Etikettarkiv: Talanoa

Slutrapport från Katowice

Katowice slutade i en stor framgång för FN-processen: Parisavtalets regelbok är antagen. Det innebär att den första versionen av mjukvaran för att föra Parisavtalet från ord till handling är på plats. Nu återstår att genomföra flera uppdateringar. Och att leverera i den riktigt stora frågan: ambitionshöjning i klimatomställningen.

Inför Katowice såg förutsättningar för att anta en regelbok minst sagt dystra ut. Det Polska ordförandeskapet anklagades för att gå på lågvarv; Bolsonaro vann presidentvalet i Brasilien som, ett par dagar innan förhandlingarna öppnade, drog tillbaka sitt erbjudande om att arrangera nästa års förhandlingsrunda; gulvästarna i Frankrike protesterade mot höjda dieselskatter; USA:s skuld till Gröna klimatfonden kvarstod och deras bidrag till av Klimatpanelens verksamhet har dragits undan.

Dessutom saknades en formell förhandlingstext. Det extrainsatta Bangkokmötet i september gav visserligen mandat till ordföranden för de olik förhandlingsorganen att sammanställa en sammanhållen informell text med regelbokens samtliga kapitel. Texten på över 300 sidor innehöll nästan 3000 hakparenteser, indikationer på avsaknad av konsensus, och vittnade om en otroligt svår uppgift för Katowice. Det ledde ordföranden för processen att meddela sin syn på frågan: ”vi är inte redo”.

Trots dessa dystra förutsättningar öppnade förhandlingarna i god ton. Den informella texten accepterades som utgångspunkt för förhandlingar och mötet tilläts fortgå 24 timmar om dygnet.  När Brasilien backade på att anordna COP25 räckte Costa Rica och Chile upp handen som ersättare. Katowice-tåget var satt i rullning. God ton innebär inte att förhandlingarna var enkla eller inte krävde. Flertalet stora och svårlösta konflikter har länge hemsökt klimatförhandlingarna.

När mötets andra vecka påbörjades och den politiska nivån anlände till Katowice växlade det polska ordförandeskapet om från låg- till högvarv. De tog över rodret och spelade en väldigt aktiv roll i att öka tempot men samtidigt förankra en kompromiss bland alla förhandlingsparter. Ur ett processperspektiv är resultat – Parisavtalets regelbok – helt klart en framgång. Än en gång lyckas FN:s ledande klimatorgan leverera.

Från gungfly till stabilitet

Regelboken är sammansatt av 27 beslut som vart och ett på olika sätt ökar transparensen i det globala klimatarbetet. Besluten reglerar hur klimatplaner ska levereras och utvärderas i femårscykler – eller möjligen tioårscykler, periodiciteten återstår att besluta om – som staplade på varandra ska leda oss fram till 2100. De kapitel som ryms i regelboken tar upp alltifrån vad en klimatplan ska innehålla, mätas och bokföras, till hur det ska rapporteras, verifieras och utvärderas. Med kunskap om hur en cykel i klimatarbetet levererat finns också skrivelser för hur ambitionen ska höjas i påföljande cykel.

Sammantaget innebär det att den gungfly som tidigare gällt nu stabiliserats. Tidigare kunde länderna i princip skicka in och följa upp klimatplaner efter eget huvud, vilket gjort det svårt att utvärderingar vad klimatplanerna faktiskt kan förväntas leverera förutsatt att de också genomförs.

Reglerna kunde helt klart varit mer stringenta. En mer robust regelbok skulle ge en stabilare grund att stå på. Men att regelboken nu är på plats bör förstås som en framgång i sig självt. Nu återstår att täppa till luckor – vissa kapitel har lämnats blanka i brist på konsensus – och att skärpa reglerna över tid.

Regelbokens kapitel

Klimatplanernas innehåll
Regler för Artikel 4 i Parisavtalet

Innehållet i klimatplanerna ska beskrivas med utgångspunkt i gemensamma riktlinjer utformade av FN:s klimatpanel. Information om basår, målår, omfattning, metodval med mera ska specificeras. Det kommer göra det lättare att utvärdera hur långt det planerade klimatarbetet tar oss. Samtidigt tillåts en hel del flexibilitet. Som exempel kan nämnas att om ett lands klimatarbete uttrycks i termer som inte låter sig fångas av Klimatpanelens riktlinjer får använda egna metoder förutsatt att de förklarar hur dessa är utformade.

Det är också viktigt att skilja krav på planernas innehåll från kraven på hur det faktiska klimatarbetet ska mätas och rapporteras. De senare reglerna (se kapitlet om ”Transparens” nedan) tillåter större flexibilitet.

I dagsläget sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tio år. Länderna enades också om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031. Exakt vilka dessa tidsramar blir återstår dock att besluta (förmodligen fem- eller tioårscykler).

Marknadsbaserat samarbete
Regler för Artikel 6 i Parisavtalet

Kapitlet om marknadsbaserade lösningar är lämnat helt blankt med mandat till nya förhandlingar som ska leverera förslag till beslut till den andra partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, i Chile, november 2019.

Anledningarna till att dessa förhandlingar var extra svår är många, men en av de viktigaste stötestenarna var regler för att undvika att en utsläppsminskning bokförs i flera utsläppsinventarier, det vill säga att den räknas som en utsläppsminskning i fler än ett land.

I denna fråga ville Brasilien, enligt de rapporter som läckte ut från förhandlingsrummens lyckta dörrar, tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod. Anledningen kan vi bara spekulera om, men det är inte otroligt att de baserat sin nuvarande klimatplan på möjligheten att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i landet även om dessa genomförts inom ramen för en handelsmekanism. Brasilien har tidigare räknat av utsläppsminskningar som finansierats av Kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling, CDM, mot sina tidigare nationella klimatlöften, så kallade NAMAs. Om de räknat med samma möjlighet för sin nuvarande klimatplan, NDC, och reglerna för bokföring skulle förbjuda detta har de alltså baserat sin NDC på felaktiga premisser. Det skulle förklara varför de envist blockerade alla krav på att inte tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod.

Andra svåra frågor rörde exempelvis om och i så fall i hur stor grad internationella transaktioner ska avgiftsbeläggas. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden. De rika länderna anser att Parisavtalet inte ger mandat till att avgiftsbelägga ITMOs. Regelboken innebär ett beslut om att det bara är Artikel 6.4 som ska avgiftsbeläggas, dock inte i vilken omfattning.

Rapportering kring anpassningsarbete, klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsbyggnad
Regler för Artikel 7 och 9–11 i Parisavtalet

Ländernas anpassningsarbete ska frivilligt kommuniceras för att exempelvis öka antagningsfrågans synlighet gentemot utsläppsbegränsningar, öka kunskapen och lärande och ge underlag till den globala översynen. Dessa rapporter ska inte vara föremål för granskning. Vägledning i hur rapporterna kan (men inte måste) skrivas ska utvecklas för att antas i november 2022. Dessutom ska ett register inrättas för att samla alla rapporter om anpassningsarbetet. En prototyp av registret ska vara klart till mitten på 2019.

Rapporteringen om klimatfinansiering handlar dels om information om kommande utbetalningar samt data om utförda transaktioner. Vad gäller kommande utbetalningar ska det rapporteras om ”tillgänglig information.” Denna flexibla skrivelse infördes för att tillmötesgå länder som menade att de inte kan förutspå budgetar som ska antas av framtida parlament.

Löftet om att mobilisera 100 miljarder i klimatfinansiering har konkretiserats genom att lista transaktioner som får räknas av mot utfästelsen. Listan blev till slut väldigt luftig, med möjlighet att räkna både bidrag, lån och andra instrument som klimatfinansiering. Möjligheten att räkna av hela värdet på ett lån, oavsett om det är givet på kommersiella villkor eller ett lågkostnadslån med en bidragskomponent, urholkar begreppet ”klimatfinansiering.”

Det är också upp till givarländerna att definiera vad  kravet på att pengarna ska vara ”nya och additionella” egentligen betyder, förutsatt att de ger information om detta i sin rapportering. Länderna måste också rapportera information exempelvis om prioriterade stödmottagare och målsättningen med finansieringen (anpassning, utsläppsbegränsning, kapacitetsbyggnad, tekniköverföring etc). Dessutom ska länderna själva beskriva på vilket sätt privat finansiering bedöms ha ”mobiliserats” genom offentligt finansierade interventioner.

Enklare regler tillämpas också för kapacitetsbyggnad och tekniköverföring. Slutligen kan också nämnas att reglerna också omfattar utvecklingsländer. Dessa ska rapportera både om vilka behov av stöd de har och vilket stöd de erhållit.

Transparens, global översyn, granskning och uppföljning
Regler för Artikel 13–15 i Parisavtalet

Reglerna för ökad transparens specificerar hur och hur ofta länderna ska rapportera kring hur klimatarbetet fortskrider. Det rör sig om rapportering kring utsläpp, anpassningsarbete och finansiering.

Kina argumenterade länge för olika regler för utvecklade länder och utvecklingsländer. USA och EU argumenterade för lika regler för alla kontraktsparter. Kompromissen blev lika regler men med möjlighet för utvecklingsländer, som anser sig sakna kapacitet, att göra undantag. Det finns ingen tidsbegränsning för hur länge att land får göra undantag. I teorin kan de välja att undantaget ska gälla ända fram till 2100. Men länder som väljer att göra undantag måste beskriva varför, sträva efter att anta den striktare graden av transparensregler och förklara när de förväntar sig att ha full kapacitet att rapportera enligt de gemensamma reglerna. Utvecklingsländer måste också rapportera kring behov av stöd för att leva upp till reglerna om transparens.

Rapporterna ska också granskas av en teknisk expertgrupp som bland annat ska bedöma hur väl informationen följer riktlinjer för rapportering, om ett lands klimatarbete räcker till för att uppfylla utfästelserna i sin klimatplanen och om det finns utrymme för förbättringar. Granskarna får dock inte uttala sig om ambitionsnivån i en klimatplan.

De nya rapporteringsreglerna ska börja användas från och med 2024. Den första globala översynen, i syfte att utvärdera progressionen i ländernas kollektiva klimatarbete, ska genomföras redan 2023. Den kommer alltså att behöva baseras på bristande underlag. Men från och med 2024 och framåt, och inför den andra globala översynen som ska ske 2028, kommer tillgänglig data att vara betydligt bättre. Översynen ska bedöma hur väl länderna är på väg att uppfylla Parisavtalets olika målsättningar, inklusive att begränsa uppvärmningen till väl under 2°C.

Regelboken beskriver också hur uppföljningsmekanismen ska fungera. Kontraktsparterna till Parisavtalet är inte lagligt bundna att uppfylla sina klimatplaner. Däremot är de bundna till att skicka in nya klimatplaner vart femte eller tionde år, hur ofta återstår att besluta. De är också bundna till att rapportera hur klimatarbetet fortskrider. Den kommitté som ansvarar för uppföljningsmekanismen ska därför fokusera på om länderna bryter mot dessa lagligt bindande åtaganden, det vill säga om de inte skickar in klimatplaner eller rapporter med rätt frekvens. Kommittén jobbar inte med strafförelägganden. Ett land som bryter mot sina åtaganden ska istället stödjas; få hjälp att åter kunna uppfylla dem.

Den stora utmaningen kvarstår, att leverera en ny industriell revolution

Jämte förhandlingarna om regelboken fördes en rad diskussioner och förhandlingar om den nu återstående utmaningen: att leverera klimatomställning på massiv skala. Omfattningen på de åtgärder som krävs för att nå målen i Parisavtalet skvallrar om inget annat än en stundande industriell och social revolution. Nya beteenden måste på plats. Energibesparingar, men också minskad efterfrågan genom exempelvis nya res- och levnadsmönster, behöver införas. Existerande och ny teknik för utsläppsbegränsningar ska rullas ut, för att fasa ut det fossila. Skogarna ska växa i omfång, inte krympa. Jordbruket måste ställas om för att binda mer kol i marken. Och helt ny teknik ska på plats för att i framtiden fånga in och lagra koldioxid.

I denna fråga nådde förhandlingarna i Katowice inte särskilt långt. Den så kallade Talanoa-dialogen erbjöd ett tillfälle till förhandlingar om ambitionshöjning. Dialogen, som tidigare gick under namnet ”den stödjande dialogen”, har pågått under hela 2018 i syfte att utvärdera var vi står, vart vi vill ta oss och hur vi tar oss dit. Under Fijianskt ledarskap vid COP23 organiserades dialogen i ett talanoa-format, ett format för att lösa konflikt som traditionellt använts på många önationer. En talanoa innebär att dela berättelser om ett visst tema i syfte att bygga förståelse och lyfta goda exempel. Efter ett år av ”talanoande” har en imponerande meny av möjliga sätt att öka ambitionsnivån i ländernas klimatarbete växt fram. Katowice erbjöd en möjlighet till förhandlingar om hur denna kunskapsbank ska förvaltas. Tyvärr blev skrivelserna om detta väldigt svaga; ländernas uppmuntras att ”överväga” resultatet från Talanoa-dialogen i sitt arbete med att uppdatera klimatplanerna.

Regelboken bör inte ses som lösningen, snarare början på en utmanande period av planerad, snabb och global omställning. Alternativet, att inte omfamna denna revolution, stavas också omställning. Att misslyckas med att begränsa den globala uppvärmningen innebär istället en forcerad, troligen illa koordinerad och helt klart betydligt mer kostsam omställning för att anpassa samhällena till effekterna av ett förändrat klimat.

Dagordningen för det kommande åren

På dagordningarna till partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, samt COP25, står flera svårlösta frågor, bland annat:

  • Regler för marknadsbaserat samarbete
  • Gemensamma tidsramar för framtida klimatplaner
  • Utveckling av samarbete kring kapacitetsbyggande

På dagordningen för COP26, år 2020, står också den ännu svårare frågan om ökade klimatfinansiella volymer efter 2025.

Inför partskonferenserna arrangerar António Guterras ett högnivåmöte, i september 2019. Guterras menar att mötet utgör en möjlighet för föregångsländer att ”höja ambitionsnivån och mobilisera de resurser som är nödvändiga för klimatomställningen.”

COP25/CMA2 kommer anordnas i Chile med förmöten i Costa Rica. Samtidigt har både Italien och Storbritannien uttryckt intresse för att arrangera COP26/CMA3.

Talanoa: Snacka duger inte

Onsdag eftermiddag avslutades Talanoa-dialogen. Ordet kommer från COP23 då värdlandet Fiji introducerade konceptet, som står för en inkluderande, deltagande och öppen dialog där man ska nå kloka beslut för det gemensamma bästa. UNFCCC anger att ”Under processen i Talanoa-dialogen kommer parterna att bygga förtroende och fördjupa kunskap genom empati och förståelse.” Den som vill, har i två omgångar under året kunnat lämna in sina förslag till denna dialog, med över hundra sessioner runt om i världen. Talanua kulminerade nu i att 138 länder och 42 icke-statliga organisationer i dialogform och rundabordssamtal på COP försökt finna en väg framåt, med fokus på att skärpa klimatkraven.

Det är lätt att ha stor sympati för talanoa-processen, men när man lyssnar på inläggen, är det lätt att förstå att COP-ordförande och FN:s generalsekreterare ursäktar sig så fort de inlett sessionen, och lämnar mötet. Det vi sedan hör från de länder och förhandlingsgrupper som medverkar, är i princip samma som i inledningsanföranden. De icke-statliga organisationerna är också förutsägbara, även om det fortfarande är uppfriskande att höra näringslivet (BINGO) uppmana regeringar att skärpa sina åtaganden för att nå nettonoll i utsläpp så fort som möjligt, helt i linje med vad miljöorganisationerna (ENGO) genom Climate Action Network (CAN) efterlyser. För oss som inte upprörs över att också unga får höras i klimatsamtalet, är det också välgörande att se två barn med lika delar blyghet och tydlighet adressera klimatmötet; ni måste skärpa er!

Vad som händer med talanoa framgent är inte helt givet. COP23-ordförande Voreqe Bainimarama angav att ”nu måste dialogen vara över, och vi övergår till Talanoa Call for Action”, men flera vill att konceptet ska fortsätta, på nästa COP och på klimat-toppmötet nästa höst. Sverige och Costa Rica har en särskild roll i att utforma vad som ska hända framgent – vi återkommer när det klarnar!

Mattias Goldmann

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.