Etikettarkiv: Gröna Klimatfonden

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Nuläget på COP: Slutna rum, texter utvecklas, konflikter kvarstår

”Att inte komma överens skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”.

Orden är FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, och nu försöker COP24 enas om regelboken för klimatavtalet. Förhandlingarna sker nu bakom stängda dörrar, på tv-monitorerna är dagordningen nu kort, det står”Closed for observers” på de flesta punkter och plenaren skjuts på i tretimmarssjok. De viktigaste knäckfrågorna har fått ministrar som ansvarar för att få fram texter, och som rapporterar direkt till COP-ordförande.

Ordförande har lanserat ”Sejmik” som mötesform, för att hedra 550-årsdagen av den polska riksdagen – troligen omedveten om att det är ett skällsord i många länder. I princip är det rundabordssamtal med delegationsledarna, som tänks ha mandat från andra länder att komma framåt – men det betyder också att vissa länder känner sig utestängda från dialogen, att de som förhandlar samtidigt måste rapportera bakåt, och att allt det man enas om här måste leda till konsensus i respektive förhandlingskonstellation innan det kan föras fram till plenum.

I tre vändor har vi fått nya texter de senaste timmarna; i går kväll, mitt i natten och strax efter tio i morse. Förhandlingsländerna kommer allt närmare en överenskommelse, men det sker på punkt efter punkt genom att texterna är väldigt öppna – man söker kompromiss-ordval som alla kan godta snarare än att kohandla, så att alla får något på ett område mot att man ger på ett annat. Detta betyder troligen att en regelbok antas här på COP24, gissningsvis lördag eftermiddag, men också att den blir så vag att den behöver skärpas över tid. Detta har också varit Sveriges linje hela tiden, och historiskt har det skett, t.ex. var CDM-mekanismen väldigt vag till en början men skärptes över tid. Men denna gång blir det svårare, eftersom varje land har åtaganden; det är ett noga balanserat bräde.

Torsdag eftermiddag rapporterade de som COP-ordförande utsett som ansvariga in enligt följande:

Finansiering: Tyskland och Egypten har fått fram klara texter kring marknadsmekanismen, GEFs roll, gröna klimatfondens roll, mer frågetecken kring anpassningsfonden och transparens, långsiktig finansiering och loss&damage.

Transparens: Spanien och Sydafrika rapporterar att oenigheten inte är särskilt stor.

Utsläppsminskningar (mitigation) Singapore och Norge rapporterar att det finns stora skillnader kvar om hur tydligt ambitioner och mål ska skrivas in.

Anpassning: Gambia och Finland rapporterar att det fortsatt behöver förtydligas hur anpassningsbehov uppskattas, hur anpassningssatsningar räknas och hur man säkerställer att anpassning också ger utsläppsminskningar och vice versa. Texter är nästan klara, och representerar ett väl balanserat dokument.

Global stocktake: Marshallöarna och Luxemburg rapporterar: Fyra områden är kvar, särskilt på equity finns det flera möjligheter kvar.

IPCC-rapporten och Talanoa-dialogen: Sverige och Costa Rica rapporterar att man i princip enats om ett textförslag.

Artikel sex, marknadsmekanismer: Nya Zealand och Chile ansvarar, här finns många kvarstående frågetecken – inte orimligt eftersom enighet här förutsätter att man enats på andra områden.

Klimatforhandling.se kommer förstås att noga analysera hela avtalet från COP24, men väljer att inte i detalj analysera de texter som finns nu, eftersom de inte är antagna och kommer att förändras.

Mattias Goldmann 

Stora knäckfrågor kvar – och Sverige har nyckelroll

COP24 går in i slutspurt, med mycket kvar att lösa, alltfler som tror att det drar ut på tiden – men fortsatt en bred önskan att få till regelboken på årets COP. Här är några av de viktigaste knäckfrågorna som återstår:

Flexibilitet. Parisavtalets ”Common but differentiated responsibilities” ska nu konkretiseras och här går åsikterna starkt isär. De minst utvecklade länderna bedömer att de inte har kapacitet att beräkna och rapportera särskilt detaljerat, medan flera medelinkomstländer anger att detaljerade krav hindrar deras utveckling. Hög flexibilitet innebär i gengeäld att t.ex. Kina kan sätta upp mål som blir mycket svåra att följa upp. Skrivningar liknande den berömda ”those in a position to do so” är att vänta.

Rättvisa. Miljöorganisationer, Afrikagruppen och andra vill förtydliga Parisavtalets ”in the light of equity”, utöver avtalets”Principle of Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR&RC)”, men vad det konkret innebär är förstås inte självklart. Det kan lätt innebära ett ansvar för historiska utsläpp medan många i-länder istället fokuserar på nuvarande utsläpp, inkomstnivåer och övergripande förutsättningar att minska utsläppen, såsom länderna själva uttrycker det i sina NDCs. En variant är den ”just transition” som konkretiserats i ordförandelandet Polens president Andrzej Dudas “Silesia Declaration on Solidarity and Just Transition”, med fokus bl.a. på att skapa hållbara jobb för att säkerställa folkligt stöd för omställningen. Efter gula västarnas protester i Frankrike anger alltfler att det behövs någon form av skrivningar om detta, men var de ska hamna och hur konkreta de ska bli återstår att enas om.

Finansiering. Anpassningsfonden har fått drygt 1.2 miljarder kronor i nya åtaganden på mötet (varav 50 milj kr från Sverige), Tyskland och Norge har båda lovat dubbla sitt stöd till Gröna Klimatfonden (vilket gör dem till största givare per capita), men gapet är ändå stort efter att USA dragit in stora delar av sin finansiering. Till år 2020 ska det finnas minst 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering, och därefter en ”pathway” till en årlig finansiering över den nivån. Man är inte överens om vilken nivån är idag – för vad som räknas är inte överenskommet; bistånd, exportkrediter… I regelboken bör det klargöras, men här är det i-länderna som vill ha flexibilitet.

Loss&damage. Åtskilliga u-länder och NGOer vill ha in”skador och förluster” eller loss&damage i vad som ska redovisas och kunna ersättas, med argumentet att viss klimatförändring inte går att anpassa sig till. Här är USA och EU relativt ense; klimatanpassning hanterar detta, och det som ligger utanför är ofta länders eget ansvar – vad är bad governance och vad är klimatförändringar när t.ex. en strand sköljs bort?

IPCC:s rapport. USA, Kuwait, Saudiarabien och Ryssland vägrade ”welcome” IPCC:s rapport om hur 1.5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det – vilket förstås provocerade resten av COP. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s nästa klimatrapport 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. Sveriges klimatminister Isabella Lövin och Costa Ricas miljö- och energiminister Carlos Manuel Rodriguez ska hitta formuleringar som alla kan enas om. Det bör bli något mer än ett ordval; här finns nyckeln till hur ambitiöst klimatarbetet ska bli framgent.

Var ska COP25 vara? Omedelbart kan frågan tyckas mindre viktig, men vi ser att ordförandeskapet är viktigt och har inte helt övertygats av Polens kapacitet eller driv. Räkna med förmöte i Costa Rica och själva mötet i Santiago, Chile. Då hamnar COP i Latinamerika, som det var tänkt (förra gången var COP20 i Lima), i två demokratier med höga klimatambitioner och ett track record som åtminstone delvis imponerar. För 2020 kandiderar Storbritannien, och energiminister Claire Perry anger att hon tror att det först är då man enas om regelboken; ”I would very much like the UK to be the place where we come together in 2020 and see if we can get those NDCs and Rulebooks together,” she said, referring to the national climate action plans and official rules that underpin the Paris Agreement.” Även Italien har uttryckt intresse.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till klimatmötet att komma överens, att misslyckas ”skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”. I sitt tal för Sveriges räkning sade klimatminister Lövin att ”Det som krävs här i Katowice är ett beslut om en robust, detaljerad, tydlig och långsiktig regelbok som får Parisavtalet att fungera. En regelbok som ger oss jämförbara och förutsägbara förutsättningar, och som gör det möjligt att höja ambitionerna med tiden.” Frågan är var den nedre smärtgränsen går för att det ska vara värt att låta klubban falla och regelboken antas här i Katowice.

Mattias Goldmann

Storbritannien: 100 miljoner pund till förnybar energi Afrika

Bäst som alla räknat ut Storbritannien, så ökar de kraftigt finansieringen för förnybar energi där den kanske gör som störst skillnad – i Afrika söder om Sahara.

Brittiska regeringen genom energi- och ren tillväxtminister Claire Perry meddelar idag på COP24 en betydande ökning av finansieringen för Renewable Energy Performance Platform, med 100 miljoner pund som går till upp till 40 nya förnybara energiprojekt i Afrika söder om Sahara. Medlen ska fördelas de kommande fem åren, med fokus på småskaliga sol-, vind-, vatten- och geotermiska anläggningar som ska ge ny eller förbättrad tillgång till ren energi för upp till 2,4 miljoner människor per år. Utsläppen ska därmed minska med totalt omkring tre miljoner ton koldioxid, motsvarande nästan en miljon bilar.

”Hemma är vi världsledande för att minska utsläppen samtidigt som vi i utlandet visar vårt internationella ledarskap genom att ge länderna en hjälpande hand att byta till grönare och renare ekonomier”, sade Perry, som också betonade de många gröna jobben som skapas. Satsningen är är en del av Storbritanniens åtagande att investera 5,8 miljarder pund i internationell klimatfinansiering senast 2020.

Stödet går till REPP, Renewable Energy Performance Platform, som redan har 18 förnybara energiprojekt i Afrika, bl.a. vattenkraft i Kenya, solenergi i Tanzania och mini-nät i Nigeria.

Den brittiska regeringen har också stöttat länder som är utsatta för klimatförändringar att delta i COP-förhandlingarna, bidragit med 45 miljoner pund till NAMA-faciliteten, och ytterligare 1 miljon pund för Global Innovation Lab, som syftar till att hjälpa innovativa klimatfinansieringsförslag att snabbare nå genomförandefasen.

Satsningen kan vara värdefull ur tre perspektiv:

  • Storbritannien visar att de varken tappat klimatambitionerna eller sitt internationella engagemang med Brexit.
  • Britterna ökar trycket på andra aktörer att leverera mer av klimatfinansiering – på samma sätt som Sverige gör med sitt stöd till Anpassningsfonden och LDC-fonden.
  • Britterna visar genom att ge pengar till REPP att att internationell klimatfinansiering inte alltid måste gå genom de officiella FN-kanalerna; låt kostnadseffektivitet och snabbhet vara avgörande!

Mattias Goldmann

Sverige öppnar klimatplånboken – och förhandlingarna?

Sverige ger 55 miljoner till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna – kan det bidra till att öppna upp förhandlingarna?

Som på så många andra COP:s är finansieringsfrågan helt central för att komma framåt i andra frågor; det är sättet många utvecklingsländer och miljöorganisationer mäter vilka ambitioner länder med höga utsläpp verkligen har att göra bot och bättring. År 2020 ska ju de globala klimatfinansieringsströmmarna vara uppe i 100 miljarder dollar per år, och från 2025 ska ett nytt mål med minst samma summa per år slås fast (Läs UNFCCCs beskrivning här). Framför allt vissa u-länder vill redan nu slå fast 2025-skrivningarna, men det är inte realistiskt – bland annat eftersom förhandlarna fortsatt inte är ense om hur man räknar till 100; vad ingår i internationell klimatfinansiering?

Oenigheten gör det än viktigare att visa framsteg i praktisk handling, och Karolina Skog, miljöminister i övergångsregeringen, fick i COP-plenaren applåder för att Sverige skjuter till 55 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna. Det är inga enorma summor, men i en tid då diskussionen mer präglas av att USA drar sig ur sina finansiella åtaganden och lämnar ett stort hål efter sig, är det mycket välkommet. Eftersom pengarna anslogs redan i vårändringsbudgeten (”VÄB18” som Karolina Skog skriver i sin tweet till oss), beslutades de innan valet – men det är nog klokt att annonsera det på COP eftersom det sätter press på andra att också annonsera nya eller utökade stöd. Ingen ska tro att 110 miljoner kronor i sig öppnar förhandlingarna, men tillsammans med andra länders finansieringslöften kan det vara en välgörande nyckel för de sista dagarna.

I Fores guide till COP24 finns båda fonder beskrivna, och många beskriver åtminstone Anpassningsfonden som obyråkratisk och snabbfotad. LDC-fonden är per definition förbehållen LDC-länder, där det kan vara intressant att notera att det inte specifikt handlar om hur fattigt landet är, utan också om bl.a. andelen läskunniga vuxna och ekonomisk sårbarhet. Flera länder som uppfyller kriterierna har vägrat vara med; Ghana, Papua Nya Guinea och Zimbabwe. I nuläget är 47 länder med.

Vi återkommer om andra finansieringslöften, inklusive Gröna Klimatfonden, samt förstås om konkreta skärpningar av utsläppsåtaganden ges.

Mattias Goldmann

Gröna klimatfonden slår nytt rekord

Idag avslutades Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Styrelsen allokerade över en miljard USD till 23 projekt. Aldrig tidigare har så mycket finansiering allokerats under ett och samma möte.

Totalt har fonden allokerat 3,7 miljarder USD till 76 projekt. Klimatnyttan återstår visserligen att utvärdera, inte minst därför att fonden fortfarande är väldigt ung. De första projekten beviljades så sent som i november 2015. Men att fonden nu allokerat en stor del av sin tillgängliga finansiering visar att den är på rätt väg. Beslut om att bevilja projektmedel ska självklart tas med noggrannhet. Samtidigt är onödig administration kostsamt och behovet av snabba processer från förslag till beslut – vare sig det ett projekt beviljas eller får avslag – viktiga för att tackla klimathotet. Den globala kolbudgeten för tvågradersmålet är nämligen snart förbrukad. Med dagens globala utsläppsnivåer är budgeten prognostiserad att ta slut om 17 år (8 år givet klimatsystemrelaterade osäkerheter). Många länder är också i stort behov av att redan nu klimatanpassa sina samhällen. I ljuset av detta är styrelsens  beslut att starta 23 nya projekt mycket välkommet.

Uppdatering: Gröna klimatfonden utser Sverige till ordförande

Idag öppnade Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Efter knappt 20 minuter valdes Lennart Båge och  Paul Oquist (Nicaragua) till att leda styrelsens arbete under återstoden av 2018.

Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte öppnades ett dygn före utsatt tid. Motiveringen var att den extremt långa dagordningen kräver utökad mötestid. Som vi tidigare rapporterat var det tänkt att Lennart Båge, tillsammans med Paul Oquist från Nicaragua, skulle ha valts till ordföranden på förra mötet . Det misslyckades på grund av komplicerade processregler och geopolitiska konflikter, där Sverige hamnade i kläm.

Under förra veckan var flera svenska delegater på plats för att föra informella förhandlingar, inte minst om ordförandeskapet. Dessa förhandlingar var lyckosamma. När det formella mötet idag förklarades öppet, av Ayman Sahsly (Saudiarabien), dröjde det knappt 20 minuter innan Lennart Båge och Paul Oquist kunde väljas till ordföranden för återstoden av 2018.


Bild: Paul Oquist (vänster) och Lennart Båge (höger) under informella förhandlingar inför Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte

Det 19:e styrelsemötet ska bland annat besluta om rekordmånga projektförslag; hela 23 stycken som tillsammans äskar över 1 miljard USD. Det kan jämföras med de drygt 2,6 miljarder USD som hittills allokerats av fonden.

Oklarheter om Sveriges ordförandeskap i Gröna klimatfonden

Det drar ihop sig till det Gröna klimatfondens nittonde styrelsemöte. Om knappt en vecka, 27 februari, kommer ordföranden att förklara mötet öppnat. Planen var att Sveriges mångårigt erfarna diplomat Lennart Båge skulle ha suttit bakom klubban. Men så blir det förmodligen inte.

Den Gröna klimatfondens styrelse består av 24 ledamöter varav hälften från utvecklade och hälften från utvecklingsländer. Bland dessa tillsätts två ”medordföranden”, en från vardera valkretsen, som leder styrelsens arbete under en period av ett år.

Sverige har med framgång kandiderat för att fylla ordförandestolen för de utvecklade ländernas räkning under 2018. Tanken var att Lennart Båge, en erfaren diplomat som bland annat var med och utformade Världsbankens Globala miljöfacilitet i början på 1990-talet, skulle tackla uppgiften. Bland utvecklingsländerna kandiderade Nicaragua, även de med framgång. Det såg ut som om Båge skulle få sällskap bakom ordförandeklubban av Nicaraguas chefsförhandlare under Ramkonventionen, Paul Oquist.

Inför förra styrelsemötet hade båda valkretsarna alltså enats om sina kandidater. Men geopolitisk satte käppar i hjulet. Inom styrelsen finns en medlem som, på grund av en bilateral konflikt med Nicaragua, motsatte sig att landet fick agera medordförande. Om utvecklingsländernas kandidat inte väljs, ja då är det inte direkt bäddat för att de utvecklade ländernas kandidat ska väljas. Detta faktum hänger ihop med ett stort problem för fondens arbete: reglerna för hur styrelsen fattar beslut.

Styrelsen har länge haft i uppgift att anta beslutsregler som ska gälla i händelse av att alla försök att uppnå konsensus i en fråga misslyckats. Dessa beslutsregler måste dock antas i konsensus. Det har lett till en knepig situation, inte helt olik den som gäller för Ramkonventionens arbete: styrelsen har misslyckats att nå konsensus om vad som ska gälla då konsensus inte kan nås. Därmed gäller att alla beslut måste fattas i konsensus. Eftersom styrelsen inte nått konsensus om att välja utvecklingsländernas kandidat (Nicaragua) så är manegen definitivt inte krattad för att utvecklingsländerna ska stödja valet av de utvecklade ländernas kandidat (Sverige).

Sverige, som förberett att leda styrelsen arbete under hela 2018, har helt klart hamnat i kläm. En vecka innan nästa styrelsemöte meddelar Lennart Båge att det fortfarande är oklart om Sverige kommer att väljas som medordförande under mötet.

Gröna klimatfondens styrelse: ineffektiv och nyckfull

För svensk räkning är denna konflikt naturligtvis direkt olycklig. Sverige har investerat mycket kraft i att förbereda ordförandeskapet. Men i ett större perspektiv är det endast ett bland många exempel på ett mer omfattande problemkomplex: styrelsens arbete är ökänt för att vara ineffektivt, infekterat och politiserat. Sedan fonden etablerades har konfliktlinjer mellan givarländer och mottagarländer växt fram och politiska konflikter spiller ofta över in i styrelserummet. I kombination med vetorätt skapar det en nyckfull och ineffektiv arbetsmiljö. Även om styrelsen har antagit en rad policy, exempelvis för prioritering av projekt, så kan och har enskilda styrelsemedlemmar utnyttjat sin vetorätt och frångått fondens egna riktlinjer.

Sveriges prioriteringar som medordförande

I ljuset av detta prioriterar Sverige att under sitt ordförandeskap jobba för att professionalisera, rationalisera och effektivisera fondens arbete. Sverige vill:

  1. Öka sekretariatets inflytande över fonden: Idag råder en obalans mellan, å ena sidan, medordföranden i synnerhet och styrelsen i allmänhet och, å andra sidan, sekretariatet som spelar en ganska undanskymd roll. Genom att arbeta för att öka sekretariatets inflytande över fondens arbete kan politiseringen minska och effektiviteten öka.
  2. Verka för en ambitiös påfyllnadsfas: En ny påfyllnadsfas triggas när 60 % av fondens innevarande medel allokerats. Baslinjen har varit tio miljarder USD, det vill säga när sex miljarder allokerats så triggas en ny påfyllnadsfas. Eftersom Donald Trump förmodligen inte betalar ut USA:s löfte om två miljarder är baslinjen nu snarare åtta miljarder. Om denna nya baslinje används och om fonden lyckas allokera medel i nuvarande tempo triggas påfyllnadsfasen runt årsskiftet. Sverige vill, bland annat genom att effektivisera fonden (punkt ett ovan), öka dess förtroende och på så vis bidra till en ambitiös påfyllnad.
  3. Värna om fonden som central aktör i det klimatfinansiella landskapet: Denna målsättning hänger ihop med prioriteringarna ovan. En effektivare fond med stora tillgångar ger ett mervärde gentemot övriga klimatfonder, både genom att kunna allokera medel relativt snabbt och genom att prioritera storskaliga projekt med en tydlig hävstång till att mobilisera även privata medel.

Sverige har, i egenskap av att vara en av fondens största bidragsgivare, varit representerade i styrelsen under flera år. Därmed finns en lång svensk erfarenhet fondens arbete, både av dess problem och möjligheter. Lars Roth, kansliråd på Utrikesdepartementet och ledamot i fondens styrelse, menar att läget är ovanligt gynnsamt för att slå an en ny ton i styrelsens arbete. Fler länder har fått upp ögonen för att vetorätten inte bara är en tillgång utan också ett hot som kan vändas mot dem själva. Alla kan drabbas av fondens nyckfullhet. Dessutom har det externa trycket på att effektivisera styrelsen ökat över tid.

Förutom fördelarna för fondens egna arbete finns åtminstone ett till skäl till varför Sveriges prioriteringar ligger helt rätt i tiden: om problemen med fonden fortgår kommer det förmodligen inte dröja länge innan det påverkar förhandlingarna under Ramkonventionen negativt. Det finns mindre progressiva länder som gärna skulle använda en ineffektiv och dåligt fungerande fond som ett exempel på att rika länder inte tar sitt klimatfinansiella ansvar på allvar. Det kan då användas för att minska sina egna klimatåtaganden.

För att lyckas realisera prioriteringarna krävs dock att Sverige först väljs som medordförande. Facit till denna fråga väntas levereras inom en vecka, då styrelsen träffas i Sydkorea. Endast därefter kan Sverige effektivt verka för att samla stöd för en ny arbetspraxis. Det svenska ordförandeskapet vill bland annat att framtida konflikter – åtminstone i de fall då ett enskilt land blockerar konsensus bland 23 andra länder – hanteras genom att invändningarna tydligt deklareras och protokollförs utan att blockera beslut. Om Sverige lyckas etablera denna arbetspraxis vore mycket vunnet.

– – –
Denna text är baserad på UD:s muntliga presentation av arbetet med Gröna klimatfonden 21 februari.

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias