Etikettarkiv: klimatanpassning

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Storbritannien: 100 miljoner pund till förnybar energi Afrika

Bäst som alla räknat ut Storbritannien, så ökar de kraftigt finansieringen för förnybar energi där den kanske gör som störst skillnad – i Afrika söder om Sahara.

Brittiska regeringen genom energi- och ren tillväxtminister Claire Perry meddelar idag på COP24 en betydande ökning av finansieringen för Renewable Energy Performance Platform, med 100 miljoner pund som går till upp till 40 nya förnybara energiprojekt i Afrika söder om Sahara. Medlen ska fördelas de kommande fem åren, med fokus på småskaliga sol-, vind-, vatten- och geotermiska anläggningar som ska ge ny eller förbättrad tillgång till ren energi för upp till 2,4 miljoner människor per år. Utsläppen ska därmed minska med totalt omkring tre miljoner ton koldioxid, motsvarande nästan en miljon bilar.

”Hemma är vi världsledande för att minska utsläppen samtidigt som vi i utlandet visar vårt internationella ledarskap genom att ge länderna en hjälpande hand att byta till grönare och renare ekonomier”, sade Perry, som också betonade de många gröna jobben som skapas. Satsningen är är en del av Storbritanniens åtagande att investera 5,8 miljarder pund i internationell klimatfinansiering senast 2020.

Stödet går till REPP, Renewable Energy Performance Platform, som redan har 18 förnybara energiprojekt i Afrika, bl.a. vattenkraft i Kenya, solenergi i Tanzania och mini-nät i Nigeria.

Den brittiska regeringen har också stöttat länder som är utsatta för klimatförändringar att delta i COP-förhandlingarna, bidragit med 45 miljoner pund till NAMA-faciliteten, och ytterligare 1 miljon pund för Global Innovation Lab, som syftar till att hjälpa innovativa klimatfinansieringsförslag att snabbare nå genomförandefasen.

Satsningen kan vara värdefull ur tre perspektiv:

  • Storbritannien visar att de varken tappat klimatambitionerna eller sitt internationella engagemang med Brexit.
  • Britterna ökar trycket på andra aktörer att leverera mer av klimatfinansiering – på samma sätt som Sverige gör med sitt stöd till Anpassningsfonden och LDC-fonden.
  • Britterna visar genom att ge pengar till REPP att att internationell klimatfinansiering inte alltid måste gå genom de officiella FN-kanalerna; låt kostnadseffektivitet och snabbhet vara avgörande!

Mattias Goldmann

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

Lövins anförande analyserat

Här är vad Isabella Lövin sade (i kursivt) och vår analys

Dear Ministers, Excellences, Distinguished Delegates, Ladies and Gentlemen,

In less than a year after COP21 we celebrate the entry into force of the Paris agreement. That is a big success! Sweden has ratified and is a proud party to the agreement that is undoubtedly one of the most important of our time.

110 länder har nu ratificerat, Sverige fick bråttom att göra det efter att det stod klart att kraven på 55/55 skulle uppfyllas inför COP, och det är absolut en framgång.

The Paris agreement is indeed ambitious, but we can make it! We have to make it and we will make it.

Vore spännande att veta vad Sverige menar med ”make it”; det finns ju ett brett spann i Parisavtalet och mycket är inte färdigförhandlat.

What make me confident are the changes we already see. Renewable energy is already competitive and electric cars will be within short. Many solutions are underway. No person or country can stop the New Climate Economy as the benefits are so large.

Tydlig passning till alla som oroar sig för att Trump ska förhindra omställningen. När New Climate Economy skrivs med stora bokstäver, hänvisar ministern troligen till  http://newclimateeconomy.net/ , det initiativ Sverige var med att ta för några år sen.

Colleagues, as politicians we have to remove the obstacles for the new solutions and create the right incentives. The reward for the global society will be enormous.

En passning till regeringskollegorna? De rödgröna har ju infört en del sådana ”obstacles”, bl.a. höjt skatten på förnybara drivmedel, infört en skatt på solel, och kollegan Karolina Skog (också på COP) måste i riksdagen förklara varför företag inte får återvinna textilier.

Here in Marrakesh we focus on implementation and the priorities for Sweden are threefold:

Keep the 1.5 degree objectives within reach. Even if all our announced commitments are implemented the warming is estimated to become about three degrees. The ambition cycle and increased mitigation ambition will be absolutely crucial for the years to come.

Spännande vad detta innebär konkret, ”within reach” betyder ju inte att det ska uppnås,  Sverige bör t.ex. vara pådrivande för att EU:s klimatmål ska skärpas – det utgår fortfarande från tvågradersmålet.

Develop the Paris rule book. An enhanced transparency system with aligned accounting rules that allows us to track collective efforts and achievements towards the overall targets must be a key feature. Parties and societies need to get clear and comparable information to ensure that we continue to build trust in the Paris agreement. Keep the balance in the Paris agreement and support those who need assistance in building capacity and develop their national strategies for cutting emissions and tackling the effects of climate change. The Paris agreement and Agenda 2030 are in this respect complementary and mutually reinforcing.

Ruckas denna delikata balans för mycket, så riskerar allt att falla – kanske skickar Lövin en varningssignal till arrangörerna, vars Marrakech Call For Action riskerar att göra just detta (läs analys här). För att konkret koppla ihop Agenda 2030 och Paris har Sverige tagit initiativ för en FN-konferens om havsfrågor, läs analys här.

Sweden is certainly not waiting. After Paris a broad majority of parties in the Swedish parliament has agreed to a proposal for a new climate framework with tougher targets. We aim to be climate neutral by 2045 and cut emissions from transport by 70% within the coming 14 years. A robust new climate framework and climate law will be presented by the government early next year.

Lövin hoppar över ett par steg här; klimatmålen är från en utredning och har inte lagts fram för riksdagen, långt mindre beslutats, och regeringen presenterar ingen klimatramlag till våren utan  ett lagförslag som sedan måste remiss- och lagrådsbehandlas och till slut antas av riksdagen. Att då behålla den breda majoritet som Lövin med rätta pekar på i sitt tal kräver nog att (mp) avstår från att lägga in en del av sina favoritfrågor här, och lyssnar in andras åsikter.

We also take responsibility for supporting countries in need. As the biggest donor per capita to the Green Climate Fund and the Global Environmental Facility Sweden is fully committed towards delivering our part of the 100 billion USD. It is an important promise, not least for supporting climate adaptation. However, we must not forget the bigger picture. Many trillions will need to be invested in key sectors over the coming years to support global development. Greening those investments will be the key challenge.

Som största finansiär per capita av Gröna Klimatfonden är det märkligt att aldrig höra Sverige bedöma om stödet är kostnadseffektivt – att vi nu ger medel till FN:s andra fonder (se nedan) är kanske en tyst signal om att GCF inte självklart är bästa stället att lägga mer pengar. Lövin har helt rätt, de  stora finansiella strömmarna  är avgörande; här väntar vi sedan en tid ivrigt på initiativ från finansmarknadsminister Bolund.

Before COP21, Sweden pledged to nearly double its contributions to multilateral climate finance in 2016, compared to 2015. I am happy to be able to conclude that we have reached, and even exceeded that goal. In addition to our pledge in Paris 2015, I am today proud to announce new contributions of approximately 27 million USD for multilateral climate finance, including support to the Adaptation Fund, the Least Developed Countries Fund and the new Capacity Building Initiative for Transparency.

Dessa medel går främst till Anpassningsfonden och LDC-fonden, läs fördelningen och analysen av det här.

Colleagues, It is now time for action and implementation. Pursuing efforts towards 1.5 degrees will demand more from all of us. In Paris we all decided to do more and to do it together. We must hold on to that spirit of cooperation.

Denna ”spirit” är vad vi är rädda att förlora när vi går från en situation liknande en nyårsfest med högtidliga löften, till den mycket svårare genomförandefasen.  Men lite mer svensk ”action” vore inte dumt – nu ökar Sveriges klimatpåverkande utsläpp för tredje kvartalet i rad efter en lång tids minskning, och det riskerar till slut att nagga vår trovärdighet i kanten.

Talet är hämtat från http://www.regeringen.se/tal/2016/11/swedish-national-statement-at-cop-22-16-november-marrakesh/

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

COP: Därför dröjde det (dessa strulade…)

Missförstå mig inte. Jag tror på ett avtal. I Paris. I kväll. Men podiet var länge tömt på folk, vi blev nästan två timma senar och ryktena började surra. Nu hoppas vi att strulet är över och att dessa potentiella skärmytslingar inte stjälper hela alltet:

  • Lågoddsaren: Icke-LDC Afrika, som är upprörda på att LDC-länder och SIDS får särskild behandling. I Gröna Klimatfonden särbehandlas hela Afrika, och det har funnits förslag på det. Läs mer om hur LDC utses här (det är inte som du tror…)
  • Indien, som tycker att man för tidigt får en slags ansvar för både utsläppsminskningar – med femåriga NDC:s som ska vara kvantifierbara – och för finansiering, där nya regler ska införas 2025. Men jag tror de sväljer det.
  • USA kan det ha kunnat vara, även de har sett så leende ut att de verkar tåla det “shall” i ”continue taking the lead by undertaking economy-wide absolute emissions targets” som de egentligen är emot – det är för skarpt (byt till ”should” säger de). Det löstes till slut med att förklara det som ett ”korrfel”.
  • Kina; har gett tummarna upp trots att de har ungefär samma NDC-förbehåll som Indien och samma önskemål att behålla en tudelad värld lite längre. Men de ser inhemska utsläpp som snart peakar och har funnit USA i klimatfrågan – men har USA och Kina en kompromiss på gång om shall/should?
  • Saudiarabien med kompisar är inte nöjda, men de har fått ganska fina skrivningar om att balansera utsläpp med sänkor och sluppit procentsatta utsläppsmål så de får låta sig nöjas.
  • Ryssland, Ukraina och Vitryssland vet man inte var man har, de har inte sagt mycket och har tidigare (bl.a. Doha) varit besvärliga i sista stund.

Återstår att se hur detta slutar…

 

COP21 – Nyhetsbrev direkt från Paris

Välkommen till nyhetsbrevet om COP21 – direkt från Paris!

Skärmavbild 2015-12-07 kl. 16.41.08

Klimatförhandling.se rapporterar direkt från COP21 i Paris. Du får en sammanfattningen av förhandlingarnas första vecka samt information om seminarium, nyheter och viktiga händelser med anknytning till klimatmötet.

Läs det senaste nyhetsbrevet här!
Anmäl dig till nyhetsbrevet

Tidigare brev
7 november COP21 – Nyhetsbrev

Läs också:
Vad handlar sista veckan om?

Åsa Romsons tal på Action Day

Fortsatt osäkra men på högre nivå – Delegationsmöte minnesanteckningar

Möte med svenska delegationen 10 december
Nedanstående är vad den svenska delegationen angav på mötet med civilsamhället. Längst ner min egen kommentar.

Övergripande om förhandlingsläget
Vi fick igår eftermiddag ett utkast till förhandlingstext, som parterna fick beakta innan Pariskommittén – det gemensamma mötet – samlades för att parterna ska dela med sig av sina synpunkter. I en lång plenar fanns en samsyn om att texten är en bra grund för fortsatta förhandlingar. En part sade att alla är lika missnöjda, så det är bra (läs vem i våra minnesanteckningar från igår)

LÄS OCKSÅ: NU BÖRJAR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Man såg skiljelinjerna mellan parter och texten är kortare, har färre hakparenters och tydligare beslutsdelar. Därefter sammankallades Indaba, där grupper av parter förhandlade om substansen i texten, framför allt utifrån de tre frågorna:

  • Differentiering
  • Ambition
  • Finansiering

Dessa frågor har präglat förhandlingen under lång tid. Därtill träffades man i mindre draftinggrupper och försökte hitta bryggtexter som kan överbrygga motsättningar. De sista avslutade vid 5-6 i morse, och nu arbetar det franska ordförandeskapet med resultatet av dessa möten och lägger fram en ny version snart – vi hörde lunch men det kan bli senare.

LÄS OCKSÅ: BASIC IS BACK SOM SVAR PÅ HIGH AMBITION COALITION?

Det finns fortfarande ett förtroende för ordförandeskapet, för processen och för det inledande ”Leader’s event” som gav ett starkt mandat att ta fram ett avtal. Samtidigt ser vi att differentieringsfrågan är särskilt svår; hur själva konventionens principer om CBDR-RD. Det kopplar till finansiering och frågan om eventuella mål.

Ambitionsfrågan är väldigt viktig för svenska delegationen, här har vi många element i texten som vi är beroende av för att få ett starkt avtal; temperaturmålet, långsiktiga utsläppsmålet, hur vi fångar in INDC:erna och hur de kan stärkas över tid.

I frågan om anpassning och Loss&Damage har Sverige en särskild roll, där Åsa Romson faciliterar diskussionerna.

LÄS OCKSÅ: ÅSA ROMSONS HUVUDVÄRK: LOSS&DAMAGE

Finansiering:
Ur svenskt perspektiv är att det är viktigt att även utvecklingsländer som har möjlighet att göra så ska kunna bidra till klimatfinansieringen; Peru, Indonesien och senast Vietnam är exempel. Ska ambitionsnivån om finansiering på 100 mdr USD/år år 2020 uttryckas som ett golv och ska det siffersättas hur utvecklingen därefter ser ut.

Som svar på frågor:

  • Uppdatering och uppgradering av mål: 2023/2024 är det år som nu anges, Sverige och EU har önskat tidigare datum. 2017/2018 kan man ha en granskning, innan avtalet trätt i kraft. Ska vi få nya åtaganden för perioden 2025 och framåt, så bör de komma in i god tid innan, troligen 2021-2022.
  • Fossilfritt, ”decarbonization” 2050: Text finns i artikel 3, syftesförklaringen av avtalet, där finns två alternativ till ”collective long term goal”, där det första är att snabbt vända utsläppen neråt och nå noll detta sekel, med alternativa utslppsmål för 2050, och ett andra alternativ med klimatneutralitet till nästa sekelskifte. Sverige vill ha så starka skrivningar som möjligt, med procent och årtal. Sverige och EU vill ha ”så långt under tvågradersmålet som möjligt”, vi har en vetenskaplig process som inte gått i mål än om det är 1.5 grader eller något annat som är rätt och vi vill gärna hänvisa till vetenskapen, så det är en av anledningarna.
  • Loss & Damage: Förhandlingarna måste avgöra om L&D hamnar i artikel 5 eller under artikel 4, Sverige och EU driver på att det ska finnas ett erkännande i avtalet, men i vår nya ”bryggroll” hände det ganska mycket i natt och man jobbade hela natten med texter – men är inte överens ännu. Frågan handlar om vi ska bygga på Warszawa-avtalet eller skapa något nytt , och om det blir permanent under avtalet.
  • Målbilderna för finansiering: I nuvarande utkast finns olika val för finansiering; kontinuerlig och/eller ökande. Problematiskt för oss vore att låsa fast oss i en struktur som innebär att vissa aktörer alltid ska bidra på en viss nivå. Vi kan leva med att återbekräfta 100 mdr USD/år som ett slags golv, men det beror också på i vilken kontext, då måste de u-länder som vill också kunna bidra.
  • Om frågan om differentiering kan landa i vaga skrivningar, för framtida lösning: Det är definitivt en av de svåraste knäckfrågorna, som måste hanteras på många olika håll.
  • Gröna Klimatfonden: Skyddet av befolkningen, inte minst ursprungsbefolkningen är central i de safeguards GCF har.
  • Legalt bindande avtal: Vi ser att det kan bli ett rättsligt bindande avtal, men allt är givetvis beroende av vad som står i avtalet.
  • Näringslivet är besvikna att inte nämnas i avtalet: Roligt att se att näringslivet är med så pass mycket, även om de inte nämns i preambeln.
  • Uppföljningen av INDC:s genomförande: Skrivningen om hur INDC ska följas är en av de mest känsliga med massa hakparenteser. Vi vill ha ett gemensamt regelverk med transparens. Villkorade delarna av INDC är viktiga delar för många u-länder, och allt tyder på att den globala stocktake vart femte år kommer att ha stor betydelse också för anpassning och finansiering.

Kommentar
Att torsdag eftermiddag inte vara framme vid ett avtal är inget nytt; så blir det när man spelat samma chicken race” i drygt 20 år. Och de flesta frågorna går att lösa, om inte inom sitt område så med kohandel dem emellan. Det kan även gälla Loss&Damage, även om det fortsatt riskerar bli en verklig Svartepetter för Romson, regeringen och Sverige eftersom USA med flera insisterar på att inte få en rättsligt bindande ersättningsmekanism, medan bl.a. åtskilliga ö-riken insisterar på kraftfulla skrivningar.

LÄS OCKSÅ: FÖRSLAGET GRANSKAT

Undantaget är differentiering, den absolut svåraste frågan. INDC:s är en slags självdifferentiering, men öppnar för länder att ha mycket svaga ambitioner även om man har relativt god ekonomi. Denna öppning vill inte utvecklade länder ha, medan länder i utveckling, som Indien, insisterar på det, och i stort sett vill behålla den tudelning som Kyotoprotokollet har.

Jag tror vi får ett avtal, med relativt lösa skrivningar och mycket som återstår att tolka under kommande år, särskilt gällande differentiering, med konkretiseringar på COP22 i Marrakesh. Dit tar det två dygn och fyra timmar med tåg från Stockholm.

Vid tangenterna Mattias Goldmann

 

Förslaget granskat: 40% enighet, 30% kohandel, 30 % oenighet

Övergripande
De stora frågorna är ännu olösta i den text som nu lagts fram:

  • Hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan olika länder, den långa “common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances” finns alldeles i inledningen men förklaras inte
  • Vilket det långsiktiga klimatmålet är, såväl avseende temperaturmålet som hur mycket utsläppen måste minska i procent
  • Om Loss&Damage är en särskild fråga eller en del av klimatanpassning
  • Målet för klimatfinansieringen, hur det ska räknas och vem som ska bidra

LÄS OCKSÅ: INGÅNGSVÄRDEN FÖR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Däremot finns vissa klara framsteg, och vi har en text av väsentligt mindre omfång och med klart färre hakparenteser än förut. Sammantaget räcker det för att vi – och många andra bedömare – ska våga tro att vi landar i ett avtal i Paris, om än inte så precist, eller ambitiöst som vi önskat (och kanske inte till fredag).

En konkret framgång är att oron att allt skulle kunna gå om intet för att för få ratificerar avtalet i praktiken är undanröjt; ikraftträdandet kräver bara 60 medlemsstaters signaturer vilket bör vara lätt att uppnå.

Nedan preciserar vi område för område vad förslagen innebär:

Långsiktiga mål
Två förslag om temperaturmål med 1,5 grader. Ett som tydligt säger att 1,5 är målet. Ett som säger att målet är så långt som möjligt under 2 grader, men att man bör skala upp ambitionerna för att hålla ökningen under 1,5 grader. Blir det skrivningar om 1,5 grader, vilket inte framstår som omöjligt, måste det ses som en oväntad framgång

LÄS OCKSÅ: ALL POLITICS IS LOCAL

För utsläppsmål finns två alternativ. Det ena handlar om kvantifierade utsläppsmål till 2050, som en väg mot nollnettoutsläpp vid århundradets slut. Det andra är tydligare med att det handlar om ett klimatneutralitet eller liknande till århundradets slut. Utan tvekan får det första ses som mer ambitiös och den andra kan lätt bli så fluffig att den knappt kan ses som en framgång.

Klimatanpassning
Klimatanpassningstexten är i huvudsak skriven i enighet, men också med stor vaghet; ”Each Party shall, as appropriate, submit an adaptation communication, which may include its priorities, support needs, plans and actions.” Oenighet råder om vilka länder som kan få särskilt stöd från FN:s mekanismer; är det baradeveloping country Parties” eller – som i hakparentesen – ”and other countries”, utan begränsning?

Finansiering
Avsnittet om finansiering innehåller ett nytt inledande stycke, där det anges att “Developed country Parties shall provide [new,] [additional,] [adequate,] [predictable,] [accessible,] [sustained] and [scaled-up] financial resources to assist developing country Parties with respect to both mitigation and adaptation.” Som synes är inte enigheten särskilt stor om ordvalet.

Sedan finns tre olika förslag om mobilisering av finansiering, där det tredje förslaget är delvis nytt och troligen kommer från ordförandeskapet. Det öppnar upp för “a wide variety of sources, instruments and channels, including public, private, bilateral, multilateral, domestic, and international.”

För det långsiktiga finansieringsmålet finns också tre alternativ, där ena alternativet nog är klart orealistiskt eftersom det föreslår “a clear burdon shall be scaled up from a floor of US$100 billion per year, including a clear burden-sharing formula, and in line with needs and priorities identified by developing country Parties”

Loss&Damage
Skrivningen om Loss&Damage har inte utvecklats jämfört med tidigare alternativ och det är i textförslaget fortsatt oklart om den ska ingå i Anpassning, eller om den ska få ett eget avsnitt. Det är också oklart om Loss&Damage ska innehålla finansiering för rehabilitering och om man ska utröna finansiell kompensation för “slow onset events” såsom havsnivåhöjningar.

LÄS OCKSÅ: ROMSONS HUVUDVÄRK – LOSS&DAMAGE

INDC, översyn, skärpning av nationella bidrag
Artikel 3:2 beskriver att parterna ska (shall, alltså starkt bindande) förbereda och kommunicera sina INDC (eller det de framöver ska kallas). Därefter finns ett antal förslag på hur bindande det ska vara att implementera dem. Det är framförallt oenigheten mellan USA och EU avseende juridisk bindning finns.

Redan i Artikel 2 bis finns nu skrivningar om att framtida bidrag ska innebära en skärpning, och att länder efter global stocktake ska innebära “progression” utifrån ländernas gemensamma men fördelade ansvar och i ljuset av nationella omständigheter (en gammal favorit från USA och Kinas överenskommelse. Liknande formuleringar återkommer i 3:6, där det står att progression ska avspegla högsta möjliga ambition. Frågan blir om det föregås av ett shall/should/will vilket ungefär avspeglar graderingen av hur bindande det blir.

NDC:s (alltså de INDC som lämnats in) ska förnyas vart femte år (art 3, para 8); detta såg ut att bli en stridsfråga inför COP och det har sagts att Indien krävt tioåriga perioder, men nu synes alla eniga. Global “stocktake” ska också ske vart femte år, med start 2023 eller 2024, och där det inte preciseras särskilt väl vad det ska innebära. Därtil finns i beslutstexten en paragraf som antingen bjuder in eller beslutar om en facilitetsdialog 2018 eller 2019 för att utvärdera nuvarande bidrag, vilket ska informera de som utformat NDC, utan några krav på att det ska leda till skärpning. Sammantaget är “skärpningsmekanismen” svag.

Marknadsmekanismer
Jämfört med det förslag som EU och Brasilien tagit fram är texten om “cooperative approaches” kortare och reducerad till en paragraf, men som sannolikt är tillräcklig. Den innehåller krav på att undvika dubbelräkning, men möjliggör för länder som vill använda varandras utsläppsrätter att göra så för att uppnå sina NDC. Denna paragraf, som är den viktigaste paragrafen avseende marknader, står som helhet inom brackets vilket innebär att det inte är säkert (men troligt) att den blir kvar.

När det gäller mekanismen för hållbar utveckling (en kreditmekanism efter 2020 som eventuellt innehåller en utvecklinga av dagens CDM) har EU-Brasilien texten sällskap av ett förslag som framstår som mindre marknadsorienterad.

EU:s och Brasiliens förslag har också berikats med en extra omgång hakparenteser, kring skrivningen om att det bara är länder med absoluta utsläppsmål som ska få använda sig av mekanismen. Det underlättar om deltagande länder har absoluta mål, men är inte nödvändigt. I beslutstexten finns också en text om “modalites and procedures” för den nya mekanismen ska tas fram under första mötet i APA (den grupp som ska jobba med beslut tillhörande Parisavtalet fram till 2020)

På många utvecklingsländers begäran finns en särskild referens till skogsskyddsmekanismen REDD+ (artikel 3 bis), med stärkt fokus på “non-carbon benefits” och på tillvägaggångssätt som kombinerar utsläppsminskningar och klimatanpassning. Men hela denna paragraf är inom hakparentes och kan alltså utgå, i linje med att EU inte önskat att REDD+ lyfts fram specifikt när andra mekanismer inte gör det.

Transparens (MRV)
Här är man överens sånär som på den avgörande differentieringen mellan vilka krav man ställer på olika länder, där det i paragraf 1 finns tre alternativ. Alternativ 1 skriver tydligt att ramverkt för MRV ska skilja sig mellan utvecklade länder, medan det i alternativ 2 och 3 skrivs om flexibilitet och nationella förutsättningar.

Kopplat till MRV etableras enligt beslutstexten ett initiativ för kapacitetsbyggande just för att stärka möjligheten att mäta och rapportera utsläppen. Här har bland annat Sverige och USA varit drivande.

Gender &ursprungsbefolkningar
Vissa grupper har engagerat sig mycket i att ursprungsbefolkningar, unga och gender ska skrivas in i avtalet, de finns alla med i den  inledande texten men inom hakparentes – det är alltså ännu oklart om det kommer med.

Vad händer nu?
Nu behandlas den existerande texten av alla ländernas förhandlare, med kvällsmöten i de nationella delegationerna och därefter i sina respektive grupper (Sverige t.ex. i EU). Ikväll kl 19:30 ska de ge sina första reaktioner i plenum. Kommer de lugna stämningen från igår fortsätta – eller är det nu tumult uppstår?

Oavsett reaktionerna kommer nya ministerkonsultationer att vidta. Ordförande Fabius lyfte i sitt anförande att man då särskilt skulle fokusera på:

  1. Differentiering
  2. Finansiering
  3. Ambition

Nu börjar också kohandeln mellan de olika frågorna. De viktigaste frågorna där är då:

  • Vad krävs för att EU och USA ska vara nöjda med hur det står skrivet att medelinkomstländer också ska minska sina utsläpp framöver?
  • Vad behövs för att i-länder ska godta att Loss&Damage får en egen rubrik, alternativt för att utvecklingsländer ska acceptera att det arbetas in i anpassning? Och hur länkas det till 1,5-gradersmålet?
  • Vilket temperaturmål, vilken utsläppskurva och vilken process för successiva skärpningar kan vi enas om?
  • Hur ser skrivningarna ut som tillfredsställer både USA:s krav på att utsläppsmålen inte ska vara bindande, och EU:s och många utvecklingsländers krav på att de ska vara bindande?
  • Hur precisa eller allmänt hållna kan vi vara när det gäller hur vi ska uppnå 100 miljarder USD i samlad klimatfinansiering till år 2020 och hur ska en eventuellt uppskalning därefter se ut; och vad ingår i begreppet?

Slutspurt för avtalet: Fokusera på utsläppen!

I klimatförhandlingarnas slutspurt står det klart att avtalet blir en kompromiss där alla måste offra något för att få något annat. Viktigast är att vi får ett ambitiöst avtal –frågan om det blir bindande utsläppsmål är mer akademisk.

Nu förhandlas det tänkta klimatavtalet i informella grupper, med målet att få fram skrivningar som kan antas av alla. Det är ett svårt pussel, där Sverige och miljöminister Romson har en nyckelroll gällande klimatanpassning, och där alla kommer att få ge och ta för att vi ska kunna få ett avtal.

Läs också: Topp- och flopplistan

I slutspurten är det viktigt att fokusera på själva utsläppen. Vi behöver långtgående utsläppsmål, metoder som gör det troligt att nå dem och en kostnadsmodell som håller nere kostnaderna så att omställningen blir så aptitlig som möjlig. Då förstärks efterfrågan för förnybar och effektiv teknik, och då kan målen successivt skärpas så att klimatet kan räddas.

Men det finns ett reellt hot att klimatavtalet i Paris aldrig träder i kraft; en betydande men ännu ej fastställd majoritet av länderna och utsläppen måste anta det. Vi vet redan att bland annat USA vägrar ratificera ett avtal som binder dem vid utsläppsmål, och att insistera på ett legalt bindande avtal är därmed att riskera hela den process som världen med så stor möda mejslat fram.

Läs också: Vad handlar sista veckan om?

Därtill är det faktiska värdet av bindande utsläppsminskningar inte stort. Kyotoprotokollet är legalt bindande, men de som inte uppnådde målen har inte drabbats av sanktioner. Det är ungefär som att man inte får gå mot rött men inte får några böter om man gör det, och det är otänkbart att världen enas om starkt styrande böter för länder som missar sina mål.

Viktigare är alltså att fokusera på ambitiösa, långsiktiga klimatmål, minskningar i närtid och en tydlig process för skärpta ambitioner. Här finns en god grund i de 185 nationella klimatåtaganden – i stort sett bara ”failed states” saknar ännu egna åtaganden. Men för att dessa åtaganden ska bli verklighet, krävs ökad klimatfinansiering, från många fler källor än FN:s gröna fonder. Gröna obligationer, pensionsfonder och stimulans till näringslivet att investera är viktiga delar att få till.

Mätbara utsläppsmål är avgörande; utan dem kan vi inte sätta press på att länderna ska leva upp till sina åtaganden, vilket i sig är den främsta drivkraften för att långsiktigt klara klimatet.

Läs också: Anpassning – hur öka finansiering från privata aktörer?

Paris är också en chans att stärka det frivilliga klimatarbetet. Mängder av företag, kommuner och andra organisationer åtar sig långtgående utsläppsmål, inklusive regeringens nya initiativ ”fossilfritt Sverige” och den breda konstellationen som står bakom målet om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Den som frivilligt, stolt och publikt avgivit klimatlöften kommer att kämpa för att uppnå dem, särskilt när vi som konsumenter tydligt belönar dem och väljer bort de som inte gör något bortom vad de är legalt bundna till.

Mattias (som också skrivit detta som replik på bl.a. Isabella Lövin, som i ett pressmeddelande fokuserar på att avtalet ska vara bindande)