FN undanröjer hinder för export av koldioxid

Att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C såsom Parisavtalet stipulerar kommer att kräva så kallade minusutsläpp. Här kommer därför en uppdatering om ämnet på klimatforhandlingar.se.

Utsläppsminskningarna är helt enkelt för långsamma och uppvärmningen redan ett faktum. Jämte utfasning av fossila bränslen kommer atmosfären att behöva rensas på koldioxid. Nu har FN tagit ett viktigt beslut som undanröjer det mest omtalade av alla juridiska hinder för minusutsläpp. Från och med oktober i år är det tillåtet att exportera koldioxid för lagring under havsbotten.

I mitten på 1990-talet träffades FN:s Internationella sjöfartsorganisation, IMO, för att anta det så kallade Londonprotokollet. Protokollet, som reglerar dumpning av avfall till havs, innebar bland annat ett förbud mot att exportera och lagra koldioxid under havsbotten. Lagringsförbudet upphävdes redan 2006. Sedan dess är alltså själva lagringen, enligt FN-rätt, tillåten. Däremot kvarstod förbudet mot export av koldioxid i syfte att lagras under havsbotten. Exempelvis förbjöds Sverige att exportera koldioxid för lagring i Norge, ett annars högst realistiskt alternativ.

Redan 2009 antogs ett tillägg till protokollet i syfte att tillåta även export. Problemet är att ratificeringen av tillägget inte prioriterats av Londonprotokollets medlemsstater. I dagsläget har endast sex länder ratificerat tillägget, det saknas ytterligare 29 ratificeringar för att export ska tillåtas. Även Sverige hör till skaran av länder som ännu inte ratificerat tillägget med förklaringen att det helt enkelt inte prioriterats i ljuset av mer brådskande eller mer betydelsefulla ärenden som pockat på uppmärksamhet.

Den nordiska industri som visat intresse för koldioxidavskiljning och -lagring (carbon capture and storage, CCS) har länge klagat på att detta juridiska hinder sätter käppar i hjulen för investeringsbeslut. Nu har FN reagerat. Den 11:e oktober i år avslutade medlemsländerna till Londonprotokollet sin 14:e partskonferens. På mötet enades länderna om en resolution som, i väntan på ikraftträdande, tillåter medlemsländerna att provisoriskt tillämpa tillägget till protokollet.

Ett av de tydligaste och mest emblematiska juridiska hindren för CCS i Norden är nu undanröjt. Det är nu möjligt att exempelvis utnyttja positiva stordriftsfördelar med ett gemensamt nordiskt lager för koldioxid. Beslutet lägger också grunden för att sprida investeringsrisker för utökad lagringskapacitet på fler aktörer. Därmed ökar möjligheterna till både till utsläppsreducering genom att tillämpa CCS på fossila utsläpp och till att skapa minusutsläpp genom att tillämpa CCS på biogena utsläpp, så kallad bio-CCS.

Det senare, bio-CCS, innebär att koldioxid först fångas in i biomassa genom fotosyntes som sedan används i olika processer, exempelvis för att producera el, värme, papper och biobränslen. Istället för att i dessa processer släppa tillbaka koldioxiden till atmosfären avskiljs den och transporteras till en lagringsdepå. När ny biomassa odlas fångas ny koldioxid in från atmosfären. Sammantaget kan bio-CCS på så vis skapa stora minusutsläpp inom svensk industri och kraftvärmeproduktion. Bio-CCS är inte enda lösningen för att uppnå minusutsläpp, men tekniken utmärker sig i ett svenskt perspektiv både därför att det i Sverige finns ovanligt många och ovanligt stora punktutsläpp av biogen koldioxid och därför att bio-CCS syftar till att lagra koldioxid permanent (många alternativ till minusutsläpp skapar temporär lagring).

Flera andra juridiska brister och hinder kvarstår, främst i svensk och europeisk lagstiftning. Men FN har nu bidragit med en viktig pusselbit för att undanröja hinder. Nu återstår den ännu större utmaningen, att bygga politik för att inte bara möjliggöra utan också ge industrin konkreta incitament till att investera i bio-CCS. På detta område är pusslet i stora delar osorterat med en i dagsläget närmast total avsaknad av en marknad för minusutsläpp eller andra drivkrafter för investeringar. För att uppnå detta behöver FN:s miljösamarbete nu kompletteras med styrning på flera lägre nivåer, något som i Sverige bland anat hanteras inom den pågående Klimatpolitiska vägvalsutredningen.

Mathias Fridahl, Klimatpolitisk analytiker hos Fores och forskare på Linköpings universitet