Category Archives: COP26

June momentum for Climate change

De uppskjutna klimatförhandlingarna

Det finns både positiva och negativa aspekter av att COP 26 är uppskjutet till november 2021. Som vi skrev i en tidigare debattartikel så finns det ett värde i att skjuta upp mötet eftersom det ger länder tid att hantera den pågående coronakrisen. Men samtidigt så måste det säkerställas att arbetet kring klimatet fortsätter och drivs på, speciellt då NDC:erna ska uppdateras. Därför är det viktigare än någonsin att arbetet fortsätter och att de nödvändiga diskussionerna fortgår så målen i Parisavtalet uppnås.

June momentum for climate change

Mötet i Bonn blev likt mötet i Glasgow uppskjuten till oktober 2020 på grund av corona. Men i dess plats hålls June Momentum for Climate Change den 1:a – 10:e juni med en rad olika virtuella möten och samtal för att just se till att man inte tappar momentum. Dessa möten hålls för att se till att farten kring det som har uppnåtts än så länge inte upphör, speciellt eftersom parter ska lämna in uppdaterade NDC:er i år (dvs bidrag om hur mycket länderna kommer bidra med för att hålla den globala temperaturen under 1.5 grader). Mötena har också skapat utrymme för att visa hur klimatarbetet har utvecklats specifikt i samband med den pågående coronapandemin. 

Mötet är nu avslutat och det har varit ett brett fokus där varje samtal lyft olika ämnen. Den röda tråden har varit sambandet mellan klimatarbetet och coronakrisen, specifikt återhämtningen efteråt. Det finns nu en möjlighet att skapa en framtid som speglar målen i Parisavtalet. Att prioritera grön teknik och gröna investeringar kan göra så att både klimatet förbättras samtidigt som länder återhämtar sig. Det har påpekats att en grön återhämtning är mer möjlig idag än någonsin eftersom grön teknik är billigare och mer tillgänglig än under återhämtningen efter, till exempel, finanskrisen 2008-2009. 

En viktig aspekt som också har lyfts och diskuteras är påverkan av corona på utvecklande länders ekonomi och hur det i sin tur påverkar deras klimatarbete. Konsekvenserna av coronakrisen, såsom lockdowns och stängda gränser, har visat hur viktigt det är att stöd och bidrag blir mer tillgängliga för länder inom Least Developed Country (LDC) gruppen, eftersom konsekvenserna av corona kan göra det svårare för LDC:er att genomföra deras national adaptation plans (NAP) som är en del av Parisavtalet.

Under andra halvan av June Momentum så diskuterades en rad olika ämnen. Den 5:e juni så låg fokus på vikten av att involvera flera intressenter i processen, speciellt de yngre då de har haft en stor inflytande de senaste tiden. I en annan diskussion så lyftes hur olika grupper påverkas olika av klimatförändringar. Specifikt att de som tillför minst till klimatförändringarna oftast påverkas mest. 

Den 8:e och 9:e juni återgick diskussionen igen till hur klimatarbetet och återhämtningen efter corona kan framkalla synergier och erbjuda möjligheten att prioritera en grön återhämtning. Det som framkallade hopp var att många parter tryckte på vikten av att presentera eller uppdatera NDC:er till i år. EU var en av dem som sa att de kommer att uppdatera sin NDC:er i år och förslaget inkluderade att utsläppsminskningen skulle vara 50-55% lägre än 1990 nivåer vid 2030. Detta stämmer överens med EU:s nya European Green Deal. EU:s uttalande att de kommer uppdatera deras NDC:er är mycket viktigt för att visa vägen för andra. Men att se till att alla parter följer tidsplanen bestämd i Parisavtalet är otroligt viktigt för att se till att arbetet kring klimatet fortsätter.

June Momentum for Climate Change har skapat ett utrymme för att fortsätta diskussioner kring det internationella och nationella klimatarbetet under en tid där mycket ser annorlunda ut. Men detta måste fortsätta så att klimatet inte glöms bort under corona återhämtningen. Nu finns möjligheten att styra återhämtningen så att den globala uppvärmningen hålls till under 1,5 grader C.

Kontentan av June momentum är att det var en rad intressanta webbinarier, men avsaknaden av de fysiska möten är tyvärr något vi inte kommer undan i de internationella klimatförhandlingarna. För andra såsom tex Fores har corona inte påverkat oss så mycket. Vi får till exempel mycket mer tittare som följer våra webbinarium genom vår youtube kanal så detta är ju bara positivt. Men för att klimatförhandlingarna ska gå framåt behövs det fysiska mötet för att banka fram kompromisserna och framstegen – så även om det var ett bra program där inga konkreta resultat var menade att komma fram så var bristen på framsteg inom förhandlingarna påtaglig.

Camilla Wallenberg, praktikant, klimatprogrammet

Upskjuten COP & Överkurs om NDC:ER

Efter beslutet att skjuta upp COP26 till nästa år skrev vi på Altinget.se. Vi har klippt in texten åt våra bloggläsare nedan. Efter det inlägget så har vi även lagt till lite information för den riktigt intresserade om vad vi hittade när vi undersökte situationen med NDC:erna, det vill säga klimatbidragen som ska lämnas in i år…. eller ska de det?

Fores: EU måste visa vikten av att klimatarbetet fortsätter

DEBATT. Det finns ett värde i att skjuta upp klimatförhandlingarna till nästa år, så att parterna får tid att hantera coronakrisen. Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga och Sverige måste driva på så att EU visar vägen framåt, skriver Fores Mette Kahlin McVeigh och Ruben Henriksson.

Årets klimatmöte, Cop26 som skulle hållits i Glasgow, skjuts upp på grund av coronavirusets spridning. Konferensanläggningen där mötet skulle hållas är nu ett temporärt sjukhus så det är förståeligt att mötet inte blir av.

Vi kan inte stå stilla och vänta ut coronakrisen då klimatkrisen också behöver tacklas. Hur Sverige och EU agerar nu kommer påverka läget.

Behövs ambitiösare bidrag 

Årets Cop (klimatkonventionens partskonferenser) var inte vilket möte som helst. Ambitionen var att samtliga länder skulle ha uppdaterat eller lämnat in uppdaterade nationellt fastställda bidrag (så kallade NDC:er). Dessa bidrag beskriver hur länderna ska bidra till att nå det globala målet om att minska den globala uppvärmningen till väl under två grader celsius.

De nuvarande sammanlagda klimatbidragen är inte i närheten för att Parisavtalets mål ska uppnås, så mer ambitiösa bidrag med högre utsläppsminskningar behövs snarast.

Finns ett tolkningsutrymme

Det finns dock tolkningsutrymme för vad en uppdaterad NDC:er innebär. Eftersom de förslag till NDC:er som länder tog fram innan Parisavtalet, nu har omvandlas till landets nuvarande NDC i och med att de ratificerade Parisavtalet kan det tolkas som om de skickat in ett “nytt” bidrag som avtalet stipulerar och att man därmed uppnått kravet.

Trots denna tvetydighet i avtalet har dock de flesta tolkat det som att samtliga länder ska uppdatera sina föreslagna NDC:er till år 2020, det vill säga att man ska bidra med en ambitionshöjning jämfört med den föreslagna NDC.

Gradvis ökande ambition

Oavsett de tvetydiga skrivningarna, så står det klart och tydligt i Parisavtalet att samtliga parter efter 2020 ska kommunicera ambitiösare NDC:er vart femte år.

Själva grundidén i Parisavtalet är en gradvis ökande ambition. Konsekvensen blir att desto mer ambitiösa klimatplanerna är år 2020, desto snabbare kommer vi kunna nå en ambitionsnivå som är i linje med Parisavtalet.

Det är också viktigt att komma ihåg att länderna när som helst får uppdatera sin NDC, det vill säga en ambitionshöjning kan ske vilket år som helst men måste ske vart femte år efter 2020. Det finns därför ett värde i att skjuta upp Cop26 till 2021 för att ge parterna adekvat tid att hantera coronaviruset och lägga fram nya, ambitiösa och väl genomtänkta nationella planer på mötet.

Det finns hopp

En annan positiv aspekt som är värd att ta fasta på är att värdländerna Storbritannien och Italien nästa år även kommer vara ordförande för G5 och G20 mötena, så det kan finnas synergieffekter att hämta hem där. Det finns även hopp om att USA, som kommer gå ur Parisavtalet i början av november, kanske kommer få en president från demokraternas parti och gå med i samarbetet igen (även om hoppet är litet).

Pressen är borta

Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga. Det nuvarande klimatarbetet räcker inte för att nå målen i Parisavtalet och nu skjuts det ytterligare på framtiden. I värsta fall blir det ingen ambitionshöjning av bidragen då pressen från mötet i november inte längre finns. Vi kommer då behöva dras fem år med dåliga klimatplaner – en situationen som måste undvikas.

Ska visa vägen framåt

Ett väl fungerande Parisavtal bygger på successiva, uppdaterade och mer ambitiösa NDC:er. Desto tidigare ambitionshöjningar sker, desto troligare är det att vi når målen i Parisavtalet.

Det viktigaste är därför att Sverige fortsätter driva på så att vår nya NDC:en för EU-området blir ambitiös och visar vägen framåt. EU bör lämna in sin NDC snarast för att visa vikten av att klimatarbetet fortsätter, även i turbulenta tider, för att sätta press på de övriga länderna.

Djupdykning i kravet på att lämna in nya NDC:er i år

Här kommer “överkurs”informationen som kan anas i ovan debattartikel: Mathias Fridahl på LiU uppmärksammade oss på att det är juridiskt osäkert om NDC:er faktiskt måste lämnas in och uppdateras i år. Det kan vara så att vissa länder kan hävda att de redan gjort så i och med att de uppdaterade sina INDC:er, det vill säga de förslag parterna hade till NDC:er innan de ratificerade Parisavtalet. När Parisavtalet trädde i kraft omvandlades INDC:erna till NDC:er. Även om NDC:erna oftast var samma som INDC:en så finns det en fråga om man juridiskt kan hävda att detta räknas som om att man lämnat in ett bidrag eller omvandlat det, och om det då räknas som en uppdatering innan 2020 eller inte. 

I beslutstexten som antogs på samma COP som Parisavtalet antogs på (det vill säga, det är inte Parisavtalet, men beslut från Parterna där man förklarar besluten på COP-mötet som finns här: (https://unfccc.int/process-and-meetings/conferences/past-conferences/paris-climate-change-conference-november-2015/cop-21/cop-21-decisions) så står det så här:

35. Invites Parties to communicate, by 2020, to the secretariat mid-century, long-term low greenhouse gas emission development strategies in accordance with Article 4, paragraph 19, of the Agreement, and requests the secretariat to publish on the UNFCCC website Parties’ low greenhouse gas emission development strategies as communicated;

…och i Parisavtalets artikel 4, paragraf 19 står det så här:

19. All Parties should strive to formulate and communicate long-term low greenhouse gas emission development strategies, mindful of Article 2 taking into account their common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances.

Men i belutstexten från COP:en i Durban år 2011 står det: 

4. Decides that the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action shall complete its work as early as possible but no later than 2015 in order to adopt this protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force at the twenty- first session of the Conference of the Parties and for it to come into effect and be implemented from 2020;

Denna text säger alltså från år 2020, och att det då kan tolkas som efter 2020, ska allt börja gälla och att NDC:er då också ska uppdateras var 5:e år efter 2020.

… Men i belutstexten från Paris så står det att de parter/länder som har NDC:er som bara sträcker sig till år 2025 ska skicka in nya NDC:er som sträcker sig till år 2030:

23. Requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2025 to communicate by 2020 a new nationally determined contribution and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Detta gäller bara ett par fåtal länder såsom till exempel Ecuador och Kongo. Till stor del är det länder med små utsläpp (även om USA är med i denna grupp men de ska nu lämna Pariasavtalet i vilket fall).

De andra parterna, det vill säga majoriteten av länder, har NDC:er som sträcker sig till år 2030 (som till exempel EU som Sverige är en del av) bes däremot att uppdatera eller kommunicera sina bidrag innan år 2020. Det uppstår därför en fråga om det kan tolkas som om de gjort så innan 2020 då alla dessa länder på sätt och vis kommunicerade sina NDC:er när de lämnade in dem efter ratificeringen av Parisavtalet. Så här står det i belsutstexten:

24. Also requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2030 to communicate or update by 2020 these contributions and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Men i nästa stycke i beslutstexten står det:

25. Decides that Parties shall submit to the secretariat their nationally determined contributions referred to in Article 4 of the Agreement at least 9 to 12 months in advance of the relevant session of the Conference of the Parties serving as the meeting of the Parties to the Paris Agreement with a view to facilitating the clarity, transparency and understanding of these contributions, including through a synthesis report prepared by the secretariat;

Parter ska alltså skicka in nya klimatbidrag/NDC:er 9-12 månader innan relevant COP. Hittills har ju bara en handfull av länder gjort så för om detta skulle gälla för år 2020 så var deadlinen 9 februari. Så kanske är anledningen till att så många parter, inklusive EU, inte brytt sig om att skicka in sina uppdaterade klimatbidrag i tid på grund av att de tolkar det som om man inte behöver uppdatera sina NDC:er var femte år förens efter år 2020?

Det som talar emot detta är ett stycke i beslutstexten från Madrid där det står:

7. Also recalls the request to Parties contained in decision 1/CP.21, paragraphs 23–24, and urges Parties to consider the gap referred to in paragraph 5 above with a view to reflecting their highest possible ambition when responding to this request;

Dock ser den erfarna observatören direkt att det bara står “urges”, det vill säga “ber” har använts och inte ska eller måste.

Detta är nog någonting en jurist borde sätta tänderna i så om ni har tips om något sådan forskning som vi kan läsa om, får ni gärna dela med er. 

Trots den snåriga juridiska situationen, kan vi iallafall konstatera att de flesta trycker på för att NDC:er ska uppdateras snarast. Det är bra och trycket behövs för vi behöver verkligen en ambitionshöjning i bidragen. Det finns ju inget i alla besluten som säger att länder inte får uppdatera sina NDC:er oftare än var femte år. Som de ser ut nu så behövs en mer ambitiös utsläppsminskning då vi inte ligger i fas med att kunna nå 1,5 gradersmålet. 

Mette Kahlin McVeigh

Chef, klimatprogrammet, Fores

Ruben Henriksson

Assisterande chef, klimatprogrammet, Fores

COP26 Försenat

Klimatförhandlingarna och COP26-mötet i Glasgow som skulle hållas i november har blivit framskjutet på grund av coronavirusets spridning.

Så vad betyder det för klimatförhandlingarna? Självklart är det inte bra, och särskilt inte detta år som är så viktigt för klimatet. I Parisavtalet beslutades det att dess parter ska kommunicera eller uppdatera sina nuvarande nationellt fastställda bidrag år 2020 och därefter vart femte år. Länderna är alltså bundna att lämna in sina uppdaterade nationellt bestämda bidrag skriftligen till UNFCCC i en så kallad NDC, Nationally Determined Contribution (artikel 4). Dessa beskriver hur de ska bidra till att nå det globala målet om att minska den globala uppvärmningen till väl under två grader Celsius. Det är bindande att lämna in nya NDC:er och att vidta åtgärder för att uppnå dem, men det är inte bindande att uppfylla dem. Dessa skrivningar innebär också att länder successivt ska skärpa sina åtaganden och förnya eller uppdatera dessa vart femte år. Förhoppningen är (eller var kanske man nu ska skriva) därför att länderna höjer ambitionen, det vill säga höjer deras utlovade utsläppsminskningar, i sina klimatåtaganden till klimatmötet COP26 som skulle ta plats i Glasgow i november 2020.

Självklart så gäller fortfarande 2020 som årtal för att lämna in uppdaterade NDC:erna, men utan ett möte som piskar på att dessa ska vara mer ambitiösa och utan att hela världens ögon följer detta mötet på samma sätt som förra året så är det svårt att se hur man ska kunna sätta tryck på alla länder att höja deras ambitioner. De nuvarande klimatbidragen är inte tillräckliga för att Parisavtalets mål ska uppnås, så det behövds verkligen tryck i frågan.

Så det ser mörkt ut, men å andra sidan så tror jag att mer kreativa sätt att sätta tryck i frågan kommer uppstå. Bidragen ska även lämnas in detta år så vi kan inte säga att det misslyckats ännu – året är ju inte slut än. Just därför är det extra viktigt att Sverige trycker på att EU snarast lämnar in ett uppdaterat och ambitiöst bidrag.

Mette Kahlin McVeigh Chef, Klimatprogrammet Tankesmedjan Fores

Slutrapport från COP25 i Madrid

COP25 stängdes officiellt den 15 december i Madrid. Det var från början klart att årets COP skulle bli svår. Dagordningen för mötet skulle aldrig ha kunnat uppfylla förväntningarna hos ungdomar och andra som kräver mer kraftfulla klimatåtgärder.

Tips! Se Fores slutrapportering här! Medverkar gör bl.a. Mattias Frumerie, Sveriges chefsförhandlare vid COP25, Regeringskansliet.

COP25 kallades av många för en ”implementerings-COP”. Målet var att slutföra de sista tekniska detaljerna i Parisavtalet som återstod efter mötet 2015. Faktum är att det är först nästa år som det är dags för länderna att leva upp till förväntningarna. Det är då alla länderna måste lämna in sina nationella klimatåtaganden (kända som nationellt bestämda bidrag, eller NDC:s på FN-språk) och redogöra för hur de kommer att bidra till minskade utsläpp för att säkerställa att vi uppfyller Parismålet för att hålla den globala uppvärmningen till väl under 2°C.

Ambition

Eftersom denna COP var så teknisk, behövde mötet signalera till världen att länderna tog frågan på allvar och visa att fokus låg på att säkerställa att ambitionerna kommer öka nästa år. Detta blev en svår knäckfråga, som ministrarna argumenterade om till de sena timmarna på natten.

När ett nytt förslag på beslutstext kom ut på morgonen den 14 december (lördagen) var texten reducerad till att länderna ”inbjuds” att ”kommunicera” sina NDC:er istället för att ”uppdatera” och ”höja” dem. För det otränade klimatförhandlarögat kan det tyckas som löjlig semantik och bara ord, men som bekant så finns djävulen i detaljerna. I själva verket signalerar en sådan formulering ett försvagande av Parisavtalet. I slutändan lyckades förhandlarna få in skrivningar som på olika sätt reflekterade att en höjd ambition i nästa års NDC:er är centrala för Parisavtalet, men att diskussionen ens uppstod är oroande i sig.

Redan innan denna text släpptes var uppfattning bland oss ​​observatörer att det saknades en känsla av brådska i förhandlingarna. Nio ”regel 16” beslut togs ganska tidigt i processen. Regel 16 innebär att man helt enkelt skjuter på agendaposten till nästa möte och inget beslut fattas vid den nuvarande COP:en. Även om en del av dessa beslut inte behöver tas förrän nästa år, eller till och med senare, lämnade det många frustrerade. Detta eftersom mötet i år just handlade om att slutföra alla detaljer i Parisavtalet, så att man nästa år inte ska behöva lägga tid på dessa utan kunna fokusera på ambitionshöjningen.

En av frågorna som flyttades fram till nästa år var hur utsläpp ska rapporteras. Dessa samtal bröt samman och Kina pekades ut som orsaken till detta. Trots detta verkade det som om förhandlarna var nära en lösning, om än inte ett optimalt sådant. Så länge det finns ett beslut nästa år kommer detta inte att försvaga Parisavtalet.

Förlust och skador

De två mest svårlösta frågorna var “Artikel 6” samt ett beslut om hur man ska hantera de förluster och skador som orsakats av klimatförändringar. Utvecklingsländerna krävde ytterligare finansiering för att få hjälp att återhämta sig från skador orsakade av klimatförändringar. De utvecklade länderna har länge dragit sig för att få med sådana skrivningar med rädsla för att det skulle öppna upp för ett omfattande betalningskrav. Det finns även en oro för att detta ska reducera de pengar som finns tillgängliga för anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att minska utsläpp, något som är prioriterat av de utvecklade länderna. I slutändan lyckades man hitta en kompromiss som uppmanar konventionen och de utvecklade länderna att få tillgång till ny och redan existerande finansiering. En fråga om hur mekanismen för förluster och skador ska styras sköts dock fram till nästa år efter ett misslyckande med att hitta en lösning.

Artikel 6

Den andra svåra frågan om Artikel 6 handlar i princip om frivilliga marknader för koldioxidutsläpp. Internationellt samarbete, via till exempel handel med utsläppsrätter, skulle kunna bidra till att länder når sina NDC:er. Cirka hälften av alla nationella klimatplaner nämner nämligen någon form av marknad som ett av sätten att nå sina utsläppsminskningsmål. En utsläppsmarknad har potentialen att möjliggöra billigare utsläppsminskningar samtidigt som det genererar finansiering för processen att ställa om till klimatneutralitet. Men, och det är ett STORT men, dessa regler måste utformas väldigt strängt för att undvika att fusk sker på marknaden. Ett exempel på hur man kan fuska är genom så kallad dubbelräkning. Detta sker när både köparen och säljaren av en utsläppskredit tillgodoräknar sig utsläppsminskningen gentemot sina nationella klimatmål. Ett ton av utsläppsminskningar räknas helt enkelt två gånger och det ser då ut som att man minskat utsläppen med två ton, när detta inte är sant.

En annan oro har varit att gamla krediter från systemet som har existerat under Kyotoprotokollet skulle kunna föras över till det nya systemet och att länder skulle kunna tillgodoräkna sig dessa till sina mål under Parisavtalet. Dessa gamla krediter har varit ifrågasatta av flera skäl och var det som i slutändan gjorde att man inte kunde komma överens om Artikel 6. Artikel 6 är tänkt att vara ett nytt system med striktare och bättre regler, av denna anledning var de flesta observatörer och flera länder överens om att det var bättre med inget beslut alls, än ett beslut om Artikel 6 med bristfälliga regler. Det återstår att se om man på nästa års möte kan komma överens om ett regelverk som undviker fusk och säkerställer att faktiska utsläppsminskningar sker.

Hoppet lever

 Så, slutresultatet av årets klimatmöte var inte det bästa. Men det finns fortfarande hopp, och vi vägrar att ge upp. Nästa års COP äger rum i Glasgow. Med anledning av Brexit har britterna allt att vinna på en väl genomförd COP som säkerställer att världen hamnar på rätt spår. COP26 kommer att vara en ypperlig möjlighet för Storbritannien att visa att de trots Brexit är en nation i framkant som prioriterar klimatfrågan högt. Såväl för omvärlden som för den egna befolkningen. Utrikesdepartementet i Storbritannien har förmodligen ett av världens bästa nätverk och en diplomatkår som är otroligt skicklig. Ryktet säger att Utrikesdepartementet redan anställt hundra nya medarbetare för att jobba med mötet och att andra departement och myndigheter anställt ytterligare hundra personer, endast för att arbeta med COP26. Utifrån detta kommer de kunna lägga grunden för nästa års möte på ett sätt som inte var möjligt inför årets COP.

Så budskapet vi vill lämna er med är; tillåt dig själv av att bli frustrerad på resultaten från årets möte, men erkänn samtidigt de begränsningar som årets COP hade. Blicka framåt mot COP26 med hopp och optimism, och fortsätt framförallt att arbeta hårt för en lyckad klimatomställning!

Mette Kahlin McVeigh
Chef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores

Ruben Henriksson
Assisterande programchef, Klimatprogrammet
Tankesmedjan Fores

Artikel 6 beslutet, eller rättare sagt icke-belutet

Artikel 6 fördes över från den tekniska underkommittén SBSTA till diskussioner på ministernivå, framförallt för att några övergripande frågor inte kunde lösas: dessa handlade om utsläppshandelns bidrag till anpassningsfinansiering (Share of Proceeds), överföring av utsläppsenheter från Kyotoprotokollet till Parisavtalet, frågan om nettominskning av de globala utsläppen (OMGE) samt bokföring.

Länderna arbetade intensivt och presenterade på fredag morgon en text som visade att Artikel 6.2 mer eller mindre var helt löst. Eftersom 6.2 innehåller principiella delar som definiering av ett internationellt överfört utsläppsresultat (ITMO), hur bokföring ska genomföras och vad den ska omfatta och rapportering fanns förhoppningar att länderna skulle kunna nå en överenskommelse.

Texten för den nya mekanismen under Artikel 6.4 innehöll under fredag och lördag fortfarande en hel del olösta tekniska frågor, men dessa löstes under lördag natt. Under presskonferensen vid midnatt, lördag, var ordföranden fortfarande optimistiskt och det som då återstod var frågan om överföring av Kyotoenheter. Det visade sig att den frågan inte kunde lösas och därför förs hela paketet för 6.2, 6.4 och 6.8 över till nästa år.

Texten för Artikel 6.2, som är den övergripande ”bokföringsartikeln” innehåller många bra delar, och den ligger till grund för fortsatta diskussioner under nästa år. Texten för den nya mekanismen under Artikel 6.4 innebär en mer eller mindre fullständig operationalisering av mekanismen men frågan om överföring av Kyotoenheter hamnade här så trots att länderna hade kommit överens om mycket skjuts diskussionerna till nästa år.

Under småtimmarna verkar motsättningarna ha varit starkast mellan EU och Schweiz och ena sidan, och den så kallade “Like Minded Developing Country-gruppen” (LMDC) å den andra sidan. LMDC-gruppen innehåller många oljeproducerande länder och brukar arbeta för att betona uppdelningen mellan utvecklade och utvecklingsländer, en uppdelning som Parisavtalet lyckades undvika.

Under den avslutande plenaren tryckte många utvecklingsländer på vikten av finansiering för anpassning och att 6.2-texten inte innehöll obligatoriska avdrag för anpassning på samma sätt som för 6.4 kan ha bidragit till att ingen överenskommelse nåddes.

I praktiken innebär resultatet att länder kan fortsätta planer och genomföra samarbete under Artikel 6.2, men den nya mekanismen kommer inte att vara operationell.

Artikel 6.2-texten ger en tydlig struktur för bokföring, så kallade corresponding adjustments (dubbelräkning) ska alltid göras om en ITMO ska användas för ett annat lands NDC, men även för andra ändamål, t ex för flygets system eller frivillig kompensering. Detta ger ett heltäckande system för bokföring och bidrar därför starkt till att dubbelräkning kan undvikas. Både Japan och Schweiz betonade att de kommer att fortsätta sina program under Artikel 6.2 under principerna robust bokföring, transparens och ingen användning av utsläppsenheter från pre-2020.

Johan Nylander, Artikel 6 expert