Etikettarkiv: klimatfinansiering

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.

Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.

Vad förklarar förra årets minskade volymer av klimatfinansiering?

Som vi tidigare rapporterat så minskade de volymerna av klimatfinansiering under 2015 till 2016 (Figur 1). Men förklaringen till minskningen är inte enbart negativ.

Figur 1 | Klimatfinansiering [miljarder US$, nominella värden]

Det råder ingen tvekan om att klimatinvesteringar behövs. Det globala energisystemet domineras fortfarande av fossila bränslen (Figur 2). Minskningen under 2016, jämfört med 2015, sker framförallt i den privata sektorn. En delförklaring till minskningen är, enligt CPI, att klimatvänlig teknik appliceras i mindre utsträckning än 2015. Den andra delförklaringen – som är betydligt mer positiv – är minskande kostnader för klimatvänlig teknik. Att klimatfinansieringen sjunker har alltså inte enbart att göra med ett minskat intresse. I takt med att teknik för t.ex. förnybar energi nu rullas ut i stor skala (Figur 3) så minskar också kostnaden per producerad enhet el. Denna dynamik är mycket lovande och sänder en starkt positiv signal till klimatförhandlingarnas diskussioner om ambitionsnivå.

Figur 2 | Global energikonsumtion per energikälla [%]

Figur 3 | Installerad kapacitet av utvald kraftproduktion [kum. GW]

Bloomberg: klimatinvesteringarna minskade under 2015–2016

Åtta år efter de rikare ländernas utfästelse i Köpenhamn – att mobilisera 100 miljarder dollar årligen till klimatåtgärder från och med 2020 – verkar ett förverkligande av detta åtagande alltmer avlägset. Under klimatförhandlingarnas första dag släpptes en ny rapport av Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som avslöjade att mellan 2015 och 2016 skedde den största minskningen av investeringar i ren energi (förnybar energi och kärnkraft) som uppmäts.

Medan 2015-års ökande offentliga investeringar förväntades att skala upp den privata sektorns investeringar – vilket fick de rika länderna att inför Marrakeshmötet förra året att deklarera att de var på banan att uppfylla 2020-målet – ser läget för närvarande något dystrare ut. BNEF varnar nu för att om inte investeringarna i förnybara energi axar ikapp eller övrig klimatfinansiering överkompenserar kommer 2020-målet vara i fara, vilket i sin tur kan underminera tilliten till hela den internationella klimatförändringsprocessen.

De minskade privata kapitalflödena, som också bekräftas i Climate Policy Initiatives årliga rapport Global Landscape of Climate Finance publicerad i oktober, ligger kanske bakom den ovilja till kompromisser som flera utvecklingsländer uppvisade under klimatförhandlingarnas första vecka. Under finansmötena uttryckte koalitioner och enskilda utvecklingsländer återkommande önskemål om att ta ett steg tillbaka och börja med att enas om vad klimatfinansiering är. Bernarditas Muller från Filipinerna, som talesperson för G77 och Kina, uttryckte det ungefär såhär under ett av de informella förhandlingsmötena:

Vi för avancerade förhandlingar om finansiella volymer och hur dessa ska mätas och rapporteras, men vi vet i grunden inte vad vi pratar om; vi saknar samsyn i vad klimatfinansiering betyder.

Dessutom förs kärva diskussioner om hur klimatkapitalflödet från rikare till fattigare länder ska kunna säkerställas på längre sikt. Såväl rika som fattiga länder uppvisade frustration över bristen på framsteg i diskussionerna och många möten saknade i slutet av veckan en tydlig väg framåt. Totalt är det åtta dagordningspunkter som uttryckligen relaterar till finansiering, sex direkt under partskonferensen till Klimatkonventionen (COP) och två under det rådgivande organet för implementering (SBI). Finansiering kopplas också till många andra frågor på dagordningarna. Det gör att förhandlarna måste vara extra vaksamma på att inte kliver utanför mandatet för just deras grupp, vilket bidragit till bristen på framsteg.

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

COP: Vad vill civilsamhället?

Civilsamhället är inte parties (som i COP – conference of the parties), och därför är det inte riktigt fokus på dem i förhandlingarna. Dessutom är civilsamhället så mångfacetterat att deras synpunkter ibland tar ut varann; hur mycket har forskarnas Ringo egentligen överens med barnens och ungdomarnas Youngo? Lägg till att varje del av civilsamhället ska representera aktörer från hela världen, så näringslivets Bingo ska ena vad svenskt, ryskt, och colombianskt näringsliv tycker, samt vad både cleantech och oljeindustrin önskar. Inte undra på att det kan bli utslätat.

Fores är med i Ringo (research) och har särskild insyn i Bingo (business), och har sett skrivningarna urvattnas till minsta gemensamma nämnare innan de lämnas en eller läses upp för en mestadels ganska måttligt intresserad församling, där någon från förhandlingens presidium eller dess närhet bedyrar att just denna grupp är fantastiskt viktig för klimatförhandlingarna och att man lyssnar alldeles särskilt på dem: Ursprungsbefolkningars rättigheter är helt centrala, ungdomarna är vår framtid, utan näringslivet går inte detta, jordbruket är grunden för allt, fackförbunden når ut till de som ska göra jobbet, miljöorganisationerna och vi står på samma sida, de lokala myndigheterna är närmast verkligheten…

Vid ett möte med Frankrikes miljöminister Ségolène Royal framförde organisationerna bland annat följande:

  • BINGO (Business, näringsliv): Vill bli omnämnda i avtalets inledning, vill se internationella mekanismer inklusive utsläppshandel för att påskynda utsläppsminskningar.
  • ENGO (Environmental, miljöorganisationer): Förtydliga utsläppsmål och särskilda mekanismer för att uppfylla åtaganden, revidera målen redan 2020.
  • Farmer (lantbruket): Mycket besvikna på att de inte nämnas i texten, önskar särskilt stöd för jordbrukets omställning.
  • RINGO (research, forskning): Önskar fokusera på hur forskningen kan bidra till att klimatavtalet implementeras efter COP21.
  • TUNGO (Trade Unions, fackförbund): Inkludera mänskliga rättigheter, Loss and damage och en mekanism för uppföljning av åtaganden.
  • YOUNGO (unga): Alla ska bidra till anpassningsfonden, avtalet bör mer lyfta fram utbildning, gender, hälsa, mänskliga rättigheter och rättvisa mellan generationer, samt en egen artikel om Loss&Damage.

Ursprungsbefolkningar avgav inget konkret utlåtande, men har under COP21 arbetat mycket för att få skrivningar som nämner dem i avtalet.

I preambeln till klimatavtalet anges ”recognising the importance of engagements of all levels of government and various actors, in accordance with respective national legislations of Parties, in addressing climate change,” dvs de flesta av dessa grupper är ”various actors”, och det kanske skär i själen…

Vilka är grupperna och vad får de göra? Det beskriver FN här.

Läs mer om förhandlingarna i guiden!

 

Fortsatt osäkra men på högre nivå – Delegationsmöte minnesanteckningar

Möte med svenska delegationen 10 december
Nedanstående är vad den svenska delegationen angav på mötet med civilsamhället. Längst ner min egen kommentar.

Övergripande om förhandlingsläget
Vi fick igår eftermiddag ett utkast till förhandlingstext, som parterna fick beakta innan Pariskommittén – det gemensamma mötet – samlades för att parterna ska dela med sig av sina synpunkter. I en lång plenar fanns en samsyn om att texten är en bra grund för fortsatta förhandlingar. En part sade att alla är lika missnöjda, så det är bra (läs vem i våra minnesanteckningar från igår)

LÄS OCKSÅ: NU BÖRJAR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Man såg skiljelinjerna mellan parter och texten är kortare, har färre hakparenters och tydligare beslutsdelar. Därefter sammankallades Indaba, där grupper av parter förhandlade om substansen i texten, framför allt utifrån de tre frågorna:

  • Differentiering
  • Ambition
  • Finansiering

Dessa frågor har präglat förhandlingen under lång tid. Därtill träffades man i mindre draftinggrupper och försökte hitta bryggtexter som kan överbrygga motsättningar. De sista avslutade vid 5-6 i morse, och nu arbetar det franska ordförandeskapet med resultatet av dessa möten och lägger fram en ny version snart – vi hörde lunch men det kan bli senare.

LÄS OCKSÅ: BASIC IS BACK SOM SVAR PÅ HIGH AMBITION COALITION?

Det finns fortfarande ett förtroende för ordförandeskapet, för processen och för det inledande ”Leader’s event” som gav ett starkt mandat att ta fram ett avtal. Samtidigt ser vi att differentieringsfrågan är särskilt svår; hur själva konventionens principer om CBDR-RD. Det kopplar till finansiering och frågan om eventuella mål.

Ambitionsfrågan är väldigt viktig för svenska delegationen, här har vi många element i texten som vi är beroende av för att få ett starkt avtal; temperaturmålet, långsiktiga utsläppsmålet, hur vi fångar in INDC:erna och hur de kan stärkas över tid.

I frågan om anpassning och Loss&Damage har Sverige en särskild roll, där Åsa Romson faciliterar diskussionerna.

LÄS OCKSÅ: ÅSA ROMSONS HUVUDVÄRK: LOSS&DAMAGE

Finansiering:
Ur svenskt perspektiv är att det är viktigt att även utvecklingsländer som har möjlighet att göra så ska kunna bidra till klimatfinansieringen; Peru, Indonesien och senast Vietnam är exempel. Ska ambitionsnivån om finansiering på 100 mdr USD/år år 2020 uttryckas som ett golv och ska det siffersättas hur utvecklingen därefter ser ut.

Som svar på frågor:

  • Uppdatering och uppgradering av mål: 2023/2024 är det år som nu anges, Sverige och EU har önskat tidigare datum. 2017/2018 kan man ha en granskning, innan avtalet trätt i kraft. Ska vi få nya åtaganden för perioden 2025 och framåt, så bör de komma in i god tid innan, troligen 2021-2022.
  • Fossilfritt, ”decarbonization” 2050: Text finns i artikel 3, syftesförklaringen av avtalet, där finns två alternativ till ”collective long term goal”, där det första är att snabbt vända utsläppen neråt och nå noll detta sekel, med alternativa utslppsmål för 2050, och ett andra alternativ med klimatneutralitet till nästa sekelskifte. Sverige vill ha så starka skrivningar som möjligt, med procent och årtal. Sverige och EU vill ha ”så långt under tvågradersmålet som möjligt”, vi har en vetenskaplig process som inte gått i mål än om det är 1.5 grader eller något annat som är rätt och vi vill gärna hänvisa till vetenskapen, så det är en av anledningarna.
  • Loss & Damage: Förhandlingarna måste avgöra om L&D hamnar i artikel 5 eller under artikel 4, Sverige och EU driver på att det ska finnas ett erkännande i avtalet, men i vår nya ”bryggroll” hände det ganska mycket i natt och man jobbade hela natten med texter – men är inte överens ännu. Frågan handlar om vi ska bygga på Warszawa-avtalet eller skapa något nytt , och om det blir permanent under avtalet.
  • Målbilderna för finansiering: I nuvarande utkast finns olika val för finansiering; kontinuerlig och/eller ökande. Problematiskt för oss vore att låsa fast oss i en struktur som innebär att vissa aktörer alltid ska bidra på en viss nivå. Vi kan leva med att återbekräfta 100 mdr USD/år som ett slags golv, men det beror också på i vilken kontext, då måste de u-länder som vill också kunna bidra.
  • Om frågan om differentiering kan landa i vaga skrivningar, för framtida lösning: Det är definitivt en av de svåraste knäckfrågorna, som måste hanteras på många olika håll.
  • Gröna Klimatfonden: Skyddet av befolkningen, inte minst ursprungsbefolkningen är central i de safeguards GCF har.
  • Legalt bindande avtal: Vi ser att det kan bli ett rättsligt bindande avtal, men allt är givetvis beroende av vad som står i avtalet.
  • Näringslivet är besvikna att inte nämnas i avtalet: Roligt att se att näringslivet är med så pass mycket, även om de inte nämns i preambeln.
  • Uppföljningen av INDC:s genomförande: Skrivningen om hur INDC ska följas är en av de mest känsliga med massa hakparenteser. Vi vill ha ett gemensamt regelverk med transparens. Villkorade delarna av INDC är viktiga delar för många u-länder, och allt tyder på att den globala stocktake vart femte år kommer att ha stor betydelse också för anpassning och finansiering.

Kommentar
Att torsdag eftermiddag inte vara framme vid ett avtal är inget nytt; så blir det när man spelat samma chicken race” i drygt 20 år. Och de flesta frågorna går att lösa, om inte inom sitt område så med kohandel dem emellan. Det kan även gälla Loss&Damage, även om det fortsatt riskerar bli en verklig Svartepetter för Romson, regeringen och Sverige eftersom USA med flera insisterar på att inte få en rättsligt bindande ersättningsmekanism, medan bl.a. åtskilliga ö-riken insisterar på kraftfulla skrivningar.

LÄS OCKSÅ: FÖRSLAGET GRANSKAT

Undantaget är differentiering, den absolut svåraste frågan. INDC:s är en slags självdifferentiering, men öppnar för länder att ha mycket svaga ambitioner även om man har relativt god ekonomi. Denna öppning vill inte utvecklade länder ha, medan länder i utveckling, som Indien, insisterar på det, och i stort sett vill behålla den tudelning som Kyotoprotokollet har.

Jag tror vi får ett avtal, med relativt lösa skrivningar och mycket som återstår att tolka under kommande år, särskilt gällande differentiering, med konkretiseringar på COP22 i Marrakesh. Dit tar det två dygn och fyra timmar med tåg från Stockholm.

Vid tangenterna Mattias Goldmann