Etikettarkiv: trump

Bästa brevet har kommit – till Trump

Idag kom ett brev till COP22, egentligen adresserat till blivande presidenten Trump men lika mycket till för att lugna hela klimatkonferensen. Brevet har 360 undertecknare, däribland ledarna för en lång rad amerikanska storföretag inklusive DuPont, Gap. Hewlett Packard, Hilton, Kelloggs, Levi Strauss & Co., L’Oreal, Nike, Schneider Electric, Starbucks och Unilever och många stora investerare.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-16-kl-17-54-36

Brevet är skrivet på ett språk man får hoppas att Trump förstår:

”Implementing the Paris Climate Agreement will enable and encourage businesses and investors to turn the billions of dollars in existing low-carbon investments into the trillions of dollars the world needs to bring clean energy prosperity to all. Failure to build a low-carbon economy puts American prosperity at risk.”

Brevet följer upp John Kerrys tal på COP22, Francois Hollandes försäkran att omställningen till förnybart och effektivt nu gått så långt att den inte går att stoppa, Obamas uppmaning till Trump att tänka om gällande klimatavtalet och Nicolas Sarkozys förslag att införa klimattullar mot USA om de lämnar avtalet.

Trump har inte kommenterat vilken energi- och klimatpolitik han avser föra som president, men de personer han hittills utsett pekar inte på någon kursändring jämfört med hans anti-klimat-retorik från valrörelsen. Läs en analys här.

Läs hela brevet och hitta alla undertecknarna här 

Flygplanen dundrar in: Nu är ledarna här! (och de gör nytta)

Mötena på COP22 störs av flygplan efter flygplan som går ner för landning på flygplatsen alldeles intill. Det är ett säkert tecken på att high-level-delen av COP22 har börjat; nu kommer statschefer, ministrar och troligen en och annan Hollywoodstjärna till klimatmötet. Av fyra skäl är det goda nyheter för klimatet.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 har många en tvehågsen inställning till politikernas närvaro; det var när de kom som allt föll ihop tänker man. Så i Paris kom politikerna i början för att markera hur viktigt arbetet var, och förhandlarna fick slutföra jobbet utifrån de instruktioner man fått. I Marrakech är vi tillbaks till att politikerna kommer på slutet, vilket fått en och annan miljöorganisation och förhandlare att ifrågasätta om det hjälper eller stjälper.

Varje gång jag hör ett flygplan landa på Marrakech flygplats blir jag glad – det kan verka konstigt från en som tog tåget ända från Stockholm (se www.coptrain.se), men jag är övertygad om att det politiska trycket gör all skillnad, särskilt på denna COP. Och jag tror inte att alla politiker kan komma med tåget, däremot är jag glad att våra egna ministrar Lövin och Skog flög reguljärt.

Det vi behöver nu, både i klimatförhandlingarna specifikt och klimatfrågan allmänt, är tryck. Visserligen tror jag inte att valet av Trump kraschar Parisavtalet (se www.klimatforhandling.se/trump), men det skapar ett enormt behov av ledare som tydligt säger att klimatfrågan är viktigare och mer akut än någonsin, och höjer sina ambitioner. De närmaste dagarna kommer vi att få se detta tryck på och kring COP på ett antal sätt:

– Nya pengar. Den kanske tydligaste effekten av Trump som president är att USA näranog garanterat ställer in återstoden av sina finansieringslöften till Gröna Klimatfonden. För att det inte ska starta en negativ dominoeffekt inom finansiering, behöver andra träda fram – annars kommer en rad utvecklingsländer att tveka på löftet om 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering år 2020, och den tvekan leder till att man backar ur sina klimatåtaganden. En relativt välfylld Gröna Klimatfonden var en nyckel till framgång i Paris, På COP22 uppmärksammas Anpassningsfonden särskilt eftersom den gapar tom.  Som världens största givare till klimatfonden per capita har Sverige stora möjligheter att visa vägen här; vad har Lövin i plånboken?

– Fler ratificeringar. Efter att Parisavtalet nått de 55 länder och de 55% av utsläppen som krävs för att träda i kraft, trodde många att det skulle gå trögare att få med sig fler länder. Det har blivit tvärtom, under COP har vi kommit upp i 110 länder som ratificerat och bland de som nu anslutit sig är Australien – långtifrån givet efter Trumps seger och markering mot klimatavtalet. Varje ny ratificering förstärker signalen att detta är ett tåg som för länge sedan lämnat stationen.

– Nya Carbon Clubs. Marrakech blir en av de COP:s med flest nya initiativ i anslutning till – men inte formellt sett inom – klimatförhandlingarna, alltifrån sådana som jobbar med en viss teknik (t.ex. International Solar Alliance) över sådana som gäller ett visst område (t.ex. oaser) till sådana som avser specifika delar av Parisåtagandet (NDC-samarbetet som Tyskland leder). Några av dessa kommer att vara långsiktiga och effektiva – som arbetet om kortlivade klimatgaser som Sverige var med att sätta igång – medan andra främst är till för att skapa uppmärksamhet just nu och ge ministern något att skriva under medan kamerablixtarna ljungar.

– Uttalanden. High-level dialogue ger ett forum för politiska ledare att göra uttalanden som egentligen har hemmapubliken som målgrupp. Någon kan tycka ”men säg det hemma då”, men det behövs ett forum som ger anledning att göra detta, och den internationella kontexten hjälper till att få länderna att höja sina ambitioner.

Nu går ännu ett flygplan in för landning i Marrakech. Jag är glad, för klimatets skull.

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.

Trump menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. 2012 sade han att The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive”. Det har fått bl.a. the Guardian att slå fast att Trump skulle bli den enda globala ledaren som förnekar klimatförändringarna, men på senare tid har han uttalat att det troligen finns en viss klimatförändring;  ”I would say it goes up, it goes down, and I think it’s very much like this over the years”. Så frågan är vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk presidentVi har svaret i fem delar:

Avtalet av-ratificeras inte. Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut; där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kunde ratificera det utan att gå till senaten.  

Just detta hände;  USA under president Obama var tillsammans med Kina bland de absolut första länderna att ratificera avtalet. Det var helt avgörande för att skapa ett momentum som ledde till att  avtalet kunde ratificeras långt snabbare än man tidigare trott, och träda i kraft några dagar före COP22 i Marrakech.

När avtalet nu ratificerats finns ingen återvändo; det upphör inte att gälla om något land – t.ex. USA – drar sig ur. Dessutom tar det fyra år, en mandatperiod för en amerikansk president, att lämna avtalet. Därmed är det knappast troligt att Trump ger sig på detta. Mer oroande är hur en Trump-administration skulle förhandla i frågorna om att konkretisera avtalet, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få klart sänkta ambitioner både jämfört med idag och jämfört med Clinton.

Läs mer om detta i Fores rapporter Climate Action Beyond Paris och Carbon Trading in Paris Agreement.

Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump. Också det nya HFC-avtalet, som antogs i Kigali i oktober 2016, hotas eftersom det till skillnad från Parisavtalet inte antagits av USA ännu.

Pengarna uteblir. “We will also cancel billions in global warming payments to the United Nations, and use that money to support America’s vital environmental infrastructure and natural resources”, sade Trump den första november. USA har lovat tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden och hittills betalat ut 500 miljoner dollar – resten fryser troligen inne om Trump väljs. ” “We’re spending hundreds of billions of dollars. We don’t even know who’s doing what with the money”, sade Trump och utlovade att istället satsa medlen bl.a. i Floridas Everglades – ett område som av miljöexperter pekas ut som särskilt hotat av klimatförändringarna.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, och kan förvärras av att det får följdverkningar. Många länder skulle se det som en chans att backa från sina löften om klimatfinansiering, och många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

USA backar. Trump anger avvecklandet av stimulans för förnybart som en av sina prioriteringar för de första hundra dagarna som president. Nya investeringar i fossilsektorn skulle underlättas, ”I will lift restrictions on the production of $50tr worth of job-producing American energy reserves including shale, oil, natural gas and clean coal and we will put our miners back to work.” Men mycket av det Trump vill avvecka kommer att finnas kvar eftersom han inte har diktatorisk makt. Det gäller t.ex. Obamas Clean Air Act som är ett resultat av att högsta domstolen slog fast att hög klimatpåverkan är ett hot mot hälsan. Inte heller kan Trump göra särskilt mycket åt att förnybar energi nu är lönsamt och konkurrenskraftigt utan subsidier i mycket stora delar av USA.

Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, vilket smittar av sig. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.” Han menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. Så frågan på allas läppar är ”vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk president”? Vi har svaret i tre delar:

  1. Avtalet ratificeras – men urvattnas. USA under president Obama kommer att ratificera avtalet under våren, långt innan presidentvalet – och avtalet är skrivet just för att han ska kunna ratificera det snabbt, utan att behöva konsultera senaten och kongressen.

Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut, där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kan ratificera det på egen hand. Det i sin tur är avgörande för hela avtalet; ratificerar inte USA (18% av utsläppen) så gör inte Kina (20%) , så gör inte Ryssland (8%), och då börjar det bli svårt att nå de 55% av världens utsläpp som krävs för att avtalet alls ska bli giltigt. Läs mer om detta i tidigare inlägg på klimatforhandling.se! 

Under de närmaste åren ska avtalet kompletteras och konkretiseras, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få i uppdrag att minimera ambitionerna. Det är också teoretiskt möjligt att faktiskt riva upp USA:s ratificering, men bedömare anger att det är en för stor diplomatisk nesa att göra så att inte ens Trump skulle ge sig på det.

  1. Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte alls för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump.
  1. Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, och kan förväntas kraftfullt dra ner på ambitionerna i klimatfrågan. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores