Etikettarkiv: Parisavtalet

Analys: USA ska träda ur Parisavtalet

Igår kväll meddelade Trump att han står fast vid sitt vallöfte: USA ska säga upp sitt medlemsskap i Parisavtalet. Det är självklart en stor politisk skandal att ett land som för mindre än ett år sedan ratificerat ett avtal nu offentligt meddelar sin ambition att träda ur. Men Trump har redan påbörjat sin nedmontering av USA:s federalt ledda klimatarbete och det sker alldeles oavsett om de är kontrakterande part till avtalet eller ej.

I dagens Aktuell Hållbarhet argumenterar vi för att utträdet inte enbart behöver ha negativa konsekvenser för klimatsamarbetet. Att USA drar sig ur kan leda till att andra länder och aktörer kliver fram och ökar takten i sitt klimatarbete. Vi ser redan tecken på detta i reaktionerna på gårdagens tal av Trump; näringslivsaktörer, delstater i USA och statsledare för t.ex. Tyskland, Kina, Italien, Frankrike och de Nordiska länderna har klivit fram och försäkrat att de står fast vid och vill intensifiera sitt klimatarbete. Om Trump visar sig bli en parantes i USA:s politiska historia – om än en ovanligt verbal sådan – så finns möjligheten att hans negativa injektion i det multilaterala samarbetet på längre sikt leder till ett stärkt internationellt samfund.

I Aktuell Hållbarhet varnar vi dock också för betydelsen av hur Trump tänker sig att USA ska dra sig ur, alltså formerna för ett utträde. I denna fråga gav Trump få ledtrådar. Den största nyheten var hans bisats om ambitionen att påbörja förhandlingar om ett återinträde. Dessa ska, enligt Trump, leda till ett helt nytt eller omformulerat avtal med, som han uttrycker det, för USA mer förmånliga och rättvisa villkor.

Att omförhandla själva Parisavtalet är det inte tal om; utanför Trumps USA finns det ingen politisk aptit att öppna upp ett så komplicerat förhandlingsspår. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, tar minst 3,5 år från nu, så kan USA fäven fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets s.k. regelbok. Låt oss önska att det inte är detta som Trump menar med att ”omförhandla avtalet”. I så fall finns alla möjligheter för Trump att sabotera ett med stor möda framförhandlat avtal.

Som vi tidigare beskrivit  så är den största utmaningen för processen om regelboken att, genom tekniska förhandlingar, försöka lösa de stora politiska konflikter som göms bakom ett medvetet ambivalent språkbruk i Parisavtalet. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna om regelboken. Om detta är Trumps linje blir det oerhört svårt att hålla tidsplanen för förhandlingarna, d.v.s. att få regelboken klar redan till COP24 i Polen 2018.

Tempoväxling i Bonn

Många klagar, med rätta, på den samlade ambitionsnivån i ländernas bidrag till Parisavtalets målsättning. Ländernas klimatplaner ligger inte i linje med scenarion för kostnadseffektiva sätt att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°. Däremot är det svårt att klaga på ambitionsnivån i ländernas målsättning att ha förhandlat fram Parisavtalets regelbok redan till 2018. Frågan är om denna målsättning är möjlig att realisera.

Just nu pågår sluttampen av de senaste av FN:s klimatmöten, denna gång enbart på tjänstemannanivå. De rådgivande organen för vetenskap och teknik (SBSTA), implementering (SBI) och Parisavtalet (APA) träffas för att driva processen om regelboken så långt framåt som möjligt innan nästa stora partskonferens i november. Det pågående mötet är det första att testköra det maskineri för fortsatta förhandlingar som började byggas i Paris och färdigställdes i Marrakech sent förra året. Och det såg inledningsvis ut att fungera ganska bra, även om uppgiften är herkulisk. Såhär i slutet på konferensen, när diskussionerna ska kokas ned till slutsatser och dagordningarna ska stängas, så kärvar det lite mer i maskineriet.

Om regelboken ska kunna färdigställas innan 2018 är det helt avgörande att förhandlingarna snabbt går från en politisk till en teknisk nivå. Problemet är den internationella klimatpolitikens ständiga behov av så kallade ”konstruktiva oklarheter”, d.v.s. tillräckligt luddiga formuleringar för att kunna nå beslut som, bakom tvetydigheterna, döljer politiska konflikter. De som följt förhandlingarna en längre tid minns med fasa hur klimatmötet i Haag kollapsade år 2000, då Kyotoprotokollets motsvarighet till Parisavtalets regelbok skulle färdigställas. Då var det den tillträdande presidenten George W. Bush som skapade orosmoln. Oklarheter i hur Trump kommer att agerande under de kommande åren är en tråkig inramning på redan svåra förhandlingar (läs mer om Trumps handlingsutrymme i vår slutrapport från Marrakech).

När Bonn växlar upp från att förhandla procedurfrågor till innehåll tvingas tjänstemännen hantera både de konstruktiva oklarheterna de ärvt från Paris och den oro som nya geopolitiska förhållanden skapar. Det kräver skickligt manövrerande mellan politiska bränningar för att förhandlingarna inte ska gå på grund. Vissa länder föreslår att, så långt som möjligt, använda sig av redan utstakade farvatten i form av tidigare mödosamt framförhandlade regler för instrument och områden som liknar de som finns i Parisavtalet. Det rör sig t.ex. om regler för att garantera utsläppsminskningar från avtalets nya marknadsmekanism (d.v.s. om den ens behöver regleras under Klimatkonventionen, som vi rapporterat om tidigare) och regler för att mäta, rapportera och verifiera utsläppsminskningar, men också om erfarenhet t.ex. från konstruktiva konsultationer om hur olika typer av nationalrapporter utformats.

Några större bränningar i form av mer politiska konflikter är oundvikliga. Det rör sig inte minst om hur principen om gemensamt men differentierat ansvar (Parisavtalets artikel 2.2 och Konventionens 3.1) ska operationaliseras i frågor om utformningen av riktlinjer för de nationella klimatplanerna, i krav på transparens och rapportering samt i omfattning av och fokus för mekanismen för att främja efterlevnad. Betydelsen av principen har alltid omgärdats av vitt skilda tolkningar, åsikterna på det pågående Bonn-mötet utgör inget undantag.

Utformningen av den nya marknadsmekanismen (artikel 6.4) är en annan knäckfråga med stort politiskt sprängstoff, där vissa länder är väldigt skeptiska till dess klimatnytta medan andra är pådrivande för en omfattande mekanism med argument att det ökar kostnadseffektiviteten och därmed möjligheten att höja ambitionsnivån i kommande klimatplaner.

Slutligen bör också nämnas att det är skarp deadline för den så kallade ”stödjande dialogen” (beslut 1/CP.21, §20) som ska inledas redan 2018. Även om det exakta syftet fortfarande diskuteras så ska dialogen, i stora drag, inriktas på att utvärdera om ländernas samlade ambitionsnivå ligger i linje med Parisavtalets långsiktiga mål. Tanken är att dialogen ska kunna ligga till grund för utformandet av de nationella klimatplanerna. Knäckfrågorna för denna dagordningspunkt roterar kring vad dialogen ska fokusera på (företrädesvis utsläppsminskningar eller ett bredare perspektiv), om det ska följas av ett beslut med rekommendationer eller ej, och exakt vad som ska utvärderas (klimatplanerna som ska börja genomföras efter 2020 eller ländernas nu pågående klimatarbete). Mycket av oklarheterna tycks handla om att beslutet från Paris tolkas på två olika sätt (en tolkning med fokus på pre-2020 och en som utvärderar klimatplaner som tar vid efter 2020).

Bonn-mötet kommer förmodligen inte att leda till några revolutionerande slutsatser. Däremot kan mycket av diskussionerna förhoppningsvis fungera som en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Processen måste nämligen inom kort gå från att sammanställa ländernas åsikter i olika frågor till att börja leta samförstånd och bygga beslutstexter. I annat fall kommer chansen att regelboken ska kunna antas i slutet på 2018 att gå förlorad. I dagsläget, utan konkreta förhandlingstexter, är det svårt att överblicka alla de hundratals kompromisser som måste nås innan boken är i hamn.

Hur det går med målsättningen från Marrakech – att regelbokens färdigställts till partskonferensen i Polen 2018 – återstår att se. I värsta fall finns en liten marginal till dess att Parisavtalet ska implementeras, d.v.s. från 2020 och framåt. Bland de positiva tecknen i utkasten till beslutstext från Bonn kan nämnas att diskussion om vissa frågor som är mindre centrala för regelboken skjuts upp till 2019. Även om inte alla dagordningar avancerar lika snabbt så utgör Bonn en markant tempoväxling. Förhoppningsvis kan detta momentum användas när förhandlingarna oundvikligen stöter på snårigare farvatten. Vi lär också få höra mer om utformningen av den stödjande dialogen redan under innevarande år. Eftersom dialogen ska inledas under 2018 behöver dess former förhandlas klart redan under 2017. Det kommer förmodligen bli en stor fråga för årets partskonferens, COP23, vilken även den hålls i Bonn fast i november och under Fijianskt ordförandeskap.

COP22: Positioneringsmöte präglat av Trump

COP22 i Marrakesh skulle bli ”genomförandemöte” men präglades av positionering och av Trumpvalet. Framstegen skedde i sido-initiativen, menar Fores som också ifrågasätter Sveriges fokusering på oceaner.

– Trump blev den yttre fiende som klimatmötet behövde för att Parisavtalet inte bara skulle överleva utan få förstärkt stöd. Det är mycket välkommet när nu positioneringarna förtydligas inför avtalets konkretisering, säger Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, på plats i Marrakesh.

På den för Parisavtalet så centrala frågan om hur utsläpp och länders nationella klimatplaner ska mätas och rapporteras finns inga stora framgångar att rapportera.

– Eftersom arbetsplanen nu säger att detaljerna ska vara klara först 2018, var det förväntat att delegationerna skulle känna på varandra, snarare än förhandla för att nå framåt redan här i Marrakesh, säger Daniel Engström Stenson, som följt förhandlingarna på plats för Fores räkning.

Låga förväntningar till trots, måste man ändå konstatera att flera positioner är de samma som något år före Parismötet, inte minst frågan om vilka åtaganden länderna ska ha. Här ser vi hur ett antal länder är kvar i Kyotoprotokollets tudelning länder, vilket behöver lösas upp för det fortsatta arbetet, anger Daniel.

Mötets avslutande beslut är en konkretisering av att Anpassningsfonden tänks leva vidare under Parisavtalet, men är i övrigt mest skrivningar om att fortsätta diskussioner under 2017 och 2018.

– Marrakeshmötet var som återträffen efter nyårsfesten. Feststämningen har lagt sig, det går trögt med att infria vad man lovat och man börjar slingra sig från löftena eller omtolka dem så att de ska vara lättare att uppnå, säger Mattias. Han fortsätter:

– Framstegen har skett utanför förhandlingsrummen, med positiva initiativ bland annat för tuffa klimatmål för år 2050, för att hjälpa länder att uppfylla sina klimatplaner och för att påskynda omställningen till effektiva biodrivmedel.

Sverige utlovade på mötet 250 miljoner kronor i klimatfinansiering, varav delar från höständringsbudgeten och delar från budgetpropositionen för år 2017. Sverige ska också tillsammans med COP23-värden Fiji ansvara för en oceankonferens i New York i juni.

– Det ekonomiska stödet till fonder som gapat tomma är välkommet. Konferensen, som är Sveriges största FN-initiativ sedan 1972, känns kopplad till klimatministerns personliga engagemang snarare än en bedömning av var svenskt näringsliv, forskning och civilsamhället kan göra störst skillnad för klimatet. Vår unika sjupartiöverenskommelse om att minska transporternas klimatpåverkan med 70 % till år 2030, som Lövin lyfte fram i Sveriges tal, hade varit mer logisk att bygga på, avslutar Mattias.

Läs mer om Fores rapportering från Marrakesh på klimatforhandling.se, med mängder av bloggar, förklaringar till begreppen som cirkulerar och en utförlig guide till de hittillsvarande 22 COP-klimatförhandlingarna.

För ytterligare information, kontakta:

Mattias Goldmann, 070-309 00 45, mattias.goldmann@fores.se

Daniel Engström Stenson, 0730 88 52 63, daniel.engstrom@fores.se

 

Presenterat: Marrakech Action proclamation for our climate and for sustainable development

PÅ COP presenterades nu ett Marrakech Action-uttalande, som High-level segment förhandlingsledare ställt sig bakom. Det är kraftigt omskrivet jämfört med det vi tidigare kommenterat. Hela texten finns längst ner.

Nu är ordalagen mycket mer allmänna och kommenterar klimatförändringar i största allmänhet, välkomnar att Parisavtalet antagits och kopplar ihop med Globala Hållbara Utvecklingsmålen. Här anges att vår uppgift är att påskynda att minska utsläppen och öka klimatanpassning, att sluta gapet mellan nuvarande ambitioner och vad som krävs för att nå Parisavtalets åtaganden, samt att det behöver ske mer väl före år 2020, med en uppmuntran till ratificerande av Doha-tilläggen.

Skrivningen är nu väsentligt kortare och mindre kontroversiell än det Marocko ursprungligen föreslog, som var så obalanserat och innehåll så många tveksamheter att det skapade stor frustration i många led. Bland mycket annat så tyckte utvecklingsländer att skrivningen var för positiv angående finansieringen och ö-stater saknade en referens till temperaturmålet. Nu är dokumentet tydligare i att mer finansiering behövs och nämner att Parisavtalets mål ska nås, men utan att upprepa dem.

Mitt stalltips, också baserat på de långa applåderna som det tämligen banala förslaget nu fick, är att ett orosmoln på COP-himlen nu blåst bort och att COP kan ställa sig bakom denna Marrakech Action-proklamation. Det i sin tur kan få positiva följdverkningar på annat, eftersom det marockanska ordförandeskapet nu fått en högtidstext som ger dem en (liten) plats i klimatförhandlingarnas historieböcker. Därmed kan de förhoppningsvis i förhandlingarnas slutskede luta sig mer mot länder med större erfarenhet av att slutföra klimatförhandlingar.

Här är texten:

We, Heads of State, Government, and Delegations, gathered in Marrakech, on African soil, for the High-Level Segment of the 22nd Session of the Conference of the Parties to the United Nations Framework Convention on Climate Change, the 12th Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Kyoto Protocol, and the 1 st Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Paris Agreement, at the gracious invitation of His Majesty the King of Morocco, Mohammed VI, issue this proclamation to signal a shift towards a new era of implementation and action on climate and sustainable development.

Our climate is warming at an alarming and unprecedented rate and we have an urgent duty to respond.

We welcome the Paris Agreement, adopted under the Convention, its rapid entry into force, with its ambitious goals, its inclusive nature and its reflection of equity and common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances, and we affirm our commitment to its full implementation.

Indeed, this year, we have seen extraordinary momentum on climate change worldwide, and in many multilateral fora. This momentum is irreversible – it is being driven not only by governments, but by science, business and global action of all types at all levels.

Our task now is to rapidly build on that momentum, together, moving forward purposefully to reduce greenhouse gas emissions and to foster adaptation efforts, thereby benefiting and supporting the 2030 Agenda for Sustainable Development and its Sustainable Development Goals.

We call for the highest political commitment to combat climate change, as a matter of urgent priority.

We call for strong solidarity with those countries most vulnerable to the impacts of climate change, and underscore the need to support efforts aimed to enhance their adaptive capacity, strengthen resilience and reduce vulnerability.

We call for all Parties to strengthen and support efforts to eradicate poverty, ensure food security and to take stringent action to deal with climate change challenges in agriculture.

We call for urgently raising ambition and strengthening cooperation amongst ourselves to close the gap between current emissions trajectories and the pathway needed to meet the long-term temperature goals of the Paris Agreement.

We call for an increase in the volume, flow and access to finance for climate projects, alongside improved capacity and technology, including from developed to developing countries. We the Developed Country Parties reaffirm our USD $100 billion mobilization goal.

We, unanimously, call for further climate action and support, well in advance of 2020, taking into account the specific needs and special circumstances of developing countries, the least developed countries and those particularly vulnerable to the adverse impacts of climate change.

We who are Parties to the Kyoto Protocol encourage the ratification of the Doha Amendment. We, collectively, call on all non-state actors to join us for immediate and ambitious action and mobilization, building on their important achievements, noting the many initiatives and the Marrakech Partnership for Global Climate Action itself, launched in Marrakech.

The transition in our economies required to meet the objectives of the Paris Agreement provides a substantial positive opportunity for increased prosperity and sustainable development.

The Marrakech Conference marks an important inflection point in our commitment to bring together the whole international community to tackle one of the greatest challenges of our time.

As we now turn towards implementation and action, we reiterate our resolve to inspire solidarity, hope and opportunity for current and future generations.

http://unfccc.int/files/meetings/marrakech_nov_2016/application/pdf/marrakech_action_proclamation.pdf

Läs mer om det ursprungliga förslaget om förvirringen kring detta här:

Marrakech Call For Action… Vad är det?

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.

 

 

Lövin lovar anpassningspengar – så fördelas de

När Isabella Lövin förde Sveriges talan på High-Level segmentet onsdag förmiddag utlovade hon ungefär 27 miljoner dollar i klimatfinansiering. 

Dessa 250 miljoner kronor fördelas, enligt vad vi erfar, på 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden, 30 miljoner till nya Capacity Building Initiative for Transparency och några mindre poster vi inte fått specificerade.

Detta är positiva besked . Anpassningsfonden gapar tom efter att inkomstströmmen från CDM-transaktioner nästan helt torkat ut och fokus för statlig finansiering hamnat på Gröna Klimatfonden. Detta trots att vi vet att Anpassningsfonden varit effektiv i sina projekt men – och här uttrycker jag mig försiktigt – inte vet hur kostnadseffektiv Gröna Klimatfonden är.

Anpassningsfondens framtid har också blivit central i förhandlingarna här på COP22, eftersom det är oklart och förhandlarna är oeniga om och hur den ska flyttas från att ligga under Kyotoprotokollet till det nya Parisavtalet. Dess roll gentemot Gröna Klimatfonden behöver också klargöras.

LDC-fonden är jag mer osäker på nyttan av. Fonden  är sällan med i samtalen och själva den avgränsade fokuseringen försvårar för den typ av syd-nord och syd-syd-samarbete som många pekar på en nyckel i klimatfrågan.

Men pengarna är preciserade snarare än nya. De är redan anslagna i höständringsbudgeten samt budgetpropositionen för 2017,  men hur de ska användas har inte preciserats förrän nu. Noga räknat är budgetpropositionen inte heller antagen av riksdagen än, så brasklappen ”pending parliament approval” är värd att ha med sig.

Men man får inse politikens logik; att det finns ett behov av att presentera något på COP och att det mycket väl kan inspirera andra att höja sina åtaganden – på samma sätt anslog Tyskland 50 miljoner euro till Anpassningsfonden här i Marrakech.

I tider där mycket kring Trump är osäkert, men det får ses som självklart att han drar tillbaks USA:s internationella klimatfinansiering, är det svenska bidraget en viktig signal.  Då får vi tåla att det är pengar som redan aviserats förut.

Mattias

Lövins anförande finns här.

COPtrain – när går ditt flyg?

När går ditt flyg? Vill du ha skjuts till flygplatsen? Vilken väg flyger du till Marrakech? Trots att varje seminarium, rundabordssamtal, intervju och konferens har inletts med en beskrivning av att jag åker tåg till Marrakech, så kommer dessa frågor ofelbart. Flyget har blivit normen och slentriansvaret, och det är vad COPtrain vill utmana.

COPtrain är inte en kampanj mot flyget, som en del har tolkat det som. Ibland behöver vi flyga – jag gjorde det själv till klimatmötet i Lima och jag har kollat flygtider för att snabbt kunna åka hem om en närstående som inte mår bra blir sämre. Många personer med samma klimatengagemang som jag, eller mer, flyger till klimatmötet. Kanske för att de har ett seminarium hemma de inte kan missa, kanske för att familjesituationen inte tillåter flera dagar på tåget.

Innan man bokar flygresan bör man fundera på om den går att undvika. Det är det tänkesätt vi vill stimulera med COPtrain. Ta tåget åtminstone ena vägen; då nästan halveras klimatpåverkan (inte riktigt, för tåget har inte nollutsläpp). Eller ta tåget en del av vägen, så långt du orkar eller hinner med, eller till ett ställe på vägen du har anledning att besöka; klimatpåverkan minskar förstås mer ju längre del av resan tåget står för. Och kom ihåg att ibland ska flyget inte ersättas av en tågresa, utan med ett distansmöte eller ett webinarium.

Att vidga definitionen av arbetsplats är också ett syfte, precis som med Jobba Hemma-dagen som vi driver. Denna text skriver jag på ett TGV-tåg, med snabb uppkoppling via mobilen, och roamingen är ju numera i princip gratis inom hela EU. Därmed fungerar tåget näranog lika bra för det jag vill göra som min vanliga arbetsplats och ärligt talat jobbar jag nog lite för mycket när jag ändå sitter på tåget med datorn och landskapet utanför fönstret bara är förtrollande vackert en del av tiden. För kollegor och andra är jag fortsatt tillgänglig; vi har haft Skypemöten, anställningssamtal och telefonintervjuer och sällan svarar jag så snabbt på mejl som när jag sitter framför datorn på tåget.

Att resan är målet med vår färd stämmer i diktens värld och kanske på semestern men sällan på jobbet; huvudsyftet är ju att komma fram, i detta fall till COP i Marrakech. Men istället för en resa som i flygets fall bara innebär en förlorad arbetsdag, så har jag meningsfulla möten längs vägen. Därför är också frågan ”hur lång tid tar det?” egentligen fel ställd; vore det tre dygn utan utbyten under tiden så skulle det ha varit för länge, men fem dygn med sju konferenser på vägen är effektivt och gör att jag kommer fram med mer i det kunskapsmässiga bagaget. Smörrebröd i Köpenhamn, en espresso i Eiffeltornets skugga, tapas på Barcelonas trottoarer och mintte i Tanger förgyller också arbetsdagen.

Flyget skärper sig när fler tar tåget. När tåget upplevs som ett reellt alternativ, måste flyget fungera bättre som arbetsplats och arbeta hårdare med sin klimatpåverkan, som behöver minskas kraftfullt bl.a. genom effektivare flygplan, smartare rutter och byte till biobränslen. När vi själva överväger tåget som alternativ till flyget, blir vi också mer benägna att ta ansvar för den klimatpåverkan vår flygresa ger upphov till; vi ser vilka stora skillnader det faktiskt finns mellan bolagen och vi kommer ihåg att klimatkompensera resans utsläpp.

Tågbolagen behöver också press på sig, och när fler överväger att resa också lite längre med tåg får de anstränga sig mer att vara riktigt bra arbetsplatser och att verkligen minimera sin klimatpåverkan. Erfarenheterna och beräkningarna från COPtrain förmedlas till dem, förhoppningsvis till gagn för andra resenärer.

COPtrain vill vara mer än en tågresa till Marrakech, mer än stoppen Göteborg-Malmö-Köpenhamn-Hamburg-Köln-Bryssel-Paris-Barcelona-Tanger. Det vill vara en liten pusselbit  i den framväxande bilden av ett systematiskt hållbarhetstänk kring våra resor. Har det förstärkt en tanke hos dig så har vi lyckats.

Mattias Goldmann
Vd, Fores med 2030-sekretariatet

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet