Klimatförändringarna leder inte bara till ett anpassningsbehov, utan också till svåra skador med stora kostnader. Det kan bero på översvämningar, torka och orkaner, vars årliga kostnader anges till uppemot 400 miljarder dollar om året, men också mer långsiktiga skeenden som att glaciärer smälter och jordbruket då inte kan fortsätta som förut. Utifrån detta har många utvecklingsländer argumenterat för behovet av en en ny mekanism, bortom klimatanpassning, för att hantera detta.
Efter svåra förhandlingar kunde förra klimatmötet enas om Warsaw International Mechanism for Loss and Damage, vilket näranog var en förutsättning för att mötet inte skulle bryta ihop. I överenskommelsen finns skrivningar om riskfördelning, återuppbyggnad och kapacitetsuppbyggnad, samt ett kortsiktigt mandat att utveckla frågan. Däremot finns ingen referens till ansvarsfrågan – hur mycket ansvar har de som historiskt stått för stora utsläpp för vad som händer nu och vad innebär detta ansvar ekonomiskt, juridiskt och moraliskt? Avsaknaden av detta får en del organisationer att bedöma Loss&damage som måttligt värdefull. Men det avvisar exempelvis Martin Khor på South Centre, en av de organisationer som länge arbetat för mekanismen.
”UNFCCC mobiliserar medel för utsläppsminskningar och klimatanpassning, men har tills nu inte haft ett klart mandat att hjälpa länder återhämta sig efter de förluster klimatförändringarna kan ge”, anger han.
I förhandlingarnas slutskede är Loss&Damage en av de mest svårlösta frågorna, som det ofta blir när man ska försöka konkretisera och uttolka en tidigare sista minuten-kompromiss som främst skapades för att kunna klubba av mötet. AOSIS, LDC-länderna, AILAC och Afrikagruppen vill se Loss&damage som ett helt eget element i det nya avtalet, med egen finansiell och teknisk kapacitet, vilket bland annat EU och Australien motsätter sig. USA motsätter sig mer generellt nya mekanismer, och tycks som outtalad strategi att aldrig få den operationell; en vansklig strategi eftersom det nu finns en process som rullar.
Många har svårt att förstå gränsdragningen mot Anpassningsfonden, som redan nu är en rad projekt i linje med vad Loss&Damage tänks göra, t.ex. ett försäkringssystem som automatiskt betalar ut ersättning till jordbruket om nederbörden är under en viss nivå – innan skadan ens uppstått. Gränsdragningen mot andra organisationer, både inom FN och i form av t.ex. Läkare Utan Gränser och Röda Korset, med resurser och mandat att arbeta med katastrofer, är också svår och kostnadseffektiviteten med att skapa en ny enhet osäker. Därtill kommer gränsdragningen mot det nationella ansvaret; hur mycket av t.ex. problem i jordbruket beror på dåliga nationella nationella beslut och policies, och hur mycket ska lastas i-världens historiska utsläpp?
”Warszawa-mekanismen blir inte meningsfull över en natt”, anger Martin Khor, och det är osäkert om vi i Lima kommer närmare en lösning, eller ens i Paris. I så fall är den redan beslutade översynen år 2016 avgörande.
