Spanska vänner och rykten i korridorerna…

Vi är halvvägs in i den andra veckan och förhandlingarna sker nästan uteslutande bakom stängda dörrar. Observatörer får därför förlita sig på ryktesspridning för att få insikt i hur förhandlingarna går. Fores passade då på att träffa organisationen NESI (New Economy & Social Innovation). 

Ett spanskt perspektiv

Fores har i år haft möjligheten att ge ett antal spanska och chilenska civilsamhällesorganisationer en plats i vår delegation. Syftet är att stärka det civila deltagandet ifrån länderna som anordnar årets COP och för oss är det en möjlighet att knyta nya, värdefulla kontakter. Vi träffade Diego och Rebeca från NESI över en kaffe och utbytte tankar och perspektiv på årets COP. De var märkbart glada över den uppmärksamhet som klimatförhandlingarna, och klimatfrågan i stort, har fått i Spanien. Enligt dem så spelar det ingen roll om man kollar på nyheter som kommer från höger- eller vänsterkanten, alla pratar om klimatet. 

Diego och Rebeca var också förvånande över att höra om den kritik av artikel 6 som har varit utbredd i Sverige. Ur deras perspektiv är artikel 6 en nödvändig mekanism för att kunna öka ambitionen och nå målen i Parisavtalet. Vi pratade kort om vilka regler vi ansåg var viktigast att få plats för att säkerställa att artikel 6 fungerar som det är tänkt. Som vi nämnt tidigare på bloggen handlar det främst om att säkerställa att dubbelräkning undviks och att miljöintegritet tydligt definieras och tas hänsyn till. Vi pratade även med NESI om klimatklubbar, det vill säga länder som går samman och ställer miljökrav på sin internationella handel, och utbytte tankar kring hur dessa kan fungera. Dett är en irganisation vi verkligen kommer försöka hålla kontakten med i framtiden!

Ryktena i korridoren 

Som vi skrev om i bloggen i måndags så stängde de tekniska förhandlingsgrupperna sina förhandlingar under måndagsnatten. Detta är senare än vanligt då de tekniska delarna brukar avslutas under den första veckan. De har gett upphov till en viss oro hos förhandlarna som vanligtvis brukar få en dag att återhämta sig inför den andra veckan. De innebär också att ministrarna har en dag mindre att förhandla på. 

I flera av processerna har frågan om att inkludera referenser till mänskliga rättigheter gett upphov till problem. Vissa länder menar att uttryckliga referenser till mänskliga rättigheter är ett krav för att säkerställa att dessa respekteras i implementeringen av projekt under Parisavtalet medan andra länder hävdar att det räcker med att referera till Parisavtalets principer där bland annat mänskliga rättigheter ingår.

Men lyssnar man på andra håll är de mer positiva tongångar. I artikel 6 förhandlingarna verkar det långsamt röra sig framåt, enligt personer involverade i processen. Hur långt de har kommit är svårt att säga och kommer visa sig först under torsdagen då förhandlingarna återigen öppnas upp för observatörer. 

USA:s utträde ur Parisavtalet 

USA:s kommande utträde ur Parisavtalet 2020 har gett vissa länder vatten på sin kvarn. Ryktet säger att bland annat Saudiarbien, Australien, Brasilien och andra länder kan se detta som en anledning att försöka få större genomslag för sina förslag. Något som generellt sätt missgynnar klimatet. De hävdar att större hänsyn bör tas till deras åsikter då de åtminstone fortfarande är med i Parisavtalet och använder detta som argument för att få igenom sin position i flera frågor.

Förhandlingarnas slutskede 

Som tidigare nämnt kommer de öppna förhandlingarna dra igång igen under torsdagen. Om mötet ska avslutas som planerat på fredagskväll återstår endast två dagar av förhandlingar. Det är mer eller mindre tradition att mötet drar ut på tiden och ett avslut är att förvänta sig antingen sent fredagskväll, eller under lördagen. Många svåra frågor återstår men hoppet lever in i det sista om ett framgångsrikt COP. Fortsätt följa bloggen för uppdateringar ända fram till stängningen av mötet! 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

 

Vad gör de olika företagen på COP?

Idag har de flesta förhandlingarna varit stängda för oss observatörer så passar på att blogga lite om vilka som är här, och hur vi samarbetar med både forskare och näringsliv.

Vi på Fores försöker agera som en brygga mellan akademin, beslutsfattare och näringslivet. Som ni märkt så har vi därför tagit hjälp av forskare, exempelvis Mathias Fridahl, forskare på LiU, för att förstå och bevaka klimatförhandlingarna. Men vi försöker också  samarbeta med näringslivet för att få deras input. Vi har därför en referensgrupp med medlemmar från näringslivet att bolla med och byta information och positioner med. En tvåvägs-kommunikation helt enkelt!

En av rådets medlemmar är Ragn-Sells. Vi sprang på Pär Larshans, hållbarhetschefen på Ragn-Sells och passade på att ställa några frågor. Vi tänkte att det kanske  också kunde vara av intresse för er läsare för att förstå vad de olika sorternas observatörer gör här.

Vad gör ett avfall- och återvinningsföretag på COP25?

Klimatutmaningen handlar inte bara om att reducera utsläppen från energisektorn, dessa är endast ena halvan. Enligt en studie som Ellen MachArthur presenterade i oktober 2019 så kommer den andra halvan handla om att få till cirkulära flöden. 

Vi från Ragn-Sells har innovationer som var och en skulle kunna bli klimatsänkor men det kräver ändrade principer i samhället. Det vi presenterar i Madrid handlar om återföring av näringsämnen i form av fosfor, kalium och kväve samt vår fossilfria “last mile” lösning #älskadestad. Vi kommer totalt att ha deltagit i ett tiotal seminarier och rundabordssamtal när de två veckorna är över. I fredags så fick jag representera näringslivet när alla nationer höll en stängd två timmars session om det obligatoriska kravet att senast 2020 införa nationella klimatplaner (NDC). I slutet fick jag, och tre andra observatörer som representerade forskningen, miljöorganisationer och små städer kommentera staternas olika planer. Jag lyfte då vikten av att ha med cirkulära mål i NDC:erna samt att säkerställa att näringslivet är delaktiga.

Hur många gånger har ni varit på COP och vad har förvånat dig med årets möte hittills?

Det är andra gången som Ragn-Sells är med, vi deltog redan i Katowice (COP24) men då var det enbart fokus på fosfor-frågan. Arrangemanget är riktigt bra, det är imponerande vad Madrid åstadkommit med så kort varsel. Det absolut bästa är hur lätt det är att komma i kontakt med de personer som faktiskt sitter i förhandlingarna. 

Hur går det i förhandlingarna och ert egna arbete här?

Det får vi se i slutet av veckan. Vi delar vad vi gör varje dag på vår egen blogg.

Kommer ni vara med även nästa år och varför? 

Vi kommer vara med även nästa år, fokus är att långsiktigt lyfta frågan om att få in den cirkulära materialåterföringen i förhandlingarna. Genom att sätta målet att till 2030 bli klimatpositiva så sticker vi ut hakan. Men då stora företag som IKEA har samma ambition, baserat på att de får till cirkulära flöden samtidigt som de jobbar med energifrågan, så kan vi inte ha en lägre ambition. 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

 

Vad hände i natt med artikel 6, Kina & annat på COP?

Imorse kl 02.30 avslutades SBSTA, den förhandlingskommitté som ansvarar för tekniska frågor. Under denna COP har kommittén bland annat varit ansvarig för arbetet med artikel 6 som vi skriver om i detalj nedan. 

En fråga som blev kontroversiell under natten var kraven på rapportering av nationella utsläpp. Kina har under en längre tid försökt sänka kraven för vad och hur länder måste redovisa utsläpp av koldioxid. Backat av Indien och många Afrikanska länder krävde Kina att nattens möte skulle avslutas utan ett beslut på nya rapporteringskrav. USA, EU, Kanada, Australien, Japan, länder från Latinamerika och små önationer vädjade gemensamt till ordförande att inte stänga mötet utan ett beslut. Denna gången vann Kina och de som backade Kina: mötet stängdes utan ett beslut vilket innebär att frågan kommer skjutas till framtida möten.

Utöver detta togs en rad andra beslut och icke-beslut. Några av de mest uppmärksammade resultaten var att förhandlare inte kunde enas om förlust och skador eftersom man inte kunde komma överens om detta skulle inkludera finansiering för de som är drabbade eller ej. Frågan kommer sannolikt tas upp av ministrar denna vecka. Insatser för att anpassa den tidsperiod som ländernas framtida NDCs från och med 2031 ska vara (5 eller 10 år) kunde inte heller lösas och kommer skjutas fram till mellanmötet i juni.

Fores har på plats följt artikel 6 nära och ger därför en mer detaljerad uppdatering om den här. 

Artikel 6: Slutet är nära

Ordförandena för SBSTA markerade tidigt i processen att det är nu eller aldrig det ska bli ett beslut. De lanserade under onsdagen en ny bättre organiserad och något rensad text och meddelade att planen var att den andra omarbetning skulle presenteras senare under veckan, fredag. Det blev sent lördag kväll. Efter ytterligare förhandlingar bestämdes att en tredje omarbetning skulle presenteras på måndagen, och den kom till slut under måndag kväll. 

Skälet till dessa sena leveranser är förstås att det finns betydande motsättningar. Som observatörer har vi kunnat följa de mer formella delarna av förhandlingarna, men det är inte där förhandlingarna har pågått. De formella mötena har inneburit att länder och grupper av länder har upprepat sina gamla positioner på ett minst sagt tjatigt sätt. Frustrationen hos ordförandena Hugh Sealy och Peer Stiansen har man inte kunnat missa. 

 Arbetet har, trots allt, gått framåt. Delvis på grund av att ordföranden för SBSTA har arrangerat flera möten med delegationsledarna utöver de vanliga förhandlingsmötena. Texten lämnar nu SBSTA och tas över av CMA (Mötet för Parisavtalets Parter). Detta innebär att förhandlingarna lyfts ett steg och för vissa frågor kommer ministrarna att vara inblandade. Tyvärr återstår en hel del tekniska frågor också, så de mer tekniska diskussionerna kommer att fortsätta, några kanske kan lösas innan ministrarna kallas in. 

Några av de viktigare (politiska) frågorna som måste lösas är: 

 Share of Proceeds

 Share of proceeds innebär att en del av förtjänsten från handel med utsläppskrediter ska gå till anpassningsåtgärder. Det handlar, som vi tidigare har skrivit om på bloggen den 2 december, inte minst om att finansiera Anpassningsfonden. Under Kyotoprotokollet avsattes 2% av utsläppskrediterna från CDM till detta. Frågan nu handlar om nivån, en procentsats, en fast avgift, eller både och. Sen handlar det om avgiften ska tas ut för enbart transaktioner under Artikel 6.4 eller även för Artikel 6.2. Det senare skulle innebära att t ex även länkade handelssystem skulle omfattas (så då skulle detta omfatta EUs utsläppshandel med Schweiz). Många utvecklingsländer menar att de som använder den nya mekanismen under Parisavtalet inte ska få en nackdel jämfört med de som genomför aktiviteter under Artikel 6.2. Under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod löste man detta för utsläppshandel genom en avgift på den första internationella transaktionen. Denna fråga måste lösas på politisk nivå. 

 Fortsättning på CDM-projekt och enheter från Kyotoprotokollet

Projekt som är ekonomiskt beroende av utsläppskreditering under nästa decennium bör kunna fortsätta, men det bygger sannolikt på att de omregistreras till Artikel 6.4-projekt av värdlandet. Däremot anser många länder att Kyotoenheter, vare sig de kommer från länder, JI eller CDM, inte ska kunna överföras till post 2020-perioden och kunna användas för avräkning mot NDCer. Dessa parter menar att det skulle kunna innebära att man drar undan mattan för nya projekt och aktiviteter post 2020, och att det finns risk att det blir ett stort överflöd av utsläppskrediter. Någon form av kompromiss kan vi vänta oss när det gäller projekten, men överföring av redan utfärdade enheter blir en svår nöt för ministrarna.  

”Metrics”

Varför inte göra det enkelt och skapa ett ramverk för handel och bokföring med koldioxidekvivalenter? Och vilka andra ”metrics” ska man kunna använda för överföring av ITMOs? Oklart för många men det hänger ihop med att många länder har sina NDCer formulerade i andra mått än växthusgaser. Dessa länder vill inte göra om sina NDCer till koldioxidbudgetar för att kunna delta i Artikel 6, men hur det ska gå till om man inte gör det vet ingen säkert. Troligen måste en öppning för andra “metrics” ingå i det slutliga paketet.  

 Bokföring av utsläppsreduktioner från den nya mekanismen under Artikel 6.4

Det här var en av frågorna som stjälpte en överenskommelse I Katowice (men långt ifrån den enda). Brasilien har sedan några år drivit förslaget att ”corresponding adjustments”, dvs bokföring i både säljande och köpande land inte ska göras för den första transaktionen. Idén är att utsläppskrediter som utfärdas I ett värdland förs till ett internationellt register, och först i samband med transaktioner därifrån, startar bokföringen. Detta skulle innebära att CDM-systemet fortsätter, utan att värdländerna behöver bekymra sig om att de utsläppskrediter som utfärdas skulle kunna behövas för deras egen NDC. Det finns vissa argument för detta men det stora argumentet emot är att det kommer att leda till dubbelräkning. 

Overall Mitigation of Global Emissions

 OMGE, som förhandlarna har döpt om till Oh My God Emissions, handlar om att Artikel 6-aktiviter ska leda till globala nettominskningar av utsläpp (beyond offsetting). Detta är en nyckelfråga för AOSIS. Andra länder läser texten som att det är frivilligt (shall jämfört med shall aim). En diskussion handlar om hur man åstadkommer OMGE, t ex genom ambitiösa referensbanor eller annullering, en annan diskussion handlar om det ska gälla för 6.2 eftersom Paristexten bara pekar ut 6.4, men framförallt handlar det om frivillighet eller inte.  Även här har Parterna kört fast. 

Miljöintegritet

 Det är nu stort tryck på det spansk-chilenska ordförandeskapet att sy ihop en kompromiss. Det hörs i korridorerna att många parter inte är nöjda med texten, detta är dock troligen positivt eftersom det signalerar att det är en kompromisstext. För de som hade önskat FN-kontroll även för Artikel 6.2 kommer nog inte att bli nöjda, “cooperative approaches” kommer att vara decentraliserade och kommer att kunna utvärderas i efterhand (genom rapporteringssystemet). Det kommer att vara upp till alla deltagare och länder att skapa bra regler nationellt, bilateralt och multilateralt för samarbeten under Artikel 6.2. 

Så, blir det något beslut om artikel 6 i slutet av denna vecka? 

De flesta insatta och akademiker på ämnet som vi pratat med tror ändå att chanserna att lösa artikel 6 helt eller delvist på denna COP är större nu än vad de var innan de kom till Madrid. 

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Tankesmedjan Fores

Johan Nylander, Artikel 6 expert

Måndag hela veckan på COP25 

Idag inleds den andra veckan av FN:s klimatmöte COP25 i Madrid. Idag ska man försöka avsluta förhandlingarna i de tekniska undergrupperna, också kallade SBI och SBSTA. För att vara ärlig känns det lite som måndag hela veckan idag eftersom många förhandlare endast upprepar deras positioner i minsta lilla detalj om och om igen. Detta är iallafall fallet för artikel 6-förhandlingarna där vi sitter och lyssnar i skrivande stund.

Av det vi hör från de som följt andra frågor har flera andra grupper stängt sina frågor utan beslut (alltså beslut om att inget beslut är taget och att frågan ska föras över till dagordningen för nästa möte i enlighet med processreglering).

 Det har också varit en hel del processfrågor som stulit tid. Inte minst eftersom frågan om de internationella handelsmekanismerna, det vill säga artikel 6, är så omfattande att de kräver väldigt mycket tid. Ordföranden försökte hitta lite nya innovativa diskussionsformat som skapat en del oro och som har behövt redas ut. 

Önationen Tuvalu, med en befolkning på 11 192 personer, men med stor gravitas och erfarenhet av klimatförhandlingarna, har regelbundet uttryckt sin frustration över hur arbetsformatet för Artikel 6, som i stora delar handlat om att upprepa väldigt välkända positioner (många av positionerna har nu framförts under sju år, sedan förhandlingarna om ramverket för handel började diskuteras). Det har inte varit särskilt konstruktivt, men de mer informella förhandlingarna om frågan lär ha gått lite bättre. Dessa möten kallas “informal informals (eller inf-infs för inbitna förhandlare)”och då får inte vi observatörer sitta med. Förhoppningsvis kommer de en bra bit på vägen med artikel 6, men många frågor kommer nog  tyvärr att behöva skjutas upp till framtida möten.

Under den andra veckan börjar mötets högnivådel med förhandlingar på ministernivå. Då tar Ministrarna över texterna från tjänstemännen för att besluta om de sista delarna av Parisavtalets regelbok. 

Vi hoppas på lite mer energi, insikt om allvaret om att vi behöver höja klimatambitionen och kompromissvilja då!

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson, Assisterande chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

 

 

Förlust- och skademekanismen: en fråga som fortsätter dela länderna

Frågan om skador och förluster till följd av klimatförändringar är högaktuell på årets COP. Den så kallade Warszawamekanismen, eller förlust- och skademekanismen, har varit klimatkonventionens sätt att hantera frågorna hittills.

Mekanismen ses över i år vilket innebär att förhandlingar om hur den ska fungera, vad den ska göra och hur det ska implementeras diskuteras. Mekanismen har inte haft någon finansieringsfunktion, trots att utvecklingsländer länge efterfrågat det, och det är denna fråga som ännu en gång blossat upp. 

Efter artikel 6 (som vi skrivit om här), är nog skador och förluster nummer två på listan av känsliga frågor som förhandlare diskuterar i Madrid. Mekanismen inrättades 2013 för att hantera förluster och skador i utvecklingsländer som är särskilt utsatta för de negativa effekterna av klimatförändringar. Detta inkluderar förluster och skador som går utöver vad länder och samhällen kan anpassa sig till eller återhämta sig från, som förlust av liv, mark, försörjning och kulturarv.

På COP25 granskar parterna mekanismens prestationer: Vilka lärdomar kan man dra om mekanismens effektivitet, luckor och möjligheter? Är den anpassad till utvecklingsländernas behov? Faciliterar den samarbete och rätt resurser? De kommer också att se över den långsiktiga visionen för mekanismen, med målet att ta fram förslag på hur den kan förbättras och stärkas. Under onsdagen den 4:e december hade man två förhandlingsmöten där parterna fick möjlighet att presentera vilka frågor som var viktiga för dem och vad man vill se i den slutgiltiga beslutstexten. Dessa synpunkter sammanställdes under kvällen och morgonen därpå skickades en lista ut som sammanfattade det som sagts. På torsdagen hade man ytterligare ett förhandlingsmöte där parterna fick möjlighet att kommentera sammanställningen med syftet att konkretisera hur en beslutstext ska se ut. Under mötet, som var schemalagt till en timme, men som pågick i över två timmar, framkom några viktiga saker. 

De mer tekniska punkterna handlar om vilket mandat mekanismen har, vilka av mekanismens frågor som den exekutiva kommittéen för styrelsen har rätt att bestämma över och vilket eventuellt behov det finns för att instifta nya stödorgan. I stort är uppdelningen i dessa frågor, liksom i de flesta frågor rörande Warszawamekanismen, utvecklingsländer mot de utvecklade länderna. De utvecklade länderna vill undvika onödig byråkrati och ökade utgifter för nya kommittéer, expertgrupper och liknande medan utvecklingsländerna vill fylla eventuella gap och stärka mekanismens arbete.

Men den troligtvis mest brännande frågan i sammanhanget är frågan om finansiering. Frågan är inte ny utan har diskuterats under många år, men är åter på förhandlingsbordet. G77-gruppen, tillsammans med Kina, var först med att ta ordet och konstaterade att man ser det som absolut nödvändigt att i en kommande beslutstext ska det finnas med skrivningar som utlovar ny finansiering för förlust och skador. Denna ståndpunkt fick stöd av samtliga utvecklingsländer och de förhandlingsgrupper där utvecklingsländerna ingår. De utvecklade länderna å sin sida var försiktiga med att uttrycka sig kring finansieringsfrågan men när de gjorde det var det med tveksamhet kring ny finansiering. USA sa mer eller mindre uttryckligen att det inte ansåg att en finansieringsfunktion bör existera. Såväl EU som Australien var också skeptiska i denna fråga. Nya Zeeland uttryckte sig mer välvilligt och sa att de var beredda att diskutera frågan. Men överlag, framhåller de utvecklade länderna att det redan finns finansiering för förlust och skador utanför ramarna för FN:s klimatkonvention och att man istället bör hjälpa länderna med att få tillgång till denna finansiering. 

Ett av förslagen som lagts fram av utvecklingsländerna är att den Gröna klimatfonden, som idag endast finansierar anpassnings- och utsläppsminskningsåtgärder, ska kunna ge pengar även till förluster och skador. De utvecklade länderna är dock motvilligt inställda till att fonden ska få ytterligare arbetsområden och att pengarna de bidrar med till fonden ska gå till dessa insatser. I slutskedet av torsdagens möte lyftes idén om att den gröna klimatfonden ska ges i uppdrag att hjälpa utvecklingsländer att få tillgång till finansiering utanför klimatkonventionens ramar. Det innebär alltså att länders bidrag till den Gröna klimatfonden inte skulle gå till förluster och skador utan fonden agerar endast som en mellanhand och ett stöd för att utvecklingsländer ska få tillgång till finansiering som inte kommer från klimatkonventionen. Kanske är detta en potentiell kompromiss som kan blidka båda sidorna, för tillfället i alla fall. 

Ett av förslagen som har lagts fram är att det som en del av den Gröna Klimatfonden ska öppnas finansieringsmöjligheter för förlust och skador. I dagsläget finansierar fonden endast anpassningsåtgärder och utsläppsminskningsåtgärder. I slutskedet av mötet lyftes idén om att öppna upp en sådan möjlighet, vars uppdrag skulle fokusera på att hjälpa utvecklingsländer att få tillgång till finansiering som existerar utanför klimatkonventionens ramar. 

De svåraste frågorna kommer att få vänta tills nästa vecka när ministrar är på plats och med stor sannolikhet kommer finansiering för förluster och skador till följd av klimatförändringar vara en sådan. Hur den fortlöper och hur svårt det kommer vara att komma överens återstår att se. 

Ruben Henriksson, Assisterande programchef & Mette Kahlin McVeigh, Programchef, Tankesmedjan Fores

USA:s uteblivna bidrag till Klimatkonventionen försvårar processen

Mellan de mer högprofilerade frågorna för Madridmötet ryms också mer undanskymda, men högst väsentliga, frågor. En sådan är Sekretariatets budget. USA är i dagsläget skyldiga Klimatkonventionen över 80 mKr, pengar som bland annat är avsedda att täcka möteskostnader och kostnader för genomförandet av Konventionens olika avtal.

I dagsläget är cirka 500 personer anställda på Sekretariatet. De behövs för att klara av alla uppgifter som Sekretariatet ålagts av Konventionens medlemsländer. Antalet arbetsuppgifter växer också i stadig takt, inte minst till följd av all de nya uppgifter som behöver genomföras under Parisavtalet. Dessa kräver självklart också finansiering.

Sekretariatets budget är till stor del beroende av bidrag från dess medlemsparter. Länderna förväntas bidra enligt den procentsats som beslutas i FN:s generalförsamling. Bidragen till Sekretariatets så kallade kärnbudget, avsedd för att genomföra de mest väsentliga uppgifterna, uppgick 2019 till 300 mKr varav drygt 70% levererats.

I skaran av länder som ännu inte bidragit till kärnbudgeten sticker både USA och Brasilien ut. Båda har stora skulder till Klimatkonventionen, i USA:s fall saknas drygt 50 mKr bara för 2019, samt ytterligare drygt 30 mKr för 2018. Brasilien är skyldig totalt 21 mKr. USA står alltså för drygt hälften av alla utestående bidrag till kärnbudgeten för 2019.

Båda ländernas presidenter, Trump respektive Bolsonaro, är skeptiska till Klimatkonventionens arbete, vilket bland annat uttrycks i önskemål om att skära i Klimatkonventionens budget. Sekretariatet, å andra sidan, har bett om att budgeten utökas för perioden 2020–2021 med över 20%.

Även om budgetfrågan är lite av en doldis – som inte blir mer synlig av att dessa förhandlingar sker bakom lyckta dörrar – är den central för Sekretariatets arbete och för förhandlingsprocessen som helhet. Att bidragen till kärnbudgeten inte levereras betyder, väldigt konkret, att välbehövliga möten tvingas ställas in. Som exempel kan nämnas den så kallade Stående kommittén för klimatfinansiering (Standing Committee on Finance, SCF) som på grund av bristande resurser endast kunnat genomföra två, istället för tre, möten under 2019. Kommittén har bland annat i uppgift att ta fram underlag till beslut om vägledning till Konventionens olika klimatfonder, vilket de i år misslyckats med. Det skapar i sin tur merarbete för förhandlarna i Madrid, tid som annars kunde ha använts till andra viktiga frågor. Om USA även fortsättningsvis håller inne sina utbetalningar kommer det tvinga Sekretariatet att prioritera hårt mellan de uppgifter som medlemsländerna önskar att de genomför.

Men frågan om USA:s engagemang i multilateralt klimatarbete splittrar som bekant landet. Flera delstater och företag jobbar för att uppfylla USA:s löften under Parisavtalet. Det gäller även budgetfrågan. Bloomberg Philanthropies, grundat av New Yorks tidigare borgmästare Michael Bloomberg, har under perioden 2018–2029 bidragit med 95 mKr till Sekretariatets fond för ”tilläggsuppgifter”, en fond till vilken stater och andra aktörer frivilligt kan bidra utöver det som staterna förväntas betala till Konventionens kärnbudget. Bloombergs bidrag motsvarar alltså i runda slängar USA:s utestående skuld. Fonden finansierar i dagsläget många av de centrala aktiviteter som krävs för att exempelvis Kyotoprotokollet ska fungera. Stora delar av det vardagliga och ganska undanskymda arbete som genomförs av Sekretariatet är alltså beroende av frivilliga bidrag. Det är ohållbart. Tummen ned till Vita huset. Och tummen upp till de delstater och aktörer som jobbar febrilt för att skademinimera i kölvattnet av Trump.

Mathias Fridahl, Tankesmedjan Fores klimatpolitiska analytiker och forskare på Linköpings universitet

Anpassningsfonden på dagordningen för klimattoppmötet i Madrid

FN:s klimattoppmöte i Madrid pågår för fullt. Cirka 15 000 statsrepresentanter och nästa lika många andra delegater träffas för att diskutera allt mellan globala klimatfinansiella flöden till ursprungsbefolkningars representation.

På dagordningarna ryms flera frågor om anpassning, många med den så kallade Anpassningsfonden (www.adaptation-fund.org) som gemensam nämnare. Sedan 2007 har Anpassningsfonden distribuerat över 4 miljarder kronor till stöd för klimatanpassning. Fonden har hyllats för en enkel ansökningsprocess som möjliggjort att länder med låg institutionell kapacitet kunnat få tillgång till stöd. Men Fonden har också problem. Dess främsta intäkt har varit en skatt på utsläppskrediter under Kyotoprotokollet vilket, i och med Parisavtalet, tappat i betydelse. Då protokollets kreditmarknad kollapsat har finansieringen av Anpassningsfonden på senare år blivit beroende av frivilliga donationer.

Madrid-mötet kommer därför att diskutera:

1. Källor till Anpassningsfondens finansiering. Att fonden ska tjäna Parisavtalet och finansieras genom en skatt på intäkter från Parisavtalets nya mekanism för handel med utsläppskrediter är redan klargjort. Den stora frågan är om skatten också ska gälla för transaktioner då länder säljer överskott av utsläppsminskningar till länder som har svårt att uppfylla sina löften. Många fattiga och särskilt sårbara länder vill att skatten ska gälla för både kreditmekanismen och för handel med utsläppsminskningar. Många rika länder vill begränsa skatten till att, liksom under Kyotoprotokollet, endast omfatta kreditmekanismen.

2. Storleken på Anpassningsfondens finansiering. Utöver frågan om vilka transaktioner som beskattas diskuteras också skattens storleken: 2%, 5% eller en ännu ospecificerad procentsats på första transaktionen som ökar för varje ny transaktion som ett land genomför. De mest sårbara länderna är för en högre skatt, för att öka anpassningsfinansieringen, medan rikare länder varnar för att en hög skatt kan begränsa transaktionsvolymerna och därmed underminera finansieringen av Anpassningsfonden.

3. Styrningen av Anpassningsfonden. En del länder vill utöka antalet och den geografiska fördelningen av ledamöter i fondens styrelse. De menar att när fonden går från att tjäna det snävare Kyotoprotokollet till Parisavtalet kommer fler länder att bli berörda av hur fonden arbetar, vilket kräver bredare representation i styrelsen. Exempelvis Kanada, som saknat åtaganden under Kyotoprotokollet, driver denna linje. Andra menar att en utökad styrelse riskerar att underminera fondens effektivitet.

Förhoppningarna om att nå framgång i dessa frågor är stora. Men som vanligt krävs en balanserad paketlösning i betydligt bredare och mer komplexa frågor. Först 13 december, då mötet avslutas, vet vi om förhoppningarna om en kompromiss införlivas eller om konflikterna kräver mer tid för att redas ut.

Mathias Fridahl, Fores klimatpolitiska analytiker & forskare på Linköpings universitet

 

Parisavtalets artikel 6 – så kan årets knäckfråga antingen hjälpa eller stjälpa klimatet

Nu har startskottet för klimatförhandlingarna i Madrid gått. I vårt första blogginlägg under klimatförhandlingarna förklarar vi komplexiteten i årets knäckfråga: artikel 6. 

Enligt Parisavtalets artikel 6 kom man överens om att inrätta ett nytt globalt marknadssystem i Paris 2015 för att hjälpa länder att minska sina utsläpp till lägre kostnad. Artikel 6 handlar därför om så kallade internationella samarbetsformer eller samarbetsmekanismer. Ända sen Parisavtalet slöts 2015, så har länderna försökt, och misslyckats, med att komma överens om reglerna för denna mekanism. Det är den sista stora delen av Parisavtalets regelbok som förblir olöst.

Varför är artikel 6 grön och liberal?

Fores tankesmedja förespråkar att en klimatomställning går hand i hand med ekonomiskt välstånd och tillväxt. Klimatåtgärder kan och bör därför vara marknadsbaserade för både klimatet och ekonomins skull. Om artikel 6 designas på ett bra sätt kommer den utifrån dessa premisser kunna ha stor potential.

Enligt Parisavtalet kan länderna uppfylla delar av sina nationella klimatplaner genom samarbeten med andra länder. Det kan till exempel ske genom att ett land genomför eller finansierar klimatåtgärder i ett annat land eller genom utsläppshandel. Sådana samarbeten ska bidra till att minska de globala utsläppen och stärka hållbar utveckling. En majoritet av de nationella klimatplanerna inkluderar användningen av koldioxidmarknader för att uppnå billigare utsläppsminskningar. Vanligtvis betyder detta att regeringar och den privata sektorn kan handla utsläppsminskningar, som till exempel EU:s utsläppssystem.

Men vissa regeringar kanske också letar efter att köpa “koldioxidkrediter” för att utveckla gröna projekt för att minska utsläppen i ett annat land. Andra som har minskat utsläppen utanför deras nationella mål kan då sälja sin överprestation till länder som kämpar för att uppnå sina mål. Inte alla länder kommer att använda dessa krediter. Finland och Storbritannien har till exempel sagt att de inte kommer att använda dem för att nå sina nollmål. Norge och Kanada har, å andra sidan, indikerat att de kommer att göra det.

Tanken är att internationellt samarbete ska bidra till att höja ambitionsnivån när det gäller utsläppsminskningar runt om i världen. Om samarbeten uppstår kan mer utsläppsminskningar ske till ett mer kostnadseffektivt sätt. I teorin låter detta fantastiskt: Höjd ambition för en mindre peng. I praktiken är dock artikel 6 tekniskt komplicerad och har flera viktiga delar över vilka länderna förhandlar.

Dubbelräkning ett potentiellt stort problem

En kontroversiell punkt berör dubbelräkning av utsläppsminskningar. Tänk dig som ett illustrerande exempel att Sverige investerar i fossilfri energi i Tanzania, dit Sverige bidrar i genomsnitt $95 miljoner per år enligt OECD (2017). Risken finns att Sverige redovisar utsläppsminskningar till ett värde av $95 miljoner mot sina utsläppsmål, och att Tanzania också gör det. Det är ju trots allt där utsläppsminskningarna skett. När alla länders bidrag sedan läggs samman framstår det som att dessa $95 miljoner bidragit till dubbelt så stora utsläppsminskningar som faktiskt var fallet. Särskilt Brasilien har anklagats för att basera en stor del av sin nationella klimatplan (Nationally Determined Contribution, NDC) på sådan dubbelräkning, och för artikel 6 trovärdighet måste man på COP även komma överens om hur sådant ska hanteras.

Ytterligare en risk är att projekt finansierade via artikel 6 inte nödvändigtvis minskar dagens utsläppsnivåer. Just utveckling av förnybar energi leder bara till utsläppsminskningar om de minskar den fossila förbränningen. I länder med växande energibehov är detta inte säkert, utan en ny grön energisektor kan ibland istället ses som ett komplement till än mer fossila bränslen. De relativa utsläppen minskar, men eftersom utbyggnad av fossila bränslen fortsätter blir det ingen absolut minskning av utsläppen.

Överföring av gamla CDM systemet till Parisavtalet?

Brasilien, Kina och Indien vill kunna använda sitt överskott av gamla krediter från den tidigare CDM-regimen under Kyotoavtalet under Parisavtalet. Om CDM överförs till Parisavtalet, så har experter varnat för att detta riskerar att översvämma marknaden med krediter utan värde och undergräva de globala ansträngningarna att begränsa utsläpp. Dagens Nyheter och andra har också rapporterat att vissa CDM projekt  förknippats med anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter och korruption, och en del studier har dragit slutsatser om att det är osannolikt att en del av de nuvarande CDM-projekt faktiskt minskat utsläppen. Dock finns det många fler ”solskenshistorier” om projekt som fungerat och vart bra.

Samtidigt som det finns en oro för att CDM överskottet överförs och översvämar marknaden,  finns det en annan sida av argumentet där många hävdar att man inte bara kan avsluta det gamla systemet medan det fortfarande finns “godkända” projekt kvar i det, eftersom man då förstör trovärdigheten i klimatförhandlingarna. Om man säger att det man kommit överens om innan inte alls ska gälla längre så kan det ju ifrågasättas om det man kommer överens om i Parisavtalet kommer stå fast i framtiden. Trovärdighet, långsiktighet och förutsägbarhet är A och O i internationella avtal. Detta är en av de svåraste frågorna i förhandlingarna som kräver konsensus.

Vem vill använda artikel 6?

Medlemsländerna (parterna till Parisavtalet) skiljer sig även åt när det gäller synen på internationella utsläppsöverföringar under artikel 6. Exempelvis Thailand har indikerat att landet inte kommer att sälja utsläppskrediter internationellt då man behöver dessa för att uppnå sin egen NDC. Flera utvecklingsländer är i själva verket tveksamma till att exportera utsläppskrediter vilket erfarenheter från det schweiziska pilotprogrammet för Artikel 6 visar. Något förenklat har tanken varit att låginkomstländer med små utsläpp skulle sälja krediter till rikare länder med större utsläpp. Men det kan hända att export av krediter från vissa låginkomstländer uteblir, antingen för att de egna utsläppen är för stora, eller – som i Bolivias fall – för att man anser att utlandsfinansierade projekt i låginkomstländer är som en ny form av “kolonialism”. Å andra sidan finns det en teoretisk möjligheten att särskilt ambitiösa länder som Sverige vars utsläpp är lägre än Parisavtalets krav eventuellt skulle kunna sälja utsläppskrediter inom artikel 6. Den första omgången NDCs har varit otydliga, och förhoppningen är att nästa omgång kommer att vara bättre definierade.

Är artikel 6 bra eller dålig?

Det finns även en hel drös med andra komplexa områden inom artikel 6 som leder till att kontentan är att om reglerna runt artikel 6 blir dåliga, dvs inte har robusta och strikta  regler, så är det bättre om vi inte får någon mekanism alls – eller att förhandlingarna fortsätter tills vi får regler som är bra nog.

För att artikel 6 ska få önskad effekt behöver dessa oklarheter benas ut, och en djupdykning i diskussionerna runt den visar att de inte bara handlar om klimat, utan också politik och ekonomi. Förhoppningsvis kommer Madrid resultera i ett nyfunnet globalt fokus, där internationellt samarbete kan hjälpa oss att nå målet om 1.5 graders uppvärmning.

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet, Fores Tankesmedja

 

Klimatförhandling.se är en del av den gröna och liberala tankesmedjan Fores.