Etikettarkiv: Parisavtalet

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.

 

 

Lövin lovar anpassningspengar – så fördelas de

När Isabella Lövin förde Sveriges talan på High-Level segmentet onsdag förmiddag utlovade hon ungefär 27 miljoner dollar i klimatfinansiering. 

Dessa 250 miljoner kronor fördelas, enligt vad vi erfar, på 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden, 30 miljoner till nya Capacity Building Initiative for Transparency och några mindre poster vi inte fått specificerade.

Detta är positiva besked . Anpassningsfonden gapar tom efter att inkomstströmmen från CDM-transaktioner nästan helt torkat ut och fokus för statlig finansiering hamnat på Gröna Klimatfonden. Detta trots att vi vet att Anpassningsfonden varit effektiv i sina projekt men – och här uttrycker jag mig försiktigt – inte vet hur kostnadseffektiv Gröna Klimatfonden är.

Anpassningsfondens framtid har också blivit central i förhandlingarna här på COP22, eftersom det är oklart och förhandlarna är oeniga om och hur den ska flyttas från att ligga under Kyotoprotokollet till det nya Parisavtalet. Dess roll gentemot Gröna Klimatfonden behöver också klargöras.

LDC-fonden är jag mer osäker på nyttan av. Fonden  är sällan med i samtalen och själva den avgränsade fokuseringen försvårar för den typ av syd-nord och syd-syd-samarbete som många pekar på en nyckel i klimatfrågan.

Men pengarna är preciserade snarare än nya. De är redan anslagna i höständringsbudgeten samt budgetpropositionen för 2017,  men hur de ska användas har inte preciserats förrän nu. Noga räknat är budgetpropositionen inte heller antagen av riksdagen än, så brasklappen ”pending parliament approval” är värd att ha med sig.

Men man får inse politikens logik; att det finns ett behov av att presentera något på COP och att det mycket väl kan inspirera andra att höja sina åtaganden – på samma sätt anslog Tyskland 50 miljoner euro till Anpassningsfonden här i Marrakech.

I tider där mycket kring Trump är osäkert, men det får ses som självklart att han drar tillbaks USA:s internationella klimatfinansiering, är det svenska bidraget en viktig signal.  Då får vi tåla att det är pengar som redan aviserats förut.

Mattias

Lövins anförande finns här.

COPtrain – när går ditt flyg?

När går ditt flyg? Vill du ha skjuts till flygplatsen? Vilken väg flyger du till Marrakech? Trots att varje seminarium, rundabordssamtal, intervju och konferens har inletts med en beskrivning av att jag åker tåg till Marrakech, så kommer dessa frågor ofelbart. Flyget har blivit normen och slentriansvaret, och det är vad COPtrain vill utmana.

COPtrain är inte en kampanj mot flyget, som en del har tolkat det som. Ibland behöver vi flyga – jag gjorde det själv till klimatmötet i Lima och jag har kollat flygtider för att snabbt kunna åka hem om en närstående som inte mår bra blir sämre. Många personer med samma klimatengagemang som jag, eller mer, flyger till klimatmötet. Kanske för att de har ett seminarium hemma de inte kan missa, kanske för att familjesituationen inte tillåter flera dagar på tåget.

Innan man bokar flygresan bör man fundera på om den går att undvika. Det är det tänkesätt vi vill stimulera med COPtrain. Ta tåget åtminstone ena vägen; då nästan halveras klimatpåverkan (inte riktigt, för tåget har inte nollutsläpp). Eller ta tåget en del av vägen, så långt du orkar eller hinner med, eller till ett ställe på vägen du har anledning att besöka; klimatpåverkan minskar förstås mer ju längre del av resan tåget står för. Och kom ihåg att ibland ska flyget inte ersättas av en tågresa, utan med ett distansmöte eller ett webinarium.

Att vidga definitionen av arbetsplats är också ett syfte, precis som med Jobba Hemma-dagen som vi driver. Denna text skriver jag på ett TGV-tåg, med snabb uppkoppling via mobilen, och roamingen är ju numera i princip gratis inom hela EU. Därmed fungerar tåget näranog lika bra för det jag vill göra som min vanliga arbetsplats och ärligt talat jobbar jag nog lite för mycket när jag ändå sitter på tåget med datorn och landskapet utanför fönstret bara är förtrollande vackert en del av tiden. För kollegor och andra är jag fortsatt tillgänglig; vi har haft Skypemöten, anställningssamtal och telefonintervjuer och sällan svarar jag så snabbt på mejl som när jag sitter framför datorn på tåget.

Att resan är målet med vår färd stämmer i diktens värld och kanske på semestern men sällan på jobbet; huvudsyftet är ju att komma fram, i detta fall till COP i Marrakech. Men istället för en resa som i flygets fall bara innebär en förlorad arbetsdag, så har jag meningsfulla möten längs vägen. Därför är också frågan ”hur lång tid tar det?” egentligen fel ställd; vore det tre dygn utan utbyten under tiden så skulle det ha varit för länge, men fem dygn med sju konferenser på vägen är effektivt och gör att jag kommer fram med mer i det kunskapsmässiga bagaget. Smörrebröd i Köpenhamn, en espresso i Eiffeltornets skugga, tapas på Barcelonas trottoarer och mintte i Tanger förgyller också arbetsdagen.

Flyget skärper sig när fler tar tåget. När tåget upplevs som ett reellt alternativ, måste flyget fungera bättre som arbetsplats och arbeta hårdare med sin klimatpåverkan, som behöver minskas kraftfullt bl.a. genom effektivare flygplan, smartare rutter och byte till biobränslen. När vi själva överväger tåget som alternativ till flyget, blir vi också mer benägna att ta ansvar för den klimatpåverkan vår flygresa ger upphov till; vi ser vilka stora skillnader det faktiskt finns mellan bolagen och vi kommer ihåg att klimatkompensera resans utsläpp.

Tågbolagen behöver också press på sig, och när fler överväger att resa också lite längre med tåg får de anstränga sig mer att vara riktigt bra arbetsplatser och att verkligen minimera sin klimatpåverkan. Erfarenheterna och beräkningarna från COPtrain förmedlas till dem, förhoppningsvis till gagn för andra resenärer.

COPtrain vill vara mer än en tågresa till Marrakech, mer än stoppen Göteborg-Malmö-Köpenhamn-Hamburg-Köln-Bryssel-Paris-Barcelona-Tanger. Det vill vara en liten pusselbit  i den framväxande bilden av ett systematiskt hållbarhetstänk kring våra resor. Har det förstärkt en tanke hos dig så har vi lyckats.

Mattias Goldmann
Vd, Fores med 2030-sekretariatet

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Växthusgaser utanför Parisavtalet – FN sammanträder i Kigali

Samtidigt som många gläds åt att Parisavtalet nu ratificerats av tillräckligt många för att träda ikraft, pågår i Kigali ett möte som kan bidra till att få ner utsläppen av en viktig växthusgas som inte omfattas av Parisavtalet, nämligen HFC. Effekterna av en utfasning skulle eventuellt kunna motsvarande en temperaturminskning på 0.5 °C.

 I veckan möts de länder som är del av Montrealprotokollet från 1989, vid ett FN-möte i Kigali, Rwanda. En av huvudpunkterna är att säkerställa att protokollet framöver även inkluderar en utfasning av HFC:er, en av de klimatbovar som exkluderades från Parisavtalet trots den tydliga effekten på klimatet. De är väte-flor-kol-föreningar som används som kylmedel i olika produkter (ex. kylskåp, air-conditioning, brandsläckare), men är även en betydande växthusgas, som idag beräknas stå för 1% av den värmande effekten på jorden men efterfrågan på de varor i vilka kemikalierna används ökar snabbt (se figur). Därav noteras en årlig tillväxttakt på användandet av HFC:er på 10-15% och inverkan på klimatet kommer att stiga.

CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP.
Fig. 1. CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP .

Montrealprotokollet anses som ett av FN:s mest framgångsrika miljöfördrag, mest känt för att fasa ut de kemikalier (CFC:er) som förstör ozonlagret, ett problem som delvis tack vare Montrealprotokollet är under kontroll. Men utfasningen av CFC:er bidrog till att användningen av den klimatpåverkande gasen HFC ökade markant. Ända sedan Montrealprotokollet skrevs under har tanken varit att HFC skulle fungera som tillfällig ersättare under övergången mot mera hållbara alternativ. Numera finns det flera naturliga ersättare till de syntetiska kylmedlen som har flera tusen gånger mindre värmeabsorberande förmåga vilket minskar växthuseffekten på jorden. Då det finns olika HFC:er, med betydligt olika värmeabsorberande effekt kommer utfasningen att bestå av både en växling från HFC:er med hög effekt till de med lägre samt en övergång till naturliga kylmedel. Det finns studier som tyder på att effekterna av att fasa ut HFC:er skulle kunna ha effekter på klimatet som motsvarar uppemot en minskning av 0.5 °C.

Att hantera HFC-gaserna inom Montrealprotokollet, snarare än att infoga i klimatavtalet har en flera fördelar. Dels är Montrealprotokollet ratificerat av 197 länder (jämför med Parisavtalets 63 länder). De tekniska och finansiella institutionerna som är kopplade till Montreallprotokollet har dessutom visat sig fungera och kan nu appliceras på ännu en utfasning.

Förhandlingar

Idén om att inkludera HFC:er i Montrealprotokollet har mött motstånd från bl.a. Indien och Gulfstaterna. Men under påverkan av aktiv diplomati från USA och EU så har flera inledande avtal slutits med länder som Brasilien, Indien, Pakistan, Kina med flera, om att under 2016 göra ett tillägg av HFC:er i Montrealprotokollet. Under året som gått har länderna mötts och jobbat mot vad som nu under mötet i Kigali förväntas bli ett slutande avtal.

Under veckans konferens i Kigali förväntas parterna ta de sista besluten kring följande:

  • Stoppår då mätvärden har sin topp varefter de ska minska drastiskt.
  • Referensår mot vilka utfasningen ska mätas.

Läs mer här!

Olika länder och koalitioner har redan föreslagit olika handlingsplaner för länder beroende på förmåga för utfasningen. För att undvika ett ökat användande i de länder som ännu inte initierat utfasning, är ett tidigt datum som referenspunkt av vikt. Indiens miljöminister Anil Madhav Dave har uttryckt att de ska föra utvecklingsländers talan under konferensen i Kigali och poängterar att de inte kommer att kompromissa med Indiens utveckling. De har av den anledningen insisterat 2031 som stoppår, medan länder som kommit längre i arbetet trycker på för ett betydligt tidigare stoppår.

Förhandlingarna i Kigali inleddes den 8 oktober och ska enligt plan vara avslutade den 14 oktober. Då har eventuellt ett beslut som kanske får mer direkt påverkan på utsläppen av klimatpåverkande gaser än parisavtalet fattats.