna klimatfondens nittonde styrelsemöte. Om knappt en vecka, 27 februari, kommer ordföranden att förklara mötet öppnat. Planen var att Sveriges mångårigt erfarna diplomat Lennart Båge skulle ha suttit bakom klubban. Men så blir det förmodligen inte.

Den Gröna klimatfondens styrelse består av 24 ledamöter varav hälften från utvecklade och hälften från utvecklingsländer. Bland dessa tillsätts två ”medordföranden”, en från vardera valkretsen, som leder styrelsens arbete under en period av ett år.

Sverige har med framgång kandiderat för att fylla ordförandestolen för de utvecklade ländernas räkning under 2018. Tanken var att Lennart Båge, en erfaren diplomat som bland annat var med och utformade Världsbankens Globala miljöfacilitet i början på 1990-talet, skulle tackla uppgiften. Bland utvecklingsländerna kandiderade Nicaragua, även de med framgång. Det såg ut som om Båge skulle få sällskap bakom ordförandeklubban av Nicaraguas chefsförhandlare under Ramkonventionen, Paul Oquist.

Inför förra styrelsemötet hade båda valkretsarna alltså enats om sina kandidater. Men geopolitisk satte käppar i hjulet. Inom styrelsen finns en medlem som, på grund av en bilateral konflikt med Nicaragua, motsatte sig att landet fick agera medordförande. Om utvecklingsländernas kandidat inte väljs, ja då är det inte direkt bäddat för att de utvecklade ländernas kandidat ska väljas. Detta faktum hänger ihop med ett stort problem för fondens arbete: reglerna för hur styrelsen fattar beslut.

Styrelsen har länge haft i uppgift att anta beslutsregler som ska gälla i händelse av att alla försök att uppnå konsensus i en fråga misslyckats. Dessa beslutsregler måste dock antas i konsensus. Det har lett till en knepig situation, inte helt olik den som gäller för Ramkonventionens arbete: styrelsen har misslyckats att nå konsensus om vad som ska gälla då konsensus inte kan nås. Därmed gäller att alla beslut måste fattas i konsensus. Eftersom styrelsen inte nått konsensus om att välja utvecklingsländernas kandidat (Nicaragua) så är manegen definitivt inte krattad för att utvecklingsländerna ska stödja valet av de utvecklade ländernas kandidat (Sverige).

Sverige, som förberett att leda styrelsen arbete under hela 2018, har helt klart hamnat i kläm. En vecka innan nästa styrelsemöte meddelar Lennart Båge att det fortfarande är oklart om Sverige kommer att väljas som medordförande under mötet.

Gröna klimatfondens styrelse: ineffektiv och nyckfull

För svensk räkning är denna konflikt naturligtvis direkt olycklig. Sverige har investerat mycket kraft i att förbereda ordförandeskapet. Men i ett större perspektiv är det endast ett bland många exempel på ett mer omfattande problemkomplex: styrelsens arbete är ökänt för att vara ineffektivt, infekterat och politiserat. Sedan fonden etablerades har konfliktlinjer mellan givarländer och mottagarländer växt fram och politiska konflikter spiller ofta över in i styrelserummet. I kombination med vetorätt skapar det en nyckfull och ineffektiv arbetsmiljö. Även om styrelsen har antagit en rad policy, exempelvis för prioritering av projekt, så kan och har enskilda styrelsemedlemmar utnyttjat sin vetorätt och frångått fondens egna riktlinjer.

Sveriges prioriteringar som medordförande

I ljuset av detta prioriterar Sverige att under sitt ordförandeskap jobba för att professionalisera, rationalisera och effektivisera fondens arbete. Sverige vill:

  1. Öka sekretariatets inflytande över fonden: Idag råder en obalans mellan, å ena sidan, medordföranden i synnerhet och styrelsen i allmänhet och, å andra sidan, sekretariatet som spelar en ganska undanskymd roll. Genom att arbeta för att öka sekretariatets inflytande över fondens arbete kan politiseringen minska och effektiviteten öka.
  2. Verka för en ambitiös påfyllnadsfas: En ny påfyllnadsfas triggas när 60 % av fondens innevarande medel allokerats. Baslinjen har varit tio miljarder USD, det vill säga när sex miljarder allokerats så triggas en ny påfyllnadsfas. Eftersom Donald Trump förmodligen inte betalar ut USA:s löfte om två miljarder är baslinjen nu snarare åtta miljarder. Om denna nya baslinje används och om fonden lyckas allokera medel i nuvarande tempo triggas påfyllnadsfasen runt årsskiftet. Sverige vill, bland annat genom att effektivisera fonden (punkt ett ovan), öka dess förtroende och på så vis bidra till en ambitiös påfyllnad.
  3. Värna om fonden som central aktör i det klimatfinansiella landskapet: Denna målsättning hänger ihop med prioriteringarna ovan. En effektivare fond med stora tillgångar ger ett mervärde gentemot övriga klimatfonder, både genom att kunna allokera medel relativt snabbt och genom att prioritera storskaliga projekt med en tydlig hävstång till att mobilisera även privata medel.

Sverige har, i egenskap av att vara en av fondens största bidragsgivare, varit representerade i styrelsen under flera år. Därmed finns en lång svensk erfarenhet fondens arbete, både av dess problem och möjligheter. Lars Roth, kansliråd på Utrikesdepartementet och ledamot i fondens styrelse, menar att läget är ovanligt gynnsamt för att slå an en ny ton i styrelsens arbete. Fler länder har fått upp ögonen för att vetorätten inte bara är en tillgång utan också ett hot som kan vändas mot dem själva. Alla kan drabbas av fondens nyckfullhet. Dessutom har det externa trycket på att effektivisera styrelsen ökat över tid.

Förutom fördelarna för fondens egna arbete finns åtminstone ett till skäl till varför Sveriges prioriteringar ligger helt rätt i tiden: om problemen med fonden fortgår kommer det förmodligen inte dröja länge innan det påverkar förhandlingarna under Ramkonventionen negativt. Det finns mindre progressiva länder som gärna skulle använda en ineffektiv och dåligt fungerande fond som ett exempel på att rika länder inte tar sitt klimatfinansiella ansvar på allvar. Det kan då användas för att minska sina egna klimatåtaganden.

För att lyckas realisera prioriteringarna krävs dock att Sverige först väljs som medordförande. Facit till denna fråga väntas levereras inom en vecka, då styrelsen träffas i Sydkorea. Endast därefter kan Sverige effektivt verka för att samla stöd för en ny arbetspraxis. Det svenska ordförandeskapet vill bland annat att framtida konflikter – åtminstone i de fall då ett enskilt land blockerar konsensus bland 23 andra länder – hanteras genom att invändningarna tydligt deklareras och protokollförs utan att blockera beslut. Om Sverige lyckas etablera denna arbetspraxis vore mycket vunnet.

– – –
Denna text är baserad på UD:s muntliga presentation av arbetet med Gröna klimatfonden 21 februari.

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.

 

 

Lövin lovar anpassningspengar – så fördelas de

När Isabella Lövin förde Sveriges talan på High-Level segmentet onsdag förmiddag utlovade hon ungefär 27 miljoner dollar i klimatfinansiering. 

Dessa 250 miljoner kronor fördelas, enligt vad vi erfar, på 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden, 30 miljoner till nya Capacity Building Initiative for Transparency och några mindre poster vi inte fått specificerade.

Detta är positiva besked . Anpassningsfonden gapar tom efter att inkomstströmmen från CDM-transaktioner nästan helt torkat ut och fokus för statlig finansiering hamnat på Gröna Klimatfonden. Detta trots att vi vet att Anpassningsfonden varit effektiv i sina projekt men – och här uttrycker jag mig försiktigt – inte vet hur kostnadseffektiv Gröna Klimatfonden är.

Anpassningsfondens framtid har också blivit central i förhandlingarna här på COP22, eftersom det är oklart och förhandlarna är oeniga om och hur den ska flyttas från att ligga under Kyotoprotokollet till det nya Parisavtalet. Dess roll gentemot Gröna Klimatfonden behöver också klargöras.

LDC-fonden är jag mer osäker på nyttan av. Fonden  är sällan med i samtalen och själva den avgränsade fokuseringen försvårar för den typ av syd-nord och syd-syd-samarbete som många pekar på en nyckel i klimatfrågan.

Men pengarna är preciserade snarare än nya. De är redan anslagna i höständringsbudgeten samt budgetpropositionen för 2017,  men hur de ska användas har inte preciserats förrän nu. Noga räknat är budgetpropositionen inte heller antagen av riksdagen än, så brasklappen ”pending parliament approval” är värd att ha med sig.

Men man får inse politikens logik; att det finns ett behov av att presentera något på COP och att det mycket väl kan inspirera andra att höja sina åtaganden – på samma sätt anslog Tyskland 50 miljoner euro till Anpassningsfonden här i Marrakech.

I tider där mycket kring Trump är osäkert, men det får ses som självklart att han drar tillbaks USA:s internationella klimatfinansiering, är det svenska bidraget en viktig signal.  Då får vi tåla att det är pengar som redan aviserats förut.

Mattias

Lövins anförande finns här.

Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och CDM redovisar

Gröna Klimatfonden (GCF) anvisar 28% av sina resurser till klimatanpassning, 27% till utsläppsminskningar och 45% till projekt som täcker båda områdena, rapporterade GCF till COP. En kontaktgrupp ska ta hand om de frågor som uppkommit under detta möte och som inkluderar:

  • Hur fonden kan stödja alternativa ekonomiska utvecklingsmodeller (Bolivia)
  • Vilka kriterier fonden har för bankers medverkan (Nicaragua)
  • Säkerställa att fonden servar alla utvecklingsländer (G77 & Kina)
  • Klargöra fondens långsiktiga överlevnad (Afrikagruppen)
  • Förstärka GCF:s roll i att omvandla NDC:s till konkreta klimatåtgärder (LMDC)
  • Förenkla ackrediteringsprocessen (AOSIS)
  • Förstärka privata sektorns medverkan (USA och Nya Zeeland)

Anpassningsfonden (AF) redovisade att den framtida finansieringen är osäker eftersom man är beroende av frivilliga bidrag efter att CDM-marknaden ”kollapsat” – transaktionsavgiften som går till AF ger nu nästan ingenting. G77-gruppen med Kina efterlyser ökad finansiering för AF, vilket en kontaktgrupp nu ska hantera. COP-sekretariatet efterlyser också konkreta förslag på hur fonden kan inkluderas i Parisavtalet, utifrån ett förslag som togs fram 2015.

CDM:s styrelse redovisade att över 8000 utsläppsminskande projekt registrerats i 111 länder och att över 1,7 miljarder utsläppsreduktioner (CERs) levererats över 15 år. Volymerna minskar nu kraftigt och styrelsen uppmanar till mer frivillig klimatkompensation genom CERs. I anslutning till detta diskuterades den kommande finansiella mekanismen, där det råder bred enighet om att den ska vara centraliserad, bygga på CDM:s erfarenheter och undvika att utsläppsminskningar räknas dubbelt – men hur det ska ske är i dagsläget oklart.

 

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.