Viktiga frågor för COP25 i Madrid, december 2018

Klimatkonventionens 25:e partskonferens, COP25, var plan rad att hållas i Santiago de Chile 2-13 december 2019 med Chile som ordförandeland. Med hänvisning till flera veckor av protester och tidvis våldsamma upplopp i staden meddelade Chile att man drar sig ur värdskapet. Bara någon dag efter Chiles tillbakadragande meddelade Spanien att man kunde tänka sig att vara värd istället. Detta beslutades så även av sekretariatet för FN:s klimatkonvention under den efterföljande helgen.

De utestående frågorna från Parisavtalet förväntas få stort utrymme på årets COP, och förhoppningen är att alla dessa punkter ska beslutas om på mötet. De fyra frågorna som förväntas få mycket fokus är tidsramar, förlust och skador från klimatförändringar, tranparensramverket och marknader, också känd som artikel 6.

COP24 kom långt, men inte hela vägen

Eftersom de nuvarande ambitionerna i parternas nationella klimatplaner inte kommer nå Parisavtalets temperaturmål krävs det att åtagandena skärps. Årets COP kommer därför präglas av behovet av en förhöjd ambitionsnivå i klimatarbetet inför framtagandet av nya NDC:er, vilka ska presenteras COP26 år 2020. Förväntningen är dock att få länder, om ens något, kommer avisera en högre ambitionsnivå på utsläppsminskningar då sådana löften uteblev på klimattoppmötet i New York hösten 2019. Istället kom- mer behovet av att höja ambitionerna på nästa års COP ligga som en slags bakgrundsmusik under förhandlingarna. Andra teman som kommer att ha inverkan på förhandlingarna, men som inte är så centrala att de kan riskera att haverera hela förhandlingsprocessen är:

  • Chile hade annonserat att detta skulle bli en ”blå COP” för att sätta haven som kolsänkor i fokus.
  • att översynen av Lima-programmet för jämställdhet måste slutföras. Lima-programmet är ett initiativ som syftar till att främja jämställdhet inom ramen för klimatkonventionens område med sikte även på nationella och lokala nivåer.
  • att mötet i New York och alla de initiativ som annonserades där följs upp på något sätt. Formerna för uppföljningen är än så länge otydliga och kommer behöva konkretiseras.

Förutom ovan punkter kommer det vara viktigt att avsluta det som inte bestämdes under COP24.4 COP24 resulterade i en regelbok för Parisavtalet som legat på dagordningen sedan COP22 i Marrakech. Detta ses som ett framsteg inför COP25 men intressekonflikter som bidrog till att överens- kommelsen kring regelboken dröjde till att börja med finns kvar inför årets COP. Dessa motsättningar kommer att fortsätta diskuteras på COP25. De fyra frågorna som troligen kommer få mest fokus är:

Förlust- och skademekanismen

På COP25 ska det ske en översyn av förlust- och skademekanismen, den så kallade Warszawamekanismen, som syftar till att facilitera agerande och stöd för att hantera klimatrelaterade skador i framförallt utvecklingsländer. Detta är relaterat till klimatfinansiering då förluster och skador till följd av klimatförändringar i dagsläget inte ger rätt till finansiering via någon av de stora internationella klimatfonderna. Det kan under mötet ske försök att introducera språk som skulle ge utvecklingsländer rätt att ansöka om finansiering för dessa skador. Traditionellt sett har utvecklade länder varit emot detta vilket troligtvis kommer fortsätta vara fallet.

Tidsramar

Gemensamma tidsramar för länders NDC:er behandlas i artikel 4.10 och kommer bli en stor fråga. Under COP24 i Polen bestämdes att gemen- samma tidsramar för implementeringen av länders NDC:er ska börja gälla från år 2031 men detaljerna för vad gemensamma tidsramar innebär sköts upp till årets möte. Gemensamma tidsramar handlar om längden på implementeringsperioden i en NDC. I dagsläget sträcker sig vissa NDC:er över fem år, andra över tio år och i Parisavtalet är det än så länge inte specificerat hur lång implementeringsperioden ska vara. Målet är nu att specificera implementeringsperioden och några av de föreslagna alternativ är att den ska vara antingen fem år, tio år eller att man ska kunna välja mellan antingen fem eller tio år.

I artikel 4.9 är det skrivet att länderna ska kommunicera sin NDC vart femte år och i artikel 4.3 är det specificerat att varje ny NDC ska innebära en ambitionshöjning. Gemensamma tidsramar för implementeringsperioden på fem år skulle betyda en ambitionshöjning vart femte år då länderna ska ha implementerat sin nuvarande NDC och samtidigt presentera en ny, mer ambitiös NDC. Skulle man besluta om att acceptera en implementerings- period på tio år så är det än så länge oklart vad detta innebär i relation till artikel 4.9 och att NDC:er ska kommuniceras vart femte år. En möjlighet är att länder som har en implementeringsperiod på tio år i sin NDC efter fem år endast kommer presentera en avstämning av hur arbetet med den nuvarande NDC:n går. Detta skulle dock kunna tolkas som att det går emot artikel 4.3 om att varje ny NDC ska innebära en ambitionsökning beroende på hur ny NDC kommer definieras. Det är möjligt att en avstämning av sin NDC efter fem år inte kommer anses vara en ny NDC och därmed inte omfattas av kravet på ambitionshöjning enligt artikel 4.3.

Transparensramverket

I artikel 13 etableras principer för ett stärkt transparensramverk för rapportering och uppföljning av åtgärder av utsläppsbegränsningar, anpassningsåtgärder och genomförandestöd (finansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad). De gemensamma rutinerna och riktlinjerna för detta transparensramverk kommer nu behöva slutförhandlas.

Artikel 6 – utsläppsmarknader

Parisavtalets artikel 6 är tekniskt komplicerad och reglerar hur länder kan handla överskott av utsläppsminskningar med varandra exempelvis genom att rika länder ska kunna investera i utsläppsminskande projekt i låginkomstländer. Under COP24 fördes till exempel diskussioner om hur dubbelräkning (double counting) mellan olika utsläppsenheter och krediter undviks, hur det kan garanteras att krediter motsvarar verkliga utsläppsminskningar och hur handeln skall administreras. Förhandlingarna kring marknadsmekanismer gick långsamt och det stod klart under COP24 att överenskommelser inte skulle kunna nås på alla punkter vilket ledde till att flera detaljer flyttades fram till 2019. Vad som händer under COP25 är därför viktigt. Mest kontroversiell var punkten om redovisningsregler för att motverka dubbelräkning av utsläppsminskningar.

Dubbelräkning uppstår när både det land som utför klimatåtgärder utomlands och landet där åtgärden sker räknar hem samma utsläppsminskning. Det var främst Brasilien som motsatte sig spärrar mot dubbelräkning. Man diskuterade även om man skulle begränsa användandet av kompensation inom CDM för att nå målen i Parisavtalet. Eftersom CDM är en del av Kyotoavtalet som nu avslutas är det oklart vad som händer med de gamla CDM- projekten och denna diskussion kommer att fortsätta under COP25. En fördjupning av vad artikel 6 innebär presenteras nedan då detta förväntas bli en av de mest centrala och svårlösta frågorna under COP25.

Klimatförhandling.se är en del av den gröna och liberala tankesmedjan Fores.