Nedan följer en kort sammanfattning och några reflektioner från den senaste förhandlingssessionen i Bonn, som avslutades den 15 juni.

Allmänna intryck
I allmänhet präglades förhandlingarna av en relativt god atmosfär. Det faktum att både USA och Kina signalerat vilja på hemmaplan gav viss positiv energi, vilket främst märktes under de två dagar det var politisk representation på plats. Flera anföranden signalerade en viljeriktning. Kina pratade, jämfört med marssessionen i Bonn mer om vad de själva ska göra än vad andra borde göra. USA lät också positiva. USA är exempelvis drivande i att få så många som möjligt att komma med sina bidrag under det första kvartalet 2015.

Till den positiva stämningen bidrog också det faktum att den gröna klimatfonden (GCF) nu är operationell vilket innebär att den är redo att ta emot och betala ut pengar.

Samtidigt finns fortfarande misstro mellan parter. Det gjordes en hel del referenser till Köpenhamn. Somliga räds en exkluderande process, andra räds stora textmassor som anses ohanterliga. Detta gjorde att mycket av tiden ägnades åt processfrågor, inte sällan med udden riktad mot de två ordförandena för ADP (Ad hoc Working group on Durban Platform – arbetsgruppen där det som ska bli Parisavtalet förhandlas).

När diskussionerna sedan handlade om vem som ska göra vad när, var det i allt väsentligt kända ståndpunkter som förs fram. Men diskussionerna innehöll också ett större mått av konkretion och brådska.

INDC (Intended Nationally Determined Contributions)
I Warszawa beslutades att länderna (de som kan) under det första kvartalet 2015 ska lägga fram sina ”bidrag” (notera: ej åtaganden) som ska vara del av avtalet 2015. För de som önskar följa denna tidsplan är det naturligtvis angeläget att få tydligt vilken typ av information dessa bidrag ska innehålla. Det handlar exempelvis om ifall bidragen ska begränsas till utsläppsminskningar, eller om det även ska innefatta ex bidrag till anpassning eller finansiering. Men det handlar också om vilka basår och slutår som ska tillåtas, om bidragen måste visa på utsläppsminskningar över hela ekonomin eller enbart vissa sektorer, om utsläppsmål ska tillåtas vara intensitetsbaserade (ex. utsläpp per BNP/enhet).

Allt detta syftar till att förenkla för parterna att jämföra varandras åtaganden, däremot är inte tanken att alla länder ska komma med samma typ av bidrag.

En central fråga är också i vilken utsträckning de bidrag som lämnas i början av året också ska utvärderas gentemot exempelvis tvågradersmålet.

Tidigt under förhandlingarna presenterade de båda ordförandena Kishan Kumarsingh och Artur Runge-Metzger en text som är tänkt att klargöra just detta. Några stora och synliga framsteg gjordes emellertid inte under resterande förhandlingar – däremot utkristalliserades något tydligare vilka frågor där länder är ense och oense.

ADP (arbetsgruppen för Durbanplattformen – med målet att förhandla fram ett avtal till 2015)
Målet är att efter Lima ha en text som klargör vilka element som ska finnas med i ett avtal 2015. Det handlar om minskningsåtgärder, anpassning, finansiering, juridisk status, differentiering av ansvar, med mera. I och med att frågorna är sådana som historiskt varit de svåra nötterna att knäcka är det naturligt att många länder för fram samma argument som tidigare. Samtidigt konkretiseras de olika ståndpunkterna i takt med att beslut närmar sig.

Vid slutet av sessionen lovade de att i mitten av juli presentera en text med förslag på element som ska diskuteras vid nästa förhandlingsrunda, som ska äga rum 20-25 oktober i Bonn.

I någon mån får detta sägas vara ännu ett litet steg mot det som kommer bli ett avtal.

Inom ADP ska man också diskutera möjligheterna att höja ambitionen fram till 2020 (ett Parisavtal ska ju träda kraft 2020). I väntat på nya utfästelser från länder (som sannolikt inte kommer) kommer dessa diskussioner att i stor utsträckning handla om vad som kan göras utanför FN-processen. Under en dag i Bonn låg fokus på städer, men man har tidigare i workshop-form diskuterad energieffektivisering, förnybar energi med mera. Men det diskuteras även vad som görs i samarbeten utanför FN-processen, så kallade ICI’s (International Cooperative Initiatives).

Marknadsmekanismer
Å ena sidan går det att skönja ett återuppväckt intresse för CDM (Clean Development Mechanism, den mekanism som ex. Sverige använder för att genom att finansiera projekt i utvecklingsländer kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som sker utomlands). CDM:s styrelse försöker bland annat lägga fokus på att använda CDM för så kallad ”voluntary cancellation” (frivilligt skrota CDM-krediter) och minska gapet till 2020. Genom en nätsida ska man också göra det enklare för privatpersoner och företag att via CDM:s hemsida själva köpta och skrota CDM-krediter. I grund och botten är detta emellertid ett försök att skapa efterfrågan på en marknad som nästan helt saknar sådan.

Förhandlingsdiskussionerna resulterade precis som i Warszawa inte i något beslut utan i ett tekniskt papper från sekretariatet som behandlar bland annat CDM-styrelsens sammansättning, program-CDM (alltså ett antal mindre projekt som ryms inom samma program, ofta i minst utvecklade länder). EU har tillsammans med det små östaterna i AOSIS och en del afrikanska länder drivit frågan om ”net mitigation”, alltså att CDM ska användas för att finansiera utsläppsminskningar utan att de ska användas av utvecklade länder för att uppfylla deras åtaganden. Detta är något som exempelvis Brasilien och Egypten motsatt sig, varför man inte nådde någon enighet och frågan åter tas upp i Lima.

Förhandlingarna kring nya marknadsmekanismer (ett förstorat och uppdaterat CDM) och det så kallade Framework for Various Approaches (ett sätt att göra nationella och regionala utsläppsmarknader jämförbara) återupptogs efter att de strandat i Warszawa.

Här finns två tydliga läger – ett (ex EU) som säger att det behövs nya mekanismer för att säkerställa så höga ambitioner som möjligt – ett annat (ex Brasilien) som säger att det är lönlöst att prata nya mekanismer innan man vet vilka åtaganden som finns.

Finansiering
Finansiering fortsätter att vara en fråga som refereras i flera diskussioner. I och med att den gröna klimatfonden nu är redo att ta emot bidrag aktualiserades frågan ytterligare. Flera länder, bland andra Tyskland, lovade ”substantiella bidrag”. Från blandG77 hördes om att i Lima ha utfästelser om 15 miljarder dollar för kommande år (år 2020 ska det årliga bidraget vara 100 miljarder dollar). Givet att exempelvis USA och Japan av budgettekniska skäl inte kommer kunna göra några utfästelser förrän nästa år är det sannolikt en väl ambitiös målsättning.

I Lima kommer finansiering åter att bli en central fråga och det kommer att hållas ett särskilt ministermöte med fokus på finansiering.

Framöver
Den nästa stora händelsen på den internationella klimatscenen är det toppmöte i slutet av september som Ban-Ki Moon bjudit in till. Tanken från Bans sida har varit att få länder att där göra utfästelser och därmed skapa momentum inför Paris. Givet tidsramarna som länderna satt för FN-processen med bidrag under första kvartalet 2015 är det osannolikt att det kommer några stora utfästelser avseende utsläppsminskningar.

Däremot är det möjligt att regeringscheferna tar tillfället i akt att utlova bidrag till den gröna klimatfonden.

Nästa förhandlingssession inom ADP blir alltså i Bonn den 20-25 oktober. Och den 1 december öppnas Cop 20 i Lima. Mötet avslutas sedan den 12 december.

I Tyskland firas annandag pingst och då passade även förhandlingarna på att vila en dag innan denna Bonn-sessions andra vecka idag drog igång.

Jag träffade i morse en av de journalister som är på plats. Vederbörande sade med visst missmod i rösten att det är svårt att avgöra om något alls har hänt under första veckan. Och det stämmer ju att några stora förändringar, åtaganden eller överraskningar har sessionen inte bjudit på.

Politiker och tjänstemän – i olika faser

Som gick tidigare skrivit var det under de två dagarna som det var politisk representation möjligt att skönja att det faktiskt finns en politisk viljeriktning i dessa förhandlingar. Flera länder som i nyansera låter något mer positiva. Det kändes som att det här faktiskt är en process som tar saker framåt.

Ovan var viktigt att ha i åtanke när tjänstemännen sedan drog igång förhandlingarna – för helt plötsligt var vi tillbaka i mars (i bästa fall). Den som var med även då minns att en stor del av diskussionen då handlade om huruvida det skulle upprättas en kontaktgrupp eller ej. Det blev till slut en kontaktgrupp, efter stundtals hetsig diskussion och viss drama när ordförandena erbjöd sina platser.

Men när förhandlingarna i kontaktgruppen väl börjar är visan inledningsvis exakt densamma. En skara länder är missnöjda med att den text som finns enbart innehåller “element” för ett avtal – de vill ha en riktigt text som ska förhandlas i mindre förhandlingsgrupper. Helst ska den också vara den text de själva föreslagit, eller åtminstone var en samling av föreslagna texter. Att ordförandena själva lagt fram en text för hur länders bidrag ska se ut ses som att ordförandena inte lyssnar på delegationerna. Vilket ordförandena naturligtvis bedyrar att de gör.

Det finns en rädsla bland flera utvecklingsländer att de inte ska få tillräcklig insyn i hur en text ser ut (som i Köpenhamn). Bland de utvecklade länderna finns en rädsla för stora textmassor (som inför Köpenhamn). De är oeniga kring vilken som är den bästa vägen framåt och ordföranden gör sitt bästa för att behålla tålamodet och förtroendet från parterna.

Idag – finansiering

Detta gör att de olika sessionerna tagit längre än beräknat. Efter två dagar av diskussioner kring anpassning och minskningsåtgärden är det idag dags att prata finansiering. Finansiering som av många anses som nyckeln till framgång i Paris. Det finns bland många utvecklingsländer en tydlig frustration över att det ännu saknas en plan för hur de redan överenskomna 100 miljarder dollarna ska finnas i den gröna klimatfonden år 2020. Att i en sådan situation börja prata om finansiering efter 2020, utan att prata summor, liknar i mångas öron närmast en flyktväg.

Ännu syns inga tydliga tecken på att den gröna fondens operationalisering har inneburit stora förändringar i retoriken. Frågan om vem som ska betala hur mycket har fortfarande fler än ett svar.

Framåt eller bakåt?

Är det då vad som sägs politiskt eller vad som sker på förhandlingsgolvet som är bästa indikatorn på var vi är på väg? Naturligtvis gäller det att väga in båda faktorerna och sanningen är ju den att vilja att lösa ett problem inte behöver betyda att man är överens om hur. Det är djupa skyttegravar delegationerna behöver krypa fram ur för att de ska hitta den gemensamma vägen fram. Och jag tror faktiskt att vi i Bonn ser att de flesta börjat krypa. Kanske är det tillräckligt för att i Lima ha klart hur bidragen ska se ut och vilka element som ska finnas i ett avtal.

Den som följer Fores miljöprogram vet att vi tjatar om att utsläppsmarknader sprider sig världen över. Det stämmer (både att vi tjatar och att utsläppsmarknaderna blir fler). Exempelvis visade världsbanken i sin årliga genomgång att antalet marknader ökar, bara under 2013 öppnade upprättades åtta ny marknader. Utsläppsmarknader återfinns förutom i USA och Kina, i Kazakstan och Korea. Frågan är alltså inte om utsläppsmarknader kommer vara del av att minska utsläppen framöver utan i vilken grad de kommer spela en formell roll i ett nytt avtal.

Här i Bonn förhandlas marknadmekanismer något förenklat under tre dagordningspunkter. CDM ligger i arbetsgruppen SBI (Subsidiary Body for Implementation) som ska implementera Kyotoprotokollet. CDM är den kanske mest kända marknadsmekanismen, där utvecklade länder kan finansiera utsläppsminskningsprojekt i utvecklingsländer och sedan tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna för att uppfylla sina mål. Sverige använder sig av CDM-krediter för att nå sitt mål om att minska utsläppen i den icke-handlande sektorn med 40% till 2020 (en tredjedel får nämligen göras genom åtgärder utomlands)

Under den tekniska arbetsgruppen SBSTA förhandlas det som kallas Ny marknadsmekanism (NMM) och Framework for Various Approaches (FVA). Dessa är betydligt svårare att beskriva, eftersom inte någon verkar veta riktigt vad det är eller ska bli. Men ungefär såhär:

Den nya marknadsmekanismen är tänkt att vara en uppskalad version av CDM. Där CDM är fokuserad på enskilda projekt ska NMM kunna innefatta hela sektorer, kanske hela ekonomier, där andra länder kan vara med och bidra till att ett land eller en sektor når ett mål. Men trots att UNFCCC i Durban beslutade att “definiera” en marknadsmekanism är det ännu högst oklart om det blir någon och hur den i så fall ser ut. Fores kom för knappa två år sedan med en rapport som kom med några förslag på hur den skulle kunna se ut.

FVA är en ännu så länge ofärdig tanke om att samla de många olika marknader (och möjligen även andra minskningsåtgärder) som finns runt om i världen under ett paraply där några minsta gemensamma nämnare ska finnas, för att marknadernas utsläppsrätter ska kunna jämföras och användas för att uppfylla åtaganden i ett nytt FN-avtal (kort och gott säkerställa att en utsläppsrätt faktiskt är ett ton utsläpp och annat en utsläppsminskning inte dubbelräknas). Somliga, bland annat Brysselbaserade tankesmedjan CEPS, har lanserat en idé om en växelkursmekanism för utsläppsrätter, inte så långt från det Fores föreslog strax efter det misslyckade mötet i Köpenhamn (just växelkurser diskuteras från sid 95 och framåt). Grundtanken är att länder med olika hårda åtaganden enklare ska kunna finnas med i samma marknad genom att en oberoende institution värderar de olika utsläppsrätterna baserat på åtagandets styrka.

Det finns gott om kreativa lösningar för marknadsmekanismerna. Emellertid är delegationerna långt från det tekniska navelskådandet.

Marknader innan avtal, eller tvärtom?

Ännu förhandlas inga marknadsmekanismer under ADP, den grupp där grunderna för Parisavtalet förhandlas. Vid marsmötet i Bonn berördes frågan hastigt under ADP men är nu tillbaka i de tekniska arbetsgrupperna. Något förenklat kan det sägas finnas två läger i frågan om marknadsmekanismerna och därmed också frågan om vilken roll frågan ska ha i ADP-förhandlingarna.

I ena lägret, här ofta företrätt av Brasilien, finns de som menar att det är lönlöst att diskutera marknadsmekanismer innan det är klart vilka åtaganden som följer med ett Parisavtalet. De påtalar att problemet med marknadsmekanismerna just nu är bristande efterfrågan på utsläppsrätter (alltså låga ambitioner). Det löser man inte genom att skapa fler marknadsmekanismer.

Det andra lägret, där EU har en framträdande roll, framhåller att klarhet kring tillgängliga marknadsmekanismer kommer påverka vilka åtaganden länder kommer att göra, eftersom det kommer att påverka kostnaden för att nå målen. I de pågående diskussionerna inom EU kring mål för 2030 har kommissionen som bekant föreslagit minskningar med 40% jämfört med 1990. Klimatkommissionär Connie Hedegaard beskrev i går hur EU utöver detta kommer använda sig av flexibla mekanismer. Men då underlättar det ju om de finns.

En klassisk hönan-och-ägget-diskussion alltså.

Sedan finns även tredje litet läger som av ideologiska skäl är emot användandet av marknader.

CDM på väg tillbaka?

EU har länge varit en aktiv förespråkare av nya marknadsmekanismer som kan komplettera, eller möjligen till och med ersätta, CDM. Nu märks emellertid ett ökat intresse för CDM bland EU-företrädare, eftersom det är något som faktiskt finns på plats. CDM har också väl utvecklade metoder för att säkerställa att utsläppsminskningarna faktiskt äger rum.

Inom CDM finns också möjligheten att använda så kallade Programme of Acitivites (PoA) där ett antal projekt samlas i en större grupp. Detta är ett försök att sprida CDM-projekten till de minst utvecklade länder där projekten ofta är små. I kombination med att EU ETS numer enbart tillåter CDM-krediter från minst utvecklade länder sker också en allt större andel av projekten i de minst utvecklade länderna.

CDM:s styrelse hade i veckan en informations- och frågestund där man bland annat förkunnade att det från och med november kommer finnas en nätsida där vem som helst kan köpa och skrota CDM-krediter. Det blir alltså en form av klimatkompensation som inte behöver gå genom de olika företag som nu ser till att du kan kompensera exempelvis dina flygresor.

Möjligheten att frivilligt skrota CDM-krediter är något som allt oftare används av CDM-styrelsen som ett sätt att få fart på marknaden. Exempelvis kommer Brasilien att kompensera utsläppen från Fotbolls-VM genom att frivilligt skrota CDM-krediter.  Här ses också en stor möjlighet att engagera företag som i CSR-syfte önskar kompensera för sina utsläpp.

Relaterat till detta är också idén om att använda CDM-krediter som kvitto för att ett utsläppsminskning genomförts, så kallad results based finance. Det är något som den gröna klimatfonden möjligen skulle kunna använda för att säkerställa att deras pengar verkligen går till att minska utsläppen.

CDM kan alltså vara på väg att röra sig från en klassisk offsetting-mechanism där länder köper utsläppsminskningar de tillgodoräknar sig.

Så, vad händer…

Som jag inledde med är min bedömning att utsläppsmarknaderna kommer vara en viktig del av många länders nationella åtgärder för att minska utsläppen.  Om dessa ska kunna kopplas samman och fortfarande bidra till att uppfylla målen i Parisavtalet krävs någon form av erkännande av de olika utsläppsrätterna. Detta kan ske direkt genom någon form av FN-institution, eller genom att att alla marknader kan använda sig av krediter från samma mekanism (exempelvis CDM). Det finns naturligtvis inget egenvärde i utsläppsmarknader, men det faktum att marknadsmekanismer är ett sätt att minska kostnaden för att minska utsläppen gör att de förr eller senare borde bli del av ett avtal.

Men tiden verkar inte vara mogen för att diskutera de många krångliga teknikaliteterna. Några korta rader om att det ska vara möjligt att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar gjorde i andra länder borde emellertid få plats i ett avtal. Sedan blir det upp till tekniska experter att hitta en lösning för baslinjer, dubbelräkning, miljömässig integritet och annat.

Det har inget direkt att göra med förhandlingarna. Men kan på sikt ändå påverkade dem och är därför värt ett kort inlägg, även om det kan synas som att jag talar väl mycket i egenintresse.

På grund av bristande finansiering har UNFCCC-sekretariatet beslutat att börja ta betalt av dem som vill arrangera seminarier i anslutning till klimatförhandlingarna.

Fores har själva ordnat seminarier i Durban och i Warszawa (samt även vid miljömötet i Rio 2012) Det har varit en fantastisk möjlighet för oss att nå ut med vårt arbete och dessutom kunna samla en bra panel.  Utöver det är en av de stora fördelarna med att vara på plats vid förhandlingarna möjligheten att närvara vid andras seminarium. De håller ofta mycket hög nivå och drar nytta av det faktum att så många experter är samlade på så liten yta. Det ger nya perspektiv, kontakter och också en möjlighet för en verklighetskoll. Om de här organisationerna också bryr sig om utsläppshandel, grön skatteväxling och privata investeringar är vi kanske inte helt ute och cyklar.

Alla registrerade organisationer har möjlighet att ansöka om att ordna ett seminarium. UNFCCC-sekretariatet väljer sedan ut vilka som faktiskt får ordna dem.

Nu har UNFCCC-sekretariatet beslutat att inför en avgift på 1000USdollar för att arrangera ett seminarium (ungdomsorganisationerna ska undantas av kravet). 1000 dollar kan synas som ett litet pris för att få komma till tals i ett sammanhang där “alla” är på plats. Den som vill ställa ut vid svenska miljökonferenser kan behöva betala mer än så.

Men seminarierna här är tänkta att skapa möjligheter för nya idéer, som i förlängningen letar sig in i förhandlingsrummen. Sannolikt kommer det innebära färre ansökningar. Risken finns också att seminarierna bli mer likriktade, ordnade av enbart regeringar eller stora organisationer. Det vore synd.

Med start idag kommer länders klimatförhandlare att befinna sig i Bonn under knappa två veckor för att ta ytterligare steg mot en text som blir ett avtal i Paris hösten 2015. Och åtminstone såhär inledningsvis råder viss optimism bland förhandlare och observatörer.

Därför ska det bli högst intressant att följa vilken påverkan några centrala händelser får på diskussionerna.

För några veckor sedan, efter ”tidspress och utmattning”, blev den gröna klimatfonden ”operationell”. Det innebär att fonden kan ta emot och fördela pengar. Det innebär att de många länder som förklarat uteblivna bidrag till fonden med att den ännu inte är verksam nu torde kunna skicka pengar till fonden. Exempelvis har Sverige tidigare satt som krav att fonden ska vara operationell innan de betalar de utlovade 300 miljonerna. Finansieringsfrågan är en av de många knutarna som måste lösas upp. Möjligen kan det ske några framsteg nu när fonden faktiskt kan påbörja sitt huvudsakliga arbete – att kanalisera pengar.

I måndags presenterade USA:s naturvårdsverk de regleringar som innebär att USA ska minska sina utsläpp från energisektorn med 30% till 2030. Även om summan som sådan är relativt liten (utslaget på nationella utsläppen blir det ungefär 11%) finns det ett stort symbolvärde i handlingen. Obama tar, om uttryckte ursäktas i strejktider, fighten mot kolindustrin och riskerar säkert en och annan demokratisk plats i senaten. Signalen blir förhoppningsvis att man från centralt håll i USA faktiskt tar diskussionerna inför Paris på allvar.

Redan dagen efter kom så indikationer från Kina på att världens största utsläppsland är överväger att sätta ett tak för sina utsläpp. Tidigare har landet pratat om intensitetsmål. Även om He Jiankun, ordförande för en rådgivande klimatkommitté, senare tonade ner sitt uttalande med att det handlade om en personlig bedömning, är det sannolikt ingen slump att uttalandet kom dagen efter att USA presenterat sin plan.

EU å sin sida presenterade idag siffror som visar att unionen kommer att överträffa sitt mål om 20% minskade utsläpp till 2020 med ca 4,5 procentenheter. Det kan å ena sidan ses som ett bevis för att EU arbetar aktivt för att minska sina utsläpp fram till 2020 och det kommer att användas av EU för att pressa andra länder att göra mer till 2020. Å andra sidan återkommer sannolikt diskussionen om varför EU inte skärper sitt mål till 30% . Dessutom går det att fråga sig hur ambitiöst förslaget om 40% minskade utsläpp till 2030 är, om 2020-målet överträffas. Dels är EU då redan närmare målet, dels finns ett stort antal utsläppsrätter sparade som kan användas för att uppfylla målet.

På det stora hela finns det alltså en hel del positivt att ta med sig in i detta möte. Återstår att se i vilken utsträckningen stämningen blir positiv även när diskussionerna drar igång. Strax är det öppningsplenar för arbetsgruppen ADP – den grupp som nu är en kontaktgrupp och ska börja förhandlar en text utifrån detta 20 sidor långa dokument. Då väntar en föraning om vad som väntar.

För att ge lite extra krydda åt denna försommarförhandling i Bonn kommer det under torsdag-fredag hållas två rundabordssamtal på ministernivå kring målen fram till 2020 och avtalet efter 2020 under ledning av polske Marcin Korolec och peruanske Manuel Vidal (den förre är sedan Warszawa-mötet i december ordförande för COP och den senare ska leda kommande förhandlingar i Lima). Någon större lust at fira försommar i Bonn verkar emellertid inte världens miljöministrar ha och de flesta uppgifter gör gällande att antalet ministrar blir tämligen få. Sverige kommer att representeras av statssekreterare Anders Flanking.

FN:s klimatförhandlingar innehåller 194 parter. Men, för att ett avtal ska vara värt mer än bläcket på papperet, är det nödvändigt att Kina och USA är med. Dels har det naturligtvis en symbolisk betydelse huruvida världens två stormakter och största ekonomier är med i ett avtal. Dessutom finns det en praktisk realitet som är svår att bortse ifrån – tillsammans svarar länderna för cirka 40 procent av de globala utsläppen. Lyckas inte dessa två länder minska sina utsläpp över tid är hoppet om att begränsa temperaturökningen till 2 grader just begränsat.

Vid mars månads förhandlingar i Bonn var tonen från just dessa länder något mer försonlig än vad som ofta varit fallet. En tolkning kan naturligtvis vara att de inte såg någon anledning att bränna något krut i en mellansession. En annan – mer optimistisk – tolkning är att de båda länderna faktiskt blivit mer angelägna om att minska sina utsläpp. Det finns visst fog för sådan (för säkerhets skull försiktig) optimism.

För en dryg månad sedan förklarade Kinas premiärminister Li Kegiang ”krig mot utsläppen” och strax därefter kom uppgifter om att miljölagstiftningen skärps, bland annat med hot om fängelsestraff för regionala ledare som inte klarar se till att miljökrav uppfylls. Sedan tidigare finns löften, bl.a. i femårsplanen för 2012 om att förbättra utsläppsintensiteten med 40-45 procent jämfört med 2005 till år 2020. Dessutom pågår försöken med utsläppshandel i flera städer och regioner. I Shenzhen har redan ett första år av utsläppshandel hunnit att utvärderas. Som vanligt när det gäller utsläppshandeln har utsläppen varit lägre än förväntat och redan nu finns i Shenzhens system ett överskott av utsläppsrätter motsvarande 10%. Nu planerar ledningen emellertid för att skrota överskottet, föra in bygg- och transportsektorn i systemet, samt att så småningom länka det med andra system.

Kina har dessutom en ökande produktion av förnybar energi – en tredjedel av elektriciteten kommer från sol, vind och vatten och av nya energin 2013 kom närmare 60 från förnybart. Problemet är fortsatt att Kina energibehov är stort. 70% av behovet täcks fortfarande av kol och det öppnas fortfarande motsvarande tre kolkraftverk i månaden.

I USA kom så sent som idag en rapport som visade på att klimatförändringarnas effekter redan är synliga i USA. Washington Post skrev häromdagen om att Obama ser som en av sina huvuduppgifter under återstoden av sin presidentperiod att ta krafttag avseende klimatfrågan.

Givet situationen i kongressen har Obama för länge sedan givit upp att med hjälp av federal lagstiftning inrätta styrmedel. Med hjälp av sin exekutiva makt har han beordrat Naturvårdsverket EPA att inrätta krav på utsläppsnivåer för nya och befintliga kraftverk. Den 2 juni ska EPA presentera kraven på befintliga kraftverk, vilket lär följas av kritik och juridiska processer från dem som menar att Obama bedriver ett ”krig mot kol”.

Det kring vad som sker i de båda stora utsläppsländerna. Men det sker även intressant interaktion dem emellan. Förra året enades länderna om att fasa ut hydroflourkarboner och i februari förkunnade utrikesminister John Kerry att länderna inför Paris ska föra bilatera samtal. Häromdagen skrev bl.a. Financial Times och Daily Telegraph  om hur samtalen varit konstruktiva och Kinas chefsförhandlare Xie Zenhua beskriver hur samtalen är ”down to earth” och att han är säker på att Paris inte kommer bli något nytt Köpenhamn. Todd Stern, Zenhuas amerikanske motsvarighet menar att samtalen är lovande.

Det finns enkel fyrfältare som jag tycker väl beskriver länders positioner i internationella klimatförhandlingar. Det land som drabbas hårt av klimatförändringar men har låga kostnader för att minska utsläppen kommer vara mer aktiva än de som inte drabbas av klimatförändringarna och dessutom har höga kostnader för att minska utsläppen.

I både USA och Kina finns en allt större insikt om att klimatförändringarnas kostnader drabbar även dem. Alltså kan länderna sägas flytta sig inom fyrfältaren. Om dessutom kostnaderna för att minska utsläppen sjunker ökar sannolikheten än mer för att de ska bli mer aktiva. Skiffergasen gör att kostnaden för att minska utsläppen sjunker i USA. Kina drar nytta av den tekniska utvecklingen och bygger solkraft och vindkraft till allt lägre kostnader. I båda länder genomförs utsläppsmarknader som gång efter gång visar att utsläppsminskningarna är billigare än beräknat.

Det är för tidigt att dra några stora slutsatser och kring frågan om bördefördelning länderna emellan finns ännu ingen enighet. Men om de båda stormakterna är på väg att flytta sig inom fyrfältaren är det förmodligen viktigare för möjligheterna att nå framgång i Paris än någon snitsig formulering kring bördefördelning.