Etikettarkiv: Parisavtalet

COPtrain – när går ditt flyg?

När går ditt flyg? Vill du ha skjuts till flygplatsen? Vilken väg flyger du till Marrakech? Trots att varje seminarium, rundabordssamtal, intervju och konferens har inletts med en beskrivning av att jag åker tåg till Marrakech, så kommer dessa frågor ofelbart. Flyget har blivit normen och slentriansvaret, och det är vad COPtrain vill utmana.

COPtrain är inte en kampanj mot flyget, som en del har tolkat det som. Ibland behöver vi flyga – jag gjorde det själv till klimatmötet i Lima och jag har kollat flygtider för att snabbt kunna åka hem om en närstående som inte mår bra blir sämre. Många personer med samma klimatengagemang som jag, eller mer, flyger till klimatmötet. Kanske för att de har ett seminarium hemma de inte kan missa, kanske för att familjesituationen inte tillåter flera dagar på tåget.

Innan man bokar flygresan bör man fundera på om den går att undvika. Det är det tänkesätt vi vill stimulera med COPtrain. Ta tåget åtminstone ena vägen; då nästan halveras klimatpåverkan (inte riktigt, för tåget har inte nollutsläpp). Eller ta tåget en del av vägen, så långt du orkar eller hinner med, eller till ett ställe på vägen du har anledning att besöka; klimatpåverkan minskar förstås mer ju längre del av resan tåget står för. Och kom ihåg att ibland ska flyget inte ersättas av en tågresa, utan med ett distansmöte eller ett webinarium.

Att vidga definitionen av arbetsplats är också ett syfte, precis som med Jobba Hemma-dagen som vi driver. Denna text skriver jag på ett TGV-tåg, med snabb uppkoppling via mobilen, och roamingen är ju numera i princip gratis inom hela EU. Därmed fungerar tåget näranog lika bra för det jag vill göra som min vanliga arbetsplats och ärligt talat jobbar jag nog lite för mycket när jag ändå sitter på tåget med datorn och landskapet utanför fönstret bara är förtrollande vackert en del av tiden. För kollegor och andra är jag fortsatt tillgänglig; vi har haft Skypemöten, anställningssamtal och telefonintervjuer och sällan svarar jag så snabbt på mejl som när jag sitter framför datorn på tåget.

Att resan är målet med vår färd stämmer i diktens värld och kanske på semestern men sällan på jobbet; huvudsyftet är ju att komma fram, i detta fall till COP i Marrakech. Men istället för en resa som i flygets fall bara innebär en förlorad arbetsdag, så har jag meningsfulla möten längs vägen. Därför är också frågan ”hur lång tid tar det?” egentligen fel ställd; vore det tre dygn utan utbyten under tiden så skulle det ha varit för länge, men fem dygn med sju konferenser på vägen är effektivt och gör att jag kommer fram med mer i det kunskapsmässiga bagaget. Smörrebröd i Köpenhamn, en espresso i Eiffeltornets skugga, tapas på Barcelonas trottoarer och mintte i Tanger förgyller också arbetsdagen.

Flyget skärper sig när fler tar tåget. När tåget upplevs som ett reellt alternativ, måste flyget fungera bättre som arbetsplats och arbeta hårdare med sin klimatpåverkan, som behöver minskas kraftfullt bl.a. genom effektivare flygplan, smartare rutter och byte till biobränslen. När vi själva överväger tåget som alternativ till flyget, blir vi också mer benägna att ta ansvar för den klimatpåverkan vår flygresa ger upphov till; vi ser vilka stora skillnader det faktiskt finns mellan bolagen och vi kommer ihåg att klimatkompensera resans utsläpp.

Tågbolagen behöver också press på sig, och när fler överväger att resa också lite längre med tåg får de anstränga sig mer att vara riktigt bra arbetsplatser och att verkligen minimera sin klimatpåverkan. Erfarenheterna och beräkningarna från COPtrain förmedlas till dem, förhoppningsvis till gagn för andra resenärer.

COPtrain vill vara mer än en tågresa till Marrakech, mer än stoppen Göteborg-Malmö-Köpenhamn-Hamburg-Köln-Bryssel-Paris-Barcelona-Tanger. Det vill vara en liten pusselbit  i den framväxande bilden av ett systematiskt hållbarhetstänk kring våra resor. Har det förstärkt en tanke hos dig så har vi lyckats.

Mattias Goldmann
Vd, Fores med 2030-sekretariatet

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Växthusgaser utanför Parisavtalet – FN sammanträder i Kigali

Samtidigt som många gläds åt att Parisavtalet nu ratificerats av tillräckligt många för att träda ikraft, pågår i Kigali ett möte som kan bidra till att få ner utsläppen av en viktig växthusgas som inte omfattas av Parisavtalet, nämligen HFC. Effekterna av en utfasning skulle eventuellt kunna motsvarande en temperaturminskning på 0.5 °C.

 I veckan möts de länder som är del av Montrealprotokollet från 1989, vid ett FN-möte i Kigali, Rwanda. En av huvudpunkterna är att säkerställa att protokollet framöver även inkluderar en utfasning av HFC:er, en av de klimatbovar som exkluderades från Parisavtalet trots den tydliga effekten på klimatet. De är väte-flor-kol-föreningar som används som kylmedel i olika produkter (ex. kylskåp, air-conditioning, brandsläckare), men är även en betydande växthusgas, som idag beräknas stå för 1% av den värmande effekten på jorden men efterfrågan på de varor i vilka kemikalierna används ökar snabbt (se figur). Därav noteras en årlig tillväxttakt på användandet av HFC:er på 10-15% och inverkan på klimatet kommer att stiga.

CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP.
Fig. 1. CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP .

Montrealprotokollet anses som ett av FN:s mest framgångsrika miljöfördrag, mest känt för att fasa ut de kemikalier (CFC:er) som förstör ozonlagret, ett problem som delvis tack vare Montrealprotokollet är under kontroll. Men utfasningen av CFC:er bidrog till att användningen av den klimatpåverkande gasen HFC ökade markant. Ända sedan Montrealprotokollet skrevs under har tanken varit att HFC skulle fungera som tillfällig ersättare under övergången mot mera hållbara alternativ. Numera finns det flera naturliga ersättare till de syntetiska kylmedlen som har flera tusen gånger mindre värmeabsorberande förmåga vilket minskar växthuseffekten på jorden. Då det finns olika HFC:er, med betydligt olika värmeabsorberande effekt kommer utfasningen att bestå av både en växling från HFC:er med hög effekt till de med lägre samt en övergång till naturliga kylmedel. Det finns studier som tyder på att effekterna av att fasa ut HFC:er skulle kunna ha effekter på klimatet som motsvarar uppemot en minskning av 0.5 °C.

Att hantera HFC-gaserna inom Montrealprotokollet, snarare än att infoga i klimatavtalet har en flera fördelar. Dels är Montrealprotokollet ratificerat av 197 länder (jämför med Parisavtalets 63 länder). De tekniska och finansiella institutionerna som är kopplade till Montreallprotokollet har dessutom visat sig fungera och kan nu appliceras på ännu en utfasning.

Förhandlingar

Idén om att inkludera HFC:er i Montrealprotokollet har mött motstånd från bl.a. Indien och Gulfstaterna. Men under påverkan av aktiv diplomati från USA och EU så har flera inledande avtal slutits med länder som Brasilien, Indien, Pakistan, Kina med flera, om att under 2016 göra ett tillägg av HFC:er i Montrealprotokollet. Under året som gått har länderna mötts och jobbat mot vad som nu under mötet i Kigali förväntas bli ett slutande avtal.

Under veckans konferens i Kigali förväntas parterna ta de sista besluten kring följande:

  • Stoppår då mätvärden har sin topp varefter de ska minska drastiskt.
  • Referensår mot vilka utfasningen ska mätas.

Läs mer här!

Olika länder och koalitioner har redan föreslagit olika handlingsplaner för länder beroende på förmåga för utfasningen. För att undvika ett ökat användande i de länder som ännu inte initierat utfasning, är ett tidigt datum som referenspunkt av vikt. Indiens miljöminister Anil Madhav Dave har uttryckt att de ska föra utvecklingsländers talan under konferensen i Kigali och poängterar att de inte kommer att kompromissa med Indiens utveckling. De har av den anledningen insisterat 2031 som stoppår, medan länder som kommit längre i arbetet trycker på för ett betydligt tidigare stoppår.

Förhandlingarna i Kigali inleddes den 8 oktober och ska enligt plan vara avslutade den 14 oktober. Då har eventuellt ett beslut som kanske får mer direkt påverkan på utsläppen av klimatpåverkande gaser än parisavtalet fattats.