All posts by Agnes Bondelid

PRE COP 25 I COSTA RICA – FÖREGÅNGSLANDET

Igår inleddes det viktiga Pre-COP 25 i San José, Costa Rica. Under tre intensiva dagar förbereds de politiska diskussioner som ska hållas vid huvudmötet i Santiago de Chile i december.

350 delegater, bland dem delegationscheferna för samtliga länder som deltar i COP 25 i Santiago, för tekniska förhandlingar och tar fram material som kommer ligga till grund för besluten i december. Chef för den svenska delegation är Eva Svedling.

Värdlandet Costa Rica fortsätter visa vägen med målen 100% förnybar el 2021 och klimatneutralitet 2050. Landet påverkas mycket av ett förändrat klimat där ett exempel är hur de mer frekventa och intensiva torrperioderna påverkar möjligheten att hålla en stabil elproduktion i vattenkraftverken. Vattenkraften har stått för den största andelen av landets elproduktion och under vintrarna tvingas man importera el från fossila bränslen. För att bli mer självförsörjande och minska sina utsläpp satsar landet därför på en stor utbyggnad av geotermisk elproduktion.

Det sågs som en stor framgång när man i maj i år lyckades med bedriften att producera mer el än någonsin tidigare samtidigt som denna var förnybar till 100%. I juli invigdes ytterligare ett geotermiskt kraftverk som ger landet ännu bättre förutsättningar att nå sitt mål om 100% förnybar el 2021. Parallellt sker satsningar på transporter, klimatanpassningar med mera. Läs mer om Costa Ricas inspirerande klimatarbete mot målet om klimatneutralitet i Fores uppdaterade översikt.

Läs hela översikten här!

Elisabeth Nobuoka Nordin, Fores

Uppföljning av FN:s klimattoppmöte i New York

FN:s klimattoppmöte som hölls den 23 september i New York kommer med stor sannolikhet främst bli ihågkommet för Greta Thunbergs tal till världs- och företagsledare. Detta beror kanske delvis på avsaknaden av kraftfulla åtaganden men det finns flera goda nyheter Fores vill uppmärksamma!

På klimatforhandling.se har vi på Fores tidigare skrivit inlägg inför FN:s klimattoppmöte och om Sveriges arbete inför mötet. Nu är det dags att sammanfatta resultatet av mötet och sätta fokus på de viktigaste åtagandena. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres var i sitt avslutande tal tydlig med att framhäva de goda exemplen på nya initiativ och nya bidrag som presenterades under dagen, men mötet lämnar också mycket att önska. Det är talande att  konsensus tycks vara att det mest minnesvärda från dagen inte var något nytt åtagande från vare sig länder eller företag utan Greta Thunbergs känslofyllda tal. Men det finns trots allt ett antal positiva exempel på konkreta åtaganden som bör lyftas fram och vi bör även uppmärksamma vad som saknades på mötet.

Positiva exempel från mötet…

Mötet hade som ambition att visa på ett ökat engagemang för klimatfrågan och ett flertal länder annonserade nya åtaganden för att öka sina ansträngningar och höja ambitionen i klimatarbetet. Exempelvis annonserade Frankrike att de inte kommer ingå i några nya handelsavtal med länder som bedriver en politik som motverkar målen uppsatta i Parisavtalet. 65 länder, däribland Tyskland, anslöt sig också till målet om att nå netto noll utsläpp till år 2050 vilket visar på en global ambitionshöjning. En glädjande överraskning som framkom på mötet var att Ryssland ratificerar Parisavtalet, som nu ratificerats av 187 länder.

Det annonserades även en mängd nya resurser till världens klimatfonder. Det blev tydligt att förväntningen nu är att länder ska dubblera sina bidrag till den Gröna klimatfonden, vilket bidrar till målet om att totalt 100 miljoner USD årligen ska mobiliseras från offentlig och privat sektor för klimatarbete. 12 länder annonserade nya bidrag till fonden under mötet, däribland Sverige som utlovade ett nytt bidrag på 8 miljarder kronor som kommer delas ut under perioden 2020 – 2023.. Sverige var därmed det land som under konferensen utlovade det enskilt största nya bidraget till den Gröna klimatfonden. Utöver dessa bidrag så utlovades i samband med mötet även nya bidrag till såväl Anpassningsfonden och LDC-fonden (en klimatfond för världens minst utvecklade länder).

Även den privata sektorn kunde visa upp nya åtaganden och höjda ambitioner. Exempelvis åtog sig en grupp av världens största investerare, ansvariga för 2000 miljarder USD i investeringar årligen, att röra sig mot koldioxidneutrala investeringsportföljer till år 2050. 87 stora företag lovade också att minska sina utsläpp och transformera sina företag så att det är i linje med målet om att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader.  Dessutom åtog sig 130 banker, som tillsammans representerar en tredjedel av den globala banksektorn, att bedriva sin verksamhet i linje med Parisavtalet. Detta visar på en tydlig ambitionshöjning från den privata sektorn som är en central del av den omställning som måste ske för att målen i Parisavtalet ska uppnås.

… och det som saknades

Trots de positiva exemplen vi har lyft fram ovan så lämnade mötet mycket att önska. Hela idén med mötet var att kraftfullt höja ambitionerna och bevisa att man menar allvar med att nå målen uppsatta i Parisavtalet – men viktiga pusselbitar saknas fortfarande. Indien, en av  världens största utsläppare, presenterade inga planer på att avveckla användandet av kol som i dagsläget står för 75 procent av Indiens elförsörjning. Landet kommer att bygga ut deras förnyelsebara energiproduktion men utan konkreta åtgärder som syftar till att minska användandet av kol kan man ifrågasätta vilket värde detta har för klimatförändringarna. Kina menade att det är upp till de utvecklade länderna att leda vägen, något som försvåras av att USA inte talade på mötet och inte gjorde några nya åtaganden för att höja ambitionerna i klimatarbetet. Den stora frågan om “Hur” man ska lyckas nå netto nollutsläpp år 2050 fortsätter vara svår att besvara trots inspirerande tal från såväl företagsledare som representanter för världens länder.

Resultatet av Sveriges arbete med industrispåret

I vår förra bloggpost skrev vi om arbetet som Sverige och Indien tillsammans har bedrivit inom ramen för det så kallade “Industrispåret” – men vilka resultat kunde man ha presenterat på mötet?  Som man tidigare berättat lanserades en grupp som kallas “Leadership Group for Industry Transition” där 11 länder och ett antal stora företag i industrisektorn i nuläget ingår. Gruppen kommer också stödjas av bland annat World Economic Forum, Stockholm Environment Institute och European Climate Foundation och den syftar till att driva på omställningen i energiintensiva sektorer och sektorer där det är svårt att minska utsläppen. Förhoppningen är att ett fördjupat samarbetet mellan offentliga och privata aktörer kommer underlätta och skynda på omställningen i industrisektorn.

Sammanfattningsvis kan man säga att mötet till viss del fyllde sin funktion i att visa upp högre ambitioner och nya åtaganden i klimatfrågan men det är många som uttryckt sin besvikelse över att länderna som släpper ut mest inte levererade mer kraftfulla åtgärder. Blickarna vänds nu framåt mot COP25 i Santiago som äger rum den 2 – 13 december. Det är tydligt att frågan om hur vi ska nå målen i Parisavtalet är långt ifrån färdigdiskuterad och kraftfullare åtgärder krävs från såväl offentlig som privat sektor.

Vi kommer naturligtvis följa arbetet inför COP25 här på klimatforhandling.se och glöm inte att hålla utkik efter vår handbok inför mötet som kommer inom kort!  

Ruben Henriksson 
Assisterande chef, Klimatprogrammet, Fores

Bonn – Slutrapport

Världens klimatförhandlare borde lämna Bonn med blandade känslor. Trots en rad framgångar, så kvarstår fortfarande många av de stora frågorna från klimattoppmötet i Katowice i december 2018. Mot bakgrund av mötets inledande ambition – bland annat att komma närmare en färdigställd text om artikel 6 och framsteg i förhandlingarna kring någonting som kallas gemensamma tidsramar – så är resultaten från förhandlingarna i Bonn till viss del en besvikelse. Frustrationen av det eviga ifrågasättandet av vetenskapens roll i förhandlingarna är också stor.

Artikel 6: en (förlorad) kamp mot klockan

Inför mötet i Bonn var det önskvärt att ett utkast för artikel 6 – det vill säga ramverken för internationellt samarbete under Parisavtalet – ansågs vara nödvändigt. Ett färdigt utkast klar för Parisavtalets parter att skriva under på klimattoppmötet i Santiago, Chile, senare i år uteblev dock. Detta är ett problem eftersom Parisavtalets regelbok måste vara komplett och artikel 6 redo att sjösättas innan 2019:s slut – i enlighet med den deadline som satts upp under klimattoppmötet i Katowice i december 2018.

Förhandlingarna av artikel 6 försenades av att en rad procedurella frågor prioriteras av vissa parter. Detta gjorde att mötet i Bonn blev en kamp mot klockan – en kamp som, i alla fall delvis, förlorades. Istället för att, som ambitionen var, färdigställa en text, redo att underskrivas, inför mötet i Santiago, så lyckades förhandlarna endast producera en text där olika alternativ för formuleringar presenteras.

Förutsättningarna för att lyckas färdigställa artikel 6 under förhandlingarna i Santiago är dock goda. Till skillnad från förhandlingarna i Bonn – där två texter från Katowice parallellt använts som underlag för förhandlingarna – så kommer alltså mötet i Santiago endast utgå ifrån en text. Förhandlingarna blir därigenom tydligare, vilket är en stor fördel. Det är också viktigt att understryka att en ineffektiv operationalisering av artikel 6 skulle ha förödande konsekvenser för Parisavtalets effektivitet. Ett försenat ramverk är alltså att föredra framför ett bristfälligt sådant.

(Inte så) gemensamma tidsramar

Tillsammans med artikel 6, så var frågan kring gemensamma tidsramar den största snackisen innan förhandlingarna i Bonn. Under det förra klimattoppmötet i Katowice, bestämdes det att gemensamma tidsramar ska användas för hur ofta ett land måste rapportera om resultatet av deras nationella klimatpolitik. I dagsläget så sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tioårcykler. Därför enades man om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031 i Katowice. Exakta tidsramar återstod dock att besluta.

Dessa förhandlingar har, precis som för artikel 6, förutspåtts vara problematiska då det efter Katowice kvarstår att bestämma alla praktiska detaljer gällande utformandet av dessa tidsramar. Svårigheter att nå enighet i Katowice resulterade i en text med fyra alternativa tillvägagångssätt för dessa gemensamma tidsramar. Istället för att enas kring en väg framåt, lämnade ländernas förhandlare Bonn med totalt sex alternativ. Inte heller lyckades förhandlarna enas om en deadline för att fatta ett beslut i denna fråga. Denna fråga är avgörande för en ambitiös internationell klimatpolitik och kommer diskuteras vidare i Santiago.

”Science is not negotiable”

Frågan gällande hur IPCC:s 1,5-gradersrapport – det vill säga den rapport som beställts av FN för att undersöka skillnaderna mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning – bör hanteras, har väckt mycket uppmärksamhet. Denna fråga hamnade i hetluften efter att Saudiarabien, Kuwait, Ryssland och USA vägrade att officiellt välkomna rapporten i Katowice, vilket i praktiken begränsar möjligheterna att använda rapporten för att vägleda det internationella klimatarbetet. Efter att ha diskuterats ytterligare i Bonn, så har rapporten nu, till mångas förfäran, exkluderats från förhandlingarna. Detta eftersom att samma grupp länder, med Saudiarabien i spetsen, bland annat har ifrågasatt rapportens vetenskapliga legitimitet. Detta återspeglas i en avslutande text som endast uttryckte sin tacksamhet till IPCC och det vetenskapliga samfundet. Detta utfall provocerade fram en rad reaktioner i polemik. Exempelvis så bar förhandlarna i The Environmental Integrity Group (till vilken Schweiz, Sydkorea, Mexiko, Lichtenstein, Monaco och Georgia räknas) tröjor med texten Science is not negotiable på. Eftersom att IPCC kommer släppa två ytterligare rapporter i år, lär dock frågan gällande vetenskapens relevans för klimatförhandlingarna fortsätta.

Vad kom parterna fram till?

Utöver de frågor som beskrivits ovan och som även är de som väckt mest intresse i media, så har parterna kommit överens om en rad frågor. Bland annat, så bestämdes att en workshop om hållbar land- och vattenanvändning kommer äga rum i Nya Zeeland, där fokus ligger på strategier och tillvägagångssätt för att öka dess motståndskraft mot klimatförändringar. Dessa förhandlingar har gått under namnet Koroniva Joint Work on Agriculture (och härstammar från ett beslut taget under klimattoppmötet 2017) som officiellt erkänner den centrala roll som jordbrukssektorn spelar för vår förmåga att anpassa oss efter, och motarbeta, klimatförändringar.

Ett ytterligare steg framåt var att parterna lyckades enas kring en Terms of Reference för en utvärdering av the Warsaw International Mechanism. Denna mekanism avser hantera oreparerbara förluster och skador av klimatförändringar i sårbara utvecklingsländer. Oreparerbara avser här situationer där anpassningsåtgärder är otillräckliga – som exempelvis skador efter ett extremväder. Motsättningar i förhandlingarna har kretsat kring frågor om finansiering då utvecklingsländer argumenterat för att mobilisera stöd för framtida loss and damage – och inte bara förluster som redan skett, vilket de utvecklade länderna i regel vill. Även om mycket står på spel i Santiago, så har parterna alltså lyckats enas om de Terms of Reference som ska gälla för utvärderingen av mekanismen. Mer specifikt, så handlar detta om saker som mekanismens omfattning och förväntade resultat.

Avslut

Som redan nämnt, så kvarstår alltså en rad tekniska, men också politiska, frågor från förhandlingarna i Katowice 2018, som kommer behöva återupptas under mötet i Santiago senare i år. Huruvida mötet i Chile blir en framgång kommer, som alltid, delvis vara en fråga om hur väl ordförandeskapet förvaltas. Det råder för närvarande vitt skilda meningar om utsikterna för hur väl Chile kommer axla detta ansvar. En rad välgörenhetsorganisationer har nämligen nyligen kritiserat Chiles bristande stöd för det så kallade Escazú Avtalet som ämnar stödja grupper som arbetar med miljöskydd. Detta skickar tvetydiga signaler och kan potentiellt ha negativa konsekvenser på synen av ordförandeskapets legitimitet. Vi väntar därför med spänning på klimatförhandlingarna i Santiago.

Simon Källman,
Praktikant, Klimatprogrammet, Fores

Artikel 6: veckans höjdpunkt

En av snackisarna inför mötet i Bonn har varit förhandlingarna kring möjligheten för länder att samarbeta för att sänka utsläpp på snabbast möjliga sätt. Detta regleras under artikel 6 av Parisavtalet och var redan 2015 (då Parisavtalet förhandlades fram) en känslig fråga. Inför Bonn har arbetet som kvarstår inom detta område ofta framställts som svårgenomförbart – för att inte säga omöjligt. Förhandlingarna kring artikel 6 beskrivs ofta som väldigt tekniska. Dock så gömmer sig däri en rad politiska frågor som tydligt avslöjar parternas olika ambitionsnivå.

Vikten av artikel 6 i Bonn syntes redan i parternas inledningsanföranden, där merparten av representanter för de olika förhandlingsgrupperna uttryckte sina ambitioner i frågan. 

Förhandlingarna försenades också tidigt då sekretariatets förslag om det fortsatta tillvägagångssätt kritiserades kraftigt av en rad parter. Ibland används procedurella frågor säkert för att förhala processen, men hur en fråga behandlas har stor betydelse för vad resultatet blir, vilket gör formalia-delen av förhandlingarna viktig. 

Vad är artikel 6?

Artikel 6 avser att skapa ett ramverk för internationellt samarbete för att minska utsläpp. Det är framförallt tre delar av artikeln som Parisavtalets förhandlingsparter inte kunde enas om på COP24 i Katowice 2018 – 6.2, 6.4 & 6.8 – som nu förbereds i Bonn, innan de ska införas i Parisavtalets regelbok vid klimattoppmötet COP25 i Chile i december. Tanken bakom artikel 6 är att den ska etablera ett ambitionshöjande ramverk som ska möjliggöra att man kan genomföra utsläppsminskningar där de är billigast. 

Artikel 6.2 och 6.4 rör två olika marknadsmekanismer som ämnar förenkla samarbete mellan länder för att minska utsläpp. Även om orden carbon market uttryckligen inte nämns i Parisavtalet eller dess regelbok, så är det de facto en marknad för utsläppsrätter som artikel 6.2 och 6.4 refererar till. 

Artikel 6.8, å andra sidan, reglerar icke-marknadsbaserade mekanismer för samarbete. Det är trots allt inte bara genom marknader som länder samarbetar bilateralt. Som om inte detta var nog komplicerat, så är också förhandlingarna kring artikel 6 kopplade till en rad andra frågor – såsom den om Anpassningsfondens roll inom Parisavtalet.

Artikel 6.2: ”What is an ITMO?Really…?”

Artikel 6.2 reglerar ramverket för internationellt samarbete som rör Internationally Transferred Mitigation Outcomes – eller en ”ITMO” som de kallas bland förhandlare.  Förenklat kan en ITMO sägas uppstå om ett land överträffar sina åtaganden och väljer att sälja dessa utsläppsrätter till ett annat land. Mer specifikt så är det ett lands utsläppsinventeringar eller budgetar som justeras uppåt eller nedåt beroende på om länderna förvärvar eller säljer utsläppsrätter.

Förhandlingarna av denna artikel har i stor utsträckning kretsat kring hur en ITMO bör definieras och bokföras. Det råder stora meningsskillnader kring dessa frågor. Ofta hävdas det dock att en ITMO måste kunna mätas och uttryckas i koldioxidekvivalenter, med målet att göra överföringar mellan parterna så smidiga som möjligt. För detta, så måste också ett och samma bokföringssystem användas konsekvent av alla. Detta är dock lättare sagt än gjort, och utgör en polariserande fråga i förhandlingarna; varje precisering av hur detta ska ske innebär med nödvändighet också en begränsning i ländernas möjligheter att själva utforma delar av sin klimatpolitik. Utsläppsminskningarna som bokförs av båda parter måste korrigeras, så kallade corresponding adjustements, så att en ITMO inte kan användas flera gånger, och av båda parter – ett problem som brukar kallas för double counting.

Artikel 6.4: När offsets inte längre räcker…

Artikel 6.4 etablerar en mekanism som ska bidra till att begränsa utsläpp av växthusgaser och stötta hållbar utveckling under uppsikt av FNs klimatramverk. FN har under Kyotoprotokollet etablerat en liknande mekanism, Clean Development Mechanism, för att i-länder ska kunna investera i utsläppsminskande projekt i u-länder. En avgörande skillnad från Kyotoprotokollet är dock att alla länder i och med Parisavtalet nu ska minska sin klimatpåverkan, vilket försvårar bokföringen av utsläppsminskningar som ett land gör i ett annat. En annan skillnad är att CDM var till för enskilda projekt, såsom en vindkraftpark, medan ITMOs tänks fungera mer övergripande. En ytterligare skillnad är att man vill ha med hela hållbarhetstanken, och även inkludera t.ex. mänskliga rättigheter, och alltså inte så ensidigt fokusera på klimatnyttan. 

För att kunna garantera att den föreslagna mekanismen inom Parisavtalet ska leda till faktiska utsläppsminskningar – så kallade Overall Mitigation in Global Emissions (OMGE) – uppställs strikta kriterier. Bland annat att utsläppsminskningen som uppnåtts inte får användas för en offset av samma utsläppsmängd någon annanstans. Detta är en fråga där EU har starka åsikter. Enligt EU är det absolut avgörande för hela Parisavtalets legitimitet att nå faktiska utsläppsminskningar. I artikel 6 kallas detta för Environmental integrity. Som i många andra frågor, så arbetar EU här nära med the Independent Association of LAtin America and the Caribbean (AILAC) som företräds av Costa Rica.

Förhandlingarna kring artikel 6.4 innefattar, bland annat, frågan om huruvida liknande mekanismer från Kyotoprotokollet, framför allt Clean Development Mechanism, bör överföras till Parisavtalet. Att inkludera projekt under Kyotoprotokollet kan innebära att artikel 6 ambitionsnivå sänks. Avtalets mer ambitiösa parter – som EU, gruppen för små ö-stater och Afrikagruppen – stöttar istället att alla minskningar från Kyotoprotokollet bör strykas eller i alla fall åter utvärderas. Arabgruppen, Indien och Brasilien förespråkar istället att alla utsläppsrätter som producerats under CDM ska överföras till Parisavtalet. 

Det är nämligen så att en stor andel av dessa utsläppsrätter endast producerats på grund av att många länder haft låga utsläppsmål under Kyotoprotokollet. Mycket pekar på att en stor del av dessa utsläppsminskningar skulle skett ändå. Utsläppsrätter har alltså inte nödvändigtvis tilldelats Kyotoprotokollets mest ambitiösa länder, utan istället de vars ursprungliga åtaganden varit lägst. Ett illustrativt exempel är Brasilien som för närvarande har störst mängd utsläppsrätter – något som (kanske…) förklarar varför de så gärna hade sett utsläppsrätterna under Kyotoprotokollet överföras till Parisavtalet. Detta är en polariserad fråga som, delvis, avslöjar parternas ambitionsnivå.

För att i praktiken kunna övervaka att alla parter följer de regler som så småningom bestäms, så diskuteras nu huruvida denna mekanism kräver ett eget institutionellt ramverk och hur det i sådana fall skulle se ut. Diskussionerna har kretsat kring allt från dess storlek och funktion, till vilka kriterier dess medlemmar ska väljas ut efter och hur denna institution ska förhålla sig till avtalets medlemsländer. En återkommande fråga gäller huruvida mänskliga rättigheter ska inkluderas som en av principerna som bör genomsyra mekanismen. Detta är, föga förvånande, en djupt polariserande fråga där vissa medlemsstater – såsom Saudiarabien, Egypten och Iran – hävdar att mänskliga rättigheter är en nationell angelägenhet, alternativt att frågor om mänskliga rättigheter hanteras inom andra FN-konventioner än Parisavtalet. 

Artikel 6.8: Vikten av icke-marknadsbaserade mekanismen

Artikel 6.8 skiljer sig från 6.2 och 6.4 i och med att den föreslår ett ramverk för icke-marknadsbaserade tillvägagångssätt för att nå utsläppsminskningar genom internationellt samarbete. Parter har understrukit att denna artikel är viktig eftersom att de anser att FNs klimatkonvention har sin grund i icke-marknadsbaserade verktyg. Eftersom att artikel 6.2 och 6.4 ständigt ges mer utrymme i både förhandlingar och media, så har många parter understrukit att denna del av artikeln är minst lika viktig och avgörande för att artikel 6 så småningom ska kunna integreras i Parisavtalets regelbok. De menar därför att även artikel 6.8 måste tillägnas den tid den förtjänar. 

Mer konkret, så handlar artikel 6.8, exempelvis, om hur parter inom detta ramverk ska kunna dela med sig av teknologi och erfarenheter till varandra. Parallellt pågår också en diskussion om ramverket eventuellt ska kunna tjäna till att hjälpa utvecklingsländer med finansiering och kapacitetsbyggande för att kunna implementera dessa icke-marknadsbaserade verktyg till utsläppsminskningar. 

Det är i nuläget svårt att veta vad dessa icke-marknadsbaserade verktyg mer exakt innefattar. Exempelvis så skulle ramverket kunna tjäna till att dela information och best practice för att öka produktionen av förnyelsebar energi, fasa ut ineffektiv och utsläppsintensiv teknologi, få vägledning i att introducera nationella eller regionala koldioxidskatter, implementering av olika former av kompetensutveckling och utbildning.  

Hittills så har förhandlingarna här annars kretsat mycket om behovet att fokusera på det att hitta ett regeringsarrangemang för artikeln. Precis som vad gäller artikel 6.4 har vissa parter uttryckt behovet av ett permanent institutionellt arrangemang, medan andra hävdar att liknande funktioner redan existerar under FNs klimatkonvention.

Artikel 6 och CORSIA: hur får vi flyget att bära sina kostnader? 

Som redan nämnt, så rör artikel 6 i Parisavtalet en rad politiserade frågor. En sådan rör hur den Internationella Civila Luftfartsorganisationens (ICAO) utsläppsmarknad bör regleras under Parisavtalet. Denna marknad, the Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation (CORSIA), är helt offset-baserad, det vill säga att det endast handlar om att möjliggöra för flygindustrin att neutralisera sina egna utsläpp genom att köpa utsläppsrätter från andra aktörer. 

Det diskuteras nu huruvida flygindustrin ska kunna få köpa utsläppsrätter från länder via de mekanismer som förhandlas under Parisavtalets artikel 6. För att uppmuntra det internationella flyget att minska sina utsläpp så mycket som möjligt, så måste CORSIA tas i beaktande under förhandlingarna av artikel 6. Detta är också viktigt för att undvika att en utsläppsminskning eller offset räknas inom både ett lands nationella klimatmål och av ett flygbolag. I praktiken innebär detta att ett givet lands utsläppsinventarier måste korrigeras, eftersom att utsläppet, som rent fysiskt minskat eller undvikits inom ett lands gränser, i detta fall är resultatet av en offset finansierad av ett flygbolag. 

I förhandlingarna i Bonn, så har parterna framförallt kommenterat CORSIA gällande huruvida marknaden bör täckas av bokföringssystemen för ITMO:s som förhandlas fram under artikel 6 – något som exempelvis Costa Rica förespråkar. Andra parter, såsom Saudiarabien, har tydliggjort sitt motstånd till att kopplingen till ICAO och CORSIA diskuteras inom ramen för UNFCCC. Återigen, så återspeglar dessa ställningstaganden parternas olika ambitionsgrad. Att inte ta CORSIA i beaktande när infrastrukturen byggs för artikel 6 olika samarbetsformer, skulle exempelvis kunna resultera i att utsläppsminskningar räknas dubbelt – något som skulle kunna få potentiellt katastrofala konsekvenser för både CORSIA:s och artikel 6 environmental integrity.

Frågan om formalia: del av en politisk strategi?

Flera delegationer har i korridorerna uttryckt oro över mängden arbete som kvarstår inför Santiago-deadlinen. Trots att ”ingen tid får gå förlorad”, så fastnade förhandlarna med artikel 6 och procedurella frågor redan på första mötet. Nästkommande dags två möten ställdes också in – utan någon officiell förklaring från sekretariatets sida. Milt uttryckt: förhandlingarna ligger dåligt till tidsmässigt.

Sekretariatet föreslog på första mötet att spin-offs skulle användas för att reda ut potentiella meningsskillnader. Spin-offs är möten där mindre grupper tillåts diskutera friare, utan sekretariatets vägledning, och utan observatörers närvaro. Precis som sades av Costa-Ricas förhandlare: ”formen på samtalet i plenum gör förhandlingarna ineffektiva. Varje kommentar besvaras först 20 minuter senare, och flera parallella replikskiften pågår samtidigt. Vi behöver spin-offs.” 

Även om det låter okontroversiellt, så är välkomnades inte förslaget om spin-offs av alla. Saudiarabien protesterade högljutt och hävdade att de har svårt att medverka på många håll samtidigt i och med sitt lilla antal delegater. I linje med denna argumentation, så yttrades djupt missnöje över att detta första möte hade dragit över tiden – vilket till deras försvar stämde: men bara med en timma… Hädanefter, sa Saudiarabiens delegation, anses allt som sägs efter att det inplanerade mötet tagit slut vara irrelevant; ett sätt att hantera att deras förhandlingsdelegation är relativt liten och alltså inte kan medverka överallt hela tiden.

Varje land eller förhandlande part bestämmer själv – inom vissa gränser – storleken på sin delegation, som därmed i mycket är en kostnads- och prioriteringsfråga. Saudiarabien är inte ett av de länder som har minst delegation, eller sämst ekonomiska möjligheter över att ha en rimligt stor delegation.I korridorerna så hävdar många att det är en välkänd strategi för länder som Saudiarabien att haka upp sig på procedurella frågor. Genom att fördröja förhandlingarna på ett ämne som är av stor vikt för konventionen och Parisavtalets parter, så förbättras deras utsikter att eventuellt få igenom sina positioner i andra frågor som är av större vikt för Saudiarabien. Sanningen är nämligen att deras delegation inte är liten: utan hela 29 personer sammanlagt. Detta kan jämföras med Sverige eller Costa Rica, vars delegationer är på 18 personer respektive. Costa Rica, som är en av de mer tongivande parterna i förhandlingarna kring artikel 6 och dessutom pre-COP25 arrangör, har återkommande uttryckt att de är redo att ”kavla upp ärmarna” och ”göra det som krävs” för att se till att mötet blir en framgång. Något som andra förhandlare hävdat att Saudiarabien gladeligen gör, och gjort, i andra förhandlingsrum. 

Slutspurt i Bonn: Brist på tid – eller politisk vilja?

Utifrån tidigare förhandlingar om artikel 6 annonserade sekretariatet under första veckan 14 olösta frågor där meningsskillnader råder. Dessa skulle vardera tillägnas en timmas förhandling, för att ge parterna tillfälle att tydligt uttrycka sina positioner. Baserat på vad som sägs under dessa förhandlingar så kommer sekretariatet ta fram en ny arbetstext. Förra veckans arbete har utgått parallellt från de två texter som blev resultatet av förhandlingarna av artikel 6 under klimattoppmötet i Katowice. Den första, en text från åttonde december, är en text som togs fram av ett av förhandlingarnas underorgan – SBSTA – och den andra, en text från 14 december, är en del av den slutgiltiga regelbok som togs fram av ordförandeskapets sekretariat i Katowice. 

I texten som ska tas fram för kommande dagars förhandlingar så kommer olika alternativ – vad gäller definitioner och språk om både stora och små frågor – stå listade. De sista dagarnas förhandling kretsar kring att få ned antalet alternativa formuleringar så lågt som möjligt (gärna till noll), för att under COP25-förhandlingarna i Chile officiellt inkluderas i Parisavtalets regelbok. Förhandlingarna kring artikel 6 har pågått sedan 2015. Således är medlemsländernas positioner väl kända för både sekretariatet och avtalets andra parter. Även om en rad meningsskillnader självklart råder, så är det tydligt att den största utmaningen i Bonn är kampen mot klockan – vilket regelbundet understryks av både avtalets parter och sekretariatet. 

Det i nuläget oklart vad de sista dagarna i Bonn för med sig. Som alltid i dessa oändligt komplexa förhandlingar, så lär en rad oannonserade frågor och problem uppstå under mötets slutspurt. Eftersom detta har varit fallet för artikel 6 förut, lär ingen bli förvånad om så sker igen. Det finns som sagt en tydlig deadline för att få in artikel 6 i regelboken: innan slutet på 2019. Bakom frågan om tid, så gömmer sig också en fråga om politisk vilja. För att klara denna deadline, så måste förhandlingarnas parter prioritera artikel 6. Om vissa parter fortsätter att, exempelvis, vägra förhandla i spin-offs, så kommer det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att få tiden att räcka till.

Simon Källman,
Praktikant, Klimatprogrammet, Fores

Pre-Cop i Bonn: Vad kan vi förvänta oss

Under de kommande två veckorna träffas förhandlare och experter från 185 länder i FNs klimatkonvention i Bonn, Tyskland, för att avsluta arbetet med regelboken för Parisavtalet som tänks kunna klubbas på COP25 i december i Santiago, Chile.

Förhandlingarnas första dag var lyckosam såtillvida att FNs klimatkonventions två aktiva underorgan – SBI och SBSTA – framgångsrikt introducerat sitt arbete, men samarbetets bräcklighet gör sig redan påmint. Som väl känt så kräver alla beslut enhälligt stöd, vilket förstås används som förhandlingsstrategi av avtalets parter.

Vad diskuteras?

I klimatförhandlingarna COP24 i Katowice i december 2018 konkretiserades Parisavtalets visioner, och större delen av avtalets regelbok kunde antas. Det får ses som en stor framgång, inte minst mot bakgrund av att initierade bedömare som UNFCCCs tidigare generalsekreterare Christiana Figueres bedömt att “Parisavtalet var den lätta delen”. Dock kvarstår två områden som nu istället fått COP25 i Santiago, Chile i december som deadline. Dessa är artikel 6 & gemensamma tidsramar. Dessa förhandlas nu i Bonn och är absolut avgörande för att klimattoppmötet i Chile ska bli framgångsrikt och Parisavtalet få en komplett regelbok.

Parisavtalets artikel 6, som reglerar frågor om finansiering, men också samverkan mellan olika parter för att minska utsläpp, diskuteras här i Bonn. Bland annat så handlar detta om hur risken kring dubbelräkningar ska hanteras. Det är absolut avgörande att en utsläppsminskning inte räknas av både landet där den faktiska minskningen sker, och av landet som står för dess finansiering.

Tanken bakom dessa så kallade internationally transferrable mitigation outcomes (ITMOs) är att via marknadsmekanismer reducera utsläpp i de sektorer och länder där det sker lättast och snabbast. En liknande strategi, kallad för Clean Development Mechanism, används redan inom Kyotoprotokollet och känns igen av många som klimatkompenserat med CDM-projekt. Denna typ av åtgärder kommer öka i betydelse och vara avgörande för att, på lång sikt, möjliggöra negativa utsläpp i många länder. Detta är bland annat aktuellt i Sverige – vars potential för negativa utsläpp nu undersöks i en statlig utredning på uppdrag av miljödepartementet som ska publiceras i slutet av januari 2020.

Från förhandlingarna i Katowice kvarstår också frågan kring gemensamma tidsramar. Det handlar här om att, i så stor utsträckning som möjligt, synkronisera alla parters nationella åtaganden för att förenkla jämförelser länder emellan. Här finns dock en intressekonflikt mellan de länder som föredrar mindre, respektive större, tidsramar. Mindre tidsramar förordas generellt av expertisen då mer tätt återkommande utvärderingar förväntas öka ambitionen kring ländernas nationella åtaganden.

I Bonn diskuteras också en rad tekniska aspekter av hur flera av Parisavtalets stora frågor – mitigation, adaptation, transparency och loss and damage – kan implementeras. Bland annat rör detta hur ett gemensamt format för rapportering av arbetet med parternas nationella åtaganden kan användas för att främja ökad transparens. Men också hur konventionens parter kan bistå de länder som redan nu tvingats utstå oreparerbara skador och förluster som en konsekvens av klimatförändringar.

Varför ska vi bry oss om vad som sägs i Bonn?

Även om klimatfrågan nu är högre på den politiska dagordningen än på länge, så kommer klimatförhandlingarnas infrastruktur potentiellt till ett högt pris. Förhandlingarnas alla parter har vetorätt. Länder med helt andra politiska prioriteringar kan alltså i viss mån diktera villkoren.

En tydlig konflikt rör principen om differentierat ansvar, som ingår i Parisavtalet och som alla parter alltså officiellt accepterat – men man är inte överens om vad det konkret innebär i termer av ansvar för t.ex. utsläppsminskningar eller finansiering. Det senare – pengarna – kan som så ofta förr bli en stötesten för hela förhandlingarna, där man i FN:s regi enats om att nå 100 miljarder dollar i årlig klimatfinansiering, men inte enats om hur man räknar till 100. Industrialiserade länder vill t.ex. räkna in finansiering från pensionsfonder som u-länder tycker ska exkluderas. Det har exempelvis varit svårt att få in pengar till Gröna Klimatfondens påfyllnadsfas, till Anpassningsfonden och till LDC-fonden, alla tre med Sverige som en ledande finansiär men med många länder som inte anser att de har något ansvar att bidra till finansieringen.

De skilda tolkningarna av vad differentieringen i praktiken innebär genomsyrar även en rad andra frågor. Exempelvis gjordes plenum redan första dagen uppmärksam på att det differentierade ansvaret också måste täcka frågan kring de gemensamma tidsramarna.

Simon Källman
Praktikant, Fores Klimatprogram

Inför Pre-COP 25 i Costa Rica – det lilla landet med de stora klimatambitionerna

Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation, enligt regeringsförklaringen. En av konkurrenterna är Costa Rica, värdland för 2019 års pre-COP. Costa Rica ska nå 100% förnybar el år 2021 och vara helt klimatneutralt till år 2050.

För att Costa Rica ska nå sitt mål om koldioxidneutralitet måste utsläppen av växthusgaser reduceras med drygt 170 000 ton per år till år 2030, enligt de beräkningar det tidigare presidentskapet lade fram när målet presenterades. Målet ingår nu i landets åtagande till FN:s Parisavtal, Nationally Determined Contributions (NDC); år 2021 ska de nå 100 % förnybar elektricitet, och år 2030 ska nettoutsläppen av CO2-ekvivalenter vara max 9 473 000 ton/år, med mål på max 1.19 till år 2050 och 0.27 år 2100. Därtill ska Costa Rica minska sina utsläpp av växthusgaser med 44 % i jämförelse med “business as usual” och en minskning med 25 % år 2030 jämfört med 2012.

Costa Ricas regering beslutade år 2007 att anpassa sina nationella prioriteringar efter globala klimatåtgärder och har därmed utarbetat en långtgående klimatstrategi. Därtill har även en övergripande plan som inkluderar alla ekonomiska sektorer, relevanta myndigheter och akademiska institutioner tagits fram.

I en granskning framtagen av Fores redogörs för de främsta av Costa Ricas klimatsatsningar och hur Costa Ricas klimatarbete ska leda till målet om klimatneutralitet 2050.

Läs hela granskningen här.

Slutrapport från Katowice

Katowice slutade i en stor framgång för FN-processen: Parisavtalets regelbok är antagen. Det innebär att den första versionen av mjukvaran för att föra Parisavtalet från ord till handling är på plats. Nu återstår att genomföra flera uppdateringar. Och att leverera i den riktigt stora frågan: ambitionshöjning i klimatomställningen.

Inför Katowice såg förutsättningar för att anta en regelbok minst sagt dystra ut. Det Polska ordförandeskapet anklagades för att gå på lågvarv; Bolsonaro vann presidentvalet i Brasilien som, ett par dagar innan förhandlingarna öppnade, drog tillbaka sitt erbjudande om att arrangera nästa års förhandlingsrunda; gulvästarna i Frankrike protesterade mot höjda dieselskatter; USA:s skuld till Gröna klimatfonden kvarstod och deras bidrag till av Klimatpanelens verksamhet har dragits undan.

Dessutom saknades en formell förhandlingstext. Det extrainsatta Bangkokmötet i september gav visserligen mandat till ordföranden för de olik förhandlingsorganen att sammanställa en sammanhållen informell text med regelbokens samtliga kapitel. Texten på över 300 sidor innehöll nästan 3000 hakparenteser, indikationer på avsaknad av konsensus, och vittnade om en otroligt svår uppgift för Katowice. Det ledde ordföranden för processen att meddela sin syn på frågan: ”vi är inte redo”.

Trots dessa dystra förutsättningar öppnade förhandlingarna i god ton. Den informella texten accepterades som utgångspunkt för förhandlingar och mötet tilläts fortgå 24 timmar om dygnet.  När Brasilien backade på att anordna COP25 räckte Costa Rica och Chile upp handen som ersättare. Katowice-tåget var satt i rullning. God ton innebär inte att förhandlingarna var enkla eller inte krävde. Flertalet stora och svårlösta konflikter har länge hemsökt klimatförhandlingarna.

När mötets andra vecka påbörjades och den politiska nivån anlände till Katowice växlade det polska ordförandeskapet om från låg- till högvarv. De tog över rodret och spelade en väldigt aktiv roll i att öka tempot men samtidigt förankra en kompromiss bland alla förhandlingsparter. Ur ett processperspektiv är resultat – Parisavtalets regelbok – helt klart en framgång. Än en gång lyckas FN:s ledande klimatorgan leverera.

Från gungfly till stabilitet

Regelboken är sammansatt av 27 beslut som vart och ett på olika sätt ökar transparensen i det globala klimatarbetet. Besluten reglerar hur klimatplaner ska levereras och utvärderas i femårscykler – eller möjligen tioårscykler, periodiciteten återstår att besluta om – som staplade på varandra ska leda oss fram till 2100. De kapitel som ryms i regelboken tar upp alltifrån vad en klimatplan ska innehålla, mätas och bokföras, till hur det ska rapporteras, verifieras och utvärderas. Med kunskap om hur en cykel i klimatarbetet levererat finns också skrivelser för hur ambitionen ska höjas i påföljande cykel.

Sammantaget innebär det att den gungfly som tidigare gällt nu stabiliserats. Tidigare kunde länderna i princip skicka in och följa upp klimatplaner efter eget huvud, vilket gjort det svårt att utvärderingar vad klimatplanerna faktiskt kan förväntas leverera förutsatt att de också genomförs.

Reglerna kunde helt klart varit mer stringenta. En mer robust regelbok skulle ge en stabilare grund att stå på. Men att regelboken nu är på plats bör förstås som en framgång i sig självt. Nu återstår att täppa till luckor – vissa kapitel har lämnats blanka i brist på konsensus – och att skärpa reglerna över tid.

Regelbokens kapitel

Klimatplanernas innehåll
Regler för Artikel 4 i Parisavtalet

Innehållet i klimatplanerna ska beskrivas med utgångspunkt i gemensamma riktlinjer utformade av FN:s klimatpanel. Information om basår, målår, omfattning, metodval med mera ska specificeras. Det kommer göra det lättare att utvärdera hur långt det planerade klimatarbetet tar oss. Samtidigt tillåts en hel del flexibilitet. Som exempel kan nämnas att om ett lands klimatarbete uttrycks i termer som inte låter sig fångas av Klimatpanelens riktlinjer får använda egna metoder förutsatt att de förklarar hur dessa är utformade.

Det är också viktigt att skilja krav på planernas innehåll från kraven på hur det faktiska klimatarbetet ska mätas och rapporteras. De senare reglerna (se kapitlet om ”Transparens” nedan) tillåter större flexibilitet.

I dagsläget sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tio år. Länderna enades också om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031. Exakt vilka dessa tidsramar blir återstår dock att besluta (förmodligen fem- eller tioårscykler).

Marknadsbaserat samarbete
Regler för Artikel 6 i Parisavtalet

Kapitlet om marknadsbaserade lösningar är lämnat helt blankt med mandat till nya förhandlingar som ska leverera förslag till beslut till den andra partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, i Chile, november 2019.

Anledningarna till att dessa förhandlingar var extra svår är många, men en av de viktigaste stötestenarna var regler för att undvika att en utsläppsminskning bokförs i flera utsläppsinventarier, det vill säga att den räknas som en utsläppsminskning i fler än ett land.

I denna fråga ville Brasilien, enligt de rapporter som läckte ut från förhandlingsrummens lyckta dörrar, tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod. Anledningen kan vi bara spekulera om, men det är inte otroligt att de baserat sin nuvarande klimatplan på möjligheten att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i landet även om dessa genomförts inom ramen för en handelsmekanism. Brasilien har tidigare räknat av utsläppsminskningar som finansierats av Kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling, CDM, mot sina tidigare nationella klimatlöften, så kallade NAMAs. Om de räknat med samma möjlighet för sin nuvarande klimatplan, NDC, och reglerna för bokföring skulle förbjuda detta har de alltså baserat sin NDC på felaktiga premisser. Det skulle förklara varför de envist blockerade alla krav på att inte tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod.

Andra svåra frågor rörde exempelvis om och i så fall i hur stor grad internationella transaktioner ska avgiftsbeläggas. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden. De rika länderna anser att Parisavtalet inte ger mandat till att avgiftsbelägga ITMOs. Regelboken innebär ett beslut om att det bara är Artikel 6.4 som ska avgiftsbeläggas, dock inte i vilken omfattning.

Rapportering kring anpassningsarbete, klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsbyggnad
Regler för Artikel 7 och 9–11 i Parisavtalet

Ländernas anpassningsarbete ska frivilligt kommuniceras för att exempelvis öka antagningsfrågans synlighet gentemot utsläppsbegränsningar, öka kunskapen och lärande och ge underlag till den globala översynen. Dessa rapporter ska inte vara föremål för granskning. Vägledning i hur rapporterna kan (men inte måste) skrivas ska utvecklas för att antas i november 2022. Dessutom ska ett register inrättas för att samla alla rapporter om anpassningsarbetet. En prototyp av registret ska vara klart till mitten på 2019.

Rapporteringen om klimatfinansiering handlar dels om information om kommande utbetalningar samt data om utförda transaktioner. Vad gäller kommande utbetalningar ska det rapporteras om ”tillgänglig information.” Denna flexibla skrivelse infördes för att tillmötesgå länder som menade att de inte kan förutspå budgetar som ska antas av framtida parlament.

Löftet om att mobilisera 100 miljarder i klimatfinansiering har konkretiserats genom att lista transaktioner som får räknas av mot utfästelsen. Listan blev till slut väldigt luftig, med möjlighet att räkna både bidrag, lån och andra instrument som klimatfinansiering. Möjligheten att räkna av hela värdet på ett lån, oavsett om det är givet på kommersiella villkor eller ett lågkostnadslån med en bidragskomponent, urholkar begreppet ”klimatfinansiering.”

Det är också upp till givarländerna att definiera vad  kravet på att pengarna ska vara ”nya och additionella” egentligen betyder, förutsatt att de ger information om detta i sin rapportering. Länderna måste också rapportera information exempelvis om prioriterade stödmottagare och målsättningen med finansieringen (anpassning, utsläppsbegränsning, kapacitetsbyggnad, tekniköverföring etc). Dessutom ska länderna själva beskriva på vilket sätt privat finansiering bedöms ha ”mobiliserats” genom offentligt finansierade interventioner.

Enklare regler tillämpas också för kapacitetsbyggnad och tekniköverföring. Slutligen kan också nämnas att reglerna också omfattar utvecklingsländer. Dessa ska rapportera både om vilka behov av stöd de har och vilket stöd de erhållit.

Transparens, global översyn, granskning och uppföljning
Regler för Artikel 13–15 i Parisavtalet

Reglerna för ökad transparens specificerar hur och hur ofta länderna ska rapportera kring hur klimatarbetet fortskrider. Det rör sig om rapportering kring utsläpp, anpassningsarbete och finansiering.

Kina argumenterade länge för olika regler för utvecklade länder och utvecklingsländer. USA och EU argumenterade för lika regler för alla kontraktsparter. Kompromissen blev lika regler men med möjlighet för utvecklingsländer, som anser sig sakna kapacitet, att göra undantag. Det finns ingen tidsbegränsning för hur länge att land får göra undantag. I teorin kan de välja att undantaget ska gälla ända fram till 2100. Men länder som väljer att göra undantag måste beskriva varför, sträva efter att anta den striktare graden av transparensregler och förklara när de förväntar sig att ha full kapacitet att rapportera enligt de gemensamma reglerna. Utvecklingsländer måste också rapportera kring behov av stöd för att leva upp till reglerna om transparens.

Rapporterna ska också granskas av en teknisk expertgrupp som bland annat ska bedöma hur väl informationen följer riktlinjer för rapportering, om ett lands klimatarbete räcker till för att uppfylla utfästelserna i sin klimatplanen och om det finns utrymme för förbättringar. Granskarna får dock inte uttala sig om ambitionsnivån i en klimatplan.

De nya rapporteringsreglerna ska börja användas från och med 2024. Den första globala översynen, i syfte att utvärdera progressionen i ländernas kollektiva klimatarbete, ska genomföras redan 2023. Den kommer alltså att behöva baseras på bristande underlag. Men från och med 2024 och framåt, och inför den andra globala översynen som ska ske 2028, kommer tillgänglig data att vara betydligt bättre. Översynen ska bedöma hur väl länderna är på väg att uppfylla Parisavtalets olika målsättningar, inklusive att begränsa uppvärmningen till väl under 2°C.

Regelboken beskriver också hur uppföljningsmekanismen ska fungera. Kontraktsparterna till Parisavtalet är inte lagligt bundna att uppfylla sina klimatplaner. Däremot är de bundna till att skicka in nya klimatplaner vart femte eller tionde år, hur ofta återstår att besluta. De är också bundna till att rapportera hur klimatarbetet fortskrider. Den kommitté som ansvarar för uppföljningsmekanismen ska därför fokusera på om länderna bryter mot dessa lagligt bindande åtaganden, det vill säga om de inte skickar in klimatplaner eller rapporter med rätt frekvens. Kommittén jobbar inte med strafförelägganden. Ett land som bryter mot sina åtaganden ska istället stödjas; få hjälp att åter kunna uppfylla dem.

Den stora utmaningen kvarstår, att leverera en ny industriell revolution

Jämte förhandlingarna om regelboken fördes en rad diskussioner och förhandlingar om den nu återstående utmaningen: att leverera klimatomställning på massiv skala. Omfattningen på de åtgärder som krävs för att nå målen i Parisavtalet skvallrar om inget annat än en stundande industriell och social revolution. Nya beteenden måste på plats. Energibesparingar, men också minskad efterfrågan genom exempelvis nya res- och levnadsmönster, behöver införas. Existerande och ny teknik för utsläppsbegränsningar ska rullas ut, för att fasa ut det fossila. Skogarna ska växa i omfång, inte krympa. Jordbruket måste ställas om för att binda mer kol i marken. Och helt ny teknik ska på plats för att i framtiden fånga in och lagra koldioxid.

I denna fråga nådde förhandlingarna i Katowice inte särskilt långt. Den så kallade Talanoa-dialogen erbjöd ett tillfälle till förhandlingar om ambitionshöjning. Dialogen, som tidigare gick under namnet ”den stödjande dialogen”, har pågått under hela 2018 i syfte att utvärdera var vi står, vart vi vill ta oss och hur vi tar oss dit. Under Fijianskt ledarskap vid COP23 organiserades dialogen i ett talanoa-format, ett format för att lösa konflikt som traditionellt använts på många önationer. En talanoa innebär att dela berättelser om ett visst tema i syfte att bygga förståelse och lyfta goda exempel. Efter ett år av ”talanoande” har en imponerande meny av möjliga sätt att öka ambitionsnivån i ländernas klimatarbete växt fram. Katowice erbjöd en möjlighet till förhandlingar om hur denna kunskapsbank ska förvaltas. Tyvärr blev skrivelserna om detta väldigt svaga; ländernas uppmuntras att ”överväga” resultatet från Talanoa-dialogen i sitt arbete med att uppdatera klimatplanerna.

Regelboken bör inte ses som lösningen, snarare början på en utmanande period av planerad, snabb och global omställning. Alternativet, att inte omfamna denna revolution, stavas också omställning. Att misslyckas med att begränsa den globala uppvärmningen innebär istället en forcerad, troligen illa koordinerad och helt klart betydligt mer kostsam omställning för att anpassa samhällena till effekterna av ett förändrat klimat.

Dagordningen för det kommande åren

På dagordningarna till partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, samt COP25, står flera svårlösta frågor, bland annat:

  • Regler för marknadsbaserat samarbete
  • Gemensamma tidsramar för framtida klimatplaner
  • Utveckling av samarbete kring kapacitetsbyggande

På dagordningen för COP26, år 2020, står också den ännu svårare frågan om ökade klimatfinansiella volymer efter 2025.

Inför partskonferenserna arrangerar António Guterras ett högnivåmöte, i september 2019. Guterras menar att mötet utgör en möjlighet för föregångsländer att ”höja ambitionsnivån och mobilisera de resurser som är nödvändiga för klimatomställningen.”

COP25/CMA2 kommer anordnas i Chile med förmöten i Costa Rica. Samtidigt har både Italien och Storbritannien uttryckt intresse för att arrangera COP26/CMA3.

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. “It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • “Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)