All posts by Mette Kahlin McVeigh

Upskjuten COP & Överkurs om NDC:ER

Efter beslutet att skjuta upp COP26 till nästa år skrev vi på Altinget.se. Vi har klippt in texten åt våra bloggläsare nedan. Efter det inlägget så har vi även lagt till lite information för den riktigt intresserade om vad vi hittade när vi undersökte situationen med NDC:erna, det vill säga klimatbidragen som ska lämnas in i år…. eller ska de det?

Fores: EU måste visa vikten av att klimatarbetet fortsätter

DEBATT. Det finns ett värde i att skjuta upp klimatförhandlingarna till nästa år, så att parterna får tid att hantera coronakrisen. Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga och Sverige måste driva på så att EU visar vägen framåt, skriver Fores Mette Kahlin McVeigh och Ruben Henriksson.

Årets klimatmöte, Cop26 som skulle hållits i Glasgow, skjuts upp på grund av coronavirusets spridning. Konferensanläggningen där mötet skulle hållas är nu ett temporärt sjukhus så det är förståeligt att mötet inte blir av.

Vi kan inte stå stilla och vänta ut coronakrisen då klimatkrisen också behöver tacklas. Hur Sverige och EU agerar nu kommer påverka läget.

Behövs ambitiösare bidrag 

Årets Cop (klimatkonventionens partskonferenser) var inte vilket möte som helst. Ambitionen var att samtliga länder skulle ha uppdaterat eller lämnat in uppdaterade nationellt fastställda bidrag (så kallade NDC:er). Dessa bidrag beskriver hur länderna ska bidra till att nå det globala målet om att minska den globala uppvärmningen till väl under två grader celsius.

De nuvarande sammanlagda klimatbidragen är inte i närheten för att Parisavtalets mål ska uppnås, så mer ambitiösa bidrag med högre utsläppsminskningar behövs snarast.

Finns ett tolkningsutrymme

Det finns dock tolkningsutrymme för vad en uppdaterad NDC:er innebär. Eftersom de förslag till NDC:er som länder tog fram innan Parisavtalet, nu har omvandlas till landets nuvarande NDC i och med att de ratificerade Parisavtalet kan det tolkas som om de skickat in ett “nytt” bidrag som avtalet stipulerar och att man därmed uppnått kravet.

Trots denna tvetydighet i avtalet har dock de flesta tolkat det som att samtliga länder ska uppdatera sina föreslagna NDC:er till år 2020, det vill säga att man ska bidra med en ambitionshöjning jämfört med den föreslagna NDC.

Gradvis ökande ambition

Oavsett de tvetydiga skrivningarna, så står det klart och tydligt i Parisavtalet att samtliga parter efter 2020 ska kommunicera ambitiösare NDC:er vart femte år.

Själva grundidén i Parisavtalet är en gradvis ökande ambition. Konsekvensen blir att desto mer ambitiösa klimatplanerna är år 2020, desto snabbare kommer vi kunna nå en ambitionsnivå som är i linje med Parisavtalet.

Det är också viktigt att komma ihåg att länderna när som helst får uppdatera sin NDC, det vill säga en ambitionshöjning kan ske vilket år som helst men måste ske vart femte år efter 2020. Det finns därför ett värde i att skjuta upp Cop26 till 2021 för att ge parterna adekvat tid att hantera coronaviruset och lägga fram nya, ambitiösa och väl genomtänkta nationella planer på mötet.

Det finns hopp

En annan positiv aspekt som är värd att ta fasta på är att värdländerna Storbritannien och Italien nästa år även kommer vara ordförande för G5 och G20 mötena, så det kan finnas synergieffekter att hämta hem där. Det finns även hopp om att USA, som kommer gå ur Parisavtalet i början av november, kanske kommer få en president från demokraternas parti och gå med i samarbetet igen (även om hoppet är litet).

Pressen är borta

Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga. Det nuvarande klimatarbetet räcker inte för att nå målen i Parisavtalet och nu skjuts det ytterligare på framtiden. I värsta fall blir det ingen ambitionshöjning av bidragen då pressen från mötet i november inte längre finns. Vi kommer då behöva dras fem år med dåliga klimatplaner – en situationen som måste undvikas.

Ska visa vägen framåt

Ett väl fungerande Parisavtal bygger på successiva, uppdaterade och mer ambitiösa NDC:er. Desto tidigare ambitionshöjningar sker, desto troligare är det att vi når målen i Parisavtalet.

Det viktigaste är därför att Sverige fortsätter driva på så att vår nya NDC:en för EU-området blir ambitiös och visar vägen framåt. EU bör lämna in sin NDC snarast för att visa vikten av att klimatarbetet fortsätter, även i turbulenta tider, för att sätta press på de övriga länderna.

Djupdykning i kravet på att lämna in nya NDC:er i år

Här kommer “överkurs”informationen som kan anas i ovan debattartikel: Mathias Fridahl på LiU uppmärksammade oss på att det är juridiskt osäkert om NDC:er faktiskt måste lämnas in och uppdateras i år. Det kan vara så att vissa länder kan hävda att de redan gjort så i och med att de uppdaterade sina INDC:er, det vill säga de förslag parterna hade till NDC:er innan de ratificerade Parisavtalet. När Parisavtalet trädde i kraft omvandlades INDC:erna till NDC:er. Även om NDC:erna oftast var samma som INDC:en så finns det en fråga om man juridiskt kan hävda att detta räknas som om att man lämnat in ett bidrag eller omvandlat det, och om det då räknas som en uppdatering innan 2020 eller inte. 

I beslutstexten som antogs på samma COP som Parisavtalet antogs på (det vill säga, det är inte Parisavtalet, men beslut från Parterna där man förklarar besluten på COP-mötet som finns här: (https://unfccc.int/process-and-meetings/conferences/past-conferences/paris-climate-change-conference-november-2015/cop-21/cop-21-decisions) så står det så här:

35. Invites Parties to communicate, by 2020, to the secretariat mid-century, long-term low greenhouse gas emission development strategies in accordance with Article 4, paragraph 19, of the Agreement, and requests the secretariat to publish on the UNFCCC website Parties’ low greenhouse gas emission development strategies as communicated;

…och i Parisavtalets artikel 4, paragraf 19 står det så här:

19. All Parties should strive to formulate and communicate long-term low greenhouse gas emission development strategies, mindful of Article 2 taking into account their common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances.

Men i belutstexten från COP:en i Durban år 2011 står det: 

4. Decides that the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action shall complete its work as early as possible but no later than 2015 in order to adopt this protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force at the twenty- first session of the Conference of the Parties and for it to come into effect and be implemented from 2020;

Denna text säger alltså från år 2020, och att det då kan tolkas som efter 2020, ska allt börja gälla och att NDC:er då också ska uppdateras var 5:e år efter 2020.

… Men i belutstexten från Paris så står det att de parter/länder som har NDC:er som bara sträcker sig till år 2025 ska skicka in nya NDC:er som sträcker sig till år 2030:

23. Requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2025 to communicate by 2020 a new nationally determined contribution and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Detta gäller bara ett par fåtal länder såsom till exempel Ecuador och Kongo. Till stor del är det länder med små utsläpp (även om USA är med i denna grupp men de ska nu lämna Pariasavtalet i vilket fall).

De andra parterna, det vill säga majoriteten av länder, har NDC:er som sträcker sig till år 2030 (som till exempel EU som Sverige är en del av) bes däremot att uppdatera eller kommunicera sina bidrag innan år 2020. Det uppstår därför en fråga om det kan tolkas som om de gjort så innan 2020 då alla dessa länder på sätt och vis kommunicerade sina NDC:er när de lämnade in dem efter ratificeringen av Parisavtalet. Så här står det i belsutstexten:

24. Also requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2030 to communicate or update by 2020 these contributions and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Men i nästa stycke i beslutstexten står det:

25. Decides that Parties shall submit to the secretariat their nationally determined contributions referred to in Article 4 of the Agreement at least 9 to 12 months in advance of the relevant session of the Conference of the Parties serving as the meeting of the Parties to the Paris Agreement with a view to facilitating the clarity, transparency and understanding of these contributions, including through a synthesis report prepared by the secretariat;

Parter ska alltså skicka in nya klimatbidrag/NDC:er 9-12 månader innan relevant COP. Hittills har ju bara en handfull av länder gjort så för om detta skulle gälla för år 2020 så var deadlinen 9 februari. Så kanske är anledningen till att så många parter, inklusive EU, inte brytt sig om att skicka in sina uppdaterade klimatbidrag i tid på grund av att de tolkar det som om man inte behöver uppdatera sina NDC:er var femte år förens efter år 2020?

Det som talar emot detta är ett stycke i beslutstexten från Madrid där det står:

7. Also recalls the request to Parties contained in decision 1/CP.21, paragraphs 23–24, and urges Parties to consider the gap referred to in paragraph 5 above with a view to reflecting their highest possible ambition when responding to this request;

Dock ser den erfarna observatören direkt att det bara står “urges”, det vill säga “ber” har använts och inte ska eller måste.

Detta är nog någonting en jurist borde sätta tänderna i så om ni har tips om något sådan forskning som vi kan läsa om, får ni gärna dela med er. 

Trots den snåriga juridiska situationen, kan vi iallafall konstatera att de flesta trycker på för att NDC:er ska uppdateras snarast. Det är bra och trycket behövs för vi behöver verkligen en ambitionshöjning i bidragen. Det finns ju inget i alla besluten som säger att länder inte får uppdatera sina NDC:er oftare än var femte år. Som de ser ut nu så behövs en mer ambitiös utsläppsminskning då vi inte ligger i fas med att kunna nå 1,5 gradersmålet. 

Mette Kahlin McVeigh

Chef, klimatprogrammet, Fores

Ruben Henriksson

Assisterande chef, klimatprogrammet, Fores

Vi blev hackade & tack!

Tack till alla våra läsare som uppmärksammade oss på att vi blivit hackade! Nu har vi raderat alla konstiga inlägg och gått igenom alla användare och lösen för dem. Hoppas att det fixat allt.

Tveka inte att mejla mette.kahlin.mcveigh@fores.se om ni ser något som uppenbart inte ska finnas på denna blogg.

Stort tack igen till alla våra fina läsare!

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet

Never mind Brexit – håll ett öga på utsläppshandeln

Den 31 januari 2020 var en sorgens dag dåStorbritannien lämnade EU vid midnatt . Sverige, som återkommande samarbetat med britterna för att höja EU:s klimatambitioner förlorar nu en allierad i klimatfrågan inom EU. Idag går också startskottet för förhandlingarna om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien. Låt oss därför lyfta blicken mot en klimatpolitisk hörnsten där ett avtal mellan Storbritannien och EU är avgörande: EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS).

EU ETS är världens första, och största, utsläppsmarknad och en central del av EU:s strategi för att möta klimatmålen. Systemet är en marknadsmässig nyckel för att minska koldioxidutsläpp kostnadseffektivt. Storbritannien är idag en ambitiös part i EU:s utsläppshandel som tillsammans med Sverige pressar ambitionsnivån och strävar efter en snabbare utsläppsminskning än många andra länder. 

Den 1 februari 2020 startar Storbritanniens övergångsperiod som löper till slutet av 2020. Utträdesavtalet mellan EU och Storbritannien bekräftar att britterna stannar kvar i EU:s utsläppshandelssystem fram till slutet av övergångsperioden, då den nya relationen tar vid. Det är dock fortfarande osäkert hur och om Storbritannien kommer samarbeta inom detta område i framtiden.  

Hittills har EU och Storbritannien endast enats om att överväga en fortsatt gemensam koldioxidprissättning, exempelvis genom att koppla ett brittiskt nationellt utsläppshandelssystem till EU ETS. I praktiken skulle det innebära att Storbritannien fortsätter vara en del av utsläppshandeln, fast utan formell möjlighet att påverka reformeringar av systemet. Om ett sådant avtal inte kan slutas har Storbritannien lagt fram tre alternativ: en fristående brittisk utsläppshandel, en koldioxidskatt, eller att gå ur EU ETS för att påbörja nya förhandlingar och ingå ett samarbete någon gång i framtiden.

 Huruvida parterna lyckas eller misslyckas koppla det brittiska systemet till EU ETS har stora internationella påföljder, både för ekonomin och klimatet. Med en större marknad för utsläppshandeln ökar möjligheten till kostnadseffektiva utsläppsminskningar och en mer stabil prisnivå på utsläppsrätterna. Om Storbritannien inte kopplas till EU ETS efter 2021, skulle marknaden bli mindre, och resultera i att EU:s utsläppsmarknad tappar ett visst globalt inflytande och försena arbetet med ett globalt handelssystem för utsläppsrätter. I en kamp mot klockan vore det ett påtagligt nederlag om EU:s utsläppshandel blir mindre.

 SNS Konjunkturråd 2020 publicerade den 15 januari en rapport undertecknad av experter inom både ekonomi och klimat. I rapporten argumenterar författarna bland annat för ett globalt minimipris på utsläpp. Rapporten är en av flera där nationalekonomiska experter argumenterar för att ett globalt pris på utsläpp är det verktyg som behövs för att tackla klimatförändringarna med marknadskrafter.

 Med denna forskning och de senaste årens klimatpolitiska erfarenheter i ryggen bör fokus från media, akademin och politiken riktas mot ett varaktigt avtal om utsläppshandel mellan Storbritannien och EU. Det tog 10 år att koppla Schweiz till EU:s utsläppshandelssystem. Med tanke på hur Brexit-processen sett ut hittills bör vi inte anta att Storbritannien garanterat kommer kunna koppla en nationell utsläppshandel till EU. Detta är ett ämne både klimat- och ekonomi-intresserade bör följa noga.

Mette Kahlin McVeigh

Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Slutrapport från COP25 i Madrid

COP25 stängdes officiellt den 15 december i Madrid. Det var från början klart att årets COP skulle bli svår. Dagordningen för mötet skulle aldrig ha kunnat uppfylla förväntningarna hos ungdomar och andra som kräver mer kraftfulla klimatåtgärder.

Tips! Se Fores slutrapportering här! Medverkar gör bl.a. Mattias Frumerie, Sveriges chefsförhandlare vid COP25, Regeringskansliet.

COP25 kallades av många för en ”implementerings-COP”. Målet var att slutföra de sista tekniska detaljerna i Parisavtalet som återstod efter mötet 2015. Faktum är att det är först nästa år som det är dags för länderna att leva upp till förväntningarna. Det är då alla länderna måste lämna in sina nationella klimatåtaganden (kända som nationellt bestämda bidrag, eller NDC:s på FN-språk) och redogöra för hur de kommer att bidra till minskade utsläpp för att säkerställa att vi uppfyller Parismålet för att hålla den globala uppvärmningen till väl under 2°C.

Ambition

Eftersom denna COP var så teknisk, behövde mötet signalera till världen att länderna tog frågan på allvar och visa att fokus låg på att säkerställa att ambitionerna kommer öka nästa år. Detta blev en svår knäckfråga, som ministrarna argumenterade om till de sena timmarna på natten.

När ett nytt förslag på beslutstext kom ut på morgonen den 14 december (lördagen) var texten reducerad till att länderna ”inbjuds” att ”kommunicera” sina NDC:er istället för att ”uppdatera” och ”höja” dem. För det otränade klimatförhandlarögat kan det tyckas som löjlig semantik och bara ord, men som bekant så finns djävulen i detaljerna. I själva verket signalerar en sådan formulering ett försvagande av Parisavtalet. I slutändan lyckades förhandlarna få in skrivningar som på olika sätt reflekterade att en höjd ambition i nästa års NDC:er är centrala för Parisavtalet, men att diskussionen ens uppstod är oroande i sig.

Redan innan denna text släpptes var uppfattning bland oss ​​observatörer att det saknades en känsla av brådska i förhandlingarna. Nio ”regel 16” beslut togs ganska tidigt i processen. Regel 16 innebär att man helt enkelt skjuter på agendaposten till nästa möte och inget beslut fattas vid den nuvarande COP:en. Även om en del av dessa beslut inte behöver tas förrän nästa år, eller till och med senare, lämnade det många frustrerade. Detta eftersom mötet i år just handlade om att slutföra alla detaljer i Parisavtalet, så att man nästa år inte ska behöva lägga tid på dessa utan kunna fokusera på ambitionshöjningen.

En av frågorna som flyttades fram till nästa år var hur utsläpp ska rapporteras. Dessa samtal bröt samman och Kina pekades ut som orsaken till detta. Trots detta verkade det som om förhandlarna var nära en lösning, om än inte ett optimalt sådant. Så länge det finns ett beslut nästa år kommer detta inte att försvaga Parisavtalet.

Förlust och skador

De två mest svårlösta frågorna var “Artikel 6” samt ett beslut om hur man ska hantera de förluster och skador som orsakats av klimatförändringar. Utvecklingsländerna krävde ytterligare finansiering för att få hjälp att återhämta sig från skador orsakade av klimatförändringar. De utvecklade länderna har länge dragit sig för att få med sådana skrivningar med rädsla för att det skulle öppna upp för ett omfattande betalningskrav. Det finns även en oro för att detta ska reducera de pengar som finns tillgängliga för anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att minska utsläpp, något som är prioriterat av de utvecklade länderna. I slutändan lyckades man hitta en kompromiss som uppmanar konventionen och de utvecklade länderna att få tillgång till ny och redan existerande finansiering. En fråga om hur mekanismen för förluster och skador ska styras sköts dock fram till nästa år efter ett misslyckande med att hitta en lösning.

Artikel 6

Den andra svåra frågan om Artikel 6 handlar i princip om frivilliga marknader för koldioxidutsläpp. Internationellt samarbete, via till exempel handel med utsläppsrätter, skulle kunna bidra till att länder når sina NDC:er. Cirka hälften av alla nationella klimatplaner nämner nämligen någon form av marknad som ett av sätten att nå sina utsläppsminskningsmål. En utsläppsmarknad har potentialen att möjliggöra billigare utsläppsminskningar samtidigt som det genererar finansiering för processen att ställa om till klimatneutralitet. Men, och det är ett STORT men, dessa regler måste utformas väldigt strängt för att undvika att fusk sker på marknaden. Ett exempel på hur man kan fuska är genom så kallad dubbelräkning. Detta sker när både köparen och säljaren av en utsläppskredit tillgodoräknar sig utsläppsminskningen gentemot sina nationella klimatmål. Ett ton av utsläppsminskningar räknas helt enkelt två gånger och det ser då ut som att man minskat utsläppen med två ton, när detta inte är sant.

En annan oro har varit att gamla krediter från systemet som har existerat under Kyotoprotokollet skulle kunna föras över till det nya systemet och att länder skulle kunna tillgodoräkna sig dessa till sina mål under Parisavtalet. Dessa gamla krediter har varit ifrågasatta av flera skäl och var det som i slutändan gjorde att man inte kunde komma överens om Artikel 6. Artikel 6 är tänkt att vara ett nytt system med striktare och bättre regler, av denna anledning var de flesta observatörer och flera länder överens om att det var bättre med inget beslut alls, än ett beslut om Artikel 6 med bristfälliga regler. Det återstår att se om man på nästa års möte kan komma överens om ett regelverk som undviker fusk och säkerställer att faktiska utsläppsminskningar sker.

Hoppet lever

 Så, slutresultatet av årets klimatmöte var inte det bästa. Men det finns fortfarande hopp, och vi vägrar att ge upp. Nästa års COP äger rum i Glasgow. Med anledning av Brexit har britterna allt att vinna på en väl genomförd COP som säkerställer att världen hamnar på rätt spår. COP26 kommer att vara en ypperlig möjlighet för Storbritannien att visa att de trots Brexit är en nation i framkant som prioriterar klimatfrågan högt. Såväl för omvärlden som för den egna befolkningen. Utrikesdepartementet i Storbritannien har förmodligen ett av världens bästa nätverk och en diplomatkår som är otroligt skicklig. Ryktet säger att Utrikesdepartementet redan anställt hundra nya medarbetare för att jobba med mötet och att andra departement och myndigheter anställt ytterligare hundra personer, endast för att arbeta med COP26. Utifrån detta kommer de kunna lägga grunden för nästa års möte på ett sätt som inte var möjligt inför årets COP.

Så budskapet vi vill lämna er med är; tillåt dig själv av att bli frustrerad på resultaten från årets möte, men erkänn samtidigt de begränsningar som årets COP hade. Blicka framåt mot COP26 med hopp och optimism, och fortsätt framförallt att arbeta hårt för en lyckad klimatomställning!

Mette Kahlin McVeigh
Chef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson
Assisterande programchef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores

Artikel 6 beslutet, eller rättare sagt icke-belutet

Artikel 6 fördes över från den tekniska underkommittén SBSTA till diskussioner på ministernivå, framförallt för att några övergripande frågor inte kunde lösas: dessa handlade om utsläppshandelns bidrag till anpassningsfinansiering (Share of Proceeds), överföring av utsläppsenheter från Kyotoprotokollet till Parisavtalet, frågan om nettominskning av de globala utsläppen (OMGE) samt bokföring.

Länderna arbetade intensivt och presenterade på fredag morgon en text som visade att Artikel 6.2 mer eller mindre var helt löst. Eftersom 6.2 innehåller principiella delar som definiering av ett internationellt överfört utsläppsresultat (ITMO), hur bokföring ska genomföras och vad den ska omfatta och rapportering fanns förhoppningar att länderna skulle kunna nå en överenskommelse.

Texten för den nya mekanismen under Artikel 6.4 innehöll under fredag och lördag fortfarande en hel del olösta tekniska frågor, men dessa löstes under lördag natt. Under presskonferensen vid midnatt, lördag, var ordföranden fortfarande optimistiskt och det som då återstod var frågan om överföring av Kyotoenheter. Det visade sig att den frågan inte kunde lösas och därför förs hela paketet för 6.2, 6.4 och 6.8 över till nästa år.

Texten för Artikel 6.2, som är den övergripande ”bokföringsartikeln” innehåller många bra delar, och den ligger till grund för fortsatta diskussioner under nästa år. Texten för den nya mekanismen under Artikel 6.4 innebär en mer eller mindre fullständig operationalisering av mekanismen men frågan om överföring av Kyotoenheter hamnade här så trots att länderna hade kommit överens om mycket skjuts diskussionerna till nästa år.

Under småtimmarna verkar motsättningarna ha varit starkast mellan EU och Schweiz och ena sidan, och den så kallade “Like Minded Developing Country-gruppen” (LMDC) å den andra sidan. LMDC-gruppen innehåller många oljeproducerande länder och brukar arbeta för att betona uppdelningen mellan utvecklade och utvecklingsländer, en uppdelning som Parisavtalet lyckades undvika.

Under den avslutande plenaren tryckte många utvecklingsländer på vikten av finansiering för anpassning och att 6.2-texten inte innehöll obligatoriska avdrag för anpassning på samma sätt som för 6.4 kan ha bidragit till att ingen överenskommelse nåddes.

I praktiken innebär resultatet att länder kan fortsätta planer och genomföra samarbete under Artikel 6.2, men den nya mekanismen kommer inte att vara operationell.

Artikel 6.2-texten ger en tydlig struktur för bokföring, så kallade corresponding adjustments (dubbelräkning) ska alltid göras om en ITMO ska användas för ett annat lands NDC, men även för andra ändamål, t ex för flygets system eller frivillig kompensering. Detta ger ett heltäckande system för bokföring och bidrar därför starkt till att dubbelräkning kan undvikas. Både Japan och Schweiz betonade att de kommer att fortsätta sina program under Artikel 6.2 under principerna robust bokföring, transparens och ingen användning av utsläppsenheter från pre-2020.

Johan Nylander, Artikel 6 expert

 

 

 

COP25:s två ansikten

Likt guden Janus i romersk mytologi kan man beskriva årets COP som ett möte med två ansikten vända åt varsitt håll.

Tittar man ut från konferenslokalerna i Madrid så möts man av folk på gator och torg som kräver ambitiösare, kraftfullare klimatpolitik – och de kräver den nu. Vänder man istället blicken inåt, mot förhandlingsrummen, möts man av svåra motsättningar och diskussioner om allt ifrån de tekniska detaljerna till de principiella grunderna. Även mötets två veckor står i bjärt kontrast till varandra. Den första veckan är fylld av tekniska förhandlingar där man som observatör har relativt god insyn. Detaljerna i hur ett marknadsbaserat verktyg kan fungera, hur de institutionella strukturerna ska se ut, olika finansieringsmekanismer diskuteras i rask takt. Förhandlarna har visserligen mindre utrymme att förhandla de svåra politiska aspekterna, men desto större möjlighet att reda ut tekniska aspekter. Den andra veckan lämnas de frågor som inte kunnat lösas över till ministrarna och de blir då deras ansvar att hitta lämpliga kompromisser.

För observatörer innebär den andra veckan betydligt mer väntan. Möten skjuts, nästan slentrianmässigt, ständigt framåt. Klockan 18 sätter man sig i den stora plenisalen med förhoppningen om att äntligen få lite insikt i hur förhandlingarna går, men 1,5 timme senare har mötet fortfarande inte startat. Man får till stor del förlita sig på rykten från andra observatörer och journalister, i undantagsfall lyckas man prata med någon som faktiskt suttit med inne i förhandlingsrummet. Under fredagen då mötet var tänkt att avslutas väntade vi tålmodigt till midnatt innan vi konstaterade att inga uppdateringar skulle komma. I skrivande stund befinner vi oss på resande fot på väg tillbaka till Sverige, och fortfarande har mötet inte avslutats. Den senaste uppdateringen är att de avslutande förhandlingarna i plenum ska återupptas klockan 22.00.

Vi kommer återkomma med en blogg om hur det har gått i de viktigaste frågorna så snart vi har ett resultat. En kort reflektion i väntan; Hur man ska utvärdera en COP är inte helt självklart. Inledningsvis kan man konstatera att det på årets möte alltid skulle bli svårt att nå upp till de kraven som ställts från omvärlden, av den enkla anledningen att agendan inte speglar det som efterfrågas. Det primära syftet med årets möte var att få de sista detaljerna i Parisavtalet avklarade i syfte att på nästa års COP kunna åstadkomma rejäla ambitionshöjningar. På COP26 i Glasgow ska nämligen alla länder lämna in sina nya NDC:er vilket är en möjlighet att visa en verklig ambitionshöjning. Så ett visst missnöje med årets möte är att räkna med, men hur det sista texterna faktiskt ser ut kommer bli avgörande för att kunna bedöma mötet.

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Tankesmedjan Fores

Kanske kanske får vi en kompromiss i artikel 6

Nu börjar det hetta till här i Madrid även om vi observatörer inte får vara med i majoritet av förhandlingarna. Men imorse var vi på vår regelbundna dragning och informationsmöte med andra akademiker och tankesmedjor. Tillsammans pusslade vi ihop vad vi hade hört.

De glada nyheterna

Först och främst så konstaterade vi att alla förhandlare som gick runt och såg glada och lättade ut var de som var ansvariga för förhandlingarna om jämställdhet. En “Gender action plan” är nu antagen som innehåller skrivningar om “mänskliga rättigheter, jämlikhet och behovet av en rättvis övergång till en grön ekonomi”. Planen nämner också specifikt också flickors deltagande i vetenskap och teknik. 

De spännande nyheterna

Nu börjar pulsen på oss höjas då vi har fått indikationer på att det kanske finns en möjlighet att man kommer överens om artikel 6. Men en ny version av beslutstexten som utlovades till imorse har ännu inte kommit, så det återstår att se vilka förslag som finns kvar och vilka nya förslag som har tillkommit. 

Men en representant för en chilensk organisation berättade för oss igår att chilenska ordförandeskapets “röda linje”, det vill säga hur långt de kan tänka sig gå i en kompromiss, är att tillåta en övergångsperiod för Brasilien där de får dubbelräkna i 5 år till innan det får vara slut på sådana dumheter. Mette hörde efter med brittiska delegationen och några akademiker för att undersöka hur gångbar denna kompromiss är. Det låter som en möjlig kompromiss om antalet ton koldioxid som kommer dubbelräknas under dessa fem år inte är för många. Britterna tittade väldigt skeptiskt på Mette först men sa sedan att det kanske skulle kunna vara möjligt om det i verkligheten inte skulle innebära allt för mycket utsläpp. Så kanske kanske betyder detta att ett sådant förslag är gångbart?

En annan fråga som har plågat förhandlingarna är vad man ska göra med gamla CDM-krediter, det vill säga utsläppskrediter som kommit till under Kyotoprotokollets mekanism för utsläppshandel. Ska alla dessa få överföras till den nya mekanismen under Parisavtalet med risken att systemet översvämmas av gamla, i många ögon, dåliga krediter? Eller ska man helt enkelt inte tillåta att några krediter överförs alls, en förlust för alla de som har CDM-krediter. En potentiell kompromiss är att det skapas en fond dit de gamla krediterna kan överföras och att dessa sedan auktioneras ut. En väl genomförd auktion skulle i teorin ge dessa utsläppskrediter det rätta priset och de som har insyn i förhandlingarna från det akademiska sidan verkar tycka att detta skulle vara en bra kompromiss. Frågan som återstår är bara vem som ska betala för en sådan här fond…

Nu sitter vi och lyssnar på Nordiska Ministrarna dragning så håll ögonen öppna för fler blogginlägg senare idag, ikväll, inatt eller imorgon… 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

Uppdatering kl 13.30: Nu har de nya artikel 6 texterna släppts och bedömningen om vad som är knepigt  som vi skrivit om i en tidigare blogg (http://klimatforhandling.se/2019/12/10/vad-hande-i-natt-med-artikel-6-kina-annat-pa-cop) blev riktigt. I 6.2 är det nu OMGE, SoP och transition som är olösta och det är förvånansvärt mycket tekniskt kvar i 6.4. Det finns två alternativ i texten där dubbelräkning tillåts till år 2023.

Det blir en lång kväll…

Vid lunchtid idag så gav ordförandeskapet för COP en avrapportering om hur det ligger till i förhandlingarna. Avrapporteringen var ganska symptomatisk för hur det brukar gå till på COP:en eftersom mötet började först 35 minuter efter utsatt tid.

Samtidigt försöker vi peppa varandra och hålla gott mod över att de riktiga förhandlingarna bakom lykta dörrar pågår konstant. Det kan kanske till och med vara ett gott tecken att dessa avrapporteringar är försenade om det betyder att mer tid och kraft läggs på att få resultat bakom lykta dörrar.

Avrapporteringar

Under anförandet av Carolina Schmidt framförde hon att Nya Zeeland och Sydafrika har blivit ombedda att hålla i förhandlingarna om artikel 6, Grenada och Norge har fått ansvar för förhandlingarna om skador och förluster och sist, men inte minst, har Spanien och Singapore fått ansvar för att ta fram sluttexten för hela COP:en. Kontentan var att det fortfarande förhandlas och man försöker hitta “landing zones”, det vill säga, ungefärliga gränser för allas positioner så man kan uttyda var kompromissen finns.

Direkt efter att detta var slut så sprang vi till svenska delegationens kontor för att också få en avrapportering från Klimatminister Isabella Lövin och den svenska delegationen. Vårt intryck av delegationen är väldigt bra och varit så under hela mötet. De jobbar hårt hela hela tiden men har ändå ett leende på läpparna och är alltid hjälpsamma och tillmötesgående. Men nog med smicker….

Vad är snacket?

Utifrån dessa två möten, och lite snack i korridorerna, kan vi rapportera att det verkar som det måste till en kompromiss för artikel 6 när det gäller överföring av gamla CDM krediter. Det ryktas också om att en kompromiss när det gäller bokföring av utsläppshandeln kommer behöva ske. Som vi har rapporterat om tidigare är en knäckfråga hur man ska undvika dubbelräkning. Vissa länder är inte lika måna om att undvika dubbelräkning eftersom man utgått ifrån att man ska kunna räkna in utsläppsenheter man säljer i sina nationella klimatplaner (NDC:s). För dessa länder innebär alltså hårda krav för att undvika dubbelräkning att man kommer misslyckas med att nå målen i sin NDC. Kompromissen kan då tänkas bli att man under en övergångsperiod kommer tillåta en viss dubbelräkning, så att länder ska ges en möjlighet att göra de omställningar som krävs för att man ska klara sin NDC även utan dubbelräkning. Men allt detta är än så länge bara rykten och det återstår att se vilken substans de faktisk har. Vi får kanske svaret imorgon då de nya texterna för artikel 6 troligtvis kommer tidigt fredag morgon.

Vad vet vi?

Några beslut har dock redan tagits; eller rättare sagt beslut om att inte ta beslut. Hittills har 9 frågor skjutits till nästa COP-möte (även kallad “Rule 16” för den inbitne förhandlaren). Av dessa så finns det två lite större frågor som skjutits upp till nästa möte i Glasgow. Kina lyckades förhala beslutet om hur man ska rapportera sina utsläppsminskningar på ett transparent sätt till nästa år. Beslutet om hur lång implementeringstid i NDC:s ska vara blev också uppskjutet till nästa år – eller till och med möjligen ännu längre fram i framtiden.

Och nu då?

Vi sitter och käkar lite choklad för att orka med kvällen. Förhandlingarna i den stora plenisalen är schemalagda att börja klockan fem på eftermiddagen under torsdagen. I skrivande stund är klockan fyra och ingen försening har annonserats än. Det verkar osannolikt att mötet startar i tid men det hade onekligen varit ett välkommet besked om det blev så. Det svåraste frågorna sparas till morgondagen så förhoppningsvis kommer inte kvällens förhandlingar vara alltför långdragna, men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken… 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

 

Spanska vänner och rykten i korridorerna…

Vi är halvvägs in i den andra veckan och förhandlingarna sker nästan uteslutande bakom stängda dörrar. Observatörer får därför förlita sig på ryktesspridning för att få insikt i hur förhandlingarna går. Fores passade då på att träffa organisationen NESI (New Economy & Social Innovation). 

Ett spanskt perspektiv

Fores har i år haft möjligheten att ge ett antal spanska och chilenska civilsamhällesorganisationer en plats i vår delegation. Syftet är att stärka det civila deltagandet ifrån länderna som anordnar årets COP och för oss är det en möjlighet att knyta nya, värdefulla kontakter. Vi träffade Diego och Rebeca från NESI över en kaffe och utbytte tankar och perspektiv på årets COP. De var märkbart glada över den uppmärksamhet som klimatförhandlingarna, och klimatfrågan i stort, har fått i Spanien. Enligt dem så spelar det ingen roll om man kollar på nyheter som kommer från höger- eller vänsterkanten, alla pratar om klimatet. 

Diego och Rebeca var också förvånande över att höra om den kritik av artikel 6 som har varit utbredd i Sverige. Ur deras perspektiv är artikel 6 en nödvändig mekanism för att kunna öka ambitionen och nå målen i Parisavtalet. Vi pratade kort om vilka regler vi ansåg var viktigast att få plats för att säkerställa att artikel 6 fungerar som det är tänkt. Som vi nämnt tidigare på bloggen handlar det främst om att säkerställa att dubbelräkning undviks och att miljöintegritet tydligt definieras och tas hänsyn till. Vi pratade även med NESI om klimatklubbar, det vill säga länder som går samman och ställer miljökrav på sin internationella handel, och utbytte tankar kring hur dessa kan fungera. Dett är en irganisation vi verkligen kommer försöka hålla kontakten med i framtiden!

Ryktena i korridoren 

Som vi skrev om i bloggen i måndags så stängde de tekniska förhandlingsgrupperna sina förhandlingar under måndagsnatten. Detta är senare än vanligt då de tekniska delarna brukar avslutas under den första veckan. De har gett upphov till en viss oro hos förhandlarna som vanligtvis brukar få en dag att återhämta sig inför den andra veckan. De innebär också att ministrarna har en dag mindre att förhandla på. 

I flera av processerna har frågan om att inkludera referenser till mänskliga rättigheter gett upphov till problem. Vissa länder menar att uttryckliga referenser till mänskliga rättigheter är ett krav för att säkerställa att dessa respekteras i implementeringen av projekt under Parisavtalet medan andra länder hävdar att det räcker med att referera till Parisavtalets principer där bland annat mänskliga rättigheter ingår.

Men lyssnar man på andra håll är de mer positiva tongångar. I artikel 6 förhandlingarna verkar det långsamt röra sig framåt, enligt personer involverade i processen. Hur långt de har kommit är svårt att säga och kommer visa sig först under torsdagen då förhandlingarna återigen öppnas upp för observatörer. 

USA:s utträde ur Parisavtalet 

USA:s kommande utträde ur Parisavtalet 2020 har gett vissa länder vatten på sin kvarn. Ryktet säger att bland annat Saudiarbien, Australien, Brasilien och andra länder kan se detta som en anledning att försöka få större genomslag för sina förslag. Något som generellt sätt missgynnar klimatet. De hävdar att större hänsyn bör tas till deras åsikter då de åtminstone fortfarande är med i Parisavtalet och använder detta som argument för att få igenom sin position i flera frågor.

Förhandlingarnas slutskede 

Som tidigare nämnt kommer de öppna förhandlingarna dra igång igen under torsdagen. Om mötet ska avslutas som planerat på fredagskväll återstår endast två dagar av förhandlingar. Det är mer eller mindre tradition att mötet drar ut på tiden och ett avslut är att förvänta sig antingen sent fredagskväll, eller under lördagen. Många svåra frågor återstår men hoppet lever in i det sista om ett framgångsrikt COP. Fortsätt följa bloggen för uppdateringar ända fram till stängningen av mötet! 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

 

Vad gör de olika företagen på COP?

Idag har de flesta förhandlingarna varit stängda för oss observatörer så passar på att blogga lite om vilka som är här, och hur vi samarbetar med både forskare och näringsliv.

Vi på Fores försöker agera som en brygga mellan akademin, beslutsfattare och näringslivet. Som ni märkt så har vi därför tagit hjälp av forskare, exempelvis Mathias Fridahl, forskare på LiU, för att förstå och bevaka klimatförhandlingarna. Men vi försöker också  samarbeta med näringslivet för att få deras input. Vi har därför en referensgrupp med medlemmar från näringslivet att bolla med och byta information och positioner med. En tvåvägs-kommunikation helt enkelt!

En av rådets medlemmar är Ragn-Sells. Vi sprang på Pär Larshans, hållbarhetschefen på Ragn-Sells och passade på att ställa några frågor. Vi tänkte att det kanske  också kunde vara av intresse för er läsare för att förstå vad de olika sorternas observatörer gör här.

Vad gör ett avfall- och återvinningsföretag på COP25?

Klimatutmaningen handlar inte bara om att reducera utsläppen från energisektorn, dessa är endast ena halvan. Enligt en studie som Ellen MachArthur presenterade i oktober 2019 så kommer den andra halvan handla om att få till cirkulära flöden. 

Vi från Ragn-Sells har innovationer som var och en skulle kunna bli klimatsänkor men det kräver ändrade principer i samhället. Det vi presenterar i Madrid handlar om återföring av näringsämnen i form av fosfor, kalium och kväve samt vår fossilfria “last mile” lösning #älskadestad. Vi kommer totalt att ha deltagit i ett tiotal seminarier och rundabordssamtal när de två veckorna är över. I fredags så fick jag representera näringslivet när alla nationer höll en stängd två timmars session om det obligatoriska kravet att senast 2020 införa nationella klimatplaner (NDC). I slutet fick jag, och tre andra observatörer som representerade forskningen, miljöorganisationer och små städer kommentera staternas olika planer. Jag lyfte då vikten av att ha med cirkulära mål i NDC:erna samt att säkerställa att näringslivet är delaktiga.

Hur många gånger har ni varit på COP och vad har förvånat dig med årets möte hittills?

Det är andra gången som Ragn-Sells är med, vi deltog redan i Katowice (COP24) men då var det enbart fokus på fosfor-frågan. Arrangemanget är riktigt bra, det är imponerande vad Madrid åstadkommit med så kort varsel. Det absolut bästa är hur lätt det är att komma i kontakt med de personer som faktiskt sitter i förhandlingarna. 

Hur går det i förhandlingarna och ert egna arbete här?

Det får vi se i slutet av veckan. Vi delar vad vi gör varje dag på vår egen blogg.

Kommer ni vara med även nästa år och varför? 

Vi kommer vara med även nästa år, fokus är att långsiktigt lyfta frågan om att få in den cirkulära materialåterföringen i förhandlingarna. Genom att sätta målet att till 2030 bli klimatpositiva så sticker vi ut hakan. Men då stora företag som IKEA har samma ambition, baserat på att de får till cirkulära flöden samtidigt som de jobbar med energifrågan, så kan vi inte ha en lägre ambition. 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores