Slutrapport från COP25 i Madrid

COP25 stängdes officiellt den 15 december i Madrid. Det var från början klart att årets COP skulle bli svår. Dagordningen för mötet skulle aldrig ha kunnat uppfylla förväntningarna hos ungdomar och andra som kräver mer kraftfulla klimatåtgärder.

Tips! Se Fores slutrapportering här! Medverkar gör bl.a. Mattias Frumerie, Sveriges chefsförhandlare vid COP25, Regeringskansliet.

COP25 kallades av många för en ”implementerings-COP”. Målet var att slutföra de sista tekniska detaljerna i Parisavtalet som återstod efter mötet 2015. Faktum är att det är först nästa år som det är dags för länderna att leva upp till förväntningarna. Det är då alla länderna måste lämna in sina nationella klimatåtaganden (kända som nationellt bestämda bidrag, eller NDC:s på FN-språk) och redogöra för hur de kommer att bidra till minskade utsläpp för att säkerställa att vi uppfyller Parismålet för att hålla den globala uppvärmningen till väl under 2°C.

Ambition

Eftersom denna COP var så teknisk, behövde mötet signalera till världen att länderna tog frågan på allvar och visa att fokus låg på att säkerställa att ambitionerna kommer öka nästa år. Detta blev en svår knäckfråga, som ministrarna argumenterade om till de sena timmarna på natten.

När ett nytt förslag på beslutstext kom ut på morgonen den 14 december (lördagen) var texten reducerad till att länderna ”inbjuds” att ”kommunicera” sina NDC:er istället för att ”uppdatera” och ”höja” dem. För det otränade klimatförhandlarögat kan det tyckas som löjlig semantik och bara ord, men som bekant så finns djävulen i detaljerna. I själva verket signalerar en sådan formulering ett försvagande av Parisavtalet. I slutändan lyckades förhandlarna få in skrivningar som på olika sätt reflekterade att en höjd ambition i nästa års NDC:er är centrala för Parisavtalet, men att diskussionen ens uppstod är oroande i sig.

Redan innan denna text släpptes var uppfattning bland oss ​​observatörer att det saknades en känsla av brådska i förhandlingarna. Nio ”regel 16” beslut togs ganska tidigt i processen. Regel 16 innebär att man helt enkelt skjuter på agendaposten till nästa möte och inget beslut fattas vid den nuvarande COP:en. Även om en del av dessa beslut inte behöver tas förrän nästa år, eller till och med senare, lämnade det många frustrerade. Detta eftersom mötet i år just handlade om att slutföra alla detaljer i Parisavtalet, så att man nästa år inte ska behöva lägga tid på dessa utan kunna fokusera på ambitionshöjningen.

En av frågorna som flyttades fram till nästa år var hur utsläpp ska rapporteras. Dessa samtal bröt samman och Kina pekades ut som orsaken till detta. Trots detta verkade det som om förhandlarna var nära en lösning, om än inte ett optimalt sådant. Så länge det finns ett beslut nästa år kommer detta inte att försvaga Parisavtalet.

Förlust och skador

De två mest svårlösta frågorna var “Artikel 6” samt ett beslut om hur man ska hantera de förluster och skador som orsakats av klimatförändringar. Utvecklingsländerna krävde ytterligare finansiering för att få hjälp att återhämta sig från skador orsakade av klimatförändringar. De utvecklade länderna har länge dragit sig för att få med sådana skrivningar med rädsla för att det skulle öppna upp för ett omfattande betalningskrav. Det finns även en oro för att detta ska reducera de pengar som finns tillgängliga för anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att minska utsläpp, något som är prioriterat av de utvecklade länderna. I slutändan lyckades man hitta en kompromiss som uppmanar konventionen och de utvecklade länderna att få tillgång till ny och redan existerande finansiering. En fråga om hur mekanismen för förluster och skador ska styras sköts dock fram till nästa år efter ett misslyckande med att hitta en lösning.

Artikel 6

Den andra svåra frågan om Artikel 6 handlar i princip om frivilliga marknader för koldioxidutsläpp. Internationellt samarbete, via till exempel handel med utsläppsrätter, skulle kunna bidra till att länder når sina NDC:er. Cirka hälften av alla nationella klimatplaner nämner nämligen någon form av marknad som ett av sätten att nå sina utsläppsminskningsmål. En utsläppsmarknad har potentialen att möjliggöra billigare utsläppsminskningar samtidigt som det genererar finansiering för processen att ställa om till klimatneutralitet. Men, och det är ett STORT men, dessa regler måste utformas väldigt strängt för att undvika att fusk sker på marknaden. Ett exempel på hur man kan fuska är genom så kallad dubbelräkning. Detta sker när både köparen och säljaren av en utsläppskredit tillgodoräknar sig utsläppsminskningen gentemot sina nationella klimatmål. Ett ton av utsläppsminskningar räknas helt enkelt två gånger och det ser då ut som att man minskat utsläppen med två ton, när detta inte är sant.

En annan oro har varit att gamla krediter från systemet som har existerat under Kyotoprotokollet skulle kunna föras över till det nya systemet och att länder skulle kunna tillgodoräkna sig dessa till sina mål under Parisavtalet. Dessa gamla krediter har varit ifrågasatta av flera skäl och var det som i slutändan gjorde att man inte kunde komma överens om Artikel 6. Artikel 6 är tänkt att vara ett nytt system med striktare och bättre regler, av denna anledning var de flesta observatörer och flera länder överens om att det var bättre med inget beslut alls, än ett beslut om Artikel 6 med bristfälliga regler. Det återstår att se om man på nästa års möte kan komma överens om ett regelverk som undviker fusk och säkerställer att faktiska utsläppsminskningar sker.

Hoppet lever

 Så, slutresultatet av årets klimatmöte var inte det bästa. Men det finns fortfarande hopp, och vi vägrar att ge upp. Nästa års COP äger rum i Glasgow. Med anledning av Brexit har britterna allt att vinna på en väl genomförd COP som säkerställer att världen hamnar på rätt spår. COP26 kommer att vara en ypperlig möjlighet för Storbritannien att visa att de trots Brexit är en nation i framkant som prioriterar klimatfrågan högt. Såväl för omvärlden som för den egna befolkningen. Utrikesdepartementet i Storbritannien har förmodligen ett av världens bästa nätverk och en diplomatkår som är otroligt skicklig. Ryktet säger att Utrikesdepartementet redan anställt hundra nya medarbetare för att jobba med mötet och att andra departement och myndigheter anställt ytterligare hundra personer, endast för att arbeta med COP26. Utifrån detta kommer de kunna lägga grunden för nästa års möte på ett sätt som inte var möjligt inför årets COP.

Så budskapet vi vill lämna er med är; tillåt dig själv av att bli frustrerad på resultaten från årets möte, men erkänn samtidigt de begränsningar som årets COP hade. Blicka framåt mot COP26 med hopp och optimism, och fortsätt framförallt att arbeta hårt för en lyckad klimatomställning!

Mette Kahlin McVeigh
Chef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson
Assisterande programchef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores