Vad hände i natt med artikel 6, Kina & annat på COP?

Imorse kl 02.30 avslutades SBSTA, den förhandlingskommitté som ansvarar för tekniska frågor. Under denna COP har kommittén bland annat varit ansvarig för arbetet med artikel 6 som vi skriver om i detalj nedan. 

En fråga som blev kontroversiell under natten var kraven på rapportering av nationella utsläpp. Kina har under en längre tid försökt sänka kraven för vad och hur länder måste redovisa utsläpp av koldioxid. Backat av Indien och många Afrikanska länder krävde Kina att nattens möte skulle avslutas utan ett beslut på nya rapporteringskrav. USA, EU, Kanada, Australien, Japan, länder från Latinamerika och små önationer vädjade gemensamt till ordförande att inte stänga mötet utan ett beslut. Denna gången vann Kina och de som backade Kina: mötet stängdes utan ett beslut vilket innebär att frågan kommer skjutas till framtida möten.

Utöver detta togs en rad andra beslut och icke-beslut. Några av de mest uppmärksammade resultaten var att förhandlare inte kunde enas om förlust och skador eftersom man inte kunde komma överens om detta skulle inkludera finansiering för de som är drabbade eller ej. Frågan kommer sannolikt tas upp av ministrar denna vecka. Insatser för att anpassa den tidsperiod som ländernas framtida NDCs från och med 2031 ska vara (5 eller 10 år) kunde inte heller lösas och kommer skjutas fram till mellanmötet i juni.

Fores har på plats följt artikel 6 nära och ger därför en mer detaljerad uppdatering om den här. 

Artikel 6: Slutet är nära

Ordförandena för SBSTA markerade tidigt i processen att det är nu eller aldrig det ska bli ett beslut. De lanserade under onsdagen en ny bättre organiserad och något rensad text och meddelade att planen var att den andra omarbetning skulle presenteras senare under veckan, fredag. Det blev sent lördag kväll. Efter ytterligare förhandlingar bestämdes att en tredje omarbetning skulle presenteras på måndagen, och den kom till slut under måndag kväll. 

Skälet till dessa sena leveranser är förstås att det finns betydande motsättningar. Som observatörer har vi kunnat följa de mer formella delarna av förhandlingarna, men det är inte där förhandlingarna har pågått. De formella mötena har inneburit att länder och grupper av länder har upprepat sina gamla positioner på ett minst sagt tjatigt sätt. Frustrationen hos ordförandena Hugh Sealy och Peer Stiansen har man inte kunnat missa. 

 Arbetet har, trots allt, gått framåt. Delvis på grund av att ordföranden för SBSTA har arrangerat flera möten med delegationsledarna utöver de vanliga förhandlingsmötena. Texten lämnar nu SBSTA och tas över av CMA (Mötet för Parisavtalets Parter). Detta innebär att förhandlingarna lyfts ett steg och för vissa frågor kommer ministrarna att vara inblandade. Tyvärr återstår en hel del tekniska frågor också, så de mer tekniska diskussionerna kommer att fortsätta, några kanske kan lösas innan ministrarna kallas in. 

Några av de viktigare (politiska) frågorna som måste lösas är: 

 Share of Proceeds

 Share of proceeds innebär att en del av förtjänsten från handel med utsläppskrediter ska gå till anpassningsåtgärder. Det handlar, som vi tidigare har skrivit om på bloggen den 2 december, inte minst om att finansiera Anpassningsfonden. Under Kyotoprotokollet avsattes 2% av utsläppskrediterna från CDM till detta. Frågan nu handlar om nivån, en procentsats, en fast avgift, eller både och. Sen handlar det om avgiften ska tas ut för enbart transaktioner under Artikel 6.4 eller även för Artikel 6.2. Det senare skulle innebära att t ex även länkade handelssystem skulle omfattas (så då skulle detta omfatta EUs utsläppshandel med Schweiz). Många utvecklingsländer menar att de som använder den nya mekanismen under Parisavtalet inte ska få en nackdel jämfört med de som genomför aktiviteter under Artikel 6.2. Under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod löste man detta för utsläppshandel genom en avgift på den första internationella transaktionen. Denna fråga måste lösas på politisk nivå. 

 Fortsättning på CDM-projekt och enheter från Kyotoprotokollet

Projekt som är ekonomiskt beroende av utsläppskreditering under nästa decennium bör kunna fortsätta, men det bygger sannolikt på att de omregistreras till Artikel 6.4-projekt av värdlandet. Däremot anser många länder att Kyotoenheter, vare sig de kommer från länder, JI eller CDM, inte ska kunna överföras till post 2020-perioden och kunna användas för avräkning mot NDCer. Dessa parter menar att det skulle kunna innebära att man drar undan mattan för nya projekt och aktiviteter post 2020, och att det finns risk att det blir ett stort överflöd av utsläppskrediter. Någon form av kompromiss kan vi vänta oss när det gäller projekten, men överföring av redan utfärdade enheter blir en svår nöt för ministrarna.  

”Metrics”

Varför inte göra det enkelt och skapa ett ramverk för handel och bokföring med koldioxidekvivalenter? Och vilka andra ”metrics” ska man kunna använda för överföring av ITMOs? Oklart för många men det hänger ihop med att många länder har sina NDCer formulerade i andra mått än växthusgaser. Dessa länder vill inte göra om sina NDCer till koldioxidbudgetar för att kunna delta i Artikel 6, men hur det ska gå till om man inte gör det vet ingen säkert. Troligen måste en öppning för andra “metrics” ingå i det slutliga paketet.  

 Bokföring av utsläppsreduktioner från den nya mekanismen under Artikel 6.4

Det här var en av frågorna som stjälpte en överenskommelse I Katowice (men långt ifrån den enda). Brasilien har sedan några år drivit förslaget att ”corresponding adjustments”, dvs bokföring i både säljande och köpande land inte ska göras för den första transaktionen. Idén är att utsläppskrediter som utfärdas I ett värdland förs till ett internationellt register, och först i samband med transaktioner därifrån, startar bokföringen. Detta skulle innebära att CDM-systemet fortsätter, utan att värdländerna behöver bekymra sig om att de utsläppskrediter som utfärdas skulle kunna behövas för deras egen NDC. Det finns vissa argument för detta men det stora argumentet emot är att det kommer att leda till dubbelräkning. 

Overall Mitigation of Global Emissions

 OMGE, som förhandlarna har döpt om till Oh My God Emissions, handlar om att Artikel 6-aktiviter ska leda till globala nettominskningar av utsläpp (beyond offsetting). Detta är en nyckelfråga för AOSIS. Andra länder läser texten som att det är frivilligt (shall jämfört med shall aim). En diskussion handlar om hur man åstadkommer OMGE, t ex genom ambitiösa referensbanor eller annullering, en annan diskussion handlar om det ska gälla för 6.2 eftersom Paristexten bara pekar ut 6.4, men framförallt handlar det om frivillighet eller inte.  Även här har Parterna kört fast. 

Miljöintegritet

 Det är nu stort tryck på det spansk-chilenska ordförandeskapet att sy ihop en kompromiss. Det hörs i korridorerna att många parter inte är nöjda med texten, detta är dock troligen positivt eftersom det signalerar att det är en kompromisstext. För de som hade önskat FN-kontroll även för Artikel 6.2 kommer nog inte att bli nöjda, “cooperative approaches” kommer att vara decentraliserade och kommer att kunna utvärderas i efterhand (genom rapporteringssystemet). Det kommer att vara upp till alla deltagare och länder att skapa bra regler nationellt, bilateralt och multilateralt för samarbeten under Artikel 6.2. 

Så, blir det något beslut om artikel 6 i slutet av denna vecka? 

De flesta insatta och akademiker på ämnet som vi pratat med tror ändå att chanserna att lösa artikel 6 helt eller delvist på denna COP är större nu än vad de var innan de kom till Madrid. 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

Johan Nylander, Artikel 6 expert