Etikettarkiv: Mathias Fridahl

Bainimarama: ”Uppriktigt sagt, vi är inte redo”

”Uppriktigt sagt, vi är inte redo.” Med dessa ord öppnade ordförande Frank Bainimarama den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok. Inget kunde vara mer sant.

Om tre månader ska världens länder samlas i Katowice för att anta Parisavtalets regelbok. Målet för den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok var att enas om en förhandlingstext till regelboken, vilken skulle kunna ligga till grund för att söka kompromisser i Katowice senare i år. Förhandlarna i Bangkok bommade målet.

En anledning är de överfulla dagordningarna. Regelboken förhandlas av flera organ som jobbar parallellt. Dessutom har varje organ mer eller mindre överfulla dagordningar. Uppgiften att koordinera denna process är nästan övermäktig. Vissa stater kräver att alla frågor gör framsteg i gemensam takt. Detta, menar de, eftersom frågorna är så intimt sammankopplade. Uppföljning av staternas löften, till exempel, hänger på vilken information som löftena ska innehålla. Dessutom kopplar uppföljning till frågor om hur informationen ska samlas in, exempelvis hur utsläppsminskningar ska mätas. På ett liknande sätt är frågan om utvärdering av staterna gemensamma ansträngningar, som kollektiv betraktat, kopplat till frågor om informationsdelning och exakt vad som ska utvärderas. Det rör sig dessutom om mängder av olika information: olika typer av genomförda samt tilltänkta stödåtgärder, inklusive finansiella flöden, samt anpassningsåtgärder och utsläppsminskande åtgärder.

Sessionen i Bangkok var ändå inte helt misslyckad. Även om det fortfarande inte finns någon förhandlingstext har pusselbitarna till en sådan blivit tydligare. Konfliktlinjerna har klarnat. Det gör det lättare för förhandlarna att förstå varandras positioner. Inte helt överraskande rör det sig om konflikter med lång historik, konflikter som dolts bakom Parisavtalets vaga formuleringar och luftiga löften. Nu, när förhandlarna tvingas bli konkreta kring vilka regler som ska styra avtalet, flyter dessa dolda konflikter åter upp till ytan.

Vi har tidigare rapporterat om konfliktlinjerna. I Bangkok blev två av dem extra tydliga:

  1. Finansiering. I kölvattnet av Trumps unkna klimatpolitik har en del stater börjat tala om brutna löften. Den afrikanska gruppen trycker därför på i förhandlingarna vilken information som rika stater ska dela angående tilltänkt, framtida finansiellt stöd. Gruppen vill att förhandlingarna ska röra sig framåt både vad gäller vilken information som ska delas (vad som ska mätas) och hur informationen ska rapporteras. De rika länderna föredrar att förhandla vad-frågan först (vad ska mätas och rapporteras) för att därefter diskutera hur-frågan (lämpliga rapporteringskanaler). Resultatet blir långa diskussioner om hur förhandlingsprocessen ska organiseras snarare än vad regelboken ska innehålla.
  2. Ansvarsfördelning. Än en gång är det tolkningen av principen om gemensamt men differentierat ansvar som spökar. De rika länderna menar att det inte ska gå en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, något som kännetecknat Klimatkonventionen. Istället vill de se ett differentierat ansvar, med olika krav på olika länder, som baseras på kapacitet att agera. I en sådan modell ska alla länder dessutom  sträva efter att anta allt striktare åtaganden i takt med att kapaciteten ökar. En del utvecklingsländer, med Kina i spetsen, föredrar att ansvarsfördelningen även fortsatt ska vara olika för utvecklade länder och utvecklingsländer. De senare ska omfattas av lägre krav på vilken information som behöver delas och hur ofta den ska rapporteras in.

Totalt ligger över 300 sidor av text i knät på förhandlarna. Om förhandlarna, ur denna lunta, lyckas mejsla ut en regelbok som kan accepteras av alla parter återstår att se. Tiden talar emot att det ska lyckas. Med knappt tre månader kvar till sessionen i Katowice och mindre än en veckas formell förhandlingstid till förfogande ligger det nära till hands att hålla med Bainimarama, staterna är inte tillräckligt förberedda för att fatta beslut om regelboken i Katowice. Idag annonserades därför att sessionen startar redan på söndagen 3 december, en dag tidigare än planerat. Dessutom kommer intensiva, men informella, förhandlingar att hållas närhelst möjligt, inte minst i samband med G20, under Argentinskt ledarskap, samt den nu pågående Global Climate Action Summit i Kalifornien.

Slutrapport från Bonn: Bleka utsikter för ambitiös regelbok

Ännu en runda av FN:s klimatförhandlingar är avslutad. Under 30 april till 10 maj träffades nästan 2200 statsrepresentanter från 183 länder, främst för att diskutera Parisavtalets regelbok. Parisavtalet fastställer spelplanen. Nu förhandlas om spelets regler. Men förutsättningarna för att kunna fastställa en ambitiös regelbok senare i år är tyvärr fortfarande dåliga, även om Bonn-mötet fört arbetet framåt.

Ett rangligt regelverk utan tvärslåar: Det går att likna Parisavtalet vid en grund, ett fundament för fortsatt arbete. På denna grund byggs just nu ett regelverk inom vilket aktiviteterna för att genomföra Parisavtalet ska rymmas. I Bonn försökte staterna stabilisera en rad vingliga hörnpelare. Det handlar till exempel om riktlinjer för vad de nationellt beslutade klimatplanerna (NDC:erna) ska innehålla, hur klimatarbetet ska följas upp, hur anpassning och utsläppsreducering i fattiga länder ska finansieras och hur tvingande de olika reglerna ska vara för olika länder.

Alla vet att hörnpelarna relaterar till varandra. Samtidigt är många stater fortfarande obekväma med att slå fast olika tvärslåar som länkar samman pelarna och stabiliserar regelverket. Det gör arbetet ineffektivt. Istället för att bygga en slimmad men stabil konstruktion, med tydlig arbetsfördelning mellan grupperna och där hörnpelarna kan stöttas genom sammanlänkande stag, så står nu onödigt tjocka hörnpelare och vinglar var för sig, vilka alla kräver stor uppmärksamhet. Flera arbetsgrupper förhandlar alltså om liknande frågor med otydlig arbetsdelning.

Mellan ideal och mardröm: Idealet för Bonn var en förhandlingstext. Mardrömmen var fortsatta processrelaterade diskussioner om vägen framåt. Resultatet blev ett mellanting; konkreta förhandlingar om vad de olika förhandlingsparterna vill att en framtida förhandlingstext ska innehålla. I många frågor var staterna bekväma att gå från diskussioner om hur de ska diskutera till diskussioner om texternas innehåll.

Resultatet av Bonn blev alltså en långsam progression. Jag vill betona ordet långsam. I vissa fall rör det sig om att omorganisera texterna utan att ändra innehållet, så att strukturen och åsiktsskillnaderna blir tydligare, i andra fall rör det sig om att komma överens om verktyg för att förstå texterna. Dessutom har en hel del åsikter lagts till redan existerande listor. Konturerna har blivit tydligare. Åsiktsskillnaderna börjar utkristalliseras. Men helheten saknas fortfarande. Det finns fortfarande ingen tydlig byggplan i form av en förhandlingstext om regler som spänner över Parisavtalets alla komponenter.

En konkret framgång i Bonn var att flera grupper börjat koordinera arbetet mellan varandra. Koordineringen har tidigare legat i ordförandeskapets händer, med små befogenheter att komma med förslag om texternas innehåll. Att förhandlingsparterna nu visat ett större ansvar och vilja att ta ägarskap över koordineringen är bra.

Extrasession i Bangkok: Det faktum att det saknas tid för att hinna färdigställa regelboken för beslut i Katowice i december ledde också till ett beslut om att inrätta en extrasession. Mötet kommer hållas i Bangkok i början på september. Olikt Bonn-sessionen, där regelboken var i fokus men där även en rad andra frågor diskuterades, så ska Bangkok-mötet uteslutande fokusera på regelboken. Det är bra. Frågan är bara om det räcker med en extrasession. Det återstående arbetet är oerhört stort, och tiden väldigt knapp.

Bleka utsikter för ambitiös regelbok: Den textmassa som förs vidare från Bonn till Bangkok är oerhört omfattande. Hur den ska hinna tematiseras och reduceras i omfång, fogas samman till en helhet, formaliseras och slutligen förhandlas, för att ministrarna i slutet på Katowice-mötet ska kunna lösa återstående knäckfrågor och komma fram till ett konsensusbeslut, det är en olöst gåta. Tiden talar just nu emot regelboken.

Ytterligare en aspekt talar emot ett bra beslut i Katowice: det polska ordförandeskapet. Att Polen står värd för nästa beslutsmöte innebär att de har huvudansvaret för att organisera processen. Tyvärr har de hittills visat lågt intresse till innovativa grepp som kan stödja arbetet med att ta få regelboken på plats. Bara det faktum att förhandlingarna förlagts till en plats som lider stor brist på hotellrum försvårar processen. Men även i processen fram till Katowice saknas initiativ. Det skulle krävas en mångfald av aktiviteter mellan Bonn och Katowice för att öka förutsättningarna för ett bra beslut. På plussidan kan dock nämnas att Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, istället klivit fram och tagit initiativ till sådana möten.

Ljuset i tunneln?: Mötet resulterade i åtminstone två stora framgångar.

  1. Att tillåta ordföranden för de olika förhandlingsorganen att förbereda en informell text med förslag till hur det fortsatta arbetet ska organiseras. Ordföranden har fått mandat att ta ett samlat grepp om samtliga frågor på dagordningarna.
  2. Att ordföranden för arbetsgruppen om Parisavtalet har fått mandat att utveckla ett verktyg som ska hjälpa staterna att komma överens om en text som grund till fortsatta förhandlingar.

Dragkamp och förhalning: Bonn-mötet var också intressant ur ett bredare perspektiv. USA och Kina har hamnat i en dragkamp om i vilken mån regelboken ska hänvisa till Klimatkonventionen eller isoleras som en produkt som enbart länkas till Parisavtalet. Även om det är svårt att säga med säkerhet så ser det ut som om denna dragkamp handlar om att göra det enkelt respektive krångligt för USA att lämna Parisavtalet. Kina vill bland annat hänvisa till Konventionens princip om gemensamt men differentierat ansvar. Det brukar de visserligen alltid vilja, och USA brukar alltid motsätta sig detta, men eftersom principen också finns inskriven i Parisavtalet hade det kunnat räcka med att hänvisa dit. Det kan alltså röra sig om ett försök från Kinas sida att öka transaktionskostnaden för USA att träda ut ur Parisavtalet, en uttalad ambition från den amerikanska administrationen.

Samtidigt fortsätter EU och lågt liggande önationer att stå vid rodret och driva på för regler som ökar ambition och transparens. Den informella koalitionen mellan EU och lågt liggande önationer är en frisk fläkt i en förhandlingsprocess som länge präglats av blockpolitik mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Det finns också tydliga tecken på förhalningstaktik. Som vanligt är det Saudiarabien som kastar ankare. Saudiarabien har varit tydligt missnöjda med ett klimatrelaterat beslut som nyligen togs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), mot deras vilja. I IMO går det att rösta om beslut. I UNFCCC gäller konsensus. Det missnöje som Saudiarabien känner över IMO-beslutet går nu ut över UNFCCC-processen, där Saudiarabien kan utöva vetorätt.

Bonn-mötet kan sammanfattas med några plus och minus:

+ Diskussion om texternas innehåll
+ Embryon till ökad koordinering mellan grupperna
+ Mandat att förbereda en text som spänner över alla frågor
+ Allokering av extra tid till förhandlingar innan Bonn

– Ingen förhandlingstext
– Utmanade långa och svåra informella texter
– Inaktivt polskt ordförandeskap
– Tydliga tendenser till förhalning

Katowice: Kommer vi få en regelbok på plats i Katowice? Nja. Troligtvis kommer vi se ett beslut i Katowice innehållandes grova ramar för en regelbok. Inom dessa ramar kommer det rymmas mängder med mandat till nya förhandlingar med nya deadlines. Beslutet kommer förmodligen inte, åtminstone inte redan i Katowice, ge den starka och detaljerade struktur som krävs för ett effektivt genomförande av Parisavtalet. Men väl utformat, med preciserade mandat till fortsatta förhandlingar, kan regelboken så småningom anta denna karaktär.

Parisavtalet kräver en Marshall-liknande transformation

Parisavtalets temperaturmål kommer att kräva en omfattande omställning av samhällen världen över, med stor politisk backning.  Det talas om behov av en världsomspännande Marshallplan för klimatet. Även om världen nu storsatsar på utsläppsreducering kommer målet troligtvis att vara svårt att nå utan teknik som kan dammsuga atmosfären på koldioxid, även kallat teknik för negativa utsläpp. Med dagens utsläpp är koldioxidbudgeten för Parisavtalet nämligen förbrukad redan om cirka 18 år.

I en nyligen publicerad debattartikel på DN skrev vi om:

  1. storsatsa på konventionell klimatvänlig teknik och beteendeförändring,
  2. komplettera dessa satsningar med att skyndsamt finansiera forskning, utveckling och demonstration av teknik för negative utsläpp, samt
  3. besluta om styrmedel som hjälper till att täcka driftskostnaden för dessa tekniker.

Imorgon (10 maj) anordnar vi ett seminarium under klimatförhandlingarna i Bonn. Seminariet fokuserar på frågan om koldioxidbudgeten och behovet av styrmedel för att uppnå netto-negativa utsläpp. Är ni på plats i Bonn är ni varmt välkomna! Är ni någon annanstans på planeten, med uppkoppling, kan ni följa seminariet online.

Tid: 11.30–13.00 (torsdag 10 maj)
Plats: Kaminzimmer
Följ seminariet online via https://bit.ly/2Ki9SS4 (klicka er fram till rätt webcast)

Dagordningen hittar du här.

Välkommen!

USA förbereder för smärtfritt utträde ur Parisavtalet

Efter en dryg vecka av förhandlingar, där USA intagit ett betydligt mer aktivt förhållningssätt än tidigare, har det blivit relativt tydligt: USA har växlat tempo med instruktioner att kratta manegen för ett smärtfritt utträde ur Parisavtalet.

Den 1:a juni 2017 meddelade Donald Trump att han har för avsikt att begära USA:s utträde ur Parisavtalet. Samtidigt uttryckte han en ambition att omförhandla avtalet för att ”möjliggöra ett återinträde”. Till mångas förvåning, och lycka, har USA sedan dess hållit låg profil i FN:s klimatförhandlingar. Rädslan var stor att USA skulle komma till förhandlingarna med orimliga kravlistor, vilket hade kunnat vara en strategi för att möjliggöra en omprövning av beslutet att lämna Parisavtalet. Så har inte skett.

Under pågående förhandlingar är USA åter mer aktiva. Motiven har varit svåra att förstå. Ett år efter Trumps presskonferens i Rosenträdgården, och efter en dryg veckas förhandlingar i Bonn, kan ett mönster skönjas: USA engagerar sig inte för att omförhandla Parisavtalet genom regelverket. De är snarare här för att förbereda för ett så smidigt utträde som möjligt.

Hur tar sig detta uttryck? Ett exempel är en dragkamp mellan stora länder som Kina och Indien å ena sidan och USA å andra sidan. Den amerikanska delegationen gör allt för att minska antalet korsreferenser från Parisavtalets regelbok till Klimatkonventionen. Genom att undvika sammanlänkningar kan Parisavtalet konstrueras som en, från Klimatkonventionen, relativt fristående produkt. Det skulle göra USA:s utträde ur Parisavtalet mindre komplicerat. Kina vill istället åstadkomma ett Parisavtal som, genom regelboken, är tätt sammanflätat med Klimatkonventionen och på så vis försvåra för utträdet.

Den förhandlingslinje som USA nu driver bryter samtidigt inte radikalt med deras traditionella positioneringar; fokus på gemensamma riktlinjer för alla länder, att sätta kostnadseffektivitet framför rättviseprinciper och eftersträva stort självbestämmande med hög grad av flexibilitet och låg grad av tvingande regler. Det är alltså fortfarande svårt att med säkerhet dra säkra slutsatser från deras interventioner i Bonn. Men spåret att undvika så många korsreferenser som möjligt för att underlätta utträdet är värt att följa upp. Det kan bära nyckeln till förklaringen på USA:s nyvunna intresse att förhandla.

Extrasession i Bangkok i september

Det är nu i princip klart: det blir en extrasession i Bangkok i september i år. Ett definitivt beslut väntas först på torsdag. Men förhandlarna jobbar nu under hypotesen att en extrasession kommer att bli av. Det är också klart att nuvarande session i Bonn inte kommer att leverera en förhandlingstext för Parisavtalets regelbok. Mer förhandlingstid innan Katowice är därför helt avgörande. Bangkok skulle tillhandahålla det utrymmet.

Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, gav idag sin syn på hur arbetet på vägen till Katowice ska organiseras. Parterna står fortfarande långt från varandra i flera knäckfrågor, exempelvis finansiering. Sekretariatet jobbar därför med ordförandeskapet för att skapa utrymmen för diskussion på politisk nivå. Målet med dessa politiska diskussioner är att öka samsynen på ministernivå, så att ministrarna i sin tur kan uppdatera instruktionerna till förhandlingsdelegationerna inför extrasessionen i Bangkok.

Dessutom jobbar sekretariatet nu väldigt hårt på att koordinera mellan de olika förhandlingsgruppernas ordföranden. Det råder en samsyn om att, som Espinosa säger,  ”någon form av enhetlig text” behövs för att underlätta förhandlingarna i Bangkok. Det är inte fråga om en formell förhandlingstext, vilket hade varit idealet. Med en sådan hade det gått att börja förbereda detaljerna i regelboken. Men åtminstone en informell, sammanhållen text behövs. Frågan är naturligtvis bara vad texten ska innehålla. Om den ska vara användbar får den inte vara alltför lång och spretig. Samtidigt måste den reflektera alla förhandlingsparternas perspektiv, annars kommer den inte att accepteras. Förhoppningen är att ministermötena kan hjälpa till att bygga stöd för texten.

Solen strålar i Bonn. Det är högsommarvärme. Med nuvarande planer för processen fram till Bangkok lär dock sommaruppehållet bli kort för nyckelpersonerna på sekretariatet. Enormt mycket jobb återstår om en text skall presenteras inför förhandlingarna i Bangkok, som planeras till första veckan av september.

Marshallöarna annonserar planer på ökade klimatambitioner

Idag, under diskussioner om Parisavtalets ramverk för transparens, annonserade Marshallöarna att de kommer höja sina klimatambitioner. Senast år 2020 ska republiken återkomma med en uppdaterad NDC. Det är väldigt välkommet!

Marshallöarnas NDC är redan ambitiös. De lovar att minska sina utsläpp med 32 % till år 2025, jämfört med 2010 års utsläppsnivåer. Löftet täcker nära nog 100 % av landets utsläpp och skall inte mötas genom köp av utsläppskrediter.

På de totalt ca. 1500 öar som ingår i republiken bor ca 75 000 invånare. År 2010 släppte de sammanlagt ut ca 0,185 megaton koldioxidekvivalenter, eller ungefär 2,5 ton per invånare. Som jämförelse kan sägas att vi i Sverige, samma år, släppte ut cirka 64 megaton koldioxidekvivalenter, det vill säga cirka 6,4 ton per invånare. Per invånare är öborna alltså betydligt klimateffektivare än medelsvensson. Och nu ska de gå ännu längre.

Det finns åtminstone två anledningar att applådera. Den första anledningen är enkel att förstå: Ländernas kollektiva ambitionsnivå måste höjas. Parisavtalets globala temperaturmål är ambitiöst men matchas inte med lika ambitiösa nationella klimatplaner. Den kollektiva ansträngningen är helt enkelt för låg för att kunna nå målet. Att ett litet land som Marshallöarna ökar ambitionsnivån visar vägen för andra länder.

Den andra anledningen är mer komplex. Marshallöarna kategoriseras som ett utvecklingsland. I klimatförhandlingarna har konflikter om ansvarsfördelning länge varit en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Många hoppades att Parisavtalet skulle överbrygga denna klyfta men i förhandlingarna om avtalets regelbok är den åter synlig. Det gäller inte minst i diskussionerna om transparensramverket, som bland annat fokuserar på regler för att mäta och rapportera utsläpp och finansiellt stöd. Många utvecklingsländer understryker behovet av olika regler för de två typerna av länder: utvecklade länder och utvecklingsländer. Utvecklade länder fokuserar istället på att olika regler ska gälla för de många olika typerna av NDC:er. De vill också att ambitionen ska vara att alla länder, över tid, rör sig i riktning mot mål som täcker alla sektorer och alla typer av växthusgaser.

Att Marshallöarna, just i dessa förhandlingar, påtalar att de jobbar för att höja sin ambitionsnivå luckrar upp gränsdragningen mellan lägren. I sitt uttalande annonserade de nämligen också att de ska gå från att använda gamla riktlinjer för att mäta utsläpp, som antogs av FN:s Klimatpanel 1996, till att istället använda de senaste riktlinjerna från 2006. Om utvecklingsländer ska använda de senaste riktlinjerna eller ej är ett väldigt tydligt exempel på hur den politiska konflikten om ansvarsfördelning tar sig uttryck i förhandlingar om tekniska detaljer. När ett land som Marshallöarna visar att även ett utvecklingsland vill använda de senaste riktlinjerna så försvagas också den gamla brandväggen mellan länderna.

Faktum är att Marshallöarna inte bara understryker att det är möjligt, utan rent av önskvärt, att använda de senaste riktlinjerna. Utan uppdaterad kunskap om utsläpp är det helt enkelt svårt att designa effektiva åtgärder. Och utan effektiva åtgärder minskar chanserna att nå Parisavtalets temparaturmål. Det i sin tur skulle vara en katastrof för möjligheterna till utveckling och många sårbara regioner. Inte minst lågt liggande önationer, som hotas av att slukas av havet. För att nå Parisavtalets mål krävs nya sätt att tänka kring ansvarsfördelning och ambitionsnivå. Marshallöarna bryter sådan mark.

USA:s engagemang i förhandlingarna ökar

Sedan Donald Trump tog över i Vita huset och Jonathan Pershing lämnade stolen som USA:s chefsförhandlare har den amerikanska förhandlingsdelegationen hållit ovanligt låg profil. Länge saknade USA en ny chefsförhandlare, men strax innan COP23 i november 2017 utsågs Trigg Talley att leda delegationens arbete. Då, under COP23, gav det inget märkbart avtryck.  USA fortsatte att hålla låg profil. Nu märks en omsvängning.

USA intar åter en mer aktiv roll. Delegationen håller både fler och längre interventioner. Dessutom begär de ordet flera gånger under samma kontaktgrupp, inte bara för att föra fram sina egna positioner utan också för att kommentera på andras och för att förtydliga oklarheter.

Med tanke på Trumps klimatskeptiska uttalanden skapar det en viss oro bland mer progressiva länder. Sveriges biträdande förhandlingschef, Roger Sedin, tycker ändå att det är för tidigt att säga om USA:s ökade engagemang är positivt eller negativt. Än så länge är instruktionerna bakom den amerikanska delegationens ökade engagemang otydliga. Men att interventionerna hittills varit relativt konstruktiva kan tolkas som en försiktigt positiv signal. Värt att noter är också att den nya förhandlingschefen, Trigg Talley, inte är ny i den amerikanska delegationen; Talley ingick i delegationen även under Obama-eran och är ingen uttalad klimatskeptiker.

Samtidigt är det svårt att blunda för att USA:s ökade engagemang sker mot bakgrund av Trumps uttalade ambition att omförhandla Parisavtalet. Att tro att det skulle finna stöd för att öppna Parisavtalet för ändringar vore naivt. Avtalet är avtalat. Det är förmodligen även Trump medveten om. Men Parisavtalet är samtidigt väldigt vagt formulerat. Just nu pågår förhandlingar om hur det ska översättas i ett regelverk som gör avtalet praktiskt genomförbart. I sådana förhandlingar finns stort utrymme att välja olika inriktningar som kan öka likväl som minska avtalets klimatnytta.

Det finns indikationer på att USA förhalar processen. Ett dagsaktuellt exempel kan nämnas, från förhandlingarna om hur anpassningsåtgärder ska kommuniceras. Förhandlarna spenderade nästan två timmar till att försöka omstrukturera det informella underlaget till kommande förhandlingstext. Detta för att göra det mer logiskt och lättläst. Förslagen gick ut på att ompaketera text utan att ta bort något innehåll. Två timmar är väldigt mycket förhandlingstid. När kompromisser var nära förestående begärde USA ordet och lät meddela att de, efter att ha lyssnat till åsikterna, inte var beredda att gå vidare med en  förenklad textstruktur. Mötet ajournerades. Att anpassning är en hjärtefråga bland utvecklingsländer förbättrade inte stämningen. Väger helheten över till att förhandlingarna om utsläppsbegränsningar går före finns risk att vissa länder drar i handbromsen.

Men den röda tråden är fortfarande otydlig. Om den amerikanska delegationens instruktioner innehåller en uppmaning till allmän förhalning så har det ännu inte blivit tydligt i förhandlingarna som helhet. I stort kan sägas att förhandlingarna långsamt rör sig framåt. Den svenska delegationen rapporterar dessutom, med glädje, att det nu rör på sig i de flesta frågor. Det går numera att diskutera innehåll snarare än mestadels processfrågor. Det är en markant skillnad från förra förhandlingsrundan då flera delegationer bromsade förhandlingar om substans. En viss tendens märks också till ökad interaktion; att förhandlarna reagerar på varandras förslag om innehåll.

Det tar tid att vända en så stor skuta som UNFCCC från att lufta åsikter och diskutera process till att förhandla kompromisser i sakfrågor, men mer och mer tyder på att det håller på att ske. Det kommer bli svårt, men det är samtidigt helt nödvändigt, att snarast rota runt bland konflikter i detaljer om regelbokens innehåll. I bästa fall hjälper USA:s ökade engagemang. I värsta fall stjälper det.

Väga framsteg mot framsteg på guldvåg eller våga visa vägen

Medan jag så sakteliga letar mig fram till Bonn på europeiska järnvägar närmar det sig halvtid i klimatförhandlingarna. Innan jag är framme har jag spenderat 16 behagliga arbetstimmar på sammanlagt tre tåg. Min kommande arbetsvecka lär skapa viss obalans mellan arbete och privatliv. Men det balanserar jag så småningom genom att förlänga sommaren med extra ledighet. Balans behövs. Men inte alltid i det korta perspektivet. För stunden behövs obalans för att föra förhandlingarna framåt.

Förhandlingarna i Bonn är i full gång och punkterna på dagordningarna är otaliga. Det genererar många parallella förhandlingsgrupper. Som vanligt skär frågan om ansvarsfördelning rakt genom dagordningarna. Och som vanligt är frågan om klimatfinansiering extra känslig, inte minst gällande dess volymen samt hur den bör mätas och rapporteras. Andra frågor är mer tekniskt komplicerade, exempelvis utformningen av marknadsmekanismer. De kräver därmed mer förhandlingstid. Med många pågående parallella förhandlingsspår är det också svårt att få en överblick. I detta läge är risken överhängande att vissa delegationer därför känner sig obekväma. Guldvågen åker fram. Framgång i en fråga vägs mot framgång i andra frågor. Är det några frågor som hamnar på efterkälken riskerar de att bromsa hela processen. Dessutom vägs avsatt tid till att förhandla en fråga mot tid till andra frågor. Tyvärr lutar det åt att Bonn-förhandlingarna glider in i denna balansakt. Det gamla Köpenhamns-mantrat från åren innan 2009 gör sig påmint: ingenting är beslutat förrän allt är beslutat. Ska Parisavtalets regelbok bli klar till deadline, i Katowice i december i år, finns inte tid att leka katt och råtta.

Nu måste förhandlarna släppa på kontrollbehovet. Framgångssagorna måste få leda vägen. Beta av de något lättare frågorna först. Använd tiden som blir över till att fokusera på de mer tekniskt och politiskt mindre komplicerade frågorna. Lämna de politiska konflikterna till sist, tills ministrarna är på plats i Katowice. Och lätta på misstänksamheten. Ta steget från att lufta åsikter om informella texter som saknar glöd till formella förhandlingstexter med mer hetta. Om de enkla bitarna i pusslet sätts på plats kan de skapa viss stabilitet. Korsreferenserna mellan de olika textfragmenten blir mer stabila. Helheten framträder med större tydlighet. De svåra konflikterna får tydligare konturer. Kompromisser kan mejslas fram.

Det förhandlarna vinner i tid i Bonn, genom att låta enkla frågor gå före istället för att sitta av tid i väntan på andra förhandlingsgrupper, det kan balanseras mot mer tid till svåra frågor inför och under Katowice. Balans kommer att krävas. Men vågen behöver inte dra jämt under hela processen. Alla frågor behöver inte behandlas med minutiös rättvisa. Just nu är det värt att pröva lite obalans mellan olika frågors tidsallokering och förhandlingsstatus. Ska Parisavtalets regelbok bli klar i Katowice bör täten få dra ifrån eftersläntrarna. Täten kan sedan vänta vid målsnöret och på så vis vara ur vägen när eftersläntrarna till slut måste spurta för att hinna ikapp. Under andra halvan av förhandlingarna i Katowice kan de förhoppningsvis, i samlad tropp, korsa målsnöret som en balanserad helhet. En regelbok som kan ta Parisavtalet från ord till handling.

Om tidslinjen dras ut ända fram till Katowice är det möjligt att både väga framsteg mot framsteg och våga släppa fram mindre kontroversiella frågor för att visa vägen. Jag vet att det är lättare sagt än gjort; lättare att skriva om (o)balans än att faktiskt, som förhandlare, tillåta den. Jag önskar att det vore annorlunda. Men när världen skenar mot varmare tider krävs politisk kyla, att våga ta klivet ut på obeprövad förhandlingsmark.

Med start imorgon kommer jag vara på plats i Bonn för att rapportera om detaljerna i olika förhandlingsfrågor.

Mathias Fridahl
mathias.fridahl@fore.se, +46 76 517 5997

Nya klimatförhandlingar ska ta Parisavtalet från ord till handling

En ny runda av klimatförhandlingar står för dörren. 30 april till 10 maj träffas ländernas representanter i Bonn för att diskutera regler för att ta Parisavtalet från ord till handling. Förhandlingarna ska resultera i ”Parisavtalets regelbok” som ska antas i december i år, under den 24 partskonferensen till Klimatkonventionen i Polska Katowice, COP24. Nu behövs formella förhandlingstexter för att regelboken ska bli klar i tid.

Parisavtalet är innehållsrikt. Men det saknar i allt väsentligt de detaljer som krävs för att göra avtalet funktionsdugligt. Avtalet beskriver vad som ska uppnås. Nu ligger fokus på hur och av vem. Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, har därför kallat Katowice för Paris 2.0, alltså en rejäl uppdatering av mjukvaran som gör Parisavtalet praktiskt genomförbart. De drygt två veckor långa förhandlingarna, som inleds idag, lägger grunden för att detta överhuvudtaget ska vara möjligt.

Det har nu gått över två år sedan avtalet antogs. På flera områden växer samsyn så sakteliga fram. På andra områden har konfliktlinjerna blivit tydligare, vilket också är bra. Att tydliggöra konflikterna är en förutsättning för att de ska kunna överbryggas. Men det är fortfarande upp till bevis. I avsaknad av konkreta, sammanhållna och formella förhandlingstexter finns det stor risk för latenta konflikter, dolda bakom vaga positioneringar och reservationer.

Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz har kallat det återstående halvåret fram till slutplenum i Katowice för ett ”trycktest av Parisavtalet”. Inom ett halvår har vi facit; kvarstår det globala ägarskapet över Parisavtalet eller har det kollapsat under trycket av påfrestningar från konflikter om dess uttolkning? Ett är säkert: Om Bonn-mötet lyckas leverera formella förhandlingstexter ökar utsikterna för ett beslut om en regelboken i Katowice.

Fjolårets förhandlingar, under Fijianskt ordförandeskap, gav skapliga förutsättningar för att kunna leverera formella förhandlingstexter. Vid COP23, november 2017, antogs nämligen en rad informella anteckningar där länderna listat sina önskemål. Texterna har ingen formell status men kan användas i Bonn för att ta steget vidare från att lista åsikter till att fokusera på hur de kan tematiseras och var de konvergerar och var de går isär. De bildar ett skelett till förhandlingstexter, om än rangligt.

Tre organ träffas i Bonn. Organen för: implementering (SBI), vetenskap och teknik (SBSTA) och Parisavtalet (APA). På dagordningarna står bland annat frågor om:

  • Riktlinjer för utformandet av nationellt antagna klimatplaner, NDC:er. Det gäller till exempel vilken typ av mål som olika typer av länder förväntas anta, hur utsläppsmålen ska beräknas, vilka basår som används, om utfästelserna ska följas upp under ett enskilt år eller under en hel genomförandeperiod och om anpassningsåtgärder ska kommuniceras i NDC:er.
  • Marknadsmekanismer, det vill säga reglerna för handel med utsläppsenheter samt en marknad för utsläppskrediter vilka gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder. Det är bland annat viktigt att besluta hur länderna undviker att bokföra en och samma utsläppsminskning på fler än ett konto.
  • Transparens i mätning och rapportering av utsläpp. För att skapa trovärdighet i ett system där länder själva får bestämma sina utsläppsmål krävs att länder kan vara säkra på att rapporteringen av utsläppsdata stämmer. Utan tillförlitlig data är det omöjligt att följa upp om målen infrias. Alla länder, med flexibilitet för skiftande förmåga, ska kontinuerligt rapporterar in sina utsläpp. Frågan är nu hur, och om det ska finnas olika krav för olika länder eller snarare olika krav beroende på olika typer av åtaganden.
  • Regler för hur uppföljningsmekanismen, det vill säga den kommitté som ska underlätta för länder att genomföra och uppfylla Parisavtalet. Denna kommitté är det närmaste Parisavtalet kommer en sanktionsmekanism, men det är tydligt att kommittén inte ska fokusera på att vara bestraffande. Nu fokuseras på hur den ska utformas för att på bästa sätt stödja länderna i sitt klimatarbete.
  • Frågor om klimatfinansiering. Finansieringsfrågan är fortsatt känslig. Målet om att utvecklade länder från och med år 2020 ska mobilisera 100 miljarder USD årligen, till stöd för klimatarbete i fattiga länder, ligger fast. Åsikterna om hur ordet ”mobilisera” ska förstås går dock isär. Förhoppningsvis kan Bonn-förhandlingarna, förutom en förhandlingstext, leverera ännu en liten bit till finansieringspusslet: att Anpassningsfonden, som sorterar under Kyotoprotokollet, ska tjäna Parisavtalet.
  • Utformningen av den globala översynen. Översynen, som ska genomföras 2023, ska utvärdera hur länders kollektiva klimatarbete står sig i ljuset av parisavtalets målsättningar. Frågor som ska behandlas rör vilka källor till information som översynen ska baseras på och vilka aktörer som får delta i processen.

Under året kommer två viktiga händelser att fungera som katalysator för Paris 2.0: Den nu pågående stödjande dialogen, som går under namnet Talanoa, samt Klimatpanelens specialrapport om 1,5°C, även kallad IPCC1.5.

Talanoa är en serie löst organiserade och  lösningsorienterade samtal om hur vi ligger till i klimatarbetet, vilka mål vi har och hur vi tar oss dit. Denna Talanoa ska kulminera i Katowice med en syntes och diskussioner om hur dialogens resultat ska föras vidare. Dialogen fungerar som en prototyp till hur den globala översynen 2023 kan utformas.

IPCC1.5 ska levereras i oktober. Även denna rapport kommer ge underlag till översynen. Dessutom kommer rapporten leverera kunskap om utsikterna för att nuvarande klimatarbete kan begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C.

Parisavtalets regelbok, om den antas i Katowice, kommer inte att vara komplett. Den kommer att innehålla flertalet mandat om fortsatta förhandlingar. Men den kommer utgöra ett viktigt steg i att ta Parisavtalet  från ord till handling. De nu pågående förhandlingarna lägger alltså grunden för att möjliggöra ett beslut om regelboken i december i Katowice.

Fores är på plats i Bonn mellan 4 och 10 maj. Vid frågor, kontakta Mathias Fridahl (mathias.fridahl@fores.se , +46 76 517 5997). Vi anordnar också en sidoaktivitet till förhandlingarna, med fokus på den globala kolbudgeten och behovert av negativa utsläpp. Är du på plats är du varmt välkommen: 10 maj kl. 11.30–13.00, rum Kaminzimmer. Eventet websänds också via https://bit.ly/2Ki9SS4.