Category Archives: Uncategorized

Upskjuten COP & Överkurs om NDC:ER

Efter beslutet att skjuta upp COP26 till nästa år skrev vi på Altinget.se. Vi har klippt in texten åt våra bloggläsare nedan. Efter det inlägget så har vi även lagt till lite information för den riktigt intresserade om vad vi hittade när vi undersökte situationen med NDC:erna, det vill säga klimatbidragen som ska lämnas in i år…. eller ska de det?

Fores: EU måste visa vikten av att klimatarbetet fortsätter

DEBATT. Det finns ett värde i att skjuta upp klimatförhandlingarna till nästa år, så att parterna får tid att hantera coronakrisen. Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga och Sverige måste driva på så att EU visar vägen framåt, skriver Fores Mette Kahlin McVeigh och Ruben Henriksson.

Årets klimatmöte, Cop26 som skulle hållits i Glasgow, skjuts upp på grund av coronavirusets spridning. Konferensanläggningen där mötet skulle hållas är nu ett temporärt sjukhus så det är förståeligt att mötet inte blir av.

Vi kan inte stå stilla och vänta ut coronakrisen då klimatkrisen också behöver tacklas. Hur Sverige och EU agerar nu kommer påverka läget.

Behövs ambitiösare bidrag 

Årets Cop (klimatkonventionens partskonferenser) var inte vilket möte som helst. Ambitionen var att samtliga länder skulle ha uppdaterat eller lämnat in uppdaterade nationellt fastställda bidrag (så kallade NDC:er). Dessa bidrag beskriver hur länderna ska bidra till att nå det globala målet om att minska den globala uppvärmningen till väl under två grader celsius.

De nuvarande sammanlagda klimatbidragen är inte i närheten för att Parisavtalets mål ska uppnås, så mer ambitiösa bidrag med högre utsläppsminskningar behövs snarast.

Finns ett tolkningsutrymme

Det finns dock tolkningsutrymme för vad en uppdaterad NDC:er innebär. Eftersom de förslag till NDC:er som länder tog fram innan Parisavtalet, nu har omvandlas till landets nuvarande NDC i och med att de ratificerade Parisavtalet kan det tolkas som om de skickat in ett “nytt” bidrag som avtalet stipulerar och att man därmed uppnått kravet.

Trots denna tvetydighet i avtalet har dock de flesta tolkat det som att samtliga länder ska uppdatera sina föreslagna NDC:er till år 2020, det vill säga att man ska bidra med en ambitionshöjning jämfört med den föreslagna NDC.

Gradvis ökande ambition

Oavsett de tvetydiga skrivningarna, så står det klart och tydligt i Parisavtalet att samtliga parter efter 2020 ska kommunicera ambitiösare NDC:er vart femte år.

Själva grundidén i Parisavtalet är en gradvis ökande ambition. Konsekvensen blir att desto mer ambitiösa klimatplanerna är år 2020, desto snabbare kommer vi kunna nå en ambitionsnivå som är i linje med Parisavtalet.

Det är också viktigt att komma ihåg att länderna när som helst får uppdatera sin NDC, det vill säga en ambitionshöjning kan ske vilket år som helst men måste ske vart femte år efter 2020. Det finns därför ett värde i att skjuta upp Cop26 till 2021 för att ge parterna adekvat tid att hantera coronaviruset och lägga fram nya, ambitiösa och väl genomtänkta nationella planer på mötet.

Det finns hopp

En annan positiv aspekt som är värd att ta fasta på är att värdländerna Storbritannien och Italien nästa år även kommer vara ordförande för G5 och G20 mötena, så det kan finnas synergieffekter att hämta hem där. Det finns även hopp om att USA, som kommer gå ur Parisavtalet i början av november, kanske kommer få en president från demokraternas parti och gå med i samarbetet igen (även om hoppet är litet).

Pressen är borta

Samtidigt är det negativa aspekterna påtagliga. Det nuvarande klimatarbetet räcker inte för att nå målen i Parisavtalet och nu skjuts det ytterligare på framtiden. I värsta fall blir det ingen ambitionshöjning av bidragen då pressen från mötet i november inte längre finns. Vi kommer då behöva dras fem år med dåliga klimatplaner – en situationen som måste undvikas.

Ska visa vägen framåt

Ett väl fungerande Parisavtal bygger på successiva, uppdaterade och mer ambitiösa NDC:er. Desto tidigare ambitionshöjningar sker, desto troligare är det att vi når målen i Parisavtalet.

Det viktigaste är därför att Sverige fortsätter driva på så att vår nya NDC:en för EU-området blir ambitiös och visar vägen framåt. EU bör lämna in sin NDC snarast för att visa vikten av att klimatarbetet fortsätter, även i turbulenta tider, för att sätta press på de övriga länderna.

Djupdykning i kravet på att lämna in nya NDC:er i år

Här kommer “överkurs”informationen som kan anas i ovan debattartikel: Mathias Fridahl på LiU uppmärksammade oss på att det är juridiskt osäkert om NDC:er faktiskt måste lämnas in och uppdateras i år. Det kan vara så att vissa länder kan hävda att de redan gjort så i och med att de uppdaterade sina INDC:er, det vill säga de förslag parterna hade till NDC:er innan de ratificerade Parisavtalet. När Parisavtalet trädde i kraft omvandlades INDC:erna till NDC:er. Även om NDC:erna oftast var samma som INDC:en så finns det en fråga om man juridiskt kan hävda att detta räknas som om att man lämnat in ett bidrag eller omvandlat det, och om det då räknas som en uppdatering innan 2020 eller inte. 

I beslutstexten som antogs på samma COP som Parisavtalet antogs på (det vill säga, det är inte Parisavtalet, men beslut från Parterna där man förklarar besluten på COP-mötet som finns här: (https://unfccc.int/process-and-meetings/conferences/past-conferences/paris-climate-change-conference-november-2015/cop-21/cop-21-decisions) så står det så här:

35. Invites Parties to communicate, by 2020, to the secretariat mid-century, long-term low greenhouse gas emission development strategies in accordance with Article 4, paragraph 19, of the Agreement, and requests the secretariat to publish on the UNFCCC website Parties’ low greenhouse gas emission development strategies as communicated;

…och i Parisavtalets artikel 4, paragraf 19 står det så här:

19. All Parties should strive to formulate and communicate long-term low greenhouse gas emission development strategies, mindful of Article 2 taking into account their common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances.

Men i belutstexten från COP:en i Durban år 2011 står det: 

4. Decides that the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action shall complete its work as early as possible but no later than 2015 in order to adopt this protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force at the twenty- first session of the Conference of the Parties and for it to come into effect and be implemented from 2020;

Denna text säger alltså från år 2020, och att det då kan tolkas som efter 2020, ska allt börja gälla och att NDC:er då också ska uppdateras var 5:e år efter 2020.

… Men i belutstexten från Paris så står det att de parter/länder som har NDC:er som bara sträcker sig till år 2025 ska skicka in nya NDC:er som sträcker sig till år 2030:

23. Requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2025 to communicate by 2020 a new nationally determined contribution and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Detta gäller bara ett par fåtal länder såsom till exempel Ecuador och Kongo. Till stor del är det länder med små utsläpp (även om USA är med i denna grupp men de ska nu lämna Pariasavtalet i vilket fall).

De andra parterna, det vill säga majoriteten av länder, har NDC:er som sträcker sig till år 2030 (som till exempel EU som Sverige är en del av) bes däremot att uppdatera eller kommunicera sina bidrag innan år 2020. Det uppstår därför en fråga om det kan tolkas som om de gjort så innan 2020 då alla dessa länder på sätt och vis kommunicerade sina NDC:er när de lämnade in dem efter ratificeringen av Parisavtalet. Så här står det i belsutstexten:

24. Also requests those Parties whose intended nationally determined contribution pursuant to decision 1/CP.20 contains a time frame up to 2030 to communicate or update by 2020 these contributions and to do so every five years thereafter pursuant to Article 4, paragraph 9, of the Agreement;

Men i nästa stycke i beslutstexten står det:

25. Decides that Parties shall submit to the secretariat their nationally determined contributions referred to in Article 4 of the Agreement at least 9 to 12 months in advance of the relevant session of the Conference of the Parties serving as the meeting of the Parties to the Paris Agreement with a view to facilitating the clarity, transparency and understanding of these contributions, including through a synthesis report prepared by the secretariat;

Parter ska alltså skicka in nya klimatbidrag/NDC:er 9-12 månader innan relevant COP. Hittills har ju bara en handfull av länder gjort så för om detta skulle gälla för år 2020 så var deadlinen 9 februari. Så kanske är anledningen till att så många parter, inklusive EU, inte brytt sig om att skicka in sina uppdaterade klimatbidrag i tid på grund av att de tolkar det som om man inte behöver uppdatera sina NDC:er var femte år förens efter år 2020?

Det som talar emot detta är ett stycke i beslutstexten från Madrid där det står:

7. Also recalls the request to Parties contained in decision 1/CP.21, paragraphs 23–24, and urges Parties to consider the gap referred to in paragraph 5 above with a view to reflecting their highest possible ambition when responding to this request;

Dock ser den erfarna observatören direkt att det bara står “urges”, det vill säga “ber” har använts och inte ska eller måste.

Detta är nog någonting en jurist borde sätta tänderna i så om ni har tips om något sådan forskning som vi kan läsa om, får ni gärna dela med er. 

Trots den snåriga juridiska situationen, kan vi iallafall konstatera att de flesta trycker på för att NDC:er ska uppdateras snarast. Det är bra och trycket behövs för vi behöver verkligen en ambitionshöjning i bidragen. Det finns ju inget i alla besluten som säger att länder inte får uppdatera sina NDC:er oftare än var femte år. Som de ser ut nu så behövs en mer ambitiös utsläppsminskning då vi inte ligger i fas med att kunna nå 1,5 gradersmålet. 

Mette Kahlin McVeigh

Chef, klimatprogrammet, Fores

Ruben Henriksson

Assisterande chef, klimatprogrammet, Fores

Vi blev hackade & tack!

Tack till alla våra läsare som uppmärksammade oss på att vi blivit hackade! Nu har vi raderat alla konstiga inlägg och gått igenom alla användare och lösen för dem. Hoppas att det fixat allt.

Tveka inte att mejla mette.kahlin.mcveigh@fores.se om ni ser något som uppenbart inte ska finnas på denna blogg.

Stort tack igen till alla våra fina läsare!

Mette Kahlin McVeigh, Chef, Klimatprogrammet

Never mind Brexit – håll ett öga på utsläppshandeln

Den 31 januari 2020 var en sorgens dag dåStorbritannien lämnade EU vid midnatt . Sverige, som återkommande samarbetat med britterna för att höja EU:s klimatambitioner förlorar nu en allierad i klimatfrågan inom EU. Idag går också startskottet för förhandlingarna om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien. Låt oss därför lyfta blicken mot en klimatpolitisk hörnsten där ett avtal mellan Storbritannien och EU är avgörande: EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS).

EU ETS är världens första, och största, utsläppsmarknad och en central del av EU:s strategi för att möta klimatmålen. Systemet är en marknadsmässig nyckel för att minska koldioxidutsläpp kostnadseffektivt. Storbritannien är idag en ambitiös part i EU:s utsläppshandel som tillsammans med Sverige pressar ambitionsnivån och strävar efter en snabbare utsläppsminskning än många andra länder. 

Den 1 februari 2020 startar Storbritanniens övergångsperiod som löper till slutet av 2020. Utträdesavtalet mellan EU och Storbritannien bekräftar att britterna stannar kvar i EU:s utsläppshandelssystem fram till slutet av övergångsperioden, då den nya relationen tar vid. Det är dock fortfarande osäkert hur och om Storbritannien kommer samarbeta inom detta område i framtiden.  

Hittills har EU och Storbritannien endast enats om att överväga en fortsatt gemensam koldioxidprissättning, exempelvis genom att koppla ett brittiskt nationellt utsläppshandelssystem till EU ETS. I praktiken skulle det innebära att Storbritannien fortsätter vara en del av utsläppshandeln, fast utan formell möjlighet att påverka reformeringar av systemet. Om ett sådant avtal inte kan slutas har Storbritannien lagt fram tre alternativ: en fristående brittisk utsläppshandel, en koldioxidskatt, eller att gå ur EU ETS för att påbörja nya förhandlingar och ingå ett samarbete någon gång i framtiden.

 Huruvida parterna lyckas eller misslyckas koppla det brittiska systemet till EU ETS har stora internationella påföljder, både för ekonomin och klimatet. Med en större marknad för utsläppshandeln ökar möjligheten till kostnadseffektiva utsläppsminskningar och en mer stabil prisnivå på utsläppsrätterna. Om Storbritannien inte kopplas till EU ETS efter 2021, skulle marknaden bli mindre, och resultera i att EU:s utsläppsmarknad tappar ett visst globalt inflytande och försena arbetet med ett globalt handelssystem för utsläppsrätter. I en kamp mot klockan vore det ett påtagligt nederlag om EU:s utsläppshandel blir mindre.

 SNS Konjunkturråd 2020 publicerade den 15 januari en rapport undertecknad av experter inom både ekonomi och klimat. I rapporten argumenterar författarna bland annat för ett globalt minimipris på utsläpp. Rapporten är en av flera där nationalekonomiska experter argumenterar för att ett globalt pris på utsläpp är det verktyg som behövs för att tackla klimatförändringarna med marknadskrafter.

 Med denna forskning och de senaste årens klimatpolitiska erfarenheter i ryggen bör fokus från media, akademin och politiken riktas mot ett varaktigt avtal om utsläppshandel mellan Storbritannien och EU. Det tog 10 år att koppla Schweiz till EU:s utsläppshandelssystem. Med tanke på hur Brexit-processen sett ut hittills bör vi inte anta att Storbritannien garanterat kommer kunna koppla en nationell utsläppshandel till EU. Detta är ett ämne både klimat- och ekonomi-intresserade bör följa noga.

Mette Kahlin McVeigh

Chef, Klimatprogrammet, Tankesmedjan Fores

FN undanröjer hinder för export av koldioxid

Att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C såsom Parisavtalet stipulerar kommer att kräva så kallade minusutsläpp. Här kommer därför en uppdatering om ämnet på klimatforhandlingar.se.

Utsläppsminskningarna är helt enkelt för långsamma och uppvärmningen redan ett faktum. Jämte utfasning av fossila bränslen kommer atmosfären att behöva rensas på koldioxid. Nu har FN tagit ett viktigt beslut som undanröjer det mest omtalade av alla juridiska hinder för minusutsläpp. Från och med oktober i år är det tillåtet att exportera koldioxid för lagring under havsbotten.

I mitten på 1990-talet träffades FN:s Internationella sjöfartsorganisation, IMO, för att anta det så kallade Londonprotokollet. Protokollet, som reglerar dumpning av avfall till havs, innebar bland annat ett förbud mot att exportera och lagra koldioxid under havsbotten. Lagringsförbudet upphävdes redan 2006. Sedan dess är alltså själva lagringen, enligt FN-rätt, tillåten. Däremot kvarstod förbudet mot export av koldioxid i syfte att lagras under havsbotten. Exempelvis förbjöds Sverige att exportera koldioxid för lagring i Norge, ett annars högst realistiskt alternativ.

Redan 2009 antogs ett tillägg till protokollet i syfte att tillåta även export. Problemet är att ratificeringen av tillägget inte prioriterats av Londonprotokollets medlemsstater. I dagsläget har endast sex länder ratificerat tillägget, det saknas ytterligare 29 ratificeringar för att export ska tillåtas. Även Sverige hör till skaran av länder som ännu inte ratificerat tillägget med förklaringen att det helt enkelt inte prioriterats i ljuset av mer brådskande eller mer betydelsefulla ärenden som pockat på uppmärksamhet.

Den nordiska industri som visat intresse för koldioxidavskiljning och -lagring (carbon capture and storage, CCS) har länge klagat på att detta juridiska hinder sätter käppar i hjulen för investeringsbeslut. Nu har FN reagerat. Den 11:e oktober i år avslutade medlemsländerna till Londonprotokollet sin 14:e partskonferens. På mötet enades länderna om en resolution som, i väntan på ikraftträdande, tillåter medlemsländerna att provisoriskt tillämpa tillägget till protokollet.

Ett av de tydligaste och mest emblematiska juridiska hindren för CCS i Norden är nu undanröjt. Det är nu möjligt att exempelvis utnyttja positiva stordriftsfördelar med ett gemensamt nordiskt lager för koldioxid. Beslutet lägger också grunden för att sprida investeringsrisker för utökad lagringskapacitet på fler aktörer. Därmed ökar möjligheterna till både till utsläppsreducering genom att tillämpa CCS på fossila utsläpp och till att skapa minusutsläpp genom att tillämpa CCS på biogena utsläpp, så kallad bio-CCS.

Det senare, bio-CCS, innebär att koldioxid först fångas in i biomassa genom fotosyntes som sedan används i olika processer, exempelvis för att producera el, värme, papper och biobränslen. Istället för att i dessa processer släppa tillbaka koldioxiden till atmosfären avskiljs den och transporteras till en lagringsdepå. När ny biomassa odlas fångas ny koldioxid in från atmosfären. Sammantaget kan bio-CCS på så vis skapa stora minusutsläpp inom svensk industri och kraftvärmeproduktion. Bio-CCS är inte enda lösningen för att uppnå minusutsläpp, men tekniken utmärker sig i ett svenskt perspektiv både därför att det i Sverige finns ovanligt många och ovanligt stora punktutsläpp av biogen koldioxid och därför att bio-CCS syftar till att lagra koldioxid permanent (många alternativ till minusutsläpp skapar temporär lagring).

Flera andra juridiska brister och hinder kvarstår, främst i svensk och europeisk lagstiftning. Men FN har nu bidragit med en viktig pusselbit för att undanröja hinder. Nu återstår den ännu större utmaningen, att bygga politik för att inte bara möjliggöra utan också ge industrin konkreta incitament till att investera i bio-CCS. På detta område är pusslet i stora delar osorterat med en i dagsläget närmast total avsaknad av en marknad för minusutsläpp eller andra drivkrafter för investeringar. För att uppnå detta behöver FN:s miljösamarbete nu kompletteras med styrning på flera lägre nivåer, något som i Sverige bland anat hanteras inom den pågående Klimatpolitiska vägvalsutredningen.

Mathias Fridahl, Klimatpolitisk analytiker hos Fores och forskare på Linköpings universitet

Uppföljning av FN:s klimattoppmöte i New York

FN:s klimattoppmöte som hölls den 23 september i New York kommer med stor sannolikhet främst bli ihågkommet för Greta Thunbergs tal till världs- och företagsledare. Detta beror kanske delvis på avsaknaden av kraftfulla åtaganden men det finns flera goda nyheter Fores vill uppmärksamma!

På klimatforhandling.se har vi på Fores tidigare skrivit inlägg inför FN:s klimattoppmöte och om Sveriges arbete inför mötet. Nu är det dags att sammanfatta resultatet av mötet och sätta fokus på de viktigaste åtagandena. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres var i sitt avslutande tal tydlig med att framhäva de goda exemplen på nya initiativ och nya bidrag som presenterades under dagen, men mötet lämnar också mycket att önska. Det är talande att  konsensus tycks vara att det mest minnesvärda från dagen inte var något nytt åtagande från vare sig länder eller företag utan Greta Thunbergs känslofyllda tal. Men det finns trots allt ett antal positiva exempel på konkreta åtaganden som bör lyftas fram och vi bör även uppmärksamma vad som saknades på mötet.

Positiva exempel från mötet…

Mötet hade som ambition att visa på ett ökat engagemang för klimatfrågan och ett flertal länder annonserade nya åtaganden för att öka sina ansträngningar och höja ambitionen i klimatarbetet. Exempelvis annonserade Frankrike att de inte kommer ingå i några nya handelsavtal med länder som bedriver en politik som motverkar målen uppsatta i Parisavtalet. 65 länder, däribland Tyskland, anslöt sig också till målet om att nå netto noll utsläpp till år 2050 vilket visar på en global ambitionshöjning. En glädjande överraskning som framkom på mötet var att Ryssland ratificerar Parisavtalet, som nu ratificerats av 187 länder.

Det annonserades även en mängd nya resurser till världens klimatfonder. Det blev tydligt att förväntningen nu är att länder ska dubblera sina bidrag till den Gröna klimatfonden, vilket bidrar till målet om att totalt 100 miljoner USD årligen ska mobiliseras från offentlig och privat sektor för klimatarbete. 12 länder annonserade nya bidrag till fonden under mötet, däribland Sverige som utlovade ett nytt bidrag på 8 miljarder kronor som kommer delas ut under perioden 2020 – 2023.. Sverige var därmed det land som under konferensen utlovade det enskilt största nya bidraget till den Gröna klimatfonden. Utöver dessa bidrag så utlovades i samband med mötet även nya bidrag till såväl Anpassningsfonden och LDC-fonden (en klimatfond för världens minst utvecklade länder).

Även den privata sektorn kunde visa upp nya åtaganden och höjda ambitioner. Exempelvis åtog sig en grupp av världens största investerare, ansvariga för 2000 miljarder USD i investeringar årligen, att röra sig mot koldioxidneutrala investeringsportföljer till år 2050. 87 stora företag lovade också att minska sina utsläpp och transformera sina företag så att det är i linje med målet om att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader.  Dessutom åtog sig 130 banker, som tillsammans representerar en tredjedel av den globala banksektorn, att bedriva sin verksamhet i linje med Parisavtalet. Detta visar på en tydlig ambitionshöjning från den privata sektorn som är en central del av den omställning som måste ske för att målen i Parisavtalet ska uppnås.

… och det som saknades

Trots de positiva exemplen vi har lyft fram ovan så lämnade mötet mycket att önska. Hela idén med mötet var att kraftfullt höja ambitionerna och bevisa att man menar allvar med att nå målen uppsatta i Parisavtalet – men viktiga pusselbitar saknas fortfarande. Indien, en av  världens största utsläppare, presenterade inga planer på att avveckla användandet av kol som i dagsläget står för 75 procent av Indiens elförsörjning. Landet kommer att bygga ut deras förnyelsebara energiproduktion men utan konkreta åtgärder som syftar till att minska användandet av kol kan man ifrågasätta vilket värde detta har för klimatförändringarna. Kina menade att det är upp till de utvecklade länderna att leda vägen, något som försvåras av att USA inte talade på mötet och inte gjorde några nya åtaganden för att höja ambitionerna i klimatarbetet. Den stora frågan om “Hur” man ska lyckas nå netto nollutsläpp år 2050 fortsätter vara svår att besvara trots inspirerande tal från såväl företagsledare som representanter för världens länder.

Resultatet av Sveriges arbete med industrispåret

I vår förra bloggpost skrev vi om arbetet som Sverige och Indien tillsammans har bedrivit inom ramen för det så kallade “Industrispåret” – men vilka resultat kunde man ha presenterat på mötet?  Som man tidigare berättat lanserades en grupp som kallas “Leadership Group for Industry Transition” där 11 länder och ett antal stora företag i industrisektorn i nuläget ingår. Gruppen kommer också stödjas av bland annat World Economic Forum, Stockholm Environment Institute och European Climate Foundation och den syftar till att driva på omställningen i energiintensiva sektorer och sektorer där det är svårt att minska utsläppen. Förhoppningen är att ett fördjupat samarbetet mellan offentliga och privata aktörer kommer underlätta och skynda på omställningen i industrisektorn.

Sammanfattningsvis kan man säga att mötet till viss del fyllde sin funktion i att visa upp högre ambitioner och nya åtaganden i klimatfrågan men det är många som uttryckt sin besvikelse över att länderna som släpper ut mest inte levererade mer kraftfulla åtgärder. Blickarna vänds nu framåt mot COP25 i Santiago som äger rum den 2 – 13 december. Det är tydligt att frågan om hur vi ska nå målen i Parisavtalet är långt ifrån färdigdiskuterad och kraftfullare åtgärder krävs från såväl offentlig som privat sektor.

Vi kommer naturligtvis följa arbetet inför COP25 här på klimatforhandling.se och glöm inte att hålla utkik efter vår handbok inför mötet som kommer inom kort!  

Ruben Henriksson 
Assisterande chef, Klimatprogrammet, Fores

COP26 i Glasgow?!

Skottlands största stad Glasgow, har nu av den brittiska regeringen utsetts till den stad som ska stå värd för COP26, klimatförhandlingarna år 2020.

Beskedet kommer dock med en åtminstone formell brasklapp i och med att Storbritanniens och Italiens kandidatur måste bekräftas. Det land eller de länder som kandiderar, förväntas bekräftas offentligt innan de kommande klimatförhandlingarna i Santiago, Chile, i december 2019. Detta då Turkiet inte ännu officiellt dragit tillbaka sin motkandidatur.

Värdstaden för de internationella klimatförhandlingarna har mycket att vinna. Dels kommer stadens namn nämnas över hela världen och få gratis reklam på så sätt, och dels finns det mycket att vinna ekonomiskt. Över 30 000 människor förväntas resa till toppmötet och stanna i ca två veckor och de kommer alla att behöva logi och mat. Detta är välbehövligt då Glasgow ofta kallas för ”the sick man of Europe” då dess invånare länge haft den kortaste livslängd i Europa, och haft mycket problem med fattigdom under åren. Valet av Glasgow visar vilken tyngd toppmötet har nationellt där regeringen kan skicka en signal om att de bryr sig om alla dess invånare och gärna vill satsa på dem som har det lite svårare. Vi minns alla den passion och det engagemang som lades ner på att anordna de olympiska spelen i London 2012. Klimatförhandlingarna kommer det största politiska högnivåmöte som Britterna någonsin stått värd för med långt över hundra regeringschefer som flyger in. På så sätt är kanske klimatförhandlingar därför minst lika attraktivt som Olympiaden att stå värd för.

 Nationell politik till grund av valet

Den brittiska regeringen har ett stort fokus på att behålla Skottland i Storbritannien. Brexit har nämligen lett till att många skottar förespråkar självständighet från den brittiska unionen.

Genom att lägga de internationella klimatförhandlingarna i Skottland, är det tydligt att den brittiska regeringen avser använda detta toppmöte för inhemsk politisk vinning. Valet av Glasgow är ett sätt att visa att de vill satsa på området. Detta är bra för klimatförhandlingarna, då en värd som har mycket på spel och en del att bevisa nationellt, kommer lägga ner mer engagemang och tyngd i sitt värdskap.

Klimatpolitik i Skottland

Skottland har ett klart mer ambitiöst klimatmål än resten av Storbritannien. De har åtagit sig lagstiftning för att uppnå nettoutsläpp senast 2045; fem år innan Storbritannien ska nå nettonollutsläpp och före Parisavtalets lite vaga skrivning om nollutsläpp. Att värdstaden har ett mer ambitiöst klimatmål än Parisavtalet kommer säkert nämnas på plats otaliga gånger och kommer fungera bra som bakgrundsmusik till förhandlingarna.

Storbritanniens globala klimatambitioner utanför EU

Klimatförhandlingarna kanske också är det enda som har någonting att tjäna på Brexit. Den brittiska politiska ledningen har insett att Brexit har skadat Storbritanniens anseende och att det finns ett behov att motverka rädslan för att Storbritannien blir inåtvända efter EU-omröstningen. Det finns också ett behov av att visa den brittiska befolkningen att Storbritannien igen är den världsmakt de är och har varit ända tillbaka till dess storhetstid som kolonialmakt. Stort fokus läggs nu på att hitta initiativ där Storbritannien kan ses som världsledande – och klimattoppmötet passar som handen i handsken. Förhoppningarna på dem som värdar är därför stora.

Sannolikheten är hög att Storbritannien behåller eller höjer sina klimatambitioner efter Brexit. De röstade nyligen igenom ett utsläppsmål på nettonoll för år 2050. Ett annat viktigt skäl är att Storbritannien har en robust klimatlag, the Climate Change Act, som nu fyllt tio år, och som bland annat agerat förebild för svensk klimatlagstiftning. Dess existens debatteras inte, utan är en självklarhet eftersom den stöds av alla de stora brittiska partierna, miljöorganisationerna och näringslivet. Den är också en grund i att vissa klimat-intressenter ser Brexit som en möjlighet att strama åt klimatpolitiken bortom vad som är möjligt som EU-medlemsland. Det finns t.ex. då möjlighet att skapa en utsläppshandel med högre priser än det europeiska utsläppshandelssystemet ETS, och på så sätt påskynda utsläppsminskningar. En ny och mer klimatanpassad jordbrukspolitik än EUs gemensamma nämns också som en framtida möjlighet. Ett land med stark nationell klimatpolitik blir ofta bra och ambitiösa värdar för klimatförhandlingarna.

Glasgow som stad

Glasgow är Skottlands största stad och Storbritanniens tredje största, efter London och Birmingham. Den är dock inte sätet för det skotska parlamentet, som ligger i Edinburgh – kanske hade det varit för provocerande för engelsmännen att lägga COP där. Glasgow är också en intressant symbol för omställningen från typisk tung industri, i deras fall framför allt skeppsvarv, till en ny ekonomi, i Glasgow mycket baserad på banker och finansiella tjänster. Det är också denna inriktning britterna mycket lyft i sitt klimatarbete, med green finance och green bonds som viktiga ledord. Just finanssektorn är särskilt orolig för Brexit, och många har redan dragit ner på sina aktiviteter i Storbritannien; signalen att man satsar på Glasgow är viktig gentemot dem.

Till Glasgow tar man lätt snabbtåg från London, som i sin tur har goda kopplingar till kontinenten. Normalt väder i Glasgow i november-december då COP hålls är ett par plusgrader, regn och dimma.

Mette Kahlin McVeigh,
Chef, Klimatprogrammet, Fores

COP tisdag kväll: Stor oenighet, hårdare styrning

Tisdag kväll samlades COP-delegaterna i den stora plenaren för att höra hur arbetet går framåt. Även om alla rapportörer bedyrade att framsteg gjorts och att förhandlingarna sker i god och konstruktiv anda, så måste man konstatera att de stora olösta frågorna som COP började med, i princip kvarstår. Nu skärper COP-ordförande Michał Kurtyka greppet om processen.

I korthet: Övergången är svår från Kyotoprotokollets gamla uppdelning mellan i-länder med formella krav och andra länder utan dessa krav, till Parisavtalets ”common but differentiated responsibilites”. Det gäller kraven på utsläppsminskningar – vad de ska omfatta, hur de ska redovisas och hur de skärps, men också i vad mån klimatanpassning ska ingå i ländernas redovisningar, samt vad som ska redovisas vid den periodiska genomgången. Därtill är oenigheten stor om vad som ska ske med loss&damage (den skada av klimatförändringar som inte kan anpassas till), om den finansiella mekanismen, och om finansiering. Alla dessa punkter beskrivs utförligare nedan, utifrån dagsläget och i den ordning de presenterades – för att i grunden förstå respektive punkt, hänvisas till klimatförhandlingsguiden.

COP:s ordföranden tar nu ett hårdare grepp om processen och utlovar en ny text till onsdag morgon, ingen specifik tid. ”Fokusera på de stora frågorna. Lägg inte till text, dra ifrån text. Sök efter ordval som kan accepteras av alla.” Arbetet fördelades på ett antal ministrar, alltid i par i- och u-land enligt Kyotoprotokollets gamla uppdelning; kanske ett recept för framgång men i korridorerna hörs redan jämförelser med COP19 i Köpenhamn där en för hårdhänt toppstyrning ledde till att förhandlingarna bröt ihop.

Utsläppsminskningar (mitigation): Oenigheten rör fortsatt vad som ska ingå i ländernas/parternas NDC (nationally determined contributions) och hur stor skillnad man gör mellan kraven på olika länder, inklusive kraven på transparens och redovisning. Här finns en övergripande diskussion om vad som ska vara bindande, ”shall”, eller frivilligt, ”may”, ”as appropriate” och liknande formulieringar. Även timingen diskuteras; när ska vad redovisas och när ska/kan mål skärpas?

Transparens: Under denna punkt diskuteras slutdatum för dagens metod att rapportera och när man övergår till att rapportera utifrån Parisavtalet, hur förbättringar över tid ska operationalisera och hur flexbilitiet byggs in i systemet.

Stocktaking/redovisning: Här diskuteras bland mycket annat hur/om equity (klimaträttvisa) ska redovisas; ska det vara per tema eller mer övergripande. Ska Loss&Damage redovisas, och ska svarsmekanismer (response measures) inkludera.

Artikel 6 utsläppsmekanismen diskuterar fortsatt övergången mellan Kyoto-mekanismens CDM och Parisavtalets nya mekanism; när ska den ske och hur? Också kopplingen mellan denna artikel och andra delar av avtalet diskuteras fortsatt, med begränsade framsteg. Rapportörerna för dnna fråga efterfrågade tydligast att ordförandeskapet kliver in för att kunna komma vidare.

Klimatanpassning: Särskilt paragraferna 41, 42, 43 och 45 diskuteras, i vad mån anpassning ska ingå i NDC:er samt kommunikation om anpassning. Hur mycket ska IPCC och andra FN-organ arbeta för att bedöma anpassningsbehov och hur mycket klimatanpassning och stödbehov för anpassning ska finnas med i den återkommande redovisningen av klimatarbetet.

Finansieringsmålet och vägen fram till 2025 är fortsatt under förhandling, med stor oenighet.

Mattias Goldmann