CDM slutförhandlat – hur blir det?

Onsdag kväll slutförhandlades CDM, Clean Development Mechanism,  FN:s främsta mekanism för utsläppshandel. På tio år har CDM levererat över 1.5 gigaton i uteblivna utsläpp av koldioxidekvivalenter, genom investeringar i över 100 GW förnybar energi och effektiviseringar i u-länder. Över 7800 projekt har registrerats, till en början främst i Kina och Brasilien, men med tiden blev det allt starkare fokus på LDC-länder. Samtidigt har CDM enligt UNFCCC sparat 3-6 mdr USD i kostnader för måluppfyllelse för Kyotoprotokollets åtaganden och gett 138 mdr USD i klimatfinansieringsinvesteringar. Det är uppemot tio gånger mer än det offentliga stödet, bl.a. bistånd.

”Att ge en tydlig plats för utsläppsmarknader och bättre koppla dem till varann är ett mycket viktigt mål för Lima och Paris”, sade Robert Stavins som leder Harvard-universitetets projekt för klimatavtal. ”Vi har gjort många misstag de senaste tio åren, men vi har lärt oss av dem och det vore absolut galet att slänga iväg denna kunskap när vi går vidare in i ett globalt avtal”, säger Hugh Sealy, ordförande för FN:s CDM Executive Board.

”Vi riskerar att förlora CDM”. Orden är Dirk Forristers, vd för IETA, branschorganet för utsläppshandel, men de kunde lika gärna ha tillhört något av utvecklingsländerna. I det korta perspektivet minskar CDM:s betydelse i takt med att de svaga klimatmålen gör att ingen behöver investera i externa utsläppsminskningar, och att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod inte ens ratificerats. Priset på en CER, motsvarande ett ton koldioxid, är nu långt under en dollar och därför startas inte många nya projekt medan befintliga och godkända projekt läggs i malpåse. I post-2020-perspektivet är den stora risken att en stor frihet att uppnå sina klimatmål på det sätt man önskar leder till att ingen behöver använda sig av finansiella mekanismer. Å andra sidan kan CDM vara direkt med i inrikes prissättning på utsläpp, antingen direkt eller indirekt som en form av betalning för koldioxidskatter. CDM:s metodik för att beräkna utsläppsminskningar och säkerställa att de verkligen skett kommer troligen att användas, oavsett själva CDM:s framtid.

Utifrån detta kändes CDM-förhandlingarna, som avslutades sent onsdag kväll och som jag följt så gott jag hunnit, lite som en låtsasvärld. Vad spelar detaljförbättringar av ett system för roll, om själva systemets framtida roll är högst osäker? Också gällande besluten bidde det en tumme; av de 65 paragrafer som stötts och blötts ströks alla utom 17. De flesta ”överlevande” handlar om att arbetet bör fortsätta och förenklas, bland annat med större möjligheter att samla flera mindre projekt i ett större (Program of Activities), även över landgränser, vilket förbättrar utsikterna för projekt i Afrika. Därtill ska man arbeta vidare med att låta vissa typer av projekt vara automatiskt additionella, alltså att FN-processen inte kräver bevis för varje projekt att utsläppsminskningen inte skulle hänt ändå. Det kan t.ex. gälla småskaliga projekt för energieffektiva spisar eller vattenrening.

Flera stora knäckfrågor är olösta och kommer garanterat upp igen:

– Hållbar utveckling. Varje CDM-projekt måste bidra till hållbar utveckling, men det är värdlandet för projektet som själv avgör detta, utan tydliga och standardiserade kriterier. EU och andra vill förtydliga detta, ha med det i verifieringen av projekten, och watchdog-organisationer vill möjliggöra att att hållbarhets-intyget kan dras tillbaks.
– Nettoutsläpp. EU insisterar på att CDM ska ha “net mitigation”, vilket anges som “typ 80%” av den utsläppsminskning som tidigare angetts. Men hur det ska beräknas är oklart och inom EU är man inte eniga om begreppet. Stora CDM-länder vill absolut inte ha detta, och menar att CDM ju redan har ca 20% nedräkning av CERs som safeguard, samt en konservativ bedömning av tredjepartsverifierare
– Dubbelräkning. Schweiz är starkt pådrivande för att alla länder ska kunna använda CDM som en del av sina framtida utsläppsminskningar, vilket de menar kräver nya regler för att undvika dubbelräkning när både värdlandet (t.ex. Kina) och köparlandet (t.ex. Sverige) ska minska sina utsläpp. Brasilien, Kina, LDC och Arabgruppen menar att det inte finns någon sådan risk med CDM, som man föredrar framför nya och oprövade marknadsmekanismer.
– Additionalitet. Norge menar att det behövs en förändrad bedömning av additionalitet, med koppling till nationella policies.
– JI. CDM:s styrelseordförande föreslår att CDM slås ihop med JI, Joint Implementation, en separat men liknande mekanism för utsläppsminskningar i framför allt Östeuropa.
– CDM+. CDM är i grunden projektbaserat, medan det framtida avtalet tänks fokusera på länder och sektorer. Därför bedömer många att CDM, som formellt sett avslutas när Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod slutar år 2020, behöver bli mer sektoriellt, kanske som CDM+.
– Frivillighet. Brasilien, som aldrig försummar ett tillfälle att berätta att de klimatkompenserade fotbolls-VM (men inte är lika tydliga med att det bara gällde inrikes flygresor), vill ändra reglerna så att det blir lättare för exempelvis företag att frivilligt kompensera för sina utsläpp med hjälp av CDM. Riktigt hur detta ska utformas är oklart; aktörer såsom 2050 AB och Tricorona erbjuder ju redan detta utan stora problem för kunden.
– Klagomål. AOSIS önskar införa en ”grievance mechanism” där civilsamhället kan framföra klagomål på CDM-projekt. Bl.a. Kina och Indien är emot detta.
– Skogsskydd. Många länder vill införa återbeskogning i CDM, men andra är rädda att det ökar tillgången på billiga krediter och därmed slår undan benen för investeringar i förnybar energi.
– Verkliga utsläppsminskningar. CDM anges idag av vissa enbart innebära undvikande av utsläpp, medan andra anger att det redan nu sker absoluta utsläppsminskningar, vilket ändå eventuellt bör förenklas.

Som EU-land har Sverige ingen egen position om CDM, men har genom Energimyndigheten varit starkt bidragande till att CDM utvecklats. Klimatminister Åsa Romson markerade på sin dragning här i Lima att hon har en stark tilltro till CDM och ser en viktig roll för sådana marknadsmekanismer i post-2020-avtalet.

Regeringen är positiv till marknadsmekanismer som CDM .- men hur ska de användas framgent?
Regeringen är positiv till marknadsmekanismer som CDM .- men hur ska de användas framgent?
Mattias har tidigare jobbat med CDM-marknaden och är besviken att systemet inte används mer.
Mattias har tidigare jobbat med CDM-marknaden och är besviken att systemet inte används mer.