På klimatförhandlingarna i Lima är det mycket fokus på mekanismer för utsläppsminskningar, och REDD behandlas under en rad seminarier på fredagen och på Landscapes Day (fd Forest Day) i helgen. Därför har vi bett REDD-experten Marlene Grundström bena ut begreppen för oss.
En knäckfråga i de pågående klimatförhandlingarna i Lima är hur utsläppen från den globala avskogningen kan minskas. I centrum för diskussionerna är mekanismen REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation), som är en del av förhandlingarna sedan 2005. Stora framsteg på detta område gjordes i Warszawa förra året, men fortfarande kvarstår stora frågetecken som måste lösas ut innan Paris 2015. Under rätt förutsättningar kan REDD bidra till att stoppa den globala avskogningen till 2030, och samtidigt öka den totala ambitionen för utsläppsminskningar under ett globalt klimatavtal.
REDD innebär att länder som har skyldigheter att minska sina utsläpp under FN:s klimatkonvention kan betala fattiga länder för att de låter sin skog stå kvar. Fördelen med att möjliggöra reduktioner i skogssektorn är att det gör det billigare att minska utsläppen totalt, vilket ligger i rika länders intresse eftersom det ökar acceptansen för ambitiösa mål. Det blir möjligt att göra mer till en billigare penning. Preliminära studier visar att det skulle bli nästan 60 % dyrare att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader om man inte inkluderar REDD+ som ett sätt att minska utsläppen.
Samtidigt innebär REDD en ny potentiell inkomstkälla för utvecklingsländer. Styrkan ligger delvis i att REDD i grunden inte är en traditionell biståndsmekanism utan potentiellt kan stimulera mycket större finansiella flöden från utsläppshandeln. Vidare har REDD ett mycket brett internationellt erkännande och stöd i klimatförhandlingarna.
Men fler knäckfrågor kvarstår.
Det finns ingen enighet om hur REDD ska finansieras bortom 2020, då ett nytt globalt klimatavtal väntas träda i kraft. Detta hänger ihop med de bredare finansieringsfrågorna som är en av de stora politiska kärnfrågorna i förhandlingarna. Ursprungstanken var att REDD ska kopplas till globala CO2-marknader, men i och med att världen misslyckades nå ett globalt klimatavtal 2009 skjöts dessa planer på framtiden. Det finns även oenighet om huruvida REDD ska få användas som ”offsetmekanism”, dvs om rika länder ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar genom krediter de köpt genom internationella mekanismer som REDD och CDM.
Utöver finansiering av REDD post-2020 råder osäkerhet över finansieringen även på kortare sikt. Efterfrågan på befintliga REDD-krediter är begränsad så länge REDD inte är knutet till utsläppshandeln. Idag finansieras REDD framförallt genom bistånd och den frivilliga utsläppshandeln. Enligt Global Canopy Programme och UNEP Finance Initiative krävs upp till 14-48 miljarder USD under denna period för att överbrygga det rådande glappet.
På kort sikt är FN:s Gröna Klimatfond (GCF) en viktig tänkbar finansieringskälla. Förutsättningarna har förbättrats betydligt under andra halvåret av 2014, då 9.3 miljarder USD av det kortsiktiga målet tio miljarder har utlovats av bl a USA, UK, Japan, Sverige och flera andra EU-länder. Men även om 33-50% av utlovade GCF-medel skulle tilldelas REDD+ under 2015-2020 kvarstår fortfarande ett betydande glapp.
I och med osäkerheten kring REDD:s finansiering skulle klimatmötet i Lima kunna spela en viktig roll genom att ingjuta nytt hopp och förtroende för processen. Detta skulle även kunna bidra till att höja den totala ambitionsnivån för ett globalt klimatavtal i Paris nästa år, genom fyra viktiga steg:
1. Parter till konventionen presenterar tidigt i förhandlingarna tillräckligt höga mål för utsläppsminskningar post-2020, för att begränsa uppvärmningen till två grader. EU skulle inom de närmaste sex månaderna kunna gå ut med ett tydligt besked att man är beredd att lägga till ett additionellt ”borta-mål”, t ex ytterligare 20% utsläppsminskning genom REDD+ och andra offsets till 2030. Detta mål skulle vara utöver dagens 40% där inga offsets tillåts, med andra ord totalt 60%.
2. Tydliga skrivningar om att utsläppshandeln bör vara en av finansieringskällorna för REDD+ bortom 2020. Inkludering i utsläppshandeln bör ske på sätt som respekterar den miljömässiga integriteten och samtidigt bevarar incitamenten för en omställning på hemmaplan i rika länder. Enskilda existerande utsläppsmarknader som Kalifornien skulle kunna annonsera i Lima att de accepterar REDD-krediter.
3. Överenskommelse om finansiering av REDD+ 2015-2020, genom en öronmärkning av en andel av den Gröna Klimatfonden, ytterligare medel till den Gröna Klimatfonden för att bidra till målet 100 miljarder USD i internationell klimatfinansiering till 2020, samt ytterligare offentliga medel för att stimulera investeringar i REDD+ från privat sektor på kort och medellång sikt.
4. ”Payments for Performance” för REDD+ genom Gröna Klimatfonden, är ett viktigt steg för att ingjuta förtroende i processen inför Paris. Regler för hur detta kan ske etablerades genom Warsaw REDD+ Framework 2013. Lima-mötet kan sätta ytterligare politiska tryck på att den Gröna Klimatfonden ska påbörja sina utbetalningar så fort som möjligt. Sverige och andra givare till den Gröna Klimatfonden kan spela en drivande roll. Implementerande REDD-länder kan samtidigt bidra genom att redovisa tydliga framsteg, genom bl a att utveckla referensscenarion för utsläpp i skogssektorn, reformer av lagstiftning till skydd för ursprungsbefolkningars rättigheter, landrättigheter och rätten till deltagande i beslutsfattande kring REDD+.
