Etikettarkiv: USA

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.

Snackisen: Flash-moben på USA:s officiella sidoevent

Intresset för Vita husets officiella seminarium på COP23 var enormt; många av de som ville komma in lyckades inte (och vi själva fick höra om eventet utifrån).

Seminariet handlade om renare kolkraft och kärnkraft, utifrån Trump-administrationens bedömning att fossil energi kommer att finnas kvar under lång tid och att vi därför måste arbeta med att göra den renare och att göra bästa teknologi tillgänglig för alla. Vita Husets representant David Banks angav att efterfrågan på förnybar energi och effektiviseringsteknik är driven av konsumenter, städer och företag – så Parisavtalet är inte så avgörande för omställningen.

Man får se det som ett försök att minska konflikten med övriga världen, där ju inte ett enda land har hakat på USA – alla andra står bakom Parisavtalet. Men försöket lyckades inte; ungefär tio minuter in i seminariet ställde sig en mycket välorganiserad flash mob-kör upp och sjöng en variant av ”Proud to be an American” med en anti-Trumptext;

So you claim to be an American
But we see right through your greed
It’s killing all across the world
For that coal money
We proudly stand up and tell you to
Keep it in the ground
The people of the world unite
And we are here to say (repeat)

I flashmoben ingick ledande politiker från We are Still In-rörelsen; amerikanska politiker, näringslivsrepresentanter och andra som sammantaget har en mycket större och mer synlig närvaro på COP än den officiella amerikanska delegationen.

De som var kvar efter att kören tågat ut, ställde mycket kritiska frågor till Trump-administrationen under q&a-session som fick arrangörerna att se allt mer svettiga och olyckliga ut.

En lärdom, ifall någon på allvar tvivlat, är nog att man inte kan aggressivt utmana Parisavtalet och ifrågasätta klimatförändringarna såsom president Trump gjort, och sedan räkna med att kunna ha en vettig dialog med de man pekat på som Kina-finansierade motståndare. Det går inte att gjuta olja på vågorna om man själv upplevs vara finansierad av kolet och oljan.

Här kan du se en kort video från uppträdandet.

COP23: Är USA i vägen?

Obstruerar USA förhandlingarna i Bonn? Svaret är: Nej. Efter några dagar av förhandlingar står det klart att USA:s vaga öppningsanförande (läs om detta här) inte innebär att de är på plats med instruktioner att bromsa förhandlingarna eller urholka Parisavtalet genom att försvaga regelboken.

Den amerikanska delegationen som består av knappt 50 personer (exakt lika stor som den svenska delegationen) har hittills inte agerat obstruktivt i de nu pågående mindre förhandlingsgrupperna. Snarare tvärt om; USA fortsätter att göra inspel i linje med hur de agerat i förhandlingarna under Obamas presidentur. Den amerikanska delegationen leds av Thomas Shannon – en diplomat med lång erfarenhet och som tidigare uttalat stor oro över klimatförändringarna – vilket är en fingervisning om att USA vill hålla en låg profil under hela mötet. Alternativet hade t.ex. kunnat vara en politiskt tillsatt och mer klimatskeptisk representant. Sådana tjänstemän har Trump tillsatt på flera ledande positioner inom den amerikanska administrationen.

Shannon anländer i början på nästa vecka, i samband med att mötets högnivå öppnas. Förhoppningen är att USA då fortsätter att hålla låg profil.

Bild | USA:s särskilda sändebud för klimat, Trigg Talley,
levererar  ett kort öppningsanförande. Till vänster, Roger Sedin, Sverige

Analys: USA ska träda ur Parisavtalet

Igår kväll meddelade Trump att han står fast vid sitt vallöfte: USA ska säga upp sitt medlemsskap i Parisavtalet. Det är självklart en stor politisk skandal att ett land som för mindre än ett år sedan ratificerat ett avtal nu offentligt meddelar sin ambition att träda ur. Men Trump har redan påbörjat sin nedmontering av USA:s federalt ledda klimatarbete och det sker alldeles oavsett om de är kontrakterande part till avtalet eller ej.

I dagens Aktuell Hållbarhet argumenterar vi för att utträdet inte enbart behöver ha negativa konsekvenser för klimatsamarbetet. Att USA drar sig ur kan leda till att andra länder och aktörer kliver fram och ökar takten i sitt klimatarbete. Vi ser redan tecken på detta i reaktionerna på gårdagens tal av Trump; näringslivsaktörer, delstater i USA och statsledare för t.ex. Tyskland, Kina, Italien, Frankrike och de Nordiska länderna har klivit fram och försäkrat att de står fast vid och vill intensifiera sitt klimatarbete. Om Trump visar sig bli en parantes i USA:s politiska historia – om än en ovanligt verbal sådan – så finns möjligheten att hans negativa injektion i det multilaterala samarbetet på längre sikt leder till ett stärkt internationellt samfund.

I Aktuell Hållbarhet varnar vi dock också för betydelsen av hur Trump tänker sig att USA ska dra sig ur, alltså formerna för ett utträde. I denna fråga gav Trump få ledtrådar. Den största nyheten var hans bisats om ambitionen att påbörja förhandlingar om ett återinträde. Dessa ska, enligt Trump, leda till ett helt nytt eller omformulerat avtal med, som han uttrycker det, för USA mer förmånliga och rättvisa villkor.

Att omförhandla själva Parisavtalet är det inte tal om; utanför Trumps USA finns det ingen politisk aptit att öppna upp ett så komplicerat förhandlingsspår. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, tar minst 3,5 år från nu, så kan USA fäven fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets s.k. regelbok. Låt oss önska att det inte är detta som Trump menar med att ”omförhandla avtalet”. I så fall finns alla möjligheter för Trump att sabotera ett med stor möda framförhandlat avtal.

Som vi tidigare beskrivit  så är den största utmaningen för processen om regelboken att, genom tekniska förhandlingar, försöka lösa de stora politiska konflikter som göms bakom ett medvetet ambivalent språkbruk i Parisavtalet. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna om regelboken. Om detta är Trumps linje blir det oerhört svårt att hålla tidsplanen för förhandlingarna, d.v.s. att få regelboken klar redan till COP24 i Polen 2018.

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.” Han menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. Så frågan på allas läppar är ”vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk president”? Vi har svaret i tre delar:

  1. Avtalet ratificeras – men urvattnas. USA under president Obama kommer att ratificera avtalet under våren, långt innan presidentvalet – och avtalet är skrivet just för att han ska kunna ratificera det snabbt, utan att behöva konsultera senaten och kongressen.

Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut, där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kan ratificera det på egen hand. Det i sin tur är avgörande för hela avtalet; ratificerar inte USA (18% av utsläppen) så gör inte Kina (20%) , så gör inte Ryssland (8%), och då börjar det bli svårt att nå de 55% av världens utsläpp som krävs för att avtalet alls ska bli giltigt. Läs mer om detta i tidigare inlägg på klimatforhandling.se! 

Under de närmaste åren ska avtalet kompletteras och konkretiseras, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få i uppdrag att minimera ambitionerna. Det är också teoretiskt möjligt att faktiskt riva upp USA:s ratificering, men bedömare anger att det är en för stor diplomatisk nesa att göra så att inte ens Trump skulle ge sig på det.

  1. Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte alls för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump.
  1. Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, och kan förväntas kraftfullt dra ner på ambitionerna i klimatfrågan. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Därför är Kinas utsläppsmarknad viktig

Idag skriver flera amerikanska medier, bl.a. NYtimes, med amerikanska tjänstemän som källa, att Xi Jinping i samband med dagens toppmöte med Barack Obama närmare kommer beskriva hur Kinas nationella utsläppsmarknad kommer att se ut och att den ska inrättas 2017. Att världens största utsläppsland tar detta steg är viktig och kan förhoppningsvis bidra till att skapa det globala pris på Co2 som krävs för att få ner de globala utsläppen

Att Kina ska inrätta en nationell utsläppsmarknad är ingen nyhet i sig. Det har varit planerna ända sedan de sju pilotmarknaderna i bland annat Shanghai och Guangdong inrättades 2013 (läs Fores studie om inledande arbetet här). Tidigare har 2016 nämnts som startår. Men uppgifter gör alltså idag gällande att det blir 2017 då Kina bli platsen för världens största utsläppsmarknad. Senareläggningen med ett år gör att pilotmarknaderna kan användas ytterligare ett år, för att hitta de mekanismer som bäst fungerar. Givet att världens största utsläppsmarknad är på väg att skapas, är ett års (av många förväntad) fördröjning inte stor sak.

Det viktiga är istället att:

  1. Världens största utsläppsland tar ytterligare ett steg mot att begränsa sina utsläpp. Ännu är inte klart vad det innebär i form av utsläppsminskningar, men en utsläppsmarknad innebär en begränsning av utsläppen. Målet är att se till att Kinas utsläpp inte ökar efter 2030, vilket är det mål Kina rapporterat till FN i sin INDC. Flera experter anser att det är ett försiktigt mål som Kina kommer att nå. Sedan tidigare har rapporterats att systemet ska innefatta utsläppen från sex sektorer (Kraft/energi ”power”, metallurgisk, icke-järnmetaller, byggmaterial, kemikalier, och flyg). Eventuellt kommer även bilindustrin och pappersindustrin att omfattas. Sammantaget innebär det att Kinas utsläppsmarknad kommer att bli världens största, större än EU ETS.
  1. En utsläppsmarknad kräver rigida data, precis den typ av mätning, rapportering och verifiering som ofta diskuteras i FN-förhandlingarna. Ju större del av utsläppen som täcks av ett handelssystem, desto större del av täcks också av MRV. Nyligen kom uppgifter som pekade mot att Kinas utsläpp kan ha varit felräknade med så mycket som 11 miljarder ton över en 14-årsperiod . Den typen av misstag måste undvikas när utsläppshandel startas.
  2. Kina och USA fortsätter sitt klimatsamarbete. För ett knappt år sedan presenterade USA och Kina vid ett toppmöte en gemensam klimatöverenskommelse. Det faktum att Kina återigen väljer att presentera en klimatnyhet i samband med möte med Barack Obama visar att länderna samordnar sina positioner och de inför Paris är relativt samkörda. Artikeln i NY Times anger också att det pågår diskussioner om att koppla samman Kinas utsläppshandel med Kaliforniens. Även om det är långt fram i tiden är det en viktig signal.
  3. Vi kommer närmare ett globalt pris på Co2. Mitt i alla tyska kolgruvor och fifflande bilföretag är det lätt att glömma att ett så högt pris på koldioxid att ingen tjänar på att bryta den där kolen eller sälja den där dieseln är den enskilt viktigaste åtgärder för att minska de globala utsläppen. Tidiga uppskattningar säger att priset på Co2 i Kina kring 2020 kommer ligga kring 11 dollar. Det är inte tillräckligt för att få bort kolet. Men det är en bit på väg. I sammanhanget kan också nämnas att Hillary Clinton nyligen annonserat att om hon blir president ska hon arbeta för ett nordamerikanskt klimatsamarbete med Kanada och Mexiko, där den amerikanska Clean Air Act som begränsar kraftverkens utsläpp och utsläppshandel ska tjäna som grund.

Nyheten idag är inte oväntad. Den är inte heller lösningen på klimatfrågan. Fortfarande återstår mycket detaljer och som vi sett i Europa är utsläppshandeln ofta komplicerad. Men att världens största utsläppare nu lägger stora resurser på att utforma ett fungerande system är ett viktigt steg.

Men som alltid – det är i vilken utsträckning politikerna vågar sätta tillräckliga utsläppsmål som avgör om systemet bidrar till tillräckliga utsläppsminskningar.

Jag påminner också om Fores seminarium den 1oktober, som handlar just om Kina, USA och koldioxidpris. http://fores.se/nyckelfragor-infor-paris-usa-kina-och-koldioxidpris/

/Daniel