Etikettarkiv: Gröna Klimatfonden

Slutspurt för avtalet: Fokusera på utsläppen!

I klimatförhandlingarnas slutspurt står det klart att avtalet blir en kompromiss där alla måste offra något för att få något annat. Viktigast är att vi får ett ambitiöst avtal –frågan om det blir bindande utsläppsmål är mer akademisk.

Nu förhandlas det tänkta klimatavtalet i informella grupper, med målet att få fram skrivningar som kan antas av alla. Det är ett svårt pussel, där Sverige och miljöminister Romson har en nyckelroll gällande klimatanpassning, och där alla kommer att få ge och ta för att vi ska kunna få ett avtal.

Läs också: Topp- och flopplistan

I slutspurten är det viktigt att fokusera på själva utsläppen. Vi behöver långtgående utsläppsmål, metoder som gör det troligt att nå dem och en kostnadsmodell som håller nere kostnaderna så att omställningen blir så aptitlig som möjlig. Då förstärks efterfrågan för förnybar och effektiv teknik, och då kan målen successivt skärpas så att klimatet kan räddas.

Men det finns ett reellt hot att klimatavtalet i Paris aldrig träder i kraft; en betydande men ännu ej fastställd majoritet av länderna och utsläppen måste anta det. Vi vet redan att bland annat USA vägrar ratificera ett avtal som binder dem vid utsläppsmål, och att insistera på ett legalt bindande avtal är därmed att riskera hela den process som världen med så stor möda mejslat fram.

Läs också: Vad handlar sista veckan om?

Därtill är det faktiska värdet av bindande utsläppsminskningar inte stort. Kyotoprotokollet är legalt bindande, men de som inte uppnådde målen har inte drabbats av sanktioner. Det är ungefär som att man inte får gå mot rött men inte får några böter om man gör det, och det är otänkbart att världen enas om starkt styrande böter för länder som missar sina mål.

Viktigare är alltså att fokusera på ambitiösa, långsiktiga klimatmål, minskningar i närtid och en tydlig process för skärpta ambitioner. Här finns en god grund i de 185 nationella klimatåtaganden – i stort sett bara ”failed states” saknar ännu egna åtaganden. Men för att dessa åtaganden ska bli verklighet, krävs ökad klimatfinansiering, från många fler källor än FN:s gröna fonder. Gröna obligationer, pensionsfonder och stimulans till näringslivet att investera är viktiga delar att få till.

Mätbara utsläppsmål är avgörande; utan dem kan vi inte sätta press på att länderna ska leva upp till sina åtaganden, vilket i sig är den främsta drivkraften för att långsiktigt klara klimatet.

Läs också: Anpassning – hur öka finansiering från privata aktörer?

Paris är också en chans att stärka det frivilliga klimatarbetet. Mängder av företag, kommuner och andra organisationer åtar sig långtgående utsläppsmål, inklusive regeringens nya initiativ ”fossilfritt Sverige” och den breda konstellationen som står bakom målet om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Den som frivilligt, stolt och publikt avgivit klimatlöften kommer att kämpa för att uppnå dem, särskilt när vi som konsumenter tydligt belönar dem och väljer bort de som inte gör något bortom vad de är legalt bundna till.

Mattias (som också skrivit detta som replik på bl.a. Isabella Lövin, som i ett pressmeddelande fokuserar på att avtalet ska vara bindande)

Topp-fem förbättringspotential på klimatförhandlingen (Mattias lista)

Många kallar dem bromsklossar… inte jag, här finns de länder som under klimatförhandlingarnas sista, avgörande dagar kan förbättra sig allra mest.

Läs också: Förhandlingsgruppernas reaktioner när texten överlämnas

Saudiarabien och OPEC

Problem: Saudiarabien och andra OPEC-länder som baserar sin ekonomi på olja, är skeptiska till ett långtgående avtal som minskar användningen av fossila bränslen, och Saudiarabien har begärt skadestånd för uteblivna framtida intäkter. Många oljestater har med Kyotoprotokollets uppdelning inte heller något formelt åtagande att minska sina utsläpp och kämpar emot en mer glidande bördefördelning.

Lösning: En partiell lösning är solenergi och kanske produktion av akvatiska biobränslen som alger – på land. Qatar har omfamnat detta med argumentet; vi har solen, värmen och utrymmet som krävs”. Det är nog också viktigt att med finansiella mekanismer möjliggöra för dessa länder att genomföra delar av sina utsläppsminskningar på annat håll.

Indien

Problem: Indiens klimatpåverkan peakar enligt beräkningen snarare 2040 än 2030, eftersom befolkningen och ekonomin växer och kolet står för stor del av energimixen. Under en tid skulle klimatmål med egna starka åtaganden vara svåra att uppnå, och Indien är skeptiska till dem.

Lösning: Hur ”shared but differentiated” utformas är avgörande, liksom hur stora och konkreta löftena om klimatfinansiering blir. Indien har också intresse av att få andra länder att investera i deras mycket omfattande solenergi-program.

Läs också: Inför COP21 – vart har vi Indien?

ALBA: Venezuela, Nicaragua m fl

Dessa länder är egentligen inte självklara motståndare till ett långtgående avtal, utan har mer kritik mot själva formerna avtalet tas fram. Håller ofta brandtal i plenum, får ofta applåder från civilsamhällets aktörer för detta – men är ibland mer konstruktiva än vad man ger dem credit för.

Lösning: Säkerställa en god representation och stor öppenhet i processen – vilket inte är enkelt eftersom tuffa uppgörelser kan kräva att man får stänga dörren bakom sig.

Polen

Polens nya regering är pro-kol, premiärministern är dotter till en kolgruvearbetare och Polen har markerat att de kommer att försvara den egna kolindustrins intresse i förhandlingarna. De står ändå bakom EU:s förhandlingslinje, som antogs i september, men när en ny linje snabbt ska antas under förhandlingens sista dagar kan Polen bli problematiska.

Lösning: EU måste hitta ett sätt att bättre hantera Polen, eftersom denna dynamik uppträder på varje klimatförhandling – även när COP hölls i Warszawa. En del bör kunna vara att koppla olika former av stöd till klimatprestanda.

IMO och ICAO

De klimatmål som nu diskuteras, och det som tagits fram i ländernas INDC, omfattar inte internationell sjöfart och flyg – och så vill FN:s organ för internationell sjöfart respektive flyg att det ska förbli. Några konkreta klimatåtaganden i närtid har de inte föreslagit, än mindre att de ska ingå i ett klimatavtal, trots att båda sektorers klimatpåverkan tänks öka över tid när välstånd och handel ökar.

Lösning: Framför allt inom sjöfarten, men också hos flyget, finns alltfler aktörer som vill att man ska vara en del av lösningen, och som ser finansiella möjligheter i detta – IMO visar själva en potential för 70% minskade utsläpp. Men för att göra detta bindande behövs enighet, och då får det inte verka som att sjöfarten blir dyr och handeln därmed drabbas.

Säkert tycker någon att EU har den största förbättringspotentialen – de har gjort för lite som förebild för andra och har ingen tydlig, gemensam plan för klimatfinansiering. Eller någon annan aktör som man uppfattar underpresterar. Men detta är min lista – hur ser din ut?

Mattias Goldmann

Rädda skogen eller klimatet går åt skogen

Idag är skogen i fokus på klimatförhandlingarna. Sägs det. I verkligheten är förhandlingarna i fokus på förhandlingarna. I förhandlingsrummen, många av dem utan fönster och utan plats för observatörer, tar man inte mycket notis om de olika temadagarna som utannonseras. Och lika bra är väl det – man har ett klimat att rädda, ett avtal att förhandla fram. Men för oss som inte nu kavlar upp ärmarna och börjar förhandlingarna, är det värt att ändå tänka lite extra på skogen.

Om vi ska klara tvågradersmålet, helst ännu bättre och som absolut lägstanivå något som är absolut i närheten av det, så måste vi klara skogen. Vi måste minska avskogningen – i många fall ren skövling – som står för över 15 % av den samlade klimatpåverkan, och som globalt sett inte minskar alls som den måste. Vi måste nog också öka återbeskogningen och öka biomassan i skogen. Mer konkret ändå: Missar vi att rädda skogen i Amazonas eller skogen i Congo Basin så kan vi nog glömma klimatmålet.

På FN-språk heter lösningen REDD – Reducing Emissions from Deforestation and Degradation of forests. Det är en mekanism i vardande, som under resans gång fått ett plustecken tillagt, där + innebär att fler kriterier än klimat lagts till, men också ibland känns som en ”catch all” för att få in sådant man själv önskar. I flera år har REDD+ varit det man lyft fram som en förhandlingsframgång när mycket annat gått trögt, och REDD-aktörer som Wildlife Works är optimistiska även denna gång. Bland annat tänks det integreras i flera nationella eller regionala utsläppshandelssystem. REDD+ ingår inte uttryckligen i särskilt många av de drygt 170 länders INDC, men många har med skogsskydd, minskad avskogning och ökad återbeskogning.

ABBBA-projektet (African Biofuel & Bioenergy Business Assessment), som jag leder, har precis publicerat den första svenska skriften om REDD+ i klimatförhandlingarna. Läs den på
www.fores.se/redd, eller se REDD Talks-konferensen här

2,7 grader!?

Hur tusan kan de veta det? Det är min första tanke när jag läser att den samlade effekten av de klimatlöften som getts inför Paris blir en temperaturhöjning på 2.7 grader. Det låter för exakt för att vara sant – och tvärtemot hur det kan verka i rapporteringen så har UNFCCC inte angett någon sådan siffra. Christiana Figueres refererade på sin presskonferens bara till andra som tycker sig veta att det blir just 2.7 grader – Climate Action Tracker är de som tagit fram siffran.

Det finns minst fem goda skäl att vara skeptisk till påståendet att nuvarande klimatåtaganden ger just 2.7 graders temperaturhöjning jämfört med förindustriell tid:

1. Konditionaliteten. Många klimatlöften är villkorade, t.ex. förutsätter Etiopiens minskning med 64 % en omfattande finansiering av andra, och hur det blir med den långsiktiga klimatfinansieringen vet vi inte.

2. Golvet. Många av utsläppsmålen är inte jämfört med 1990, eller ens idag, utan jämfört med business as usual, och hur detta BAU ser ut om 5-10 år är förstås ingen exakt vetenskap.

3. Startpunkten. Kina anger att deras utsläpp ska sluta öka senast år 2030, men säger inget exakt år och preciserar inte heller hur stora de blir innan de slutar öka.

4. Reboundeffekten. Många klimatforskare menar att det strax bortom två graders temperaturhöjning uppstår en rad självförstärkande effekter, så risken finns att det som tänks stanna vid 2,7 grader fortsätter uppåt.

5. Internationella utsläpp. Sådant som inget land har rådighet över finns inte med i de INDC som sammanställts, såsom internationellt flyg och internationell sjöfart. Därtill saknas ju nästan 50 länders klimatåtaganden, men eftersom alla de stora utsläppsländerna är med så har det mindre betydelse. Sammantaget får man glädjas åt att vi med 146 nationella utsläppsåtaganden (INDC:s) har kommit en bit på vägen både för att förhindra katastrofala klimatförändringar, och för att undvika kollaps i Paris – men också inse att det behövs mer.

Behovet av nya klimatlöften inför Paris är en viktig signal till Sverige, vars löfte om att bli ”ett av världens första fossilfria välfärdsländer” inte tagits med i beräkningarna eftersom det inte är konkret nog att räkna på. Konkretiseras det, och liksom ”fossilbränsleoberoende fordonsflotta” kan sporra andra att göra mer, då kryper vi ännu något närmare att klara tvågradersmålet. Decimal för decimal, även om de ska tas med en stor nypa salt.

– Mattias Goldmann, VD Fores.

Här är UNFCCC:s kommentar om de 146 nationella klimatplanerna de granskat: http://newsroom.unfccc.int/unfccc-newsroom/indc-synthesis-report-press-release/

Här hittar du 2.7 graders-beräkningen:
http://climateactiontracker.org/news/224/INDCs-lower-projected-warming-to-2.7C-significant-progress-but-still-above-2C-.html

Här är Etiopiens INDC: http://www4.unfccc.int/submissions/INDC/Published%20Documents/Ethiopia/1/INDC-Ethiopia-100615.pdf

Gröna Klimatfonden – första ansökningarna granskade

Bedömning
Att döma av de första projektförslagen som nu ska upp till beslut, tycks det initialt vara svårt för Gröna Klimatfonden att leva upp till flera av de åtaganden som gjorts:

1) Det är svårt att se att projekten är ”transformativa” – tvärtom är det tämligen traditionellt klimatarbete som föreslås.

2) Den indikativa inriktningen på 50/50 mellan anpassning och utsläppsminskning följs inte i de första projekten, som kraftigt fokuserar på anpassning – både i antal projekt och resurser.

3) Inriktningen att finna projekt som både minskar klimatpåverkan och minskar sårbarheten tycks svår att nå; endast en mindre del av projekten är sådana.

4) Inriktningen att nå de fattigaste länderna (LDC, SIDS och Sub-Saharan Afrika) tycks nås med mycket god marginal; en stor majoritet av projekten är sådana.

5) Det tycks svårt att hitta projekt som uppfyller höga kvalitetskrav – eller omvänt; sekretariatet tycks ta sin gallrande funktion på allvar. Inte ens en av fyra ansökningar når ens fram till styrelsens bord.

Bakgrund
En stor del av internationellt klimatarbete inom både utsläppsminskning och klimatanpassning avses ske genom Gröna Klimatfonden, som etablerades genom ett beslut vid klimattoppmötet i Cancún i december 2010. I december 2014 nådde fonden över USD 10 miljarder i finansieringslöften och sedan juli 2015 har Gröna Klimatfonden tagit emot ansökningar för finansiering. Vid styrelsemötet 2-5 november 2015 i Livingstone vid Victoriafallen i Zambia ska de första ansökningarna behandlas. Fonden har rätt att besluta om stöd för totalt USD 909 miljoner (30 september).

Projektfördelning
Totalt har 37 ansökningar om projekt och program inkommit, för totalt 1.5 miljarder US dollar. Av dem har åtta passerat den första gallringen, för USD 168 miljoner, vilket enligt GCF:s sammanfattning fördelas på USD 109 miljoner för klimatanpassning, USD 22 miljoner för utsläppsminskningar och USD 37 miljoner som täcker båda områdena. Enligt vår bedömning av projektbeskrivningen är det istället USD 62.3 milj som är ”crosscutting”.

Dessa åtta projekt som fondens sekretariat lägger fram för styrelsen inkluderar vattentillgång, katastrofbekämpning, markanvändning, energieffektivisering och småskalig förnybar energi.

Tre av de åtta förslagen har skickats in genom ”direct access”, alltså genom aktörer som har ackrediterats för att få lämna in projekt direkt till fonden, medan övriga fem gick via internationella organ som Världsbanken och UNDP. Två av de åtta projekten bedöms som privata, övriga offentlig sektor.

Regionalt fördelar sig projekten på:

  • 56% Asien och Stillahavsområdet
  • 27 % Afrika
  • 17% Latinamerika och Karibien
  • Sex av de åtta projekten är i LDC, SIDS och andra afrikanska länder.

Jämfört med alla de 37 projekt som lämnats in, har övervikten för LDC, SIDS och andra afrikanska länder förstärkts i de åtta som läggs fram för styrelsebeslut, bl.a. genom att ansökningar för östra Europa och flera världsdelar inte läggs fram för styrelsen. Också överviktenför klimatanpassning har förstärkts – de 37 ansökningarna fördelar sig på USD 623 miljoner för anpassning, USD 564 miljoner för utsläppsminskning och USD 278 miljoner som täcker båda områdena.

De åtta projekten som nu läggs fram för beslut är:

  • Acumen: KawiSafi Ventures Fund (småskalig solenergi i östra Afrika)
  • Centre de Suivi Ecologique: Increasing the Resilience of Ecosystems and Communities through the Restoration of the Productive Bases of Salinized Lands in Senegal
  • Asiatiska utvecklingsbanken: Urban Water Supply and Wastewater Management Project in Fiji
  • Interamerikanska utvecklingsbanken: Energy Efficiency Green Bond in Latin America and the Caribbean
  • KfW Development Bank: Climate Resilient Infrastructure Mainstreaming in Bangladesh
  • Profonanpe: Building the Resilience of Wetlands in the Province of Datem del Marañón in Peru
  • UNDP: Scaling Up the Use of Modernized Climate Information and Early Warning systems in Malawi
  • UNDP: Supporting Vulnerable Communities in Maldives to Manage Climate Change- Induced Water Shortages

Notera att övriga projektansökningar inte kan bedömas som avslagna, utan i många fall har fått förfrågningar om kompletterande information.

Läs Gröna Klimatfondens projektbeskrivning på http://www.gcfund.org/fileadmin/00_customer/documents/MOB201511-11th/04_-_Consideration_of_funding_proposals_20151015_fin.pdf

Gröna Klimatfondens sammanfattning på http://news.gcfund.org/gcf-publishes-first-funding-proposals-for-board-consideration/

Läs alla ansökningarna på http://www.gcfund.org/documents/all-board-documents.html

P-A-R-I-S – klimatåret 2015 på fem bokstäver

På Fores seminarium om processen fram till Paris-mötet tog jag fram fem viktiga punkter utifrån bokstäverna P-A-R-I-S. Flera hörde av sig efteråt och ville ha dessa förtydligade. Se dem här eller läs dem här.

P som i Party-driven process. FN:s klimatförhandlingar är partnerdrivna, med medlemsstaterna och EU som parter. Att nå fram till beslut kräver enhällighet bland dessa nästan 200 parter, vilket förklarar hur svårt det är att komma överens. Ibland enas man om att vara överens om bara väldigt få är oense, men det riskerar alltid att så bakut – som när ordförande för klimatmötet i Doha klubbade igenom beslut mot Rysslands och Ukrainas vilja. Flera år senare är de fortfarande griniga och sinkar processen.

Detta förklarar också varför FN-processen har så svårt att engagera icke-stater. Snart sagt alla är överens om vikten av att få med näringslivet, lokala myndigheter och den ideella sektorn i klimatarbetet, men eftersom de inte är parter, är det formellt knepigt. Det visar därmed också på betydelsen av kompletterande satsningar vid sidan om FN-förhandlingarna där det är lättare att få in andra aktörer, det vi kallar ”carbon clubs”. Däremot bör det inte betyda att FN-spåret inte duger; mantrat heter komplettera, inte ersätta.

A som i Anpassning. Klimatanpassning, adaptation på FN-språk, var länge i klimatförhandlingarna lillasystern till utsläppsminskningar, mitigation. Men den är nu jämnbördig, vilket bland annat märks i att Gröna Klimatfondens medel ska fördelas lika mellan dessa två ben, och att parternas åtaganden (se I, längre ner) ska innehålla både vad man gör för att minska utsläppen och hur man bidrar till klimatanpassning. Sedan tidigare finns FN:s särskilda Anpassningsfond, som bl.a. finansieras genom en transaktionsavgift på CDM-utsläppsmekanismen.

Enkelt uttryckt så betonar utvecklingsländer klimatanpassning mer, och utvecklade länder har starkare fokus på allas bidra till utsläppsminskningar. Själva uppdelningen kan förstås ifrågasättas; det är rimligt att säkerställa att anpassning minskar klimatpåverkan och inte ökar den – t.ex. genom att istället för betongvallar längs kusten anlägga mangroveskog.

R som i Reduktion, utsläppsminskning. IPCC slår fast att de klimatpåverkande utsläppen måste minska med 40-70% till år 2050 och i princip vara noll eller helst under noll vid nästa sekelskifte. Detta för att klara målet att jämfört med förindustriell tid högst öka medeltemperaturen med två grader eller 1.5 grader celsius – FN-systemet arbetar med båda mål.

Den största skillnaden mellan det befintliga Kyoto-protokollet och det nya långsiktiga klimatavtalet som tänks antas i Paris, är att alla länder nu tänks bidra med utsläppsminskningar. CBDR, Commun But Differentiated Responsibilities, är utgångspunkten för FN, numera med tillägget ”in light of different national circumstances”, vilket inför Paris öppnar för mycket knepiga tolkningar och förhandlingar om hur mycket respektive part ska minska sina utsläpp.

I som i INDC, Intended Nationally Determined Contributions, det stora trätoämnet i Lima. Här avgörs vad respektive land (egentligen part) ska utlova i termer av utsläppsminskningar och – numera – anpassningsåtgärder. Därtill anges här hur det ska mätas och redovisas, vilken periodicitet utsläppsmålen ska ha, och därmed hur jämförbara målen blir. Med dålig jämförbarhet och uppföljning, och kanske därtill med olika årtal för åtgärderna, blir det mycket svårt att veta hur pass nära vi är att nå utsläppsmålet med ländernas löften. Därtill diskuteras om dessa INDC ska kunna revideras neråt, så att man alltså kan minska sina utsläppsåtaganden över tid, eller om de bara kan skärpas. Under årets första kvartal ska ”those parties ready to do so” redovisa sina INDC, en skrivning som gör det lätt att redovisa detta först senare under året. Därmed är det först ganska tätt inpå Paris som vi får en överblick över ländernas åtaganden.

S som i synergieffekter. Att 2015 är det stora klimatåret beror inte bara på mötet i Paris den 30 november till 11 december, och dess förmöten, med Genève 8-13 februari först ut. Tre andra stora FN-mötet leder fram till Paris:

Hyogo Framework for Action, 14-18 mars, Sendi, Japan. Här antas tioårsplaner för resiliens, vilket till en början framför allt handlade om humanitärt skydd mot jordbävningar och liknande, men nu har fått en allt starkare klimatdimension.
Financing for Development, 13-16 juli, Addis Abeba, Etiopien. Det tredje FN-mötet någonsin om hur utvecklingsagendan bättre ska kunna finansieras, också här för första gången med en stark klimatdimension, huvudsakligen kring anpassning.
Sustainable Development Goals, 25-27 september, New York. Millenniemålen ska ersättas med mål för hållbar utveckling. En viktig skillnad är att de befintliga målen bara gällde utvecklingsländer, medan de nya målen ska gälla alla. De 17 förslag till mål som finns nu ska troligen minskas till 10-12, och en av de stora frågorna är om minskad klimatpåverkan ska vara ett separat mål eller om det ska genomsyra de andra målen, och i så fall hur.

Som påpekades på Fores frukostseminarium om klimatförhandlingarna (se https://www.youtube.com/watch?v=7y-7ONaXIj8), så blir PARIS baklänges SIRAP. Helt klart har klimatförhandlingarna varit tröga, men låt oss hoppas att det som till slut kommer ut är sött och gott.

Mattias Goldmann

Triangeldramat i Lima

I slutspurten står det klart att vi har ett rejält triangeldrama här i Lima.

Första hörnet: Ett legalt bindande avtal.
Andra hörnet: Ett ambitiöst avtal.
Tredje hörnet: Ett globalt avtal.

Till varje förhandlare vill jag säga detta: Glöm att du kan nå ända ut i alla hörnen. Ju längre du rör dig mot ett hörn, desto längre kommer du från ett av de andra. Det går att sträcka sig, men försöker du för mycket så spricker alltihop och vi kommer ingen vart alls. Så hur ser din triangel ut?

Ett legalt bindande avtal kommer bara godtas av USA, Kina, Indien, Ryssland och andra om det är så försiktigt och allmänt hållet att man inte känner att den nationella självständigheten hotas. Nicholas Stern varnar för att just fokuseringen på ”legalt bindande” är största hotet mot klimatarbetet. Och hur stor är egentligen nyttan – Kyotoprotokollet var legalt bindande, med sanktioner mot de som inte uppfyllde sina utsläppsmål. Resultat blev att syndarna helt enkelt lämnade avtalet. EU har hittills insisterat på ”bindande”, men Åsa Romson, själv jurist, menar att det inte behöver vara sååå bindande och jämför med att det är förbjudet att gå mot rött, men man får inga böter om man gör det. Det viktigaste blir då att få ett socialt bindande avtal.

Ett ambitiöst avtal, med tuffa åtaganden förutsätter att det inte är bindande; ingen vill med hot om sanktioner utlova utsläppsminskningar man inte är till 110 % säker att kunna klara. Därtill är det många i-länder som inte vill göra åtaganden om inte åtminstone de mer utvecklade u-länderna gör åtaganden, i linje med ”common but differentiated responsibilities”, medan många u-länder vill hålla fast vid Kyotoprotokollets uppdelning mellan i-länder med utsläppsåtaganden och övriga länder som frivilligt kan minska sina utsläpp, och bara kan släppa detta om rika länder gör mer för klimatanpassning och finansiering…

Ett globalt avtal, som alla skriver under, måste byggas nerifrån, med åtaganden som inte kommer att räcka för två- eller ens tregradersmålet, men som kan byggas vidare på, och där kraven på reella åtaganden är lägre ju mindre utvecklat landet är, med praktiskt taget inga krav alls på LDC:s. Sen gäller det att Al Gore har rätt, att vi nu är så nära en tipping point där förnybart och energieffektivt blir lönsamt, att alla frivilligt och med stor aptit successivt skärper sina åtaganden. Kombinerat med kompletterande åtaganden från kommuner, näringsliv och individer kan det räcka för att rädda oss undan de värsta klimateffekterna – men bara om arbetet sätter full fart.

En trehörning balanseras genom att inte gå för långt ut mot något av hörnen. Alla måste ge upp något, ingen får uppleva sig ha gett upp för mycket. Konkret får man räkna med att vi från Lima kommer iväg lördag klockan 20 (som på FN-språk fortsatt kan kallas fredag klockan 18). Vi får en väldigt tunn Lima-deklaration som pekar på arbetet som återstår, framtagen av sekretariatet tillsammans med ett fåtal ministrar, och en 50-sidig katalog med blandade förslag som ska behandlas under våren, i de redan beslutade vårmötena i Genève och Bonn och mer övergripande på Ban Ki-moons uppläxningsmöte. Det är inget superkul alternativ, men det är bättre än att, som i Köpenhamn och Warszawa, försöka tvinga fram en överenskommelse som ingen sedan vill stå för.

Lima inte muntert

Är LDC en bra grund för klimatstöd – egentligen?

Att LDC, Least Developed Countries får speciella villkor i det kommande klimatavtalet får anses helt klart efter Lima. De kommer att få minimala eller obefintliga krav att minska sina utsläpp, inte bara i absoluta termer utan även jämfört med business as usual. De kommer inte att behöva ta fram lika tydliga planer för sitt klimatarbete. 50 % av Gröna Klimatfondens medel ska gå till LDC, utöver den särskilda klimat-LDC-fond som redan finns. Sedan tidigare godkänner EU bara CDM-utsläppsrätter (CERs) från LDC-länder. Varenda miljörörelse jag träffat vill gynna LDC. Men jag har ännu aldrig träffat någon som vet vad LDC faktiskt innebär. Så låt mig förklara, så får du bedöma om det är ett bra kriterium för på/av-knappen som FN nu använder.

  • Är LDC statiskt 48 länder? Nej, det kan variera. År 2017 förväntas de bli 50.
  • Är LDC världens fattigaste länder? Nej, BNP är bara en av tre faktorer. De andra två är HAI (Human Assets Index, bl.a. kaloriintag, men bara för de under 55 år, och hur många som gått minst i gymnasiet) och EVI (sju indikatorer, bl.a. hur stor exportindustrin och hur stor del av denna export som kan påverkas av plötsliga efterfrågeförändringar).
  • Bestäms LDC-kriterierna av FN:s generalförsamling? Nej, utan av Committee for Development Policy (CDP) of the UN Economic and Social Council (ECOSOC). Senast FN bedömde kriterierna var 2009.
  • Är Zimbabwe med? Nej, Zimbabwe, Ghana och Papua Nya Guinea uppfyller kraven för att vara LDC, men vill inte. Så LDC innebär inte ens att de som uppfyller de grumliga kriterierna nås.
  • Är Maldiverna med? Nej, Maldiverna är sedan 2011 inte en LDC. Att de är ett av de länder som drabbas allra värst och tidigast av klimatförändringarna ingår inte i LDC-kriterierna, som inte alls fokuserar på klimat.
  • Bonusfrågan: Är det rimligt att ha LDC som på/av-knapp för pengar, klimatmål och mycket annat? Bestäm själv…

Mattias Goldmann

Ett av tre kriterier för LDC-status.
Ett av tre kriterier för LDC-status.

Åsas tal analyserat

Åsa Romson presenterade nyss Sveriges linje och åsikter i klimatförhandlingarna. Fyra minuter är inte mycket tid, så vad man väljer att säga och vad man lyfter ut, ger en klar bild av vad man prioriterar:

– ”The world needs to move away from fossil dependency”. Visserligen sade inte Åsa ”100% förnybart, men det är ändå tydligt att omställningen till förnybart är en vikti del i vad Sverige vill visa upp.

– ”Cut emissions whilst improving economic performance” får ingen att höja på ögonbrynen i Lima. Inrikespolitiskt är det en signal att hon och regeringen ställer upp på OECD:s hyllning att vi är världsmästare på ”decoupling”, med minskade utsläpp och ökad tillväxt.

– ”Lay the foundation for ambitious, fair and binding global agreement”. Det avgörande ordet här är ”binding”, där exempelvis Nicholas Stern menar att det är ett misstag att kräva ett bindande avtal – och hur som helst kan den som inte vill följa reglerna strunta i dem utan att straffas. Se bara hur det gick med det formellt sett bindande Kyotoprotokollet.

– ”Four hundred, no, five hundred and eighty million dollars”. Viktigt inrikespolitiskt budskap att pengarna till Gröna Klimatfonden ligger fast, FN-toppmötet är förstås inte rätt tillfälle att i detalj förklara var pengarna ska tas och hur additionella medlen egentligen är. Romson nämnde 50/50-fördelningen utsläppsminskning/anpassning, som redan är beslutad.

– ”Dynamic and increased over time” är en insikt om att vi inte kommer tillräckligt långt i Paris.

– ”Nobel prize today”. En signal om forskningens betydelse i tider där många tycks tro att man kan förhandla med klimatet och vetenskapen.

Det som sticker ut bland det som inte togs upp var
– Klimatanpassning. Talet handlade nästan bara om utsläppsminskningar, kanske delvis för att Sveriges stöd till Anpassningsfonden frusit inne.

– Utsläppsmål. Många andra länder redogör för sina utsläppsmål, inte Sverige. Kanske för att det i nuläget är lite otydligt i närtid (-40% till 2020, men hur mycket ute/hemma är oklart) och saknas för 2030.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson talar på COP20.
Klimat- och miljöminister Åsa Romson talar på COP20.

från näringsliv och kommuner, som Sverige tidigare lyft fram mycket och där många väntar på hur spelreglerna för att påskynda detta ska se ut.