Etikettarkiv: Parisavtalet

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Guterres: Misslyckas vi är vi dömda

Det värsta som kan hända är att Katowice blir ett nytt Köpenhamn, varnade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för, vid mötet med civilsamhället på COP24. Han fortsatte ”Klimatförändringarna springer snabbare än vi och prognoserna många trodde var överdrivna överträffas av verkligheten. Därför är det en oroande paradox att vi på många sätt saktar ner i klimatarbetet. Om vi inte lyckas, är vi verkligen dömda.”

Inför slutspurten på övertid på COP24 sade Guterres att ”Vi behöver ett balanserat dokument, som inte dödar det momentum jag behöver för klimattoppmötet i september, som blir startpunkten för ödesåret 2020 då länderna ska börja förverkliga sina klimatmål. Det är viktigt att Katowice inte blir ett hinder på vägen, men jag har inga illusioner att vi ska få allt vi behöver här.”

Guterres var också självkritisk: ”Jag har alltid sagt att tekniken är på vår sida, som att förnybar energi är konkurrenskraftig gentemot fossila bränslen, och jag tror på det. Men varje process har vinnare och förlorare, och när vi går från en grön till grå ekonomi, måste vi ha med den sociala dimensionen. Jag har inte varit tillräckligt tydlig här, och kommer att fokusera mer på detta, för annars får vi en stor del av befolkningen som är emot klimatarbetet. Här kan civilsamhället spela en viktig roll. Vi ska inte ge argument till de som mobiliserar samhället mot klimathandling.”

Guterres lyfte investerarna som det enskilt mest positiva; ”Från politiken har jag sett en begränsad vilja, men jag ser finansiella institutioner som nu flyttar sina mycket stora portföljer, vilket är det viktigaste som kan ske för att hjälpa regeringar se att de behöver ha högre ambitioner och mer vilja. När jag ser en enorm pensionsfond som flyttar sina pengar från fossila bränslen till förnybart, så är det ett mycket viktigt bidrag för ökad politisk vilja.” Han fortsatte med att lyfta fram kommunernas viktiga och positiva roll ”Som tur är, tas de flesta relevanta klimatbeslut på lokal och regional nivå, och vi ser en mycket positiv utveckling här.”

Och så hyllade han Greta Thunberg, även om han benämnde henne ”The Swedish girl”; ”She made a fantastic speech, I wish that I would be able to deliver the same speech”.

Innan han skyndade vidare efter en halvtimmas möte som blev tre kvart, avslutade han med att i förväg sammanfatta slutdokumentet; ”Jag är säker på att många kommer att vara besvikna vid slutet av denna process, kanske också jag, men det viktiga är att aldrig ge upp.”

Mattias Goldmann

Stora knäckfrågor kvar – och Sverige har nyckelroll

COP24 går in i slutspurt, med mycket kvar att lösa, alltfler som tror att det drar ut på tiden – men fortsatt en bred önskan att få till regelboken på årets COP. Här är några av de viktigaste knäckfrågorna som återstår:

Flexibilitet. Parisavtalets ”Common but differentiated responsibilities” ska nu konkretiseras och här går åsikterna starkt isär. De minst utvecklade länderna bedömer att de inte har kapacitet att beräkna och rapportera särskilt detaljerat, medan flera medelinkomstländer anger att detaljerade krav hindrar deras utveckling. Hög flexibilitet innebär i gengeäld att t.ex. Kina kan sätta upp mål som blir mycket svåra att följa upp. Skrivningar liknande den berömda ”those in a position to do so” är att vänta.

Rättvisa. Miljöorganisationer, Afrikagruppen och andra vill förtydliga Parisavtalets ”in the light of equity”, utöver avtalets”Principle of Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR&RC)”, men vad det konkret innebär är förstås inte självklart. Det kan lätt innebära ett ansvar för historiska utsläpp medan många i-länder istället fokuserar på nuvarande utsläpp, inkomstnivåer och övergripande förutsättningar att minska utsläppen, såsom länderna själva uttrycker det i sina NDCs. En variant är den ”just transition” som konkretiserats i ordförandelandet Polens president Andrzej Dudas “Silesia Declaration on Solidarity and Just Transition”, med fokus bl.a. på att skapa hållbara jobb för att säkerställa folkligt stöd för omställningen. Efter gula västarnas protester i Frankrike anger alltfler att det behövs någon form av skrivningar om detta, men var de ska hamna och hur konkreta de ska bli återstår att enas om.

Finansiering. Anpassningsfonden har fått drygt 1.2 miljarder kronor i nya åtaganden på mötet (varav 50 milj kr från Sverige), Tyskland och Norge har båda lovat dubbla sitt stöd till Gröna Klimatfonden (vilket gör dem till största givare per capita), men gapet är ändå stort efter att USA dragit in stora delar av sin finansiering. Till år 2020 ska det finnas minst 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering, och därefter en ”pathway” till en årlig finansiering över den nivån. Man är inte överens om vilken nivån är idag – för vad som räknas är inte överenskommet; bistånd, exportkrediter… I regelboken bör det klargöras, men här är det i-länderna som vill ha flexibilitet.

Loss&damage. Åtskilliga u-länder och NGOer vill ha in”skador och förluster” eller loss&damage i vad som ska redovisas och kunna ersättas, med argumentet att viss klimatförändring inte går att anpassa sig till. Här är USA och EU relativt ense; klimatanpassning hanterar detta, och det som ligger utanför är ofta länders eget ansvar – vad är bad governance och vad är klimatförändringar när t.ex. en strand sköljs bort?

IPCC:s rapport. USA, Kuwait, Saudiarabien och Ryssland vägrade ”welcome” IPCC:s rapport om hur 1.5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det – vilket förstås provocerade resten av COP. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s nästa klimatrapport 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. Sveriges klimatminister Isabella Lövin och Costa Ricas miljö- och energiminister Carlos Manuel Rodriguez ska hitta formuleringar som alla kan enas om. Det bör bli något mer än ett ordval; här finns nyckeln till hur ambitiöst klimatarbetet ska bli framgent.

Var ska COP25 vara? Omedelbart kan frågan tyckas mindre viktig, men vi ser att ordförandeskapet är viktigt och har inte helt övertygats av Polens kapacitet eller driv. Räkna med förmöte i Costa Rica och själva mötet i Santiago, Chile. Då hamnar COP i Latinamerika, som det var tänkt (förra gången var COP20 i Lima), i två demokratier med höga klimatambitioner och ett track record som åtminstone delvis imponerar. För 2020 kandiderar Storbritannien, och energiminister Claire Perry anger att hon tror att det först är då man enas om regelboken; ”I would very much like the UK to be the place where we come together in 2020 and see if we can get those NDCs and Rulebooks together,” she said, referring to the national climate action plans and official rules that underpin the Paris Agreement.” Även Italien har uttryckt intresse.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till klimatmötet att komma överens, att misslyckas ”skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”. I sitt tal för Sveriges räkning sade klimatminister Lövin att ”Det som krävs här i Katowice är ett beslut om en robust, detaljerad, tydlig och långsiktig regelbok som får Parisavtalet att fungera. En regelbok som ger oss jämförbara och förutsägbara förutsättningar, och som gör det möjligt att höja ambitionerna med tiden.” Frågan är var den nedre smärtgränsen går för att det ska vara värt att låta klubban falla och regelboken antas här i Katowice.

Mattias Goldmann

Sverige öppnar klimatplånboken – och förhandlingarna?

Sverige ger 55 miljoner till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna – kan det bidra till att öppna upp förhandlingarna?

Som på så många andra COP:s är finansieringsfrågan helt central för att komma framåt i andra frågor; det är sättet många utvecklingsländer och miljöorganisationer mäter vilka ambitioner länder med höga utsläpp verkligen har att göra bot och bättring. År 2020 ska ju de globala klimatfinansieringsströmmarna vara uppe i 100 miljarder dollar per år, och från 2025 ska ett nytt mål med minst samma summa per år slås fast (Läs UNFCCCs beskrivning här). Framför allt vissa u-länder vill redan nu slå fast 2025-skrivningarna, men det är inte realistiskt – bland annat eftersom förhandlarna fortsatt inte är ense om hur man räknar till 100; vad ingår i internationell klimatfinansiering?

Oenigheten gör det än viktigare att visa framsteg i praktisk handling, och Karolina Skog, miljöminister i övergångsregeringen, fick i COP-plenaren applåder för att Sverige skjuter till 55 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna. Det är inga enorma summor, men i en tid då diskussionen mer präglas av att USA drar sig ur sina finansiella åtaganden och lämnar ett stort hål efter sig, är det mycket välkommet. Eftersom pengarna anslogs redan i vårändringsbudgeten (”VÄB18” som Karolina Skog skriver i sin tweet till oss), beslutades de innan valet – men det är nog klokt att annonsera det på COP eftersom det sätter press på andra att också annonsera nya eller utökade stöd. Ingen ska tro att 110 miljoner kronor i sig öppnar förhandlingarna, men tillsammans med andra länders finansieringslöften kan det vara en välgörande nyckel för de sista dagarna.

I Fores guide till COP24 finns båda fonder beskrivna, och många beskriver åtminstone Anpassningsfonden som obyråkratisk och snabbfotad. LDC-fonden är per definition förbehållen LDC-länder, där det kan vara intressant att notera att det inte specifikt handlar om hur fattigt landet är, utan också om bl.a. andelen läskunniga vuxna och ekonomisk sårbarhet. Flera länder som uppfyller kriterierna har vägrat vara med; Ghana, Papua Nya Guinea och Zimbabwe. I nuläget är 47 länder med.

Vi återkommer om andra finansieringslöften, inklusive Gröna Klimatfonden, samt förstås om konkreta skärpningar av utsläppsåtaganden ges.

Mattias Goldmann

Katowice öppnar i motvind

Med några få dagar kvar till öppnandet av FN:s klimatförhandlingar blåser det motvind för förhandlarna i Katowice. De globala utsläppen fortsätter att öka. Meteorologiska världsorganisationen rapporterar om nya värmerekord. Brasilien upphäver sitt avtal att arrangera COP25. Och det saknas fortfarande en formell förhandlingstext för Parisavtalets regelbok.

Målet för årets förhandlingsomgång är framförallt att leverera en ambitiös regelbok för Parisavtalets genomförande. Regelboken ska precisera hur avtalets alla pusselbitar ska fungera och haka i varandra; vad de framtida klimatplanerna ska innehålla, hur olika aspekter av klimatarbetet ska mätas och rapporteras, vilken typ av uppföljningsmekanism som ska sjösättas, hur handelsmekanismen ska fungera, vad klimatfinansiering betyder och hur finansieringen ska skalas upp, med mera.

Det är ett tufft uppdrag. Parisavtalet blev både överraskande ambitiöst och omfattande. Att enas om hur alla länder tillsammans, men på olika sätt och utifrån olika utgångspunkter, ska bidra till att uppfylla avtalets målsättningar är en herkulisk uppgift. Uppgiften blev inte lättare av att tiden avsatt till förhandlingar blev oförutsett kort. I Paris antogs målet att ha ett förslag till regelbok klart i samband med den första partskonferensen för medlemmarna till avtalet, CMA1. Helt oväntat trädde Parisavtalet i kraft redan 2016. CMA1 öppnades därför redan parallellt med COP22, mindre än ett år efter att Parisavtalet antagits. Det var åtminstone fyra år tidigare än många bedömare hade förutspått.

Någon tillstymmelse till regelbok fanns naturligtvis inte klar redan till år 2016. CMA1 stängdes därför aldrig. Det finns därmed fortfarande chans att anta regelboken under CMA1, som nu är inne på sitt tredje mötesår. Men uppgiften underlättas inte av att det fortfarande saknas en formell förhandlingstext. Det ser därför mörkt ut. Men det finns också ljusglimtar. Flera informella texter har först framåt i processen. Det normala är annars att informella texter inte överlever ett möte om de inte formaliseras. Eftersom mandat givits för att låta dessa informella texter föras vidare mellan mötena finns nu en stor mängd byggstenar att använda sig av för att bygga regelboken i Katowice. Det rör sig inte om förhandlade texter, men det utgör ett embryo till kommande beslut.

Många minns säkert med skräck hur förhandlingarna om Kyotoprotokollets regelbok kollapsade i Haag år 2000. Det finns naturligtvis en risk för formell kollaps också i Katowice, det vill säga att förhandlarna blir så osams att de inte ens kan komma överens om att de inte är överens. I så fall kan dagordningarna inte stängas och då måste mötet bordläggas för att återupptas senare, under 2019. Risken för kollaps är dock relativt liten. Det är troligare att Katowice kommer leverera en rad förtydliganden om regelbokens inriktning samt mandat för ytterligare förhandlingar. Förmodligen innebär det att CMA1 kommer förlängas ytterligare något eller några år. I slutändan är det troligast att regelboken antas först 2020.

Det polska ordförandeskapet för COP24 kan hittills inte beskyllas för att ha överpresterat. Det är å andra sidan knappast någon som hade förväntat sig en utomordentlig ansträngning under polsk ledning. Landet har länge bromsat ambitionsnivån i EU:s klimatpolitiska arbete och planerar aktivt för ökad kolproduktion. Polens president Andrzej Duda är en i mängden av högerpopulistiska politiker som på senare år vunnit alltmer politiskt inflytande. En av deras gemensamma nämnare är en minst sagt ljum inställning till aktiv klimatpolitik.

Förhoppningarna på ett progressivt Brasilianskt inkommande ordförandeskap har också kommit på skam. Det smolk som Trump strött glädjebägaren efter Parisavtalet, i och med att han annonserade USA kommande utträde, har spätts på av Brasiliens nyvalde presidenten Jair Bolsonaro. Även om Bolsonaro knappast har mandat att föra Brasilien ut ur Parisavtalet har landet drastiskt ändrat riktning i klimatfrågor. Förutom en ambition att öppna Amazonas för exploatering har det i dagarna rapporterats om att Brasilien drar sig ur avtalet att arrangera COP25. Landets utrikesminister anför budgetbesparingar som den främsta anledningen till att bryta avtalet, men beslutet ses av många snarare som en flört med den tillträdande presidenten.

Snålblåst och motvind präglar alltså upploppet inför Katowice. Men än finns det hopp om framgång. I stort sett alla länder står fortsatt enade bakom Parisavtalet och klimatförändringarna tas på största allvar. Förhandlingar med krav på att fatta beslut i konsensus präglas dessutom alltid av att vara långsamma och snåriga. Men när besluten väl utkristalliseras omgärdas de av största möjliga legitimitet bland de förhandlande parterna. I sådana processer är det därför vanligt att besluten efterlevs. Med denna vetskap i bagaget är det ingen katastrof att vänta ytterligare ett par år på regelboken. När den väl är på plats är den förhoppningsvis relativt ambitiös och helt säkert väl förankrad bland avtalets kontraktsparter. En inkluderande process borgar för en effektiv implementering.

Bainimarama: ”Uppriktigt sagt, vi är inte redo”

”Uppriktigt sagt, vi är inte redo.” Med dessa ord öppnade ordförande Frank Bainimarama den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok. Inget kunde vara mer sant.

Om tre månader ska världens länder samlas i Katowice för att anta Parisavtalets regelbok. Målet för den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok var att enas om en förhandlingstext till regelboken, vilken skulle kunna ligga till grund för att söka kompromisser i Katowice senare i år. Förhandlarna i Bangkok bommade målet.

En anledning är de överfulla dagordningarna. Regelboken förhandlas av flera organ som jobbar parallellt. Dessutom har varje organ mer eller mindre överfulla dagordningar. Uppgiften att koordinera denna process är nästan övermäktig. Vissa stater kräver att alla frågor gör framsteg i gemensam takt. Detta, menar de, eftersom frågorna är så intimt sammankopplade. Uppföljning av staternas löften, till exempel, hänger på vilken information som löftena ska innehålla. Dessutom kopplar uppföljning till frågor om hur informationen ska samlas in, exempelvis hur utsläppsminskningar ska mätas. På ett liknande sätt är frågan om utvärdering av staterna gemensamma ansträngningar, som kollektiv betraktat, kopplat till frågor om informationsdelning och exakt vad som ska utvärderas. Det rör sig dessutom om mängder av olika information: olika typer av genomförda samt tilltänkta stödåtgärder, inklusive finansiella flöden, samt anpassningsåtgärder och utsläppsminskande åtgärder.

Sessionen i Bangkok var ändå inte helt misslyckad. Även om det fortfarande inte finns någon förhandlingstext har pusselbitarna till en sådan blivit tydligare. Konfliktlinjerna har klarnat. Det gör det lättare för förhandlarna att förstå varandras positioner. Inte helt överraskande rör det sig om konflikter med lång historik, konflikter som dolts bakom Parisavtalets vaga formuleringar och luftiga löften. Nu, när förhandlarna tvingas bli konkreta kring vilka regler som ska styra avtalet, flyter dessa dolda konflikter åter upp till ytan.

Vi har tidigare rapporterat om konfliktlinjerna. I Bangkok blev två av dem extra tydliga:

  1. Finansiering. I kölvattnet av Trumps unkna klimatpolitik har en del stater börjat tala om brutna löften. Den afrikanska gruppen trycker därför på i förhandlingarna vilken information som rika stater ska dela angående tilltänkt, framtida finansiellt stöd. Gruppen vill att förhandlingarna ska röra sig framåt både vad gäller vilken information som ska delas (vad som ska mätas) och hur informationen ska rapporteras. De rika länderna föredrar att förhandla vad-frågan först (vad ska mätas och rapporteras) för att därefter diskutera hur-frågan (lämpliga rapporteringskanaler). Resultatet blir långa diskussioner om hur förhandlingsprocessen ska organiseras snarare än vad regelboken ska innehålla.
  2. Ansvarsfördelning. Än en gång är det tolkningen av principen om gemensamt men differentierat ansvar som spökar. De rika länderna menar att det inte ska gå en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, något som kännetecknat Klimatkonventionen. Istället vill de se ett differentierat ansvar, med olika krav på olika länder, som baseras på kapacitet att agera. I en sådan modell ska alla länder dessutom  sträva efter att anta allt striktare åtaganden i takt med att kapaciteten ökar. En del utvecklingsländer, med Kina i spetsen, föredrar att ansvarsfördelningen även fortsatt ska vara olika för utvecklade länder och utvecklingsländer. De senare ska omfattas av lägre krav på vilken information som behöver delas och hur ofta den ska rapporteras in.

Totalt ligger över 300 sidor av text i knät på förhandlarna. Om förhandlarna, ur denna lunta, lyckas mejsla ut en regelbok som kan accepteras av alla parter återstår att se. Tiden talar emot att det ska lyckas. Med knappt tre månader kvar till sessionen i Katowice och mindre än en veckas formell förhandlingstid till förfogande ligger det nära till hands att hålla med Bainimarama, staterna är inte tillräckligt förberedda för att fatta beslut om regelboken i Katowice. Idag annonserades därför att sessionen startar redan på söndagen 3 december, en dag tidigare än planerat. Dessutom kommer intensiva, men informella, förhandlingar att hållas närhelst möjligt, inte minst i samband med G20, under Argentinskt ledarskap, samt den nu pågående Global Climate Action Summit i Kalifornien.

Slutrapport från Bonn: Bleka utsikter för ambitiös regelbok

Ännu en runda av FN:s klimatförhandlingar är avslutad. Under 30 april till 10 maj träffades nästan 2200 statsrepresentanter från 183 länder, främst för att diskutera Parisavtalets regelbok. Parisavtalet fastställer spelplanen. Nu förhandlas om spelets regler. Men förutsättningarna för att kunna fastställa en ambitiös regelbok senare i år är tyvärr fortfarande dåliga, även om Bonn-mötet fört arbetet framåt.

Ett rangligt regelverk utan tvärslåar: Det går att likna Parisavtalet vid en grund, ett fundament för fortsatt arbete. På denna grund byggs just nu ett regelverk inom vilket aktiviteterna för att genomföra Parisavtalet ska rymmas. I Bonn försökte staterna stabilisera en rad vingliga hörnpelare. Det handlar till exempel om riktlinjer för vad de nationellt beslutade klimatplanerna (NDC:erna) ska innehålla, hur klimatarbetet ska följas upp, hur anpassning och utsläppsreducering i fattiga länder ska finansieras och hur tvingande de olika reglerna ska vara för olika länder.

Alla vet att hörnpelarna relaterar till varandra. Samtidigt är många stater fortfarande obekväma med att slå fast olika tvärslåar som länkar samman pelarna och stabiliserar regelverket. Det gör arbetet ineffektivt. Istället för att bygga en slimmad men stabil konstruktion, med tydlig arbetsfördelning mellan grupperna och där hörnpelarna kan stöttas genom sammanlänkande stag, så står nu onödigt tjocka hörnpelare och vinglar var för sig, vilka alla kräver stor uppmärksamhet. Flera arbetsgrupper förhandlar alltså om liknande frågor med otydlig arbetsdelning.

Mellan ideal och mardröm: Idealet för Bonn var en förhandlingstext. Mardrömmen var fortsatta processrelaterade diskussioner om vägen framåt. Resultatet blev ett mellanting; konkreta förhandlingar om vad de olika förhandlingsparterna vill att en framtida förhandlingstext ska innehålla. I många frågor var staterna bekväma att gå från diskussioner om hur de ska diskutera till diskussioner om texternas innehåll.

Resultatet av Bonn blev alltså en långsam progression. Jag vill betona ordet långsam. I vissa fall rör det sig om att omorganisera texterna utan att ändra innehållet, så att strukturen och åsiktsskillnaderna blir tydligare, i andra fall rör det sig om att komma överens om verktyg för att förstå texterna. Dessutom har en hel del åsikter lagts till redan existerande listor. Konturerna har blivit tydligare. Åsiktsskillnaderna börjar utkristalliseras. Men helheten saknas fortfarande. Det finns fortfarande ingen tydlig byggplan i form av en förhandlingstext om regler som spänner över Parisavtalets alla komponenter.

En konkret framgång i Bonn var att flera grupper börjat koordinera arbetet mellan varandra. Koordineringen har tidigare legat i ordförandeskapets händer, med små befogenheter att komma med förslag om texternas innehåll. Att förhandlingsparterna nu visat ett större ansvar och vilja att ta ägarskap över koordineringen är bra.

Extrasession i Bangkok: Det faktum att det saknas tid för att hinna färdigställa regelboken för beslut i Katowice i december ledde också till ett beslut om att inrätta en extrasession. Mötet kommer hållas i Bangkok i början på september. Olikt Bonn-sessionen, där regelboken var i fokus men där även en rad andra frågor diskuterades, så ska Bangkok-mötet uteslutande fokusera på regelboken. Det är bra. Frågan är bara om det räcker med en extrasession. Det återstående arbetet är oerhört stort, och tiden väldigt knapp.

Bleka utsikter för ambitiös regelbok: Den textmassa som förs vidare från Bonn till Bangkok är oerhört omfattande. Hur den ska hinna tematiseras och reduceras i omfång, fogas samman till en helhet, formaliseras och slutligen förhandlas, för att ministrarna i slutet på Katowice-mötet ska kunna lösa återstående knäckfrågor och komma fram till ett konsensusbeslut, det är en olöst gåta. Tiden talar just nu emot regelboken.

Ytterligare en aspekt talar emot ett bra beslut i Katowice: det polska ordförandeskapet. Att Polen står värd för nästa beslutsmöte innebär att de har huvudansvaret för att organisera processen. Tyvärr har de hittills visat lågt intresse till innovativa grepp som kan stödja arbetet med att ta få regelboken på plats. Bara det faktum att förhandlingarna förlagts till en plats som lider stor brist på hotellrum försvårar processen. Men även i processen fram till Katowice saknas initiativ. Det skulle krävas en mångfald av aktiviteter mellan Bonn och Katowice för att öka förutsättningarna för ett bra beslut. På plussidan kan dock nämnas att Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, istället klivit fram och tagit initiativ till sådana möten.

Ljuset i tunneln?: Mötet resulterade i åtminstone två stora framgångar.

  1. Att tillåta ordföranden för de olika förhandlingsorganen att förbereda en informell text med förslag till hur det fortsatta arbetet ska organiseras. Ordföranden har fått mandat att ta ett samlat grepp om samtliga frågor på dagordningarna.
  2. Att ordföranden för arbetsgruppen om Parisavtalet har fått mandat att utveckla ett verktyg som ska hjälpa staterna att komma överens om en text som grund till fortsatta förhandlingar.

Dragkamp och förhalning: Bonn-mötet var också intressant ur ett bredare perspektiv. USA och Kina har hamnat i en dragkamp om i vilken mån regelboken ska hänvisa till Klimatkonventionen eller isoleras som en produkt som enbart länkas till Parisavtalet. Även om det är svårt att säga med säkerhet så ser det ut som om denna dragkamp handlar om att göra det enkelt respektive krångligt för USA att lämna Parisavtalet. Kina vill bland annat hänvisa till Konventionens princip om gemensamt men differentierat ansvar. Det brukar de visserligen alltid vilja, och USA brukar alltid motsätta sig detta, men eftersom principen också finns inskriven i Parisavtalet hade det kunnat räcka med att hänvisa dit. Det kan alltså röra sig om ett försök från Kinas sida att öka transaktionskostnaden för USA att träda ut ur Parisavtalet, en uttalad ambition från den amerikanska administrationen.

Samtidigt fortsätter EU och lågt liggande önationer att stå vid rodret och driva på för regler som ökar ambition och transparens. Den informella koalitionen mellan EU och lågt liggande önationer är en frisk fläkt i en förhandlingsprocess som länge präglats av blockpolitik mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Det finns också tydliga tecken på förhalningstaktik. Som vanligt är det Saudiarabien som kastar ankare. Saudiarabien har varit tydligt missnöjda med ett klimatrelaterat beslut som nyligen togs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), mot deras vilja. I IMO går det att rösta om beslut. I UNFCCC gäller konsensus. Det missnöje som Saudiarabien känner över IMO-beslutet går nu ut över UNFCCC-processen, där Saudiarabien kan utöva vetorätt.

Bonn-mötet kan sammanfattas med några plus och minus:

+ Diskussion om texternas innehåll
+ Embryon till ökad koordinering mellan grupperna
+ Mandat att förbereda en text som spänner över alla frågor
+ Allokering av extra tid till förhandlingar innan Bonn

– Ingen förhandlingstext
– Utmanade långa och svåra informella texter
– Inaktivt polskt ordförandeskap
– Tydliga tendenser till förhalning

Katowice: Kommer vi få en regelbok på plats i Katowice? Nja. Troligtvis kommer vi se ett beslut i Katowice innehållandes grova ramar för en regelbok. Inom dessa ramar kommer det rymmas mängder med mandat till nya förhandlingar med nya deadlines. Beslutet kommer förmodligen inte, åtminstone inte redan i Katowice, ge den starka och detaljerade struktur som krävs för ett effektivt genomförande av Parisavtalet. Men väl utformat, med preciserade mandat till fortsatta förhandlingar, kan regelboken så småningom anta denna karaktär.

Parisavtalet kräver en Marshall-liknande transformation

Parisavtalets temperaturmål kommer att kräva en omfattande omställning av samhällen världen över, med stor politisk backning.  Det talas om behov av en världsomspännande Marshallplan för klimatet. Även om världen nu storsatsar på utsläppsreducering kommer målet troligtvis att vara svårt att nå utan teknik som kan dammsuga atmosfären på koldioxid, även kallat teknik för negativa utsläpp. Med dagens utsläpp är koldioxidbudgeten för Parisavtalet nämligen förbrukad redan om cirka 18 år.

I en nyligen publicerad debattartikel på DN skrev vi om:

  1. storsatsa på konventionell klimatvänlig teknik och beteendeförändring,
  2. komplettera dessa satsningar med att skyndsamt finansiera forskning, utveckling och demonstration av teknik för negative utsläpp, samt
  3. besluta om styrmedel som hjälper till att täcka driftskostnaden för dessa tekniker.

Imorgon (10 maj) anordnar vi ett seminarium under klimatförhandlingarna i Bonn. Seminariet fokuserar på frågan om koldioxidbudgeten och behovet av styrmedel för att uppnå netto-negativa utsläpp. Är ni på plats i Bonn är ni varmt välkomna! Är ni någon annanstans på planeten, med uppkoppling, kan ni följa seminariet online.

Tid: 11.30–13.00 (torsdag 10 maj)
Plats: Kaminzimmer
Följ seminariet online via https://bit.ly/2Ki9SS4 (klicka er fram till rätt webcast)

Dagordningen hittar du här.

Välkommen!

USA förbereder för smärtfritt utträde ur Parisavtalet

Efter en dryg vecka av förhandlingar, där USA intagit ett betydligt mer aktivt förhållningssätt än tidigare, har det blivit relativt tydligt: USA har växlat tempo med instruktioner att kratta manegen för ett smärtfritt utträde ur Parisavtalet.

Den 1:a juni 2017 meddelade Donald Trump att han har för avsikt att begära USA:s utträde ur Parisavtalet. Samtidigt uttryckte han en ambition att omförhandla avtalet för att ”möjliggöra ett återinträde”. Till mångas förvåning, och lycka, har USA sedan dess hållit låg profil i FN:s klimatförhandlingar. Rädslan var stor att USA skulle komma till förhandlingarna med orimliga kravlistor, vilket hade kunnat vara en strategi för att möjliggöra en omprövning av beslutet att lämna Parisavtalet. Så har inte skett.

Under pågående förhandlingar är USA åter mer aktiva. Motiven har varit svåra att förstå. Ett år efter Trumps presskonferens i Rosenträdgården, och efter en dryg veckas förhandlingar i Bonn, kan ett mönster skönjas: USA engagerar sig inte för att omförhandla Parisavtalet genom regelverket. De är snarare här för att förbereda för ett så smidigt utträde som möjligt.

Hur tar sig detta uttryck? Ett exempel är en dragkamp mellan stora länder som Kina och Indien å ena sidan och USA å andra sidan. Den amerikanska delegationen gör allt för att minska antalet korsreferenser från Parisavtalets regelbok till Klimatkonventionen. Genom att undvika sammanlänkningar kan Parisavtalet konstrueras som en, från Klimatkonventionen, relativt fristående produkt. Det skulle göra USA:s utträde ur Parisavtalet mindre komplicerat. Kina vill istället åstadkomma ett Parisavtal som, genom regelboken, är tätt sammanflätat med Klimatkonventionen och på så vis försvåra för utträdet.

Den förhandlingslinje som USA nu driver bryter samtidigt inte radikalt med deras traditionella positioneringar; fokus på gemensamma riktlinjer för alla länder, att sätta kostnadseffektivitet framför rättviseprinciper och eftersträva stort självbestämmande med hög grad av flexibilitet och låg grad av tvingande regler. Det är alltså fortfarande svårt att med säkerhet dra säkra slutsatser från deras interventioner i Bonn. Men spåret att undvika så många korsreferenser som möjligt för att underlätta utträdet är värt att följa upp. Det kan bära nyckeln till förklaringen på USA:s nyvunna intresse att förhandla.

Extrasession i Bangkok i september

Det är nu i princip klart: det blir en extrasession i Bangkok i september i år. Ett definitivt beslut väntas först på torsdag. Men förhandlarna jobbar nu under hypotesen att en extrasession kommer att bli av. Det är också klart att nuvarande session i Bonn inte kommer att leverera en förhandlingstext för Parisavtalets regelbok. Mer förhandlingstid innan Katowice är därför helt avgörande. Bangkok skulle tillhandahålla det utrymmet.

Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, gav idag sin syn på hur arbetet på vägen till Katowice ska organiseras. Parterna står fortfarande långt från varandra i flera knäckfrågor, exempelvis finansiering. Sekretariatet jobbar därför med ordförandeskapet för att skapa utrymmen för diskussion på politisk nivå. Målet med dessa politiska diskussioner är att öka samsynen på ministernivå, så att ministrarna i sin tur kan uppdatera instruktionerna till förhandlingsdelegationerna inför extrasessionen i Bangkok.

Dessutom jobbar sekretariatet nu väldigt hårt på att koordinera mellan de olika förhandlingsgruppernas ordföranden. Det råder en samsyn om att, som Espinosa säger,  ”någon form av enhetlig text” behövs för att underlätta förhandlingarna i Bangkok. Det är inte fråga om en formell förhandlingstext, vilket hade varit idealet. Med en sådan hade det gått att börja förbereda detaljerna i regelboken. Men åtminstone en informell, sammanhållen text behövs. Frågan är naturligtvis bara vad texten ska innehålla. Om den ska vara användbar får den inte vara alltför lång och spretig. Samtidigt måste den reflektera alla förhandlingsparternas perspektiv, annars kommer den inte att accepteras. Förhoppningen är att ministermötena kan hjälpa till att bygga stöd för texten.

Solen strålar i Bonn. Det är högsommarvärme. Med nuvarande planer för processen fram till Bangkok lär dock sommaruppehållet bli kort för nyckelpersonerna på sekretariatet. Enormt mycket jobb återstår om en text skall presenteras inför förhandlingarna i Bangkok, som planeras till första veckan av september.