Etikettarkiv: Västsahara

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

Vi måste prata om Västsahara

På klimatförhandling.se har vi argumenterat för att det kan vara positivt att COP hålls i länder med grova plumpar i protokollet. Det kan sätta igång positiva processer i landet och en diskussion utanför landet. Men för att den positiva inriktningen ska hålla, måste vi prata om det som skaver. På COP22 är det Västsahara.

Överallt på klimatmötet finns marockanska kartor där landet är ungefär dubbelt så stort som de flesta världskartor visar. Skillnaden är förstås Västsahara. Utrikespolitiska Institutet – som vår regering hänvisar till gällande Saudiarabien – anger att ”I söder ligger Västsahara, som Marocko annekterade på 1970-talet”, och ”Västsahara är ett fosfatrikt ökenområde i västra Afrika som sedan 1975 till större delen ockuperas av Marocko.”

morocco_flag-1

Inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara, men för varje konferens som kartorna där det är ett och samma land används utan att någon reagerar, så minskar chanserna att få det västsahariska självbestämmande som Afrikanska Unionen senast 2015 påtalade behovet av. Det är ett självbestämmande som båda de rödgröna partierna i vår regering står bakom, socialdemokraterna med ett kongressbeslut före valet, men som regeringen beslutat att inte driva i nuläget.

Frågan är dessutom mycket närmare kopplad till klimatmötet än vad t.ex. frågan om Rysslands agerande var kopplad till deras vinter-OS, eftersom Marocko så tydligt tänker sig producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan.

Det går säkert att tycka att tillgången till förnybar energi i grunden är positiv – inte bara för klimatet, utan också för ett eventuellt framtida självbestämmande. Problemet är bara att FN uttryckligen inte tycker så. FN:s CDM-system, Clean Development Mechanism, har mycket konkret avvisat att CDM-krediter kan användas för vindprojekt i Västsahara, uttryckligen på grund av Marockos agerande (krediterna säljs istället av det mer tillåtande VCS, tänk på det nästa gång du klimatkompenserar). Den signalen bör mana till eftertanke för alla som tycker att frågan om Västsahara kan förbigås med total tystnad.

Läs gärna denna rapport om Marockos energiplaner i Västsahara http://wsrw.org/files/dated/2016-11-01/poweringplunder_eng_web.pdf

Läs vår analys av Marockos energisatsning här http://klimatforhandling.se/2016/11/10/marocko-klimatet/

Värdlandet granskat: Vad gör Marocko för klimatet?

Fores har undersökt värdlandet Marockos klimatarbete och utlovade åtaganden och finner världens största solcellspark och konkreta utsläppsmål – men också ett krav på att andra ska ta större delen av klimatnotan.

Drivkraft: Minska energiimporten

Till skillnad från många andra länder i regionen har Marocko i princip ingen produktion av fossila drivmedel; de importerar 96% av sin energi i form av fossila bränslen och energianvändningen bedömt framgent  öka med 5% årligen. Därtill livnär sig hälften av Marockos befolkning på jordbruk, fiske och skogsindustri, och inom alla dessa tre sektorer ser man nu negativa effekter av klimatförändringarna. Ökenspridning, erosion, degradering av skogsområden, minskade vattenresurser samt förorenade hav och oaser är några av Marockos många miljöproblem som också påskyndas av klimatförändringarna. Detta har sammantaget inneburit ett omställningstryck som inte självklart finns i granländerna.

Ambitiösa klimatmål – om någon annan betalar

Marockos andel av de globala växthusgasutsläppen är cirka 0,2%, något större än Sveriges och hittills ökande. Men Marocko har nu åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 42% till år 2030 – dock inte jämfört med idag utan jämfört med business-as-usual (BAU). Dessutom är målet villkorat med att Marocko får betydande finansiellt stöd från det internationella samfundet; av den totala omställningskostnaden på 50 miljarder dollar anser sig Marocko behöva få 24 miljarder dollar utifrån. Utan extern finansiering är målet 17% minskade utsläpp jämfört med BAU.

Utsläppsmålen ska uppnås genom åtgärder inom alla sektorer av ekonomin, med fokus på energisektorn. Andelen förnybar energi ska öka till 52% av installerad kapacitet till 2030 samtidigt som energiförbrukningen ska minska med 15%. Målen ska bland annat nås genom att väsentligt minska de offentliga subventionerna till fossila bränslen – men samtidigt ska användningen av naturgas öka, bland annat genom att bygga ut infrastruktur så att landet kan importera flytande naturgas.

Marockos NDC innehåller också en plan för klimatanpassning, med åtgärder för 35 miljarder dollar som syftar till att samordna och förbättra jordbruk, skogsbruk och vattenresurser. Även en plattform och kompetenscentrum har utformats för Marockos klimatanpassning – The Mosaïc portal. Hittills har 64 % av landets totala klimatbudget gått till klimatanpassning.

Strategier på plats

Marockos enväldige kung Mohammed VI införde år 2011 en konstitutionell reform, där hållbar utveckling är inskrivet som en rättighet för alla medborgare och där myndigheter har i uppdrag att säkerställa detta. Marocko har nu en rad av nationella strategier och program med fokus på en socioekonomiskt hållbar utveckling inklusive miljö- och klimatinsatser, där de mest framträdande är: National Strategy for Sustainable Development (NSSD), National Strategy to Combat Global Warming (NSGW), Green Morocco Plan (GMP), Green Investment Plan (GIP) och Morocco Solar Plan (MSP). För att främja finansiellt stöd, tekniköverföring och informationsutbyte från aktörer på olika nivåer, har Marocko etablerat ett kompetenscentrum för klimatförändringar (4C Maroc).

Utmaningar

Marocko måste nu se till att strategier, program och mål fullföljs och hänger ihop – de har fått kritik för att programmen är siloliknande och saknar koppling till varandra, och att ansvar därför faller mellan stolarna. Det saknas också tydlig mätbarhet, uppföljning och auktoritet och lagstiftning som sätter press på att målen faktiskt uppnås – i linje med att en av de stora frågor som ska tacklas på klimatmötet i Marrakech är hur världssamfundet ska mäta och följa upp ländernas åtaganden och se till att de faktiskt genomförs.

Case – Världens största solcellspark

Pärlan i Marockos energistrategi är solcellsparken Ouarzazate Solar Power Station (OSPS), också kallad Noor vilket på arabiska betyder ljus. Noor är också ett bra exempel på hur landet med hjälp av nationella och bilaterala investeringar, från både privata investerare och offentliga stödfonder, driver sin utveckling framåt.

Projektet är uppdelat i tre faser, där Noor I med kapacitet på 160 MW färdigställdes i december 2015 och Noor III beräknas vara klar år 2018 med en kapacitet på 580 MW. Stationen, som är belägen i utkanten av Saharaöknen, blir då lika stor som landets huvudstad, och ska  ge el till 1,1 miljoner människor. Det motsvarar 18% av Marockos befolkning, men en del av elen tänks exporteras till Europa och nordafrikanska grannländer. En elkabel till Spanien finns redan på plats, som idag används för att importera 5 TWh från Spanien, likaså ett elhandelsavtal med Tunisien.

De tre faserna beräknas tillsammans kosta 9 miljarder dollar, varav Marocko har fått in 3,9 miljarder dollar från German Investment Bank KfW, African Development Bank, European Investment Bank, Världsbanken och privata investerare.

Läs också vår text som sätter frågetecken för Marockos ambition att producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan. Västsahara anges av Utrikespolitiska Institutet vara ockuperat av Marocko, och FN:s eget CDM-organ har uttryckligen avvisat propåer om att stötta vindkraft i Västsahara under den nuvarande politiska situationen.

Yrsa Lindberg,
Utsedd Topp 33 unga talanger i hållbarhetssverige 2016

Praktikant för programmet Digitala samhället och 2030-sekretariatet, Fores