Etikettarkiv: trump

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.

Snackisen: Flash-moben på USA:s officiella sidoevent

Intresset för Vita husets officiella seminarium på COP23 var enormt; många av de som ville komma in lyckades inte (och vi själva fick höra om eventet utifrån).

Seminariet handlade om renare kolkraft och kärnkraft, utifrån Trump-administrationens bedömning att fossil energi kommer att finnas kvar under lång tid och att vi därför måste arbeta med att göra den renare och att göra bästa teknologi tillgänglig för alla. Vita Husets representant David Banks angav att efterfrågan på förnybar energi och effektiviseringsteknik är driven av konsumenter, städer och företag – så Parisavtalet är inte så avgörande för omställningen.

Man får se det som ett försök att minska konflikten med övriga världen, där ju inte ett enda land har hakat på USA – alla andra står bakom Parisavtalet. Men försöket lyckades inte; ungefär tio minuter in i seminariet ställde sig en mycket välorganiserad flash mob-kör upp och sjöng en variant av ”Proud to be an American” med en anti-Trumptext;

So you claim to be an American
But we see right through your greed
It’s killing all across the world
For that coal money
We proudly stand up and tell you to
Keep it in the ground
The people of the world unite
And we are here to say (repeat)

I flashmoben ingick ledande politiker från We are Still In-rörelsen; amerikanska politiker, näringslivsrepresentanter och andra som sammantaget har en mycket större och mer synlig närvaro på COP än den officiella amerikanska delegationen.

De som var kvar efter att kören tågat ut, ställde mycket kritiska frågor till Trump-administrationen under q&a-session som fick arrangörerna att se allt mer svettiga och olyckliga ut.

En lärdom, ifall någon på allvar tvivlat, är nog att man inte kan aggressivt utmana Parisavtalet och ifrågasätta klimatförändringarna såsom president Trump gjort, och sedan räkna med att kunna ha en vettig dialog med de man pekat på som Kina-finansierade motståndare. Det går inte att gjuta olja på vågorna om man själv upplevs vara finansierad av kolet och oljan.

Här kan du se en kort video från uppträdandet.

COP23: Är USA i vägen?

Obstruerar USA förhandlingarna i Bonn? Svaret är: Nej. Efter några dagar av förhandlingar står det klart att USA:s vaga öppningsanförande (läs om detta här) inte innebär att de är på plats med instruktioner att bromsa förhandlingarna eller urholka Parisavtalet genom att försvaga regelboken.

Den amerikanska delegationen som består av knappt 50 personer (exakt lika stor som den svenska delegationen) har hittills inte agerat obstruktivt i de nu pågående mindre förhandlingsgrupperna. Snarare tvärt om; USA fortsätter att göra inspel i linje med hur de agerat i förhandlingarna under Obamas presidentur. Den amerikanska delegationen leds av Thomas Shannon – en diplomat med lång erfarenhet och som tidigare uttalat stor oro över klimatförändringarna – vilket är en fingervisning om att USA vill hålla en låg profil under hela mötet. Alternativet hade t.ex. kunnat vara en politiskt tillsatt och mer klimatskeptisk representant. Sådana tjänstemän har Trump tillsatt på flera ledande positioner inom den amerikanska administrationen.

Shannon anländer i början på nästa vecka, i samband med att mötets högnivå öppnas. Förhoppningen är att USA då fortsätter att hålla låg profil.

Bild | USA:s särskilda sändebud för klimat, Trigg Talley,
levererar  ett kort öppningsanförande. Till vänster, Roger Sedin, Sverige

Analys: USA ska träda ur Parisavtalet

Igår kväll meddelade Trump att han står fast vid sitt vallöfte: USA ska säga upp sitt medlemsskap i Parisavtalet. Det är självklart en stor politisk skandal att ett land som för mindre än ett år sedan ratificerat ett avtal nu offentligt meddelar sin ambition att träda ur. Men Trump har redan påbörjat sin nedmontering av USA:s federalt ledda klimatarbete och det sker alldeles oavsett om de är kontrakterande part till avtalet eller ej.

I dagens Aktuell Hållbarhet argumenterar vi för att utträdet inte enbart behöver ha negativa konsekvenser för klimatsamarbetet. Att USA drar sig ur kan leda till att andra länder och aktörer kliver fram och ökar takten i sitt klimatarbete. Vi ser redan tecken på detta i reaktionerna på gårdagens tal av Trump; näringslivsaktörer, delstater i USA och statsledare för t.ex. Tyskland, Kina, Italien, Frankrike och de Nordiska länderna har klivit fram och försäkrat att de står fast vid och vill intensifiera sitt klimatarbete. Om Trump visar sig bli en parantes i USA:s politiska historia – om än en ovanligt verbal sådan – så finns möjligheten att hans negativa injektion i det multilaterala samarbetet på längre sikt leder till ett stärkt internationellt samfund.

I Aktuell Hållbarhet varnar vi dock också för betydelsen av hur Trump tänker sig att USA ska dra sig ur, alltså formerna för ett utträde. I denna fråga gav Trump få ledtrådar. Den största nyheten var hans bisats om ambitionen att påbörja förhandlingar om ett återinträde. Dessa ska, enligt Trump, leda till ett helt nytt eller omformulerat avtal med, som han uttrycker det, för USA mer förmånliga och rättvisa villkor.

Att omförhandla själva Parisavtalet är det inte tal om; utanför Trumps USA finns det ingen politisk aptit att öppna upp ett så komplicerat förhandlingsspår. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, tar minst 3,5 år från nu, så kan USA fäven fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets s.k. regelbok. Låt oss önska att det inte är detta som Trump menar med att ”omförhandla avtalet”. I så fall finns alla möjligheter för Trump att sabotera ett med stor möda framförhandlat avtal.

Som vi tidigare beskrivit  så är den största utmaningen för processen om regelboken att, genom tekniska förhandlingar, försöka lösa de stora politiska konflikter som göms bakom ett medvetet ambivalent språkbruk i Parisavtalet. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna om regelboken. Om detta är Trumps linje blir det oerhört svårt att hålla tidsplanen för förhandlingarna, d.v.s. att få regelboken klar redan till COP24 i Polen 2018.

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

Bästa brevet har kommit – till Trump

Idag kom ett brev till COP22, egentligen adresserat till blivande presidenten Trump men lika mycket till för att lugna hela klimatkonferensen. Brevet har 360 undertecknare, däribland ledarna för en lång rad amerikanska storföretag inklusive DuPont, Gap. Hewlett Packard, Hilton, Kelloggs, Levi Strauss & Co., L’Oreal, Nike, Schneider Electric, Starbucks och Unilever och många stora investerare.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-16-kl-17-54-36

Brevet är skrivet på ett språk man får hoppas att Trump förstår:

”Implementing the Paris Climate Agreement will enable and encourage businesses and investors to turn the billions of dollars in existing low-carbon investments into the trillions of dollars the world needs to bring clean energy prosperity to all. Failure to build a low-carbon economy puts American prosperity at risk.”

Brevet följer upp John Kerrys tal på COP22, Francois Hollandes försäkran att omställningen till förnybart och effektivt nu gått så långt att den inte går att stoppa, Obamas uppmaning till Trump att tänka om gällande klimatavtalet och Nicolas Sarkozys förslag att införa klimattullar mot USA om de lämnar avtalet.

Trump har inte kommenterat vilken energi- och klimatpolitik han avser föra som president, men de personer han hittills utsett pekar inte på någon kursändring jämfört med hans anti-klimat-retorik från valrörelsen. Läs en analys här.

Läs hela brevet och hitta alla undertecknarna här 

Flygplanen dundrar in: Nu är ledarna här! (och de gör nytta)

Mötena på COP22 störs av flygplan efter flygplan som går ner för landning på flygplatsen alldeles intill. Det är ett säkert tecken på att high-level-delen av COP22 har börjat; nu kommer statschefer, ministrar och troligen en och annan Hollywoodstjärna till klimatmötet. Av fyra skäl är det goda nyheter för klimatet.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 har många en tvehågsen inställning till politikernas närvaro; det var när de kom som allt föll ihop tänker man. Så i Paris kom politikerna i början för att markera hur viktigt arbetet var, och förhandlarna fick slutföra jobbet utifrån de instruktioner man fått. I Marrakech är vi tillbaks till att politikerna kommer på slutet, vilket fått en och annan miljöorganisation och förhandlare att ifrågasätta om det hjälper eller stjälper.

Varje gång jag hör ett flygplan landa på Marrakech flygplats blir jag glad – det kan verka konstigt från en som tog tåget ända från Stockholm (se www.coptrain.se), men jag är övertygad om att det politiska trycket gör all skillnad, särskilt på denna COP. Och jag tror inte att alla politiker kan komma med tåget, däremot är jag glad att våra egna ministrar Lövin och Skog flög reguljärt.

Det vi behöver nu, både i klimatförhandlingarna specifikt och klimatfrågan allmänt, är tryck. Visserligen tror jag inte att valet av Trump kraschar Parisavtalet (se www.klimatforhandling.se/trump), men det skapar ett enormt behov av ledare som tydligt säger att klimatfrågan är viktigare och mer akut än någonsin, och höjer sina ambitioner. De närmaste dagarna kommer vi att få se detta tryck på och kring COP på ett antal sätt:

– Nya pengar. Den kanske tydligaste effekten av Trump som president är att USA näranog garanterat ställer in återstoden av sina finansieringslöften till Gröna Klimatfonden. För att det inte ska starta en negativ dominoeffekt inom finansiering, behöver andra träda fram – annars kommer en rad utvecklingsländer att tveka på löftet om 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering år 2020, och den tvekan leder till att man backar ur sina klimatåtaganden. En relativt välfylld Gröna Klimatfonden var en nyckel till framgång i Paris, På COP22 uppmärksammas Anpassningsfonden särskilt eftersom den gapar tom.  Som världens största givare till klimatfonden per capita har Sverige stora möjligheter att visa vägen här; vad har Lövin i plånboken?

– Fler ratificeringar. Efter att Parisavtalet nått de 55 länder och de 55% av utsläppen som krävs för att träda i kraft, trodde många att det skulle gå trögare att få med sig fler länder. Det har blivit tvärtom, under COP har vi kommit upp i 110 länder som ratificerat och bland de som nu anslutit sig är Australien – långtifrån givet efter Trumps seger och markering mot klimatavtalet. Varje ny ratificering förstärker signalen att detta är ett tåg som för länge sedan lämnat stationen.

– Nya Carbon Clubs. Marrakech blir en av de COP:s med flest nya initiativ i anslutning till – men inte formellt sett inom – klimatförhandlingarna, alltifrån sådana som jobbar med en viss teknik (t.ex. International Solar Alliance) över sådana som gäller ett visst område (t.ex. oaser) till sådana som avser specifika delar av Parisåtagandet (NDC-samarbetet som Tyskland leder). Några av dessa kommer att vara långsiktiga och effektiva – som arbetet om kortlivade klimatgaser som Sverige var med att sätta igång – medan andra främst är till för att skapa uppmärksamhet just nu och ge ministern något att skriva under medan kamerablixtarna ljungar.

– Uttalanden. High-level dialogue ger ett forum för politiska ledare att göra uttalanden som egentligen har hemmapubliken som målgrupp. Någon kan tycka ”men säg det hemma då”, men det behövs ett forum som ger anledning att göra detta, och den internationella kontexten hjälper till att få länderna att höja sina ambitioner.

Nu går ännu ett flygplan in för landning i Marrakech. Jag är glad, för klimatets skull.

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.

Trump menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. 2012 sade han att The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive”. Det har fått bl.a. the Guardian att slå fast att Trump skulle bli den enda globala ledaren som förnekar klimatförändringarna, men på senare tid har han uttalat att det troligen finns en viss klimatförändring;  ”I would say it goes up, it goes down, and I think it’s very much like this over the years”. Så frågan är vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk presidentVi har svaret i fem delar:

Avtalet av-ratificeras inte. Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut; där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kunde ratificera det utan att gå till senaten.  

Just detta hände;  USA under president Obama var tillsammans med Kina bland de absolut första länderna att ratificera avtalet. Det var helt avgörande för att skapa ett momentum som ledde till att  avtalet kunde ratificeras långt snabbare än man tidigare trott, och träda i kraft några dagar före COP22 i Marrakech.

När avtalet nu ratificerats finns ingen återvändo; det upphör inte att gälla om något land – t.ex. USA – drar sig ur. Dessutom tar det fyra år, en mandatperiod för en amerikansk president, att lämna avtalet. Därmed är det knappast troligt att Trump ger sig på detta. Mer oroande är hur en Trump-administration skulle förhandla i frågorna om att konkretisera avtalet, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få klart sänkta ambitioner både jämfört med idag och jämfört med Clinton.

Läs mer om detta i Fores rapporter Climate Action Beyond Paris och Carbon Trading in Paris Agreement.

Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump. Också det nya HFC-avtalet, som antogs i Kigali i oktober 2016, hotas eftersom det till skillnad från Parisavtalet inte antagits av USA ännu.

Pengarna uteblir. “We will also cancel billions in global warming payments to the United Nations, and use that money to support America’s vital environmental infrastructure and natural resources”, sade Trump den första november. USA har lovat tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden och hittills betalat ut 500 miljoner dollar – resten fryser troligen inne om Trump väljs. ” “We’re spending hundreds of billions of dollars. We don’t even know who’s doing what with the money”, sade Trump och utlovade att istället satsa medlen bl.a. i Floridas Everglades – ett område som av miljöexperter pekas ut som särskilt hotat av klimatförändringarna.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, och kan förvärras av att det får följdverkningar. Många länder skulle se det som en chans att backa från sina löften om klimatfinansiering, och många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

USA backar. Trump anger avvecklandet av stimulans för förnybart som en av sina prioriteringar för de första hundra dagarna som president. Nya investeringar i fossilsektorn skulle underlättas, ”I will lift restrictions on the production of $50tr worth of job-producing American energy reserves including shale, oil, natural gas and clean coal and we will put our miners back to work.” Men mycket av det Trump vill avvecka kommer att finnas kvar eftersom han inte har diktatorisk makt. Det gäller t.ex. Obamas Clean Air Act som är ett resultat av att högsta domstolen slog fast att hög klimatpåverkan är ett hot mot hälsan. Inte heller kan Trump göra särskilt mycket åt att förnybar energi nu är lönsamt och konkurrenskraftigt utan subsidier i mycket stora delar av USA.

Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, vilket smittar av sig. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores