Etikettarkiv: Romson

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

Fortsatt osäkra men på högre nivå – Delegationsmöte minnesanteckningar

Möte med svenska delegationen 10 december
Nedanstående är vad den svenska delegationen angav på mötet med civilsamhället. Längst ner min egen kommentar.

Övergripande om förhandlingsläget
Vi fick igår eftermiddag ett utkast till förhandlingstext, som parterna fick beakta innan Pariskommittén – det gemensamma mötet – samlades för att parterna ska dela med sig av sina synpunkter. I en lång plenar fanns en samsyn om att texten är en bra grund för fortsatta förhandlingar. En part sade att alla är lika missnöjda, så det är bra (läs vem i våra minnesanteckningar från igår)

LÄS OCKSÅ: NU BÖRJAR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Man såg skiljelinjerna mellan parter och texten är kortare, har färre hakparenters och tydligare beslutsdelar. Därefter sammankallades Indaba, där grupper av parter förhandlade om substansen i texten, framför allt utifrån de tre frågorna:

  • Differentiering
  • Ambition
  • Finansiering

Dessa frågor har präglat förhandlingen under lång tid. Därtill träffades man i mindre draftinggrupper och försökte hitta bryggtexter som kan överbrygga motsättningar. De sista avslutade vid 5-6 i morse, och nu arbetar det franska ordförandeskapet med resultatet av dessa möten och lägger fram en ny version snart – vi hörde lunch men det kan bli senare.

LÄS OCKSÅ: BASIC IS BACK SOM SVAR PÅ HIGH AMBITION COALITION?

Det finns fortfarande ett förtroende för ordförandeskapet, för processen och för det inledande ”Leader’s event” som gav ett starkt mandat att ta fram ett avtal. Samtidigt ser vi att differentieringsfrågan är särskilt svår; hur själva konventionens principer om CBDR-RD. Det kopplar till finansiering och frågan om eventuella mål.

Ambitionsfrågan är väldigt viktig för svenska delegationen, här har vi många element i texten som vi är beroende av för att få ett starkt avtal; temperaturmålet, långsiktiga utsläppsmålet, hur vi fångar in INDC:erna och hur de kan stärkas över tid.

I frågan om anpassning och Loss&Damage har Sverige en särskild roll, där Åsa Romson faciliterar diskussionerna.

LÄS OCKSÅ: ÅSA ROMSONS HUVUDVÄRK: LOSS&DAMAGE

Finansiering:
Ur svenskt perspektiv är att det är viktigt att även utvecklingsländer som har möjlighet att göra så ska kunna bidra till klimatfinansieringen; Peru, Indonesien och senast Vietnam är exempel. Ska ambitionsnivån om finansiering på 100 mdr USD/år år 2020 uttryckas som ett golv och ska det siffersättas hur utvecklingen därefter ser ut.

Som svar på frågor:

  • Uppdatering och uppgradering av mål: 2023/2024 är det år som nu anges, Sverige och EU har önskat tidigare datum. 2017/2018 kan man ha en granskning, innan avtalet trätt i kraft. Ska vi få nya åtaganden för perioden 2025 och framåt, så bör de komma in i god tid innan, troligen 2021-2022.
  • Fossilfritt, ”decarbonization” 2050: Text finns i artikel 3, syftesförklaringen av avtalet, där finns två alternativ till ”collective long term goal”, där det första är att snabbt vända utsläppen neråt och nå noll detta sekel, med alternativa utslppsmål för 2050, och ett andra alternativ med klimatneutralitet till nästa sekelskifte. Sverige vill ha så starka skrivningar som möjligt, med procent och årtal. Sverige och EU vill ha ”så långt under tvågradersmålet som möjligt”, vi har en vetenskaplig process som inte gått i mål än om det är 1.5 grader eller något annat som är rätt och vi vill gärna hänvisa till vetenskapen, så det är en av anledningarna.
  • Loss & Damage: Förhandlingarna måste avgöra om L&D hamnar i artikel 5 eller under artikel 4, Sverige och EU driver på att det ska finnas ett erkännande i avtalet, men i vår nya ”bryggroll” hände det ganska mycket i natt och man jobbade hela natten med texter – men är inte överens ännu. Frågan handlar om vi ska bygga på Warszawa-avtalet eller skapa något nytt , och om det blir permanent under avtalet.
  • Målbilderna för finansiering: I nuvarande utkast finns olika val för finansiering; kontinuerlig och/eller ökande. Problematiskt för oss vore att låsa fast oss i en struktur som innebär att vissa aktörer alltid ska bidra på en viss nivå. Vi kan leva med att återbekräfta 100 mdr USD/år som ett slags golv, men det beror också på i vilken kontext, då måste de u-länder som vill också kunna bidra.
  • Om frågan om differentiering kan landa i vaga skrivningar, för framtida lösning: Det är definitivt en av de svåraste knäckfrågorna, som måste hanteras på många olika håll.
  • Gröna Klimatfonden: Skyddet av befolkningen, inte minst ursprungsbefolkningen är central i de safeguards GCF har.
  • Legalt bindande avtal: Vi ser att det kan bli ett rättsligt bindande avtal, men allt är givetvis beroende av vad som står i avtalet.
  • Näringslivet är besvikna att inte nämnas i avtalet: Roligt att se att näringslivet är med så pass mycket, även om de inte nämns i preambeln.
  • Uppföljningen av INDC:s genomförande: Skrivningen om hur INDC ska följas är en av de mest känsliga med massa hakparenteser. Vi vill ha ett gemensamt regelverk med transparens. Villkorade delarna av INDC är viktiga delar för många u-länder, och allt tyder på att den globala stocktake vart femte år kommer att ha stor betydelse också för anpassning och finansiering.

Kommentar
Att torsdag eftermiddag inte vara framme vid ett avtal är inget nytt; så blir det när man spelat samma chicken race” i drygt 20 år. Och de flesta frågorna går att lösa, om inte inom sitt område så med kohandel dem emellan. Det kan även gälla Loss&Damage, även om det fortsatt riskerar bli en verklig Svartepetter för Romson, regeringen och Sverige eftersom USA med flera insisterar på att inte få en rättsligt bindande ersättningsmekanism, medan bl.a. åtskilliga ö-riken insisterar på kraftfulla skrivningar.

LÄS OCKSÅ: FÖRSLAGET GRANSKAT

Undantaget är differentiering, den absolut svåraste frågan. INDC:s är en slags självdifferentiering, men öppnar för länder att ha mycket svaga ambitioner även om man har relativt god ekonomi. Denna öppning vill inte utvecklade länder ha, medan länder i utveckling, som Indien, insisterar på det, och i stort sett vill behålla den tudelning som Kyotoprotokollet har.

Jag tror vi får ett avtal, med relativt lösa skrivningar och mycket som återstår att tolka under kommande år, särskilt gällande differentiering, med konkretiseringar på COP22 i Marrakesh. Dit tar det två dygn och fyra timmar med tåg från Stockholm.

Vid tangenterna Mattias Goldmann

 

Förslaget granskat: 40% enighet, 30% kohandel, 30 % oenighet

Övergripande
De stora frågorna är ännu olösta i den text som nu lagts fram:

  • Hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan olika länder, den långa “common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances” finns alldeles i inledningen men förklaras inte
  • Vilket det långsiktiga klimatmålet är, såväl avseende temperaturmålet som hur mycket utsläppen måste minska i procent
  • Om Loss&Damage är en särskild fråga eller en del av klimatanpassning
  • Målet för klimatfinansieringen, hur det ska räknas och vem som ska bidra

LÄS OCKSÅ: INGÅNGSVÄRDEN FÖR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Däremot finns vissa klara framsteg, och vi har en text av väsentligt mindre omfång och med klart färre hakparenteser än förut. Sammantaget räcker det för att vi – och många andra bedömare – ska våga tro att vi landar i ett avtal i Paris, om än inte så precist, eller ambitiöst som vi önskat (och kanske inte till fredag).

En konkret framgång är att oron att allt skulle kunna gå om intet för att för få ratificerar avtalet i praktiken är undanröjt; ikraftträdandet kräver bara 60 medlemsstaters signaturer vilket bör vara lätt att uppnå.

Nedan preciserar vi område för område vad förslagen innebär:

Långsiktiga mål
Två förslag om temperaturmål med 1,5 grader. Ett som tydligt säger att 1,5 är målet. Ett som säger att målet är så långt som möjligt under 2 grader, men att man bör skala upp ambitionerna för att hålla ökningen under 1,5 grader. Blir det skrivningar om 1,5 grader, vilket inte framstår som omöjligt, måste det ses som en oväntad framgång

LÄS OCKSÅ: ALL POLITICS IS LOCAL

För utsläppsmål finns två alternativ. Det ena handlar om kvantifierade utsläppsmål till 2050, som en väg mot nollnettoutsläpp vid århundradets slut. Det andra är tydligare med att det handlar om ett klimatneutralitet eller liknande till århundradets slut. Utan tvekan får det första ses som mer ambitiös och den andra kan lätt bli så fluffig att den knappt kan ses som en framgång.

Klimatanpassning
Klimatanpassningstexten är i huvudsak skriven i enighet, men också med stor vaghet; ”Each Party shall, as appropriate, submit an adaptation communication, which may include its priorities, support needs, plans and actions.” Oenighet råder om vilka länder som kan få särskilt stöd från FN:s mekanismer; är det baradeveloping country Parties” eller – som i hakparentesen – ”and other countries”, utan begränsning?

Finansiering
Avsnittet om finansiering innehåller ett nytt inledande stycke, där det anges att “Developed country Parties shall provide [new,] [additional,] [adequate,] [predictable,] [accessible,] [sustained] and [scaled-up] financial resources to assist developing country Parties with respect to both mitigation and adaptation.” Som synes är inte enigheten särskilt stor om ordvalet.

Sedan finns tre olika förslag om mobilisering av finansiering, där det tredje förslaget är delvis nytt och troligen kommer från ordförandeskapet. Det öppnar upp för “a wide variety of sources, instruments and channels, including public, private, bilateral, multilateral, domestic, and international.”

För det långsiktiga finansieringsmålet finns också tre alternativ, där ena alternativet nog är klart orealistiskt eftersom det föreslår “a clear burdon shall be scaled up from a floor of US$100 billion per year, including a clear burden-sharing formula, and in line with needs and priorities identified by developing country Parties”

Loss&Damage
Skrivningen om Loss&Damage har inte utvecklats jämfört med tidigare alternativ och det är i textförslaget fortsatt oklart om den ska ingå i Anpassning, eller om den ska få ett eget avsnitt. Det är också oklart om Loss&Damage ska innehålla finansiering för rehabilitering och om man ska utröna finansiell kompensation för “slow onset events” såsom havsnivåhöjningar.

LÄS OCKSÅ: ROMSONS HUVUDVÄRK – LOSS&DAMAGE

INDC, översyn, skärpning av nationella bidrag
Artikel 3:2 beskriver att parterna ska (shall, alltså starkt bindande) förbereda och kommunicera sina INDC (eller det de framöver ska kallas). Därefter finns ett antal förslag på hur bindande det ska vara att implementera dem. Det är framförallt oenigheten mellan USA och EU avseende juridisk bindning finns.

Redan i Artikel 2 bis finns nu skrivningar om att framtida bidrag ska innebära en skärpning, och att länder efter global stocktake ska innebära “progression” utifrån ländernas gemensamma men fördelade ansvar och i ljuset av nationella omständigheter (en gammal favorit från USA och Kinas överenskommelse. Liknande formuleringar återkommer i 3:6, där det står att progression ska avspegla högsta möjliga ambition. Frågan blir om det föregås av ett shall/should/will vilket ungefär avspeglar graderingen av hur bindande det blir.

NDC:s (alltså de INDC som lämnats in) ska förnyas vart femte år (art 3, para 8); detta såg ut att bli en stridsfråga inför COP och det har sagts att Indien krävt tioåriga perioder, men nu synes alla eniga. Global “stocktake” ska också ske vart femte år, med start 2023 eller 2024, och där det inte preciseras särskilt väl vad det ska innebära. Därtil finns i beslutstexten en paragraf som antingen bjuder in eller beslutar om en facilitetsdialog 2018 eller 2019 för att utvärdera nuvarande bidrag, vilket ska informera de som utformat NDC, utan några krav på att det ska leda till skärpning. Sammantaget är “skärpningsmekanismen” svag.

Marknadsmekanismer
Jämfört med det förslag som EU och Brasilien tagit fram är texten om “cooperative approaches” kortare och reducerad till en paragraf, men som sannolikt är tillräcklig. Den innehåller krav på att undvika dubbelräkning, men möjliggör för länder som vill använda varandras utsläppsrätter att göra så för att uppnå sina NDC. Denna paragraf, som är den viktigaste paragrafen avseende marknader, står som helhet inom brackets vilket innebär att det inte är säkert (men troligt) att den blir kvar.

När det gäller mekanismen för hållbar utveckling (en kreditmekanism efter 2020 som eventuellt innehåller en utvecklinga av dagens CDM) har EU-Brasilien texten sällskap av ett förslag som framstår som mindre marknadsorienterad.

EU:s och Brasiliens förslag har också berikats med en extra omgång hakparenteser, kring skrivningen om att det bara är länder med absoluta utsläppsmål som ska få använda sig av mekanismen. Det underlättar om deltagande länder har absoluta mål, men är inte nödvändigt. I beslutstexten finns också en text om “modalites and procedures” för den nya mekanismen ska tas fram under första mötet i APA (den grupp som ska jobba med beslut tillhörande Parisavtalet fram till 2020)

På många utvecklingsländers begäran finns en särskild referens till skogsskyddsmekanismen REDD+ (artikel 3 bis), med stärkt fokus på “non-carbon benefits” och på tillvägaggångssätt som kombinerar utsläppsminskningar och klimatanpassning. Men hela denna paragraf är inom hakparentes och kan alltså utgå, i linje med att EU inte önskat att REDD+ lyfts fram specifikt när andra mekanismer inte gör det.

Transparens (MRV)
Här är man överens sånär som på den avgörande differentieringen mellan vilka krav man ställer på olika länder, där det i paragraf 1 finns tre alternativ. Alternativ 1 skriver tydligt att ramverkt för MRV ska skilja sig mellan utvecklade länder, medan det i alternativ 2 och 3 skrivs om flexibilitet och nationella förutsättningar.

Kopplat till MRV etableras enligt beslutstexten ett initiativ för kapacitetsbyggande just för att stärka möjligheten att mäta och rapportera utsläppen. Här har bland annat Sverige och USA varit drivande.

Gender &ursprungsbefolkningar
Vissa grupper har engagerat sig mycket i att ursprungsbefolkningar, unga och gender ska skrivas in i avtalet, de finns alla med i den  inledande texten men inom hakparentes – det är alltså ännu oklart om det kommer med.

Vad händer nu?
Nu behandlas den existerande texten av alla ländernas förhandlare, med kvällsmöten i de nationella delegationerna och därefter i sina respektive grupper (Sverige t.ex. i EU). Ikväll kl 19:30 ska de ge sina första reaktioner i plenum. Kommer de lugna stämningen från igår fortsätta – eller är det nu tumult uppstår?

Oavsett reaktionerna kommer nya ministerkonsultationer att vidta. Ordförande Fabius lyfte i sitt anförande att man då särskilt skulle fokusera på:

  1. Differentiering
  2. Finansiering
  3. Ambition

Nu börjar också kohandeln mellan de olika frågorna. De viktigaste frågorna där är då:

  • Vad krävs för att EU och USA ska vara nöjda med hur det står skrivet att medelinkomstländer också ska minska sina utsläpp framöver?
  • Vad behövs för att i-länder ska godta att Loss&Damage får en egen rubrik, alternativt för att utvecklingsländer ska acceptera att det arbetas in i anpassning? Och hur länkas det till 1,5-gradersmålet?
  • Vilket temperaturmål, vilken utsläppskurva och vilken process för successiva skärpningar kan vi enas om?
  • Hur ser skrivningarna ut som tillfredsställer både USA:s krav på att utsläppsmålen inte ska vara bindande, och EU:s och många utvecklingsländers krav på att de ska vara bindande?
  • Hur precisa eller allmänt hållna kan vi vara när det gäller hur vi ska uppnå 100 miljarder USD i samlad klimatfinansiering till år 2020 och hur ska en eventuellt uppskalning därefter se ut; och vad ingår i begreppet?

Korridorssnack från COP

Vad snackas det om i korridorerna medan man väntar på förhandlingstexter? Nu har vi fyllt på listan igen!

Två mycket centrala svenska förhandlare satte sig lugnt på Sveriges platser – i åhörarrummet. Så småningom ingrep en rådig svensk observatör och frågade om de inte borde vara i rummet där själva förhandlingarna ägde rum, varpå de skyndade dit.

USA:s chefsförhandlare Todd Stern stod i kön till den billiga brick-maten som en helt vanlig hen strax före förhandlingarna, och USA var sedan enda större land som inte sade något alls under hela mötet. Samtidigt är John Kerry på plats hela konferensen och spelar bakom skynket.

Det papperslösa samhället? Pah… När det kommer nya versioner av förslaget till avtal är köerna långa till informationsdeskarna där man kan få en utskrift, trots att appen Negotiator har allt material och det förstås finns på UNFCCC:s hemsida. Värst på att slösa papper är annars CAN, miljöorganisationernas samarbetsorgan, som formligen trycker sitt dagliga nyhetsbrev på alla deltagarna, trots att man fått det på mejlen någon timma tidigare.

Romson (och Goldmann) tog tåget till Paris, centerpartisterna tog Teslan, miljöräven Urpo Taskinen cyklade hela vägen medan Cameron hängs ut i brittisk press för att han flög till Paris och i korridorerna planeras redan för hur man tar sig till Marrakesh på grönaste, mest uppseendeväckande sätt. Det är lite långt för Teslan och cykeln… Tåget från Stockholm till färjan till Marocko tar två dygn och fyra timmar; vem bokar?

Många drog en suck av lättnad när Filippinernas förhandlare fick sluta, för sin alltför konfrontatoriska och långrandiga stil. Men på COP21 dyker hon dyker upp igen, denna gång som Bolivias representant. Återvinning kan gå till överdrift.

Klimattänk genomsyrar stora delar av konferensen, med 200 elbilar för den som bokar i tid, elbussar och eldrivna lövblåsare på området. Men tänket sträckte sig inte till näringslivets utställningshall, där man inte ens har pappers- eller plaståtervinning.

LÄS OCKSÅ: PARISKOMMITTÉN TISDAG

Att ta en elbil från Renault-Nissan är för övrigt en bra chans till spännande möten; de flesta som kör är inte proffs-chaufförer utan jobbar åt bilkoncernen, många av dem på höga poster. Vi åkte t.ex. med den som ansvarar för att hyra fabriker av franska staten, som kunde berätta om vilka miljökrav som (inte) ställs. Mer om elbilar och hållbara transporter idag 13.15, utställningshallen, sal 2.

Att alla vill vara på klimatmötet betyder att många varit kreativa med hur man skaffar ackreditering. Störst överraskning var kanske att se den frispråkige och ofta mycket kritiske före detta miljöorganisationsordföranden nu ha officiell förhandlingsdelegations-ackreditering, med tillägget ”overflow”

LÄS OCKSÅ: UTSLÄPPSHANDEL DEL 1 – UTANFÖR FÖRHANDLINGARNA

Nicaragua är enda respektabla land som inte lämnat någon INDC. Motivet? Vi vill inte medverka på en ”väg till misslyckande”, som chefsförhandlare Paul Oquist säger. Med 0,03% av världens utsläpp gör det ingen stor praktisk skillnad, men grannlandet Costa Rica är upprörda – och Nicas sällskap av icke-signerande länder imponerar inte: Nordkorea, Östtimor, Uzbekistan och Libyen.

Nästan inga av officiella förhandlarna gick på miljöorganisationernas stora fest. Varför? För att man för att få komma in skulle göra tecknet för 1,5 grader – som många u-länder vill ha in i avtalet som högsta acceptabla temperaturhöjning. Medan många förhandlare sympatiserar med kravet, som också kommer med i texten i någon form, så är man ändå orolig att det skulle tas bilder när man gör tecknet som sedan kan användas mot en.

”Vi fick allt tillbaks i knät”, som en tjänstehen uttryckte det efter att man högtidligt i lördags klargjort att tjänstemannadelen var klar och att det nu skulle förhandlas politiskt. För att direkt återuppta förhandlingar om särskilt utvalda frågor – som visade sig vara de flesta – med samma tjänstehen som förut, om än under politisk ledning.

Dyraste giveaways finns i saudiska montern, ett stort extrabatteri för att ladda mobiler och annat. Men taktiken att smöra intresseorganisationerna har inte funkat; Saudi Arabien närmast prenumererar på Fossil Of The Day. Citatet att man inte ska diskriminera mellan bränslen landade inte särskilt väl…

LÄS OCKSÅ: GORE HAR PEAKAT

Om Fores egen Mattias Goldmann hade haft agenturen för sin kick-bike-väska hade han varit rik nu… Listan på ministrar, förhandlare och journalister som testat den och direkt lagt ett bud på den är lång.

Tyska loungen har bäst kaffe (ingen av baristas är tyska) och påsarna med nötter på hyllorna är gratis om man ber snällt. I japanska loungen nästan mitt emot har de inkastare till sina seminarium – ofta om den innovativa finansieringsmekanismen Japan lanserat tillsammans med över tio andra länder – och man brukar få mat och miljövidriga giveaways.

Laurence Tubiana berättade i en stor intervju i Herald hur hon planerat i minsta detalj för framgångsrika förhandlingar. En del i detta är att man kan äta en god bit mat till lunch med en flaska fint vin, skriver Herald. Kanske inte riktigt hur vi nordbor hade gjort, men Köpenhamn visade ju hur det går när vi får bestämma…

Mer korridorssnack kommer – och du kan bidra! Mejla (anonymt om du vill) till brev@fores.se!

Slutspurt för avtalet: Fokusera på utsläppen!

I klimatförhandlingarnas slutspurt står det klart att avtalet blir en kompromiss där alla måste offra något för att få något annat. Viktigast är att vi får ett ambitiöst avtal –frågan om det blir bindande utsläppsmål är mer akademisk.

Nu förhandlas det tänkta klimatavtalet i informella grupper, med målet att få fram skrivningar som kan antas av alla. Det är ett svårt pussel, där Sverige och miljöminister Romson har en nyckelroll gällande klimatanpassning, och där alla kommer att få ge och ta för att vi ska kunna få ett avtal.

Läs också: Topp- och flopplistan

I slutspurten är det viktigt att fokusera på själva utsläppen. Vi behöver långtgående utsläppsmål, metoder som gör det troligt att nå dem och en kostnadsmodell som håller nere kostnaderna så att omställningen blir så aptitlig som möjlig. Då förstärks efterfrågan för förnybar och effektiv teknik, och då kan målen successivt skärpas så att klimatet kan räddas.

Men det finns ett reellt hot att klimatavtalet i Paris aldrig träder i kraft; en betydande men ännu ej fastställd majoritet av länderna och utsläppen måste anta det. Vi vet redan att bland annat USA vägrar ratificera ett avtal som binder dem vid utsläppsmål, och att insistera på ett legalt bindande avtal är därmed att riskera hela den process som världen med så stor möda mejslat fram.

Läs också: Vad handlar sista veckan om?

Därtill är det faktiska värdet av bindande utsläppsminskningar inte stort. Kyotoprotokollet är legalt bindande, men de som inte uppnådde målen har inte drabbats av sanktioner. Det är ungefär som att man inte får gå mot rött men inte får några böter om man gör det, och det är otänkbart att världen enas om starkt styrande böter för länder som missar sina mål.

Viktigare är alltså att fokusera på ambitiösa, långsiktiga klimatmål, minskningar i närtid och en tydlig process för skärpta ambitioner. Här finns en god grund i de 185 nationella klimatåtaganden – i stort sett bara ”failed states” saknar ännu egna åtaganden. Men för att dessa åtaganden ska bli verklighet, krävs ökad klimatfinansiering, från många fler källor än FN:s gröna fonder. Gröna obligationer, pensionsfonder och stimulans till näringslivet att investera är viktiga delar att få till.

Mätbara utsläppsmål är avgörande; utan dem kan vi inte sätta press på att länderna ska leva upp till sina åtaganden, vilket i sig är den främsta drivkraften för att långsiktigt klara klimatet.

Läs också: Anpassning – hur öka finansiering från privata aktörer?

Paris är också en chans att stärka det frivilliga klimatarbetet. Mängder av företag, kommuner och andra organisationer åtar sig långtgående utsläppsmål, inklusive regeringens nya initiativ ”fossilfritt Sverige” och den breda konstellationen som står bakom målet om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Den som frivilligt, stolt och publikt avgivit klimatlöften kommer att kämpa för att uppnå dem, särskilt när vi som konsumenter tydligt belönar dem och väljer bort de som inte gör något bortom vad de är legalt bundna till.

Mattias (som också skrivit detta som replik på bl.a. Isabella Lövin, som i ett pressmeddelande fokuserar på att avtalet ska vara bindande)

Topp- och flopplistan från COP21

Flopp-nedräkningen först:

Läs också: Vad handlar sista veckan om

  1. Ikraftträdande. Ett avtal är inte mycket värt om det inte faktiskt träder i kraft – och vad som gäller för detta är inte klart. EU har den luddiga formuleringen att ”a significant share” av världens utsläpp ska ha antagit avtalet för att det ska träda i kraft, men Polen kräver att minst 90 % av utsläppen ska vara representerade för att avtalet ska gälla, och stora utsläppsländer som Indien och Kina har liknande tankar. I så fall räcker det med att någon av de stora utsläpparna inte är med för att vi får ett avtal i Paris som sedan inte träder i kraft.
  1. Finansiella mekanismer. Ett sjuttiotal INDCs – ländernas egna föreslagna klimatåtgärder – närmast förutsätter för full implementering någon form av finansiell mekanism som underlättar att andra genomför en del av sin utsläppsminskning i dessa länder. Men arbetet med att få fram dessa mekanismer går trögt, och framtiden för befintliga mekanismer som CDM och REDD+ är osäker, särskilt som tunga förhandlare som Kinas Su Wei, uttryckligen inte prioriterar frågan.

Läs också: hur öka privat finansiering till anpassning

  1. Gradexercis. Frågan om temperaturmål skapar heta känslor; många länder vill skärpa skrivningarna till 1.5 grader eller ”så nära som möjligt” eller liknande. Men så länge det inte finns någon trovärdighet bakom att ens klara tvågradersmålet, är det en lek med siffror som flyttar uppmärksamheten från centrala frågor.
  1. Mätbarhet. Om utsläppen inte rapporteras och sammanställs på ett enhetligt och robust sätt, är inte klimatmålen mycket värda. Men någon enhetlig rapportering blir det inte; diskussionen handlar om vilka som ska få rapportera på en lägre nivå – LDC:s, SIDS, kanske alla utvecklingsländer…
  1. Finansiering. Sverige några få länder till, Quebec som region och Paris som kommun kom med lite nya klimatfinansieringspengar, men det räckte inte långt för att skapa enighet. EU och USA:s insisterande på att ”those in a position to do so” ska medverka till den långsiktiga klimatfinansieringen möts av protester från G77+Kina som menar att i-världen smiter från sitt ansvar. Är det en punkt avtalet verkligen kan spricka på, så är det denna.

Topp-nedräkningen:

  1. Leva som man lär. I skarp kontrast mot tidigare klimatkonferenser, är COP21 klimatsmart i sig själv. 200 elbilar, vattenflaskor till alla deltagare, minimal pappersförbrukning och mycket annat. Kul – och viktig symbol.
  1. Föregångsländer. Sverige, Tyskland, Storbritannien, Danmark och Nederländerna annulerar alla sina oanvända utsläppsrätter, totalt 634 miljoner ton CO2. Sverige lyfter också fossiloberoende fordonsflotta och det ännu ganska esoteriska ”fossilfritt Sverige”, vilket allt pekar på att alltfler ser värdet av att agera föregångsland.

Läs också. Topp-5 förbättringspotential i Paris

  1. Loss&Damage. Inför COP såg loss&damage ut att bli tuvan som kunde stjälpa hela lasset, men nu verkar man kunna hitta en kompromiss alla kan acceptera, troligen att L&D arbetas in i anpassningsskrivningarna men där får en hög synlighet och någon form av finansieringsspår inom de existerande fonderna.
  1. Periodicitet. Inför förhandlingarna lyfte bland annat Naturskyddsföreningen fram att avtalet måste ha femårsperioder, så att det blir lätt att skärpa målen. Det ser nu ut att inte ens bli en diskussionsfråga – alla tycks gå med på femåriga avtal, däremot är det inte klart hur skärpningsproceduren ser ut. Det ökar ändå hoppet inför framtiden.
  1. INDC. COP:s stora framgång är att 185 av 196 möjliga parter har tagit fram sina Intended Nationally Determined Contributions, ofta med spännande (men inte alltid konkretiserade eller finansierade) klimatsatsningar. De enda som inte gjort det är ”failed states” samt Nicaragua som avstår i någon sorts protest mot vad de i förväg bedömt som ett svagt avtal – och det kan det bli, om INDC:erna i princip häftas ihop och sen kallas det för avtalet.

Så ser listorna ut just nu – och med dem vad som framför allt behöver fokuseras på de sista dagarna för att få ett meningsfullt, utsläppsminskande avtal. Följ uppdateringarna här!

Läs mer:
Dragning från svenska delegation 7 december
Vad handlar sista veckan om?
Till vårt nyhetsbrev

Mattias COP
Mattias Goldmann

Goldmanns underbara resa till Paris, del 3: Hybridfärjor, dieseltåg, sol och vind!

Lund: Min gamla hemstad är hemvist för Klimatkommunerna, nästan 40 kommuner och regioner som är pådrivande för omställningen till fossiloberoende fordonsflotta och som har klimatmål långt bortom Sveriges nationella. Snart har Lund av allt att döma också spårvagn; efter en lång tillbakagång är det alltfler städer som inför eller återinför spårvagnarna, även om det inte alltid är självklart att det är kostnadseffektivare än BRT-system som Skånetrafikens biogashybrid-hyperbussar i Malmö.

Öresundsbron är det kanske tydligaste exemplet för mig på hur fel vi miljöengagerade kan ha; oj vad vi kampanjade mot den och hej vad jag njuter av att ta tåget till Danmark på mindre än en halvtimma. Men i tv-serien Bron blir den ren bilporr, man får aldrig se tågen och biltrafiken flyter alltid perfekt.

Köpenhamn är cyklandets förlovade land, nästan hälften av alla resor i staden sker på cykel, ofta med trefiliga cykelvägar, och en ny regional plan ska öka cyklandet till kranskommunerna. De gula lånecyklarna, som man öppnade med en dansk guldpeng, var med att skriva historia och nu finns liknande system i hundratals storstäder.

Tågresan genom Danmark är bullrig, för tåget går på diesel, trots att det är huvudspåret söderut. Danska regeringen har sänkt klimatmålet från -40% till 2020, till -36% och tog nyligen bort stora delar av stimulansen för elbilar, vilket bland annat betyder att en Tesla i ett slag blir en halv miljon dyrare. I gengäld satsas det mycket på biogas, framför allt till elnätet, med enorma mängder gödsel från grisfarmer och annat jordbruk. Vindkraften stod första halvåret för över 50% av Danmarks elbehov och byggs fortfarande ut – ett bra exempel på hur viktigt det är för små länder att nischa sig.

färjan Rödby-Puttgarden möter vi två hybridfärjor, där elmotorer avlastar dieseln, minskar förbrukningen, klimatpåverkan och luftföroreningarna i hamn. Vi ser en av världens största havsbaserade vindkraftparker till havs och nästan direkt efter att tåget rullat av färjan börjar vi se mängder av solcellsförsedda tak – en viktig del i Energiewende där kärnkraften ska ersättas med förnybart, vilket lett till att resten av världen kan njuta av billigare solceller.

Nu i Köln, staden som bombades totalt utom domen. Miljöministern står fem meter bort och intervjuas om svenska fossilfri-initiativet. Snart tåget till Paris!

Läs mer:
Mattias tågresa del 2
Mattias tågresa del 1

Mattias Goldmanns underbara resa till Paris, del 1

Tar tåget mot Paris, med stopp längs vägen och med utsikt genom fönstret. Häng med på  klimatresan!

Solna. Startpunkt för min resa och en kommun som trots lysande förutsättningar – god ekonomi, attraktivt läge, många pendlare, Hagaparken som grönområde – inte gör särskilt mycket för klimatet. Men på en punkt är man faktiskt Sverigebäst; detta är enda kommunen i Sverige där man tar ut p-avgift dygnet om hela veckan, samma belopp. Precis som Mattias Svensson föreslår i ”Miljöpolitik för Moderater” (och Solna är M-styrt); vad är grejen med att så många kommuner har socialism för gatumark?

Stockholm. Europas första miljöhuvudstad år 2010 har nu världens största biobränsledrivna kollektivtrafikflotta – men riktigt spännande blir det nu när också sjöfarten ska bort från det fossila. Stockholms klimatpåverkan har minskat 47% på 25 år trots att befolkningen ökat, inspirerande – men mycket kvar att göra!

Tredje anhalt: Södertälje. Från tåget ser man hundratals nya bilar som precis lastats av på kajen. För en tid sen lastades nya elbilar på igen för att åka vidare till Norge, de gick inte att sälja i Sverige. Men nu tar marknaden fart, vi har världens fjärde högsta elbilsförsäljning – det är skuggan av Norge som gör att vi inte ser det – och 2017 får vi bonus-malus-beskattning som gynnar det förnybara och knuffar ut det fossila.

Södertälje är också Scanias hemort, ett av de häftigaste storföretag jag vet. De har bussar och lastbilar för fordonsgas, biodiesel (FAME och HVO), laddhybrider, ren el, etanol (ED95), gas-el-hybrider… Och i länder där man inte fått igång produktionen av biodrivmedel kliver Scania in och fixar det.

Katrineholm har precis fått SKL:s utmärkelse för att ha flest transportfordon som drivs av förnybar energi, i deras fall biogas. ” Det är alltså hushållens toalettspolningar, via reningsverket och biogasanläggningen som driver många av kommunens transportbilar”, skriver kommunen själv och just detta lokala kretslopp är så coolt. Över 80% minskad klimatpåverkan – 2050 års klimatmål i EU 35 år för tidigt – men också bättre luftkvalitet, nya arbetstillfällen och exportmiljarder. Sverige har världens nordligaste biogasmack, världens största biogasflotta, världens största biogasdrivna kollektivtrafik… Dags att casha in på allvar!

I Pålsboda går tåget så långsamt att man nästan kan kliva av och den genomtrevlige SJ-värden passar på att berätta att här har man i över 100 år tillverkat gem. Det påminner om FN:s klimatförhandlingar, som ju rätt mycket är att ta ländernas klimatlöften (INDC) och gema ihop. Men ska vi nå klimatmålen räcker inte det – då måste vi ha inspirerande goda exempel för världen att ta efter!

I Alingsås bor 2030-sekretariatets kämpe, ”miljörörelsens Bono” enligt Aftonbladet, Jakob Lagercrantz. Solcellerna på taket ska ladda elbilen som snart levereras och i källaren och på farstutrappen har många av de bästa delarna av omställningen till fossilbränsleoberoende formulerats.

Slutstation Göteborg. Här kan kommunanställda välja en tjänstecykel som löneförmån – men inte en bil. Cykeln servas regelbundet med dubbdäck på vintern och nyoljad kedja. Här har Västtrafik punktmarkerat vanebilister och visat dem hur lätt det vore att byta till kollektivtrafik, och i en härlig kampanj fick den som skrotade en gammal bil medlemskap i bilpool eller kollektivtrafikkort om man inte genast skaffade en ny bil.

I Göteborg stannar jag till lite längre för att snacka klimatflyktingar, som också är Musikhjälpens tema för året. Torsdag morgon, välkomna, se http://www.sv.se/avdelningar/sv-goteborg/vsm/

Läs mer:
Mattias fantastiska tågresa del 2
Mattias fantastiska tågresa del 3

Från Lima i fjol – Paris, je viens!

Triangeldramat i Lima

I slutspurten står det klart att vi har ett rejält triangeldrama här i Lima.

Första hörnet: Ett legalt bindande avtal.
Andra hörnet: Ett ambitiöst avtal.
Tredje hörnet: Ett globalt avtal.

Till varje förhandlare vill jag säga detta: Glöm att du kan nå ända ut i alla hörnen. Ju längre du rör dig mot ett hörn, desto längre kommer du från ett av de andra. Det går att sträcka sig, men försöker du för mycket så spricker alltihop och vi kommer ingen vart alls. Så hur ser din triangel ut?

Ett legalt bindande avtal kommer bara godtas av USA, Kina, Indien, Ryssland och andra om det är så försiktigt och allmänt hållet att man inte känner att den nationella självständigheten hotas. Nicholas Stern varnar för att just fokuseringen på ”legalt bindande” är största hotet mot klimatarbetet. Och hur stor är egentligen nyttan – Kyotoprotokollet var legalt bindande, med sanktioner mot de som inte uppfyllde sina utsläppsmål. Resultat blev att syndarna helt enkelt lämnade avtalet. EU har hittills insisterat på ”bindande”, men Åsa Romson, själv jurist, menar att det inte behöver vara sååå bindande och jämför med att det är förbjudet att gå mot rött, men man får inga böter om man gör det. Det viktigaste blir då att få ett socialt bindande avtal.

Ett ambitiöst avtal, med tuffa åtaganden förutsätter att det inte är bindande; ingen vill med hot om sanktioner utlova utsläppsminskningar man inte är till 110 % säker att kunna klara. Därtill är det många i-länder som inte vill göra åtaganden om inte åtminstone de mer utvecklade u-länderna gör åtaganden, i linje med ”common but differentiated responsibilities”, medan många u-länder vill hålla fast vid Kyotoprotokollets uppdelning mellan i-länder med utsläppsåtaganden och övriga länder som frivilligt kan minska sina utsläpp, och bara kan släppa detta om rika länder gör mer för klimatanpassning och finansiering…

Ett globalt avtal, som alla skriver under, måste byggas nerifrån, med åtaganden som inte kommer att räcka för två- eller ens tregradersmålet, men som kan byggas vidare på, och där kraven på reella åtaganden är lägre ju mindre utvecklat landet är, med praktiskt taget inga krav alls på LDC:s. Sen gäller det att Al Gore har rätt, att vi nu är så nära en tipping point där förnybart och energieffektivt blir lönsamt, att alla frivilligt och med stor aptit successivt skärper sina åtaganden. Kombinerat med kompletterande åtaganden från kommuner, näringsliv och individer kan det räcka för att rädda oss undan de värsta klimateffekterna – men bara om arbetet sätter full fart.

En trehörning balanseras genom att inte gå för långt ut mot något av hörnen. Alla måste ge upp något, ingen får uppleva sig ha gett upp för mycket. Konkret får man räkna med att vi från Lima kommer iväg lördag klockan 20 (som på FN-språk fortsatt kan kallas fredag klockan 18). Vi får en väldigt tunn Lima-deklaration som pekar på arbetet som återstår, framtagen av sekretariatet tillsammans med ett fåtal ministrar, och en 50-sidig katalog med blandade förslag som ska behandlas under våren, i de redan beslutade vårmötena i Genève och Bonn och mer övergripande på Ban Ki-moons uppläxningsmöte. Det är inget superkul alternativ, men det är bättre än att, som i Köpenhamn och Warszawa, försöka tvinga fram en överenskommelse som ingen sedan vill stå för.

Lima inte muntert

Jens Holm: Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd? (Gästkrönika)

Igår genomfördes den stora klimatmanifestationen i Lima. Omkring 10 000 demonstranter hoppade, dansade, sjung, marscherade och skanderade på Limas sommarheta gator. Intressant och hoppingivande med demonstrationen var att den samlade en stor bredd av rörelser; ursprungsbefolkning, kvinnoorganisationer, gruvarbetare, bönder, biståndsorganisationer, religiösa organisationer, Frälsningsarmén (jodå) och förstås en massa olika miljöorganisationer från världens alla hörn. ”Vi kräver rättvis klimatpolitik – nu”, skulle man kunna sammanfatta den övergripande parollen som.

Men det fanns också motsättningar. En betydande grupp av ursprungsbefolkning från Amazonas valde tillslut att ta en annan demonstrationsväg när det gick rykten om att Bolivias president Evo Morales skulle få tala vid demonstrationen, något som tillslut aldrig skedde.

Detta kan ses som uttryck för det växande motståndet mot det som brukar benämnas som ”extrativismen” (utvinning av naturresurser) i den andinska regionen. Tidigare populära vänsterledare som Eva Morales (Bolivia), Ollanta Humala (Peru) och Rafael Correa (Ecuador) blir allt mer ifrågasatta av ursprungsbefolkning och miljörörelse. Man har tröttnat på löften om att miljöansvar och ursprungsbefolkningens rättigheter ofta får stryka på foten för storskalig utvinning av olja, gas och mineraler. Några aktuella fall från Ecuador och Peru där miljöaktivister och ursprungsfolk har utstått stenhård repression för sina protester har spätt på motståndet.

Men det är helt klart hoppfullt när rätt olikartade rörelser som vid gårdagens demonstration gör gemensam sak med miljörörelsen. För oss svenskar på toppmötet COP20 var tajmingen på demonstrationen inte den bästa när den krockade med klimat- och miljöminister Åsa Romsons anförande inne på toppmötet. Men jag hoppas att budskapet om att tusentals människor igår var på Limas gator och krävde konkret handling av förhandlarna inne på toppmötet har gått fram.

Att rättvisa och ansvarsfull klimatpolitik hänger samman blir allt tydligare även inne på COP20. Även om vissa utvecklingsländer nu ökar sina utsläpp snabbt står de industrialiserade länderna för merparten av de historiska utsläppen. Bindande utsläppsminskningar för Nord, klimatfinansiering med nya och additionella pengar, tekniköverföring och den senaste stridsfrågan om hur de fattiga länderna ska kompenseras för förluster och skador (loss and damages) som en följd av den rika världens utsläpp är de främsta knäckfrågorna.

Åsa Romson ska förstås tydliggöra hur svensk klimatpolitik syftar till att lösa dessa stora utmaningar, men på ett toppmöte handlar det också om att se till att låsningar bryts upp. Här tror jag att Sverige skulle kunna spela en nyckelroll som brobyggare mellan Nord och Syd.

Det vore kanske att hoppas på för mycket att tro att alla dessa stora frågor skulle lösas här i Lima, men Sverige borde i alla fall kunna se till att det tas steg i rätt riktning. Då måste man våga utmana konservativa krafter inom EU och inte bara flyta med strömmen. De sista dagarna blir avgörande. Har klimat- och miljöministern en plan för brobyggande mellan Nord och Syd? Vi får hoppas det.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson på plats i Lima

Klimatdemonstrationen, onsdag i Lima. Alla bilder Jens Holm
Klimatdemonstrationen, onsdag i Lima. Alla bilder Jens Holm

Holm3 Holm2 Holm1