Etikettarkiv: IPCC

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Nuläget på COP: Slutna rum, texter utvecklas, konflikter kvarstår

”Att inte komma överens skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”.

Orden är FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, och nu försöker COP24 enas om regelboken för klimatavtalet. Förhandlingarna sker nu bakom stängda dörrar, på tv-monitorerna är dagordningen nu kort, det står”Closed for observers” på de flesta punkter och plenaren skjuts på i tretimmarssjok. De viktigaste knäckfrågorna har fått ministrar som ansvarar för att få fram texter, och som rapporterar direkt till COP-ordförande.

Ordförande har lanserat ”Sejmik” som mötesform, för att hedra 550-årsdagen av den polska riksdagen – troligen omedveten om att det är ett skällsord i många länder. I princip är det rundabordssamtal med delegationsledarna, som tänks ha mandat från andra länder att komma framåt – men det betyder också att vissa länder känner sig utestängda från dialogen, att de som förhandlar samtidigt måste rapportera bakåt, och att allt det man enas om här måste leda till konsensus i respektive förhandlingskonstellation innan det kan föras fram till plenum.

I tre vändor har vi fått nya texter de senaste timmarna; i går kväll, mitt i natten och strax efter tio i morse. Förhandlingsländerna kommer allt närmare en överenskommelse, men det sker på punkt efter punkt genom att texterna är väldigt öppna – man söker kompromiss-ordval som alla kan godta snarare än att kohandla, så att alla får något på ett område mot att man ger på ett annat. Detta betyder troligen att en regelbok antas här på COP24, gissningsvis lördag eftermiddag, men också att den blir så vag att den behöver skärpas över tid. Detta har också varit Sveriges linje hela tiden, och historiskt har det skett, t.ex. var CDM-mekanismen väldigt vag till en början men skärptes över tid. Men denna gång blir det svårare, eftersom varje land har åtaganden; det är ett noga balanserat bräde.

Torsdag eftermiddag rapporterade de som COP-ordförande utsett som ansvariga in enligt följande:

Finansiering: Tyskland och Egypten har fått fram klara texter kring marknadsmekanismen, GEFs roll, gröna klimatfondens roll, mer frågetecken kring anpassningsfonden och transparens, långsiktig finansiering och loss&damage.

Transparens: Spanien och Sydafrika rapporterar att oenigheten inte är särskilt stor.

Utsläppsminskningar (mitigation) Singapore och Norge rapporterar att det finns stora skillnader kvar om hur tydligt ambitioner och mål ska skrivas in.

Anpassning: Gambia och Finland rapporterar att det fortsatt behöver förtydligas hur anpassningsbehov uppskattas, hur anpassningssatsningar räknas och hur man säkerställer att anpassning också ger utsläppsminskningar och vice versa. Texter är nästan klara, och representerar ett väl balanserat dokument.

Global stocktake: Marshallöarna och Luxemburg rapporterar: Fyra områden är kvar, särskilt på equity finns det flera möjligheter kvar.

IPCC-rapporten och Talanoa-dialogen: Sverige och Costa Rica rapporterar att man i princip enats om ett textförslag.

Artikel sex, marknadsmekanismer: Nya Zealand och Chile ansvarar, här finns många kvarstående frågetecken – inte orimligt eftersom enighet här förutsätter att man enats på andra områden.

Klimatforhandling.se kommer förstås att noga analysera hela avtalet från COP24, men väljer att inte i detalj analysera de texter som finns nu, eftersom de inte är antagna och kommer att förändras.

Mattias Goldmann 

Stora knäckfrågor kvar – och Sverige har nyckelroll

COP24 går in i slutspurt, med mycket kvar att lösa, alltfler som tror att det drar ut på tiden – men fortsatt en bred önskan att få till regelboken på årets COP. Här är några av de viktigaste knäckfrågorna som återstår:

Flexibilitet. Parisavtalets ”Common but differentiated responsibilities” ska nu konkretiseras och här går åsikterna starkt isär. De minst utvecklade länderna bedömer att de inte har kapacitet att beräkna och rapportera särskilt detaljerat, medan flera medelinkomstländer anger att detaljerade krav hindrar deras utveckling. Hög flexibilitet innebär i gengeäld att t.ex. Kina kan sätta upp mål som blir mycket svåra att följa upp. Skrivningar liknande den berömda ”those in a position to do so” är att vänta.

Rättvisa. Miljöorganisationer, Afrikagruppen och andra vill förtydliga Parisavtalets ”in the light of equity”, utöver avtalets”Principle of Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR&RC)”, men vad det konkret innebär är förstås inte självklart. Det kan lätt innebära ett ansvar för historiska utsläpp medan många i-länder istället fokuserar på nuvarande utsläpp, inkomstnivåer och övergripande förutsättningar att minska utsläppen, såsom länderna själva uttrycker det i sina NDCs. En variant är den ”just transition” som konkretiserats i ordförandelandet Polens president Andrzej Dudas “Silesia Declaration on Solidarity and Just Transition”, med fokus bl.a. på att skapa hållbara jobb för att säkerställa folkligt stöd för omställningen. Efter gula västarnas protester i Frankrike anger alltfler att det behövs någon form av skrivningar om detta, men var de ska hamna och hur konkreta de ska bli återstår att enas om.

Finansiering. Anpassningsfonden har fått drygt 1.2 miljarder kronor i nya åtaganden på mötet (varav 50 milj kr från Sverige), Tyskland och Norge har båda lovat dubbla sitt stöd till Gröna Klimatfonden (vilket gör dem till största givare per capita), men gapet är ändå stort efter att USA dragit in stora delar av sin finansiering. Till år 2020 ska det finnas minst 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering, och därefter en ”pathway” till en årlig finansiering över den nivån. Man är inte överens om vilken nivån är idag – för vad som räknas är inte överenskommet; bistånd, exportkrediter… I regelboken bör det klargöras, men här är det i-länderna som vill ha flexibilitet.

Loss&damage. Åtskilliga u-länder och NGOer vill ha in”skador och förluster” eller loss&damage i vad som ska redovisas och kunna ersättas, med argumentet att viss klimatförändring inte går att anpassa sig till. Här är USA och EU relativt ense; klimatanpassning hanterar detta, och det som ligger utanför är ofta länders eget ansvar – vad är bad governance och vad är klimatförändringar när t.ex. en strand sköljs bort?

IPCC:s rapport. USA, Kuwait, Saudiarabien och Ryssland vägrade ”welcome” IPCC:s rapport om hur 1.5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det – vilket förstås provocerade resten av COP. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s nästa klimatrapport 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. Sveriges klimatminister Isabella Lövin och Costa Ricas miljö- och energiminister Carlos Manuel Rodriguez ska hitta formuleringar som alla kan enas om. Det bör bli något mer än ett ordval; här finns nyckeln till hur ambitiöst klimatarbetet ska bli framgent.

Var ska COP25 vara? Omedelbart kan frågan tyckas mindre viktig, men vi ser att ordförandeskapet är viktigt och har inte helt övertygats av Polens kapacitet eller driv. Räkna med förmöte i Costa Rica och själva mötet i Santiago, Chile. Då hamnar COP i Latinamerika, som det var tänkt (förra gången var COP20 i Lima), i två demokratier med höga klimatambitioner och ett track record som åtminstone delvis imponerar. För 2020 kandiderar Storbritannien, och energiminister Claire Perry anger att hon tror att det först är då man enas om regelboken; ”I would very much like the UK to be the place where we come together in 2020 and see if we can get those NDCs and Rulebooks together,” she said, referring to the national climate action plans and official rules that underpin the Paris Agreement.” Även Italien har uttryckt intresse.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till klimatmötet att komma överens, att misslyckas ”skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”. I sitt tal för Sveriges räkning sade klimatminister Lövin att ”Det som krävs här i Katowice är ett beslut om en robust, detaljerad, tydlig och långsiktig regelbok som får Parisavtalet att fungera. En regelbok som ger oss jämförbara och förutsägbara förutsättningar, och som gör det möjligt att höja ambitionerna med tiden.” Frågan är var den nedre smärtgränsen går för att det ska vara värt att låta klubban falla och regelboken antas här i Katowice.

Mattias Goldmann

COP: EU presenterar skärpt 2050-mål, men ingen väg dit

Idag presenterar EU-kommission sitt förslag till långsiktig klimatstrategi på COP. I dessa dagar är det en välkommen och viktig signal att de utgår från att vi ska klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C, alltså det högre målet och det som IPCC i sin av USA inte välkomnade rapport visar hur det kan ske.

EU:s förslag innebär nettonoll i klimatpåverkan 2050, en tydlig skärpning jämfört med tidigare målet på 80% till 2050. Nettonoll betyder inte nollutsläpp, eftersom utsläpp kan buffras i hav och skog, utan betyder ungefär 93% minskade utsläpp. Många frågor till EU på COP rör målen för 2030, som inte föreslås skärpas, vilket innebär en väldigt snabb utsläppsminskning efter år 2030 och högre ackumulerade utsläpp än om delmålen skärps. Kommissionen säger nästan uttryckligen att man inte vill öppna förhandlingar om 2030-målet för att man riskerar att det nuvarande urholkas. Kommissionen anger att utsläppen förväntas minska med 46% med existerande styrmedel 1990-2030, alltså mer än målet på 40%, delvis genom att förnybarhetsmålet, effektiviseringsmålet och andra mål och policies ”bakvägen” skärper klimatarbetet.

Vissa EU-länder, som Nederländerna, och Europaparlamentet föreslår ett mål på minst 55 %, och bland annat Naturskyddsföreningen kräver att EU uttalar ett sådant mål här på COP. Det kommer inte att hända, eftersom medlemsstaterna i ministerrådet inte medverkat i processen och inte gör så på COP heller. En ”best case” kan då vara att EU till nästa år skärper sitt NDC-utsläppsåtagande, och att de tidigt uttalar att det kommer att ske vilket ökar trycket på andra länder att göra så. Det vore i linje med den förhoppning om skärpta NDC:s 2020 som bl.a. Sverige uttryckt, och som vore rimligt givet IPCC:s tydliga rapport om 1.5-gradersmålet och UN Environments Emissions Gap, som visar att vi med nuvarande mål är på väg mot tre graders temperaturhöjning eller mer.

Mattias Goldmann

Ett ord betyder så mycket: Välkomna IPCC:s rapport eller inte?

COP21 beställde IPCC:s specialrapport om vad 1.5 graders uppvärmning innebär, hur stor skillnaden är gentemot två grader och vad som krävs för att klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C. IPCC har lämnat över rapporten, och nu bråkar COP om hur den ska tas emot.

Medan nästan alla länder vill ”välkomna den”, insisterar USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait att enbart ”notera den”. Skillnaden må verka försumbar, och kan säkert förstärka bilden av att klimatförhandlingarna bråkar om detaljer medan de stora frågorna förblir olösta, men den har stor betydelse.

USA anger att de är beredda att uttrycka sin tacksamhet till de forskare som tagit fram rapporten, men inte att välkomna den, eftersom det skulle betyda att de ställer sig bakom rapporten och dess slutsatser. Inget av de fyra länderna uttrycker konkret vad de inte vill välkomna eller ställa sig bakom, men troligen är det IPCC:s tydliga markering att 1.5 gradersmålet kräver att fossila bränslen är utfasade till 2050 som gör att dessa stora fossilbränsleproducerande länder räds konsekvenserna av att välkomna IPCC-rapporten. En av IPCC:s co-chairs, Valerie Masson-Delmotte, var också i sina kommentarer mycket tydlig med att det är mycket stor skillnad i vilka utsläppsminskningar som krävs för att nå 2 respektive 1.5 grader. Mer övergripande har USA – som i nuläget är kvar i Parisavtalet – och Saudiarabien under denna COPs första vecka inte varit konsekvent konstruktiva, för att uttrycka sig försiktigt.

I slutändan kunde förhandlingsspåret SBSTA  inte enas om ordvalet, utan politiken får lösa om COP välkomnar, noterar eller på något annat sätt hanterar IPCC:s rapport – ett ordval som betyder mycket mer än vad som omedelbart framgår.

IPCC storsatsar på kommunikation om 1,5°C i Katowice

Den stora överraskningen i Paris var helt klart beslutet att sträva efter att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Efter IPCC:s nyligen lanserade specialrapport är det väldigt tydligt hur otroligt ambitiöst denna strävan måste vara för att nå målet. Och att alternativet, en ännu varmare värld, förskräcker. Nu storsatsar IPCC på klimatkommunikation i Katowice för att förklara vad denna gigantiska utmaning innebär.

Aldrig någonsin tidigare har IPCC satsats så helhjärtat på att vara närvarande vid en COP. Förutom den sedvanliga representationen har organisationen i år satsat på en egen paviljong. Programmet, som innehåller över 20 punkter, täcker samtliga kapitel från specialrapporten och mer därtill.

Det är bra. Klimatpanelen lutar sig alltjämt i väldigt hög grad mot så kallade integrated assessment models. Dessa modeller används inte minst för att producera klimatscenarier, en slags utvärdering av teoretiskt möjliga utvecklingsbanor för att nå olika klimatmål. Scenarierna ska förstås som analytiska konstruktioner tydligt åtskilda från prognoser, det är klimatmodellerarna ofta noggranna att påpeka. Samtidigt mottages scenarierna ofta med bristande förförståelse för modellernas begränsningar. Risken för att scenarier misstolkas är därför stor, i värsta fall tas scenarierna som intäkt för att klimatomställningen kan genomföras i relativt behagligt tempo. IPCC:s storsatsning på att kommunicera om den senaste klimatforskningen på COP24 är därför väldigt välkommen.


Figur: Scenarion för koldioxid (miljoner ton CO2) från IPCC:s specialrapport om 1,5°C. Alla scenarion baseras på framtida, nettonegativa utsläppsnivåer (minusutsläpp). 

Varför misstolkas scenarion? Det beror inte minst på att modellerna optimerar teknik- och kostnad över väldigt långa tidshorisonter, upp till 80 år framåt i tiden. Dels kräver det väldigt grova antaganden om den framtida ekonomins utveckling och hur prissättningen på koldioxid kommer att se ut, dels vilken teknik som kommer finnas tillgänglig och vad den kommer att kosta. Som exempel kan tas antaganden om diskonteringsränta, det vill säga i vilken omfattning kommande betalningar räknas om till ett nuvärde. Att diskontera ett framtida belopp med en tidshorisont på 80 år är otroligt svårt. I klimatscenariorna används ofta ett schablonvärde på 5% vilket innebär att 50 kronor år 2100 motsvarar 1 kr år 2020. För att illustrera hur viktigt detta antagande är kan det jämförs med medelvärdet på diskonteringsräntan i Lord Sterns inflytelserika rapport från 2007: 1,4%. Med Sterns diskontering motsvaras tre kronor år 2100 av en krona år 2020. På tio års sikt är skillnaden mellan 1,4 och 5,0 procent inte särskilt stor (1,2 respektive 1,6 kronor), men med en tidshorisont på 80 år är det helt avgörande (3,0 respektive 49,6 kronor). Klimatmodellerna gör alltså antagandet att framtida generationer är betydligt rikare än nuvarande och att det därför är billigare för dem, relativt sett, att investera i klimatomställningen.

Kopplat till detta antas att priset på koldioxid är globalt, homogent och kraftigt ökande över tid. Framtida tekniker för att fånga in koldioxid, som i dagsläget inte är konkurrenskraftiga, kommer, med dessa modellantaganden att, att konkurrera ut nästan all fossil energi.

Om dessa, och liknande, antaganden inte förstås av mottagaren av klimatscenarierna kan de te sig mer tilltalande än vad de faktiskt är. Vi har aldrig någonsin haft ett globalt och homogent pris på koldioxid. En diskonteringsränta på 5% ter sig också som hög. Men det är naturligtvis svårt att sia 80 år framåt i tiden, ingen vet vad framtiden har i beredskap. Därför är modellerarna alltid noga med att påpeka att scenarion inte är prognoser.

Vi vet dock ett: uppvärmningen är i full swing. Koldioxidbudgeten för 1,5°C är, med dagens nivå på utsläpp, slut om knappt 10 år. Att blicka tio år in i framtiden är betydligt enklare än 80 år; globala nollutsläpp år 2028 är inget annat än en fantasi. Även om vi gör allt vi kan för att minska dagens utsläpp är det därför omöjligt att begränsa uppvärmningen 1,5°C utan framtida negativa utsläpp, åtminstone om vi idag baserar våra beräkningar på att vi vill nå målen med åtminstone 66 procents säkerhet. Vi kan alltså, med detta mål i sikte, inte längre välja mellan att använda eller inte använda tekniker för negativa utsläpp. Vad vi kan välja är i hur stor grad vi ska tillåta oss att låna utsläppsutrymme från framtida generationer. Ju mer vi satsar på klimatinvesteringar i dag, desto mindre är behovet av att framtida generationer städar upp efter röran vi orsakat.

Med detta i åtanke bör strategin vara: satsa stort på omedelbara utsläppsbegräsningar och satsa på att utveckla morgondagens lösningar för att återta koldioxid från atmosfären. Den globala trenden är att satsningarna på omedelbara utsläppsbegränsningar går för långsamt. I ljuset av detta behövs att vi återtar än mer koldioxid i framtiden. Ett för lågt dagstempo bör alltså gå hand i hand med storsatsningar på att utveckla koldioxidinfångning. Eftersom det inte ser ekvationen för 1,5°C, i dagsläget, svårlöst ut.

IPCC:s satsning på klimatkommunikation handlar också om att förklara andra delar av specialrapporten: vilka effekter av klimatförändringar kan vi vänta oss om världen värms upp med 1,5°C, vad är skillnaden i effekter i en 1,5 respektive 2 grader varmare värld, vilka målkonflikter kan uppstå mellan klimat och andra utvecklingsmål, med mera.

Förutom att gå igenom kapitel för kapitel i IPCC:s 1,5°-rapport är de också på plats för att introducera ytterligare ett viktigt bidrag: revidera riktlinjer för nationella utsläppsinventarier.