Etikettarkiv: Parisavtalet

Marshallöarna annonserar planer på ökade klimatambitioner

Idag, under diskussioner om Parisavtalets ramverk för transparens, annonserade Marshallöarna att de kommer höja sina klimatambitioner. Senast år 2020 ska republiken återkomma med en uppdaterad NDC. Det är väldigt välkommet!

Marshallöarnas NDC är redan ambitiös. De lovar att minska sina utsläpp med 32 % till år 2025, jämfört med 2010 års utsläppsnivåer. Löftet täcker nära nog 100 % av landets utsläpp och skall inte mötas genom köp av utsläppskrediter.

På de totalt ca. 1500 öar som ingår i republiken bor ca 75 000 invånare. År 2010 släppte de sammanlagt ut ca 0,185 megaton koldioxidekvivalenter, eller ungefär 2,5 ton per invånare. Som jämförelse kan sägas att vi i Sverige, samma år, släppte ut cirka 64 megaton koldioxidekvivalenter, det vill säga cirka 6,4 ton per invånare. Per invånare är öborna alltså betydligt klimateffektivare än medelsvensson. Och nu ska de gå ännu längre.

Det finns åtminstone två anledningar att applådera. Den första anledningen är enkel att förstå: Ländernas kollektiva ambitionsnivå måste höjas. Parisavtalets globala temperaturmål är ambitiöst men matchas inte med lika ambitiösa nationella klimatplaner. Den kollektiva ansträngningen är helt enkelt för låg för att kunna nå målet. Att ett litet land som Marshallöarna ökar ambitionsnivån visar vägen för andra länder.

Den andra anledningen är mer komplex. Marshallöarna kategoriseras som ett utvecklingsland. I klimatförhandlingarna har konflikter om ansvarsfördelning länge varit en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Många hoppades att Parisavtalet skulle överbrygga denna klyfta men i förhandlingarna om avtalets regelbok är den åter synlig. Det gäller inte minst i diskussionerna om transparensramverket, som bland annat fokuserar på regler för att mäta och rapportera utsläpp och finansiellt stöd. Många utvecklingsländer understryker behovet av olika regler för de två typerna av länder: utvecklade länder och utvecklingsländer. Utvecklade länder fokuserar istället på att olika regler ska gälla för de många olika typerna av NDC:er. De vill också att ambitionen ska vara att alla länder, över tid, rör sig i riktning mot mål som täcker alla sektorer och alla typer av växthusgaser.

Att Marshallöarna, just i dessa förhandlingar, påtalar att de jobbar för att höja sin ambitionsnivå luckrar upp gränsdragningen mellan lägren. I sitt uttalande annonserade de nämligen också att de ska gå från att använda gamla riktlinjer för att mäta utsläpp, som antogs av FN:s Klimatpanel 1996, till att istället använda de senaste riktlinjerna från 2006. Om utvecklingsländer ska använda de senaste riktlinjerna eller ej är ett väldigt tydligt exempel på hur den politiska konflikten om ansvarsfördelning tar sig uttryck i förhandlingar om tekniska detaljer. När ett land som Marshallöarna visar att även ett utvecklingsland vill använda de senaste riktlinjerna så försvagas också den gamla brandväggen mellan länderna.

Faktum är att Marshallöarna inte bara understryker att det är möjligt, utan rent av önskvärt, att använda de senaste riktlinjerna. Utan uppdaterad kunskap om utsläpp är det helt enkelt svårt att designa effektiva åtgärder. Och utan effektiva åtgärder minskar chanserna att nå Parisavtalets temparaturmål. Det i sin tur skulle vara en katastrof för möjligheterna till utveckling och många sårbara regioner. Inte minst lågt liggande önationer, som hotas av att slukas av havet. För att nå Parisavtalets mål krävs nya sätt att tänka kring ansvarsfördelning och ambitionsnivå. Marshallöarna bryter sådan mark.

USA:s engagemang i förhandlingarna ökar

Sedan Donald Trump tog över i Vita huset och Jonathan Pershing lämnade stolen som USA:s chefsförhandlare har den amerikanska förhandlingsdelegationen hållit ovanligt låg profil. Länge saknade USA en ny chefsförhandlare, men strax innan COP23 i november 2017 utsågs Trigg Talley att leda delegationens arbete. Då, under COP23, gav det inget märkbart avtryck.  USA fortsatte att hålla låg profil. Nu märks en omsvängning.

USA intar åter en mer aktiv roll. Delegationen håller både fler och längre interventioner. Dessutom begär de ordet flera gånger under samma kontaktgrupp, inte bara för att föra fram sina egna positioner utan också för att kommentera på andras och för att förtydliga oklarheter.

Med tanke på Trumps klimatskeptiska uttalanden skapar det en viss oro bland mer progressiva länder. Sveriges biträdande förhandlingschef, Roger Sedin, tycker ändå att det är för tidigt att säga om USA:s ökade engagemang är positivt eller negativt. Än så länge är instruktionerna bakom den amerikanska delegationens ökade engagemang otydliga. Men att interventionerna hittills varit relativt konstruktiva kan tolkas som en försiktigt positiv signal. Värt att noter är också att den nya förhandlingschefen, Trigg Talley, inte är ny i den amerikanska delegationen; Talley ingick i delegationen även under Obama-eran och är ingen uttalad klimatskeptiker.

Samtidigt är det svårt att blunda för att USA:s ökade engagemang sker mot bakgrund av Trumps uttalade ambition att omförhandla Parisavtalet. Att tro att det skulle finna stöd för att öppna Parisavtalet för ändringar vore naivt. Avtalet är avtalat. Det är förmodligen även Trump medveten om. Men Parisavtalet är samtidigt väldigt vagt formulerat. Just nu pågår förhandlingar om hur det ska översättas i ett regelverk som gör avtalet praktiskt genomförbart. I sådana förhandlingar finns stort utrymme att välja olika inriktningar som kan öka likväl som minska avtalets klimatnytta.

Det finns indikationer på att USA förhalar processen. Ett dagsaktuellt exempel kan nämnas, från förhandlingarna om hur anpassningsåtgärder ska kommuniceras. Förhandlarna spenderade nästan två timmar till att försöka omstrukturera det informella underlaget till kommande förhandlingstext. Detta för att göra det mer logiskt och lättläst. Förslagen gick ut på att ompaketera text utan att ta bort något innehåll. Två timmar är väldigt mycket förhandlingstid. När kompromisser var nära förestående begärde USA ordet och lät meddela att de, efter att ha lyssnat till åsikterna, inte var beredda att gå vidare med en  förenklad textstruktur. Mötet ajournerades. Att anpassning är en hjärtefråga bland utvecklingsländer förbättrade inte stämningen. Väger helheten över till att förhandlingarna om utsläppsbegränsningar går före finns risk att vissa länder drar i handbromsen.

Men den röda tråden är fortfarande otydlig. Om den amerikanska delegationens instruktioner innehåller en uppmaning till allmän förhalning så har det ännu inte blivit tydligt i förhandlingarna som helhet. I stort kan sägas att förhandlingarna långsamt rör sig framåt. Den svenska delegationen rapporterar dessutom, med glädje, att det nu rör på sig i de flesta frågor. Det går numera att diskutera innehåll snarare än mestadels processfrågor. Det är en markant skillnad från förra förhandlingsrundan då flera delegationer bromsade förhandlingar om substans. En viss tendens märks också till ökad interaktion; att förhandlarna reagerar på varandras förslag om innehåll.

Det tar tid att vända en så stor skuta som UNFCCC från att lufta åsikter och diskutera process till att förhandla kompromisser i sakfrågor, men mer och mer tyder på att det håller på att ske. Det kommer bli svårt, men det är samtidigt helt nödvändigt, att snarast rota runt bland konflikter i detaljer om regelbokens innehåll. I bästa fall hjälper USA:s ökade engagemang. I värsta fall stjälper det.

Väga framsteg mot framsteg på guldvåg eller våga visa vägen

Medan jag så sakteliga letar mig fram till Bonn på europeiska järnvägar närmar det sig halvtid i klimatförhandlingarna. Innan jag är framme har jag spenderat 16 behagliga arbetstimmar på sammanlagt tre tåg. Min kommande arbetsvecka lär skapa viss obalans mellan arbete och privatliv. Men det balanserar jag så småningom genom att förlänga sommaren med extra ledighet. Balans behövs. Men inte alltid i det korta perspektivet. För stunden behövs obalans för att föra förhandlingarna framåt.

Förhandlingarna i Bonn är i full gång och punkterna på dagordningarna är otaliga. Det genererar många parallella förhandlingsgrupper. Som vanligt skär frågan om ansvarsfördelning rakt genom dagordningarna. Och som vanligt är frågan om klimatfinansiering extra känslig, inte minst gällande dess volymen samt hur den bör mätas och rapporteras. Andra frågor är mer tekniskt komplicerade, exempelvis utformningen av marknadsmekanismer. De kräver därmed mer förhandlingstid. Med många pågående parallella förhandlingsspår är det också svårt att få en överblick. I detta läge är risken överhängande att vissa delegationer därför känner sig obekväma. Guldvågen åker fram. Framgång i en fråga vägs mot framgång i andra frågor. Är det några frågor som hamnar på efterkälken riskerar de att bromsa hela processen. Dessutom vägs avsatt tid till att förhandla en fråga mot tid till andra frågor. Tyvärr lutar det åt att Bonn-förhandlingarna glider in i denna balansakt. Det gamla Köpenhamns-mantrat från åren innan 2009 gör sig påmint: ingenting är beslutat förrän allt är beslutat. Ska Parisavtalets regelbok bli klar till deadline, i Katowice i december i år, finns inte tid att leka katt och råtta.

Nu måste förhandlarna släppa på kontrollbehovet. Framgångssagorna måste få leda vägen. Beta av de något lättare frågorna först. Använd tiden som blir över till att fokusera på de mer tekniskt och politiskt mindre komplicerade frågorna. Lämna de politiska konflikterna till sist, tills ministrarna är på plats i Katowice. Och lätta på misstänksamheten. Ta steget från att lufta åsikter om informella texter som saknar glöd till formella förhandlingstexter med mer hetta. Om de enkla bitarna i pusslet sätts på plats kan de skapa viss stabilitet. Korsreferenserna mellan de olika textfragmenten blir mer stabila. Helheten framträder med större tydlighet. De svåra konflikterna får tydligare konturer. Kompromisser kan mejslas fram.

Det förhandlarna vinner i tid i Bonn, genom att låta enkla frågor gå före istället för att sitta av tid i väntan på andra förhandlingsgrupper, det kan balanseras mot mer tid till svåra frågor inför och under Katowice. Balans kommer att krävas. Men vågen behöver inte dra jämt under hela processen. Alla frågor behöver inte behandlas med minutiös rättvisa. Just nu är det värt att pröva lite obalans mellan olika frågors tidsallokering och förhandlingsstatus. Ska Parisavtalets regelbok bli klar i Katowice bör täten få dra ifrån eftersläntrarna. Täten kan sedan vänta vid målsnöret och på så vis vara ur vägen när eftersläntrarna till slut måste spurta för att hinna ikapp. Under andra halvan av förhandlingarna i Katowice kan de förhoppningsvis, i samlad tropp, korsa målsnöret som en balanserad helhet. En regelbok som kan ta Parisavtalet från ord till handling.

Om tidslinjen dras ut ända fram till Katowice är det möjligt att både väga framsteg mot framsteg och våga släppa fram mindre kontroversiella frågor för att visa vägen. Jag vet att det är lättare sagt än gjort; lättare att skriva om (o)balans än att faktiskt, som förhandlare, tillåta den. Jag önskar att det vore annorlunda. Men när världen skenar mot varmare tider krävs politisk kyla, att våga ta klivet ut på obeprövad förhandlingsmark.

Med start imorgon kommer jag vara på plats i Bonn för att rapportera om detaljerna i olika förhandlingsfrågor.

Mathias Fridahl
mathias.fridahl@fore.se, +46 76 517 5997

Nya klimatförhandlingar ska ta Parisavtalet från ord till handling

En ny runda av klimatförhandlingar står för dörren. 30 april till 10 maj träffas ländernas representanter i Bonn för att diskutera regler för att ta Parisavtalet från ord till handling. Förhandlingarna ska resultera i ”Parisavtalets regelbok” som ska antas i december i år, under den 24 partskonferensen till Klimatkonventionen i Polska Katowice, COP24. Nu behövs formella förhandlingstexter för att regelboken ska bli klar i tid.

Parisavtalet är innehållsrikt. Men det saknar i allt väsentligt de detaljer som krävs för att göra avtalet funktionsdugligt. Avtalet beskriver vad som ska uppnås. Nu ligger fokus på hur och av vem. Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, har därför kallat Katowice för Paris 2.0, alltså en rejäl uppdatering av mjukvaran som gör Parisavtalet praktiskt genomförbart. De drygt två veckor långa förhandlingarna, som inleds idag, lägger grunden för att detta överhuvudtaget ska vara möjligt.

Det har nu gått över två år sedan avtalet antogs. På flera områden växer samsyn så sakteliga fram. På andra områden har konfliktlinjerna blivit tydligare, vilket också är bra. Att tydliggöra konflikterna är en förutsättning för att de ska kunna överbryggas. Men det är fortfarande upp till bevis. I avsaknad av konkreta, sammanhållna och formella förhandlingstexter finns det stor risk för latenta konflikter, dolda bakom vaga positioneringar och reservationer.

Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz har kallat det återstående halvåret fram till slutplenum i Katowice för ett ”trycktest av Parisavtalet”. Inom ett halvår har vi facit; kvarstår det globala ägarskapet över Parisavtalet eller har det kollapsat under trycket av påfrestningar från konflikter om dess uttolkning? Ett är säkert: Om Bonn-mötet lyckas leverera formella förhandlingstexter ökar utsikterna för ett beslut om en regelboken i Katowice.

Fjolårets förhandlingar, under Fijianskt ordförandeskap, gav skapliga förutsättningar för att kunna leverera formella förhandlingstexter. Vid COP23, november 2017, antogs nämligen en rad informella anteckningar där länderna listat sina önskemål. Texterna har ingen formell status men kan användas i Bonn för att ta steget vidare från att lista åsikter till att fokusera på hur de kan tematiseras och var de konvergerar och var de går isär. De bildar ett skelett till förhandlingstexter, om än rangligt.

Tre organ träffas i Bonn. Organen för: implementering (SBI), vetenskap och teknik (SBSTA) och Parisavtalet (APA). På dagordningarna står bland annat frågor om:

  • Riktlinjer för utformandet av nationellt antagna klimatplaner, NDC:er. Det gäller till exempel vilken typ av mål som olika typer av länder förväntas anta, hur utsläppsmålen ska beräknas, vilka basår som används, om utfästelserna ska följas upp under ett enskilt år eller under en hel genomförandeperiod och om anpassningsåtgärder ska kommuniceras i NDC:er.
  • Marknadsmekanismer, det vill säga reglerna för handel med utsläppsenheter samt en marknad för utsläppskrediter vilka gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder. Det är bland annat viktigt att besluta hur länderna undviker att bokföra en och samma utsläppsminskning på fler än ett konto.
  • Transparens i mätning och rapportering av utsläpp. För att skapa trovärdighet i ett system där länder själva får bestämma sina utsläppsmål krävs att länder kan vara säkra på att rapporteringen av utsläppsdata stämmer. Utan tillförlitlig data är det omöjligt att följa upp om målen infrias. Alla länder, med flexibilitet för skiftande förmåga, ska kontinuerligt rapporterar in sina utsläpp. Frågan är nu hur, och om det ska finnas olika krav för olika länder eller snarare olika krav beroende på olika typer av åtaganden.
  • Regler för hur uppföljningsmekanismen, det vill säga den kommitté som ska underlätta för länder att genomföra och uppfylla Parisavtalet. Denna kommitté är det närmaste Parisavtalet kommer en sanktionsmekanism, men det är tydligt att kommittén inte ska fokusera på att vara bestraffande. Nu fokuseras på hur den ska utformas för att på bästa sätt stödja länderna i sitt klimatarbete.
  • Frågor om klimatfinansiering. Finansieringsfrågan är fortsatt känslig. Målet om att utvecklade länder från och med år 2020 ska mobilisera 100 miljarder USD årligen, till stöd för klimatarbete i fattiga länder, ligger fast. Åsikterna om hur ordet ”mobilisera” ska förstås går dock isär. Förhoppningsvis kan Bonn-förhandlingarna, förutom en förhandlingstext, leverera ännu en liten bit till finansieringspusslet: att Anpassningsfonden, som sorterar under Kyotoprotokollet, ska tjäna Parisavtalet.
  • Utformningen av den globala översynen. Översynen, som ska genomföras 2023, ska utvärdera hur länders kollektiva klimatarbete står sig i ljuset av parisavtalets målsättningar. Frågor som ska behandlas rör vilka källor till information som översynen ska baseras på och vilka aktörer som får delta i processen.

Under året kommer två viktiga händelser att fungera som katalysator för Paris 2.0: Den nu pågående stödjande dialogen, som går under namnet Talanoa, samt Klimatpanelens specialrapport om 1,5°C, även kallad IPCC1.5.

Talanoa är en serie löst organiserade och  lösningsorienterade samtal om hur vi ligger till i klimatarbetet, vilka mål vi har och hur vi tar oss dit. Denna Talanoa ska kulminera i Katowice med en syntes och diskussioner om hur dialogens resultat ska föras vidare. Dialogen fungerar som en prototyp till hur den globala översynen 2023 kan utformas.

IPCC1.5 ska levereras i oktober. Även denna rapport kommer ge underlag till översynen. Dessutom kommer rapporten leverera kunskap om utsikterna för att nuvarande klimatarbete kan begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C.

Parisavtalets regelbok, om den antas i Katowice, kommer inte att vara komplett. Den kommer att innehålla flertalet mandat om fortsatta förhandlingar. Men den kommer utgöra ett viktigt steg i att ta Parisavtalet  från ord till handling. De nu pågående förhandlingarna lägger alltså grunden för att möjliggöra ett beslut om regelboken i december i Katowice.

Fores är på plats i Bonn mellan 4 och 10 maj. Vid frågor, kontakta Mathias Fridahl (mathias.fridahl@fores.se , +46 76 517 5997). Vi anordnar också en sidoaktivitet till förhandlingarna, med fokus på den globala kolbudgeten och behovert av negativa utsläpp. Är du på plats är du varmt välkommen: 10 maj kl. 11.30–13.00, rum Kaminzimmer. Eventet websänds också via https://bit.ly/2Ki9SS4.

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.

Analys: USA ska träda ur Parisavtalet

Igår kväll meddelade Trump att han står fast vid sitt vallöfte: USA ska säga upp sitt medlemsskap i Parisavtalet. Det är självklart en stor politisk skandal att ett land som för mindre än ett år sedan ratificerat ett avtal nu offentligt meddelar sin ambition att träda ur. Men Trump har redan påbörjat sin nedmontering av USA:s federalt ledda klimatarbete och det sker alldeles oavsett om de är kontrakterande part till avtalet eller ej.

I dagens Aktuell Hållbarhet argumenterar vi för att utträdet inte enbart behöver ha negativa konsekvenser för klimatsamarbetet. Att USA drar sig ur kan leda till att andra länder och aktörer kliver fram och ökar takten i sitt klimatarbete. Vi ser redan tecken på detta i reaktionerna på gårdagens tal av Trump; näringslivsaktörer, delstater i USA och statsledare för t.ex. Tyskland, Kina, Italien, Frankrike och de Nordiska länderna har klivit fram och försäkrat att de står fast vid och vill intensifiera sitt klimatarbete. Om Trump visar sig bli en parantes i USA:s politiska historia – om än en ovanligt verbal sådan – så finns möjligheten att hans negativa injektion i det multilaterala samarbetet på längre sikt leder till ett stärkt internationellt samfund.

I Aktuell Hållbarhet varnar vi dock också för betydelsen av hur Trump tänker sig att USA ska dra sig ur, alltså formerna för ett utträde. I denna fråga gav Trump få ledtrådar. Den största nyheten var hans bisats om ambitionen att påbörja förhandlingar om ett återinträde. Dessa ska, enligt Trump, leda till ett helt nytt eller omformulerat avtal med, som han uttrycker det, för USA mer förmånliga och rättvisa villkor.

Att omförhandla själva Parisavtalet är det inte tal om; utanför Trumps USA finns det ingen politisk aptit att öppna upp ett så komplicerat förhandlingsspår. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, tar minst 3,5 år från nu, så kan USA fäven fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets s.k. regelbok. Låt oss önska att det inte är detta som Trump menar med att ”omförhandla avtalet”. I så fall finns alla möjligheter för Trump att sabotera ett med stor möda framförhandlat avtal.

Som vi tidigare beskrivit  så är den största utmaningen för processen om regelboken att, genom tekniska förhandlingar, försöka lösa de stora politiska konflikter som göms bakom ett medvetet ambivalent språkbruk i Parisavtalet. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna om regelboken. Om detta är Trumps linje blir det oerhört svårt att hålla tidsplanen för förhandlingarna, d.v.s. att få regelboken klar redan till COP24 i Polen 2018.

Tempoväxling i Bonn

Många klagar, med rätta, på den samlade ambitionsnivån i ländernas bidrag till Parisavtalets målsättning. Ländernas klimatplaner ligger inte i linje med scenarion för kostnadseffektiva sätt att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°. Däremot är det svårt att klaga på ambitionsnivån i ländernas målsättning att ha förhandlat fram Parisavtalets regelbok redan till 2018. Frågan är om denna målsättning är möjlig att realisera.

Just nu pågår sluttampen av de senaste av FN:s klimatmöten, denna gång enbart på tjänstemannanivå. De rådgivande organen för vetenskap och teknik (SBSTA), implementering (SBI) och Parisavtalet (APA) träffas för att driva processen om regelboken så långt framåt som möjligt innan nästa stora partskonferens i november. Det pågående mötet är det första att testköra det maskineri för fortsatta förhandlingar som började byggas i Paris och färdigställdes i Marrakech sent förra året. Och det såg inledningsvis ut att fungera ganska bra, även om uppgiften är herkulisk. Såhär i slutet på konferensen, när diskussionerna ska kokas ned till slutsatser och dagordningarna ska stängas, så kärvar det lite mer i maskineriet.

Om regelboken ska kunna färdigställas innan 2018 är det helt avgörande att förhandlingarna snabbt går från en politisk till en teknisk nivå. Problemet är den internationella klimatpolitikens ständiga behov av så kallade ”konstruktiva oklarheter”, d.v.s. tillräckligt luddiga formuleringar för att kunna nå beslut som, bakom tvetydigheterna, döljer politiska konflikter. De som följt förhandlingarna en längre tid minns med fasa hur klimatmötet i Haag kollapsade år 2000, då Kyotoprotokollets motsvarighet till Parisavtalets regelbok skulle färdigställas. Då var det den tillträdande presidenten George W. Bush som skapade orosmoln. Oklarheter i hur Trump kommer att agerande under de kommande åren är en tråkig inramning på redan svåra förhandlingar (läs mer om Trumps handlingsutrymme i vår slutrapport från Marrakech).

När Bonn växlar upp från att förhandla procedurfrågor till innehåll tvingas tjänstemännen hantera både de konstruktiva oklarheterna de ärvt från Paris och den oro som nya geopolitiska förhållanden skapar. Det kräver skickligt manövrerande mellan politiska bränningar för att förhandlingarna inte ska gå på grund. Vissa länder föreslår att, så långt som möjligt, använda sig av redan utstakade farvatten i form av tidigare mödosamt framförhandlade regler för instrument och områden som liknar de som finns i Parisavtalet. Det rör sig t.ex. om regler för att garantera utsläppsminskningar från avtalets nya marknadsmekanism (d.v.s. om den ens behöver regleras under Klimatkonventionen, som vi rapporterat om tidigare) och regler för att mäta, rapportera och verifiera utsläppsminskningar, men också om erfarenhet t.ex. från konstruktiva konsultationer om hur olika typer av nationalrapporter utformats.

Några större bränningar i form av mer politiska konflikter är oundvikliga. Det rör sig inte minst om hur principen om gemensamt men differentierat ansvar (Parisavtalets artikel 2.2 och Konventionens 3.1) ska operationaliseras i frågor om utformningen av riktlinjer för de nationella klimatplanerna, i krav på transparens och rapportering samt i omfattning av och fokus för mekanismen för att främja efterlevnad. Betydelsen av principen har alltid omgärdats av vitt skilda tolkningar, åsikterna på det pågående Bonn-mötet utgör inget undantag.

Utformningen av den nya marknadsmekanismen (artikel 6.4) är en annan knäckfråga med stort politiskt sprängstoff, där vissa länder är väldigt skeptiska till dess klimatnytta medan andra är pådrivande för en omfattande mekanism med argument att det ökar kostnadseffektiviteten och därmed möjligheten att höja ambitionsnivån i kommande klimatplaner.

Slutligen bör också nämnas att det är skarp deadline för den så kallade ”stödjande dialogen” (beslut 1/CP.21, §20) som ska inledas redan 2018. Även om det exakta syftet fortfarande diskuteras så ska dialogen, i stora drag, inriktas på att utvärdera om ländernas samlade ambitionsnivå ligger i linje med Parisavtalets långsiktiga mål. Tanken är att dialogen ska kunna ligga till grund för utformandet av de nationella klimatplanerna. Knäckfrågorna för denna dagordningspunkt roterar kring vad dialogen ska fokusera på (företrädesvis utsläppsminskningar eller ett bredare perspektiv), om det ska följas av ett beslut med rekommendationer eller ej, och exakt vad som ska utvärderas (klimatplanerna som ska börja genomföras efter 2020 eller ländernas nu pågående klimatarbete). Mycket av oklarheterna tycks handla om att beslutet från Paris tolkas på två olika sätt (en tolkning med fokus på pre-2020 och en som utvärderar klimatplaner som tar vid efter 2020).

Bonn-mötet kommer förmodligen inte att leda till några revolutionerande slutsatser. Däremot kan mycket av diskussionerna förhoppningsvis fungera som en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Processen måste nämligen inom kort gå från att sammanställa ländernas åsikter i olika frågor till att börja leta samförstånd och bygga beslutstexter. I annat fall kommer chansen att regelboken ska kunna antas i slutet på 2018 att gå förlorad. I dagsläget, utan konkreta förhandlingstexter, är det svårt att överblicka alla de hundratals kompromisser som måste nås innan boken är i hamn.

Hur det går med målsättningen från Marrakech – att regelbokens färdigställts till partskonferensen i Polen 2018 – återstår att se. I värsta fall finns en liten marginal till dess att Parisavtalet ska implementeras, d.v.s. från 2020 och framåt. Bland de positiva tecknen i utkasten till beslutstext från Bonn kan nämnas att diskussion om vissa frågor som är mindre centrala för regelboken skjuts upp till 2019. Även om inte alla dagordningar avancerar lika snabbt så utgör Bonn en markant tempoväxling. Förhoppningsvis kan detta momentum användas när förhandlingarna oundvikligen stöter på snårigare farvatten. Vi lär också få höra mer om utformningen av den stödjande dialogen redan under innevarande år. Eftersom dialogen ska inledas under 2018 behöver dess former förhandlas klart redan under 2017. Det kommer förmodligen bli en stor fråga för årets partskonferens, COP23, vilken även den hålls i Bonn fast i november och under Fijianskt ordförandeskap.

COP22: Positioneringsmöte präglat av Trump

COP22 i Marrakesh skulle bli ”genomförandemöte” men präglades av positionering och av Trumpvalet. Framstegen skedde i sido-initiativen, menar Fores som också ifrågasätter Sveriges fokusering på oceaner.

– Trump blev den yttre fiende som klimatmötet behövde för att Parisavtalet inte bara skulle överleva utan få förstärkt stöd. Det är mycket välkommet när nu positioneringarna förtydligas inför avtalets konkretisering, säger Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, på plats i Marrakesh.

På den för Parisavtalet så centrala frågan om hur utsläpp och länders nationella klimatplaner ska mätas och rapporteras finns inga stora framgångar att rapportera.

– Eftersom arbetsplanen nu säger att detaljerna ska vara klara först 2018, var det förväntat att delegationerna skulle känna på varandra, snarare än förhandla för att nå framåt redan här i Marrakesh, säger Daniel Engström Stenson, som följt förhandlingarna på plats för Fores räkning.

Låga förväntningar till trots, måste man ändå konstatera att flera positioner är de samma som något år före Parismötet, inte minst frågan om vilka åtaganden länderna ska ha. Här ser vi hur ett antal länder är kvar i Kyotoprotokollets tudelning länder, vilket behöver lösas upp för det fortsatta arbetet, anger Daniel.

Mötets avslutande beslut är en konkretisering av att Anpassningsfonden tänks leva vidare under Parisavtalet, men är i övrigt mest skrivningar om att fortsätta diskussioner under 2017 och 2018.

– Marrakeshmötet var som återträffen efter nyårsfesten. Feststämningen har lagt sig, det går trögt med att infria vad man lovat och man börjar slingra sig från löftena eller omtolka dem så att de ska vara lättare att uppnå, säger Mattias. Han fortsätter:

– Framstegen har skett utanför förhandlingsrummen, med positiva initiativ bland annat för tuffa klimatmål för år 2050, för att hjälpa länder att uppfylla sina klimatplaner och för att påskynda omställningen till effektiva biodrivmedel.

Sverige utlovade på mötet 250 miljoner kronor i klimatfinansiering, varav delar från höständringsbudgeten och delar från budgetpropositionen för år 2017. Sverige ska också tillsammans med COP23-värden Fiji ansvara för en oceankonferens i New York i juni.

– Det ekonomiska stödet till fonder som gapat tomma är välkommet. Konferensen, som är Sveriges största FN-initiativ sedan 1972, känns kopplad till klimatministerns personliga engagemang snarare än en bedömning av var svenskt näringsliv, forskning och civilsamhället kan göra störst skillnad för klimatet. Vår unika sjupartiöverenskommelse om att minska transporternas klimatpåverkan med 70 % till år 2030, som Lövin lyfte fram i Sveriges tal, hade varit mer logisk att bygga på, avslutar Mattias.

Läs mer om Fores rapportering från Marrakesh på klimatforhandling.se, med mängder av bloggar, förklaringar till begreppen som cirkulerar och en utförlig guide till de hittillsvarande 22 COP-klimatförhandlingarna.

För ytterligare information, kontakta:

Mattias Goldmann, 070-309 00 45, mattias.goldmann@fores.se

Daniel Engström Stenson, 0730 88 52 63, daniel.engstrom@fores.se

 

Presenterat: Marrakech Action proclamation for our climate and for sustainable development

PÅ COP presenterades nu ett Marrakech Action-uttalande, som High-level segment förhandlingsledare ställt sig bakom. Det är kraftigt omskrivet jämfört med det vi tidigare kommenterat. Hela texten finns längst ner.

Nu är ordalagen mycket mer allmänna och kommenterar klimatförändringar i största allmänhet, välkomnar att Parisavtalet antagits och kopplar ihop med Globala Hållbara Utvecklingsmålen. Här anges att vår uppgift är att påskynda att minska utsläppen och öka klimatanpassning, att sluta gapet mellan nuvarande ambitioner och vad som krävs för att nå Parisavtalets åtaganden, samt att det behöver ske mer väl före år 2020, med en uppmuntran till ratificerande av Doha-tilläggen.

Skrivningen är nu väsentligt kortare och mindre kontroversiell än det Marocko ursprungligen föreslog, som var så obalanserat och innehåll så många tveksamheter att det skapade stor frustration i många led. Bland mycket annat så tyckte utvecklingsländer att skrivningen var för positiv angående finansieringen och ö-stater saknade en referens till temperaturmålet. Nu är dokumentet tydligare i att mer finansiering behövs och nämner att Parisavtalets mål ska nås, men utan att upprepa dem.

Mitt stalltips, också baserat på de långa applåderna som det tämligen banala förslaget nu fick, är att ett orosmoln på COP-himlen nu blåst bort och att COP kan ställa sig bakom denna Marrakech Action-proklamation. Det i sin tur kan få positiva följdverkningar på annat, eftersom det marockanska ordförandeskapet nu fått en högtidstext som ger dem en (liten) plats i klimatförhandlingarnas historieböcker. Därmed kan de förhoppningsvis i förhandlingarnas slutskede luta sig mer mot länder med större erfarenhet av att slutföra klimatförhandlingar.

Här är texten:

We, Heads of State, Government, and Delegations, gathered in Marrakech, on African soil, for the High-Level Segment of the 22nd Session of the Conference of the Parties to the United Nations Framework Convention on Climate Change, the 12th Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Kyoto Protocol, and the 1 st Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Paris Agreement, at the gracious invitation of His Majesty the King of Morocco, Mohammed VI, issue this proclamation to signal a shift towards a new era of implementation and action on climate and sustainable development.

Our climate is warming at an alarming and unprecedented rate and we have an urgent duty to respond.

We welcome the Paris Agreement, adopted under the Convention, its rapid entry into force, with its ambitious goals, its inclusive nature and its reflection of equity and common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances, and we affirm our commitment to its full implementation.

Indeed, this year, we have seen extraordinary momentum on climate change worldwide, and in many multilateral fora. This momentum is irreversible – it is being driven not only by governments, but by science, business and global action of all types at all levels.

Our task now is to rapidly build on that momentum, together, moving forward purposefully to reduce greenhouse gas emissions and to foster adaptation efforts, thereby benefiting and supporting the 2030 Agenda for Sustainable Development and its Sustainable Development Goals.

We call for the highest political commitment to combat climate change, as a matter of urgent priority.

We call for strong solidarity with those countries most vulnerable to the impacts of climate change, and underscore the need to support efforts aimed to enhance their adaptive capacity, strengthen resilience and reduce vulnerability.

We call for all Parties to strengthen and support efforts to eradicate poverty, ensure food security and to take stringent action to deal with climate change challenges in agriculture.

We call for urgently raising ambition and strengthening cooperation amongst ourselves to close the gap between current emissions trajectories and the pathway needed to meet the long-term temperature goals of the Paris Agreement.

We call for an increase in the volume, flow and access to finance for climate projects, alongside improved capacity and technology, including from developed to developing countries. We the Developed Country Parties reaffirm our USD $100 billion mobilization goal.

We, unanimously, call for further climate action and support, well in advance of 2020, taking into account the specific needs and special circumstances of developing countries, the least developed countries and those particularly vulnerable to the adverse impacts of climate change.

We who are Parties to the Kyoto Protocol encourage the ratification of the Doha Amendment. We, collectively, call on all non-state actors to join us for immediate and ambitious action and mobilization, building on their important achievements, noting the many initiatives and the Marrakech Partnership for Global Climate Action itself, launched in Marrakech.

The transition in our economies required to meet the objectives of the Paris Agreement provides a substantial positive opportunity for increased prosperity and sustainable development.

The Marrakech Conference marks an important inflection point in our commitment to bring together the whole international community to tackle one of the greatest challenges of our time.

As we now turn towards implementation and action, we reiterate our resolve to inspire solidarity, hope and opportunity for current and future generations.

http://unfccc.int/files/meetings/marrakech_nov_2016/application/pdf/marrakech_action_proclamation.pdf

Läs mer om det ursprungliga förslaget om förvirringen kring detta här:

Marrakech Call For Action… Vad är det?