Så tycker de stora aktörerna

Vissa länder och landgrupperingar har större tyngd än andra i klimatförhandlingar, på grund av sin storlek, sin ekonomi eller sin övertalningsförmåga. Här är några av de viktigare aktörerna.

EU | USA | Kina | Indien | Storbritannien | Saudiarabien | Sydafrika | Brasilien | Ryssland | Japan | Förhandlingsgrupperna |


Europeiska Unionen

CO2e-utsläpp (2016)5

4 350 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

9%

Andel av global BNP6

16,65 %

Ratificierade Parisavtalet

5 okt 2016

NDC

Målår, 2030
(jämförelseår, 1990): – 40 % 


På COP25 har EU en viktig roll att spela då det är en inflytelserik aktör med ett relativt starkt klimatengagemang. För att få genomslag krävs dock att unionen är enade i frågan, men inför COP25 har det visat sig att en enad front av ambitiös klimatpolitik hotas av interna motsättningar.

EU har länge haft som strategi att vara ett gott exempel genom att leda det globala klimatarbetet och på så sätt bli en trovärdig och kraftfull förhandlingspart. I Köpenhamn föreföll unionens makt vara mindre än européerna hoppats på, då framför allt USA och Kina styrde förhandlingarna. I Durban återfick dock EU en ledarroll genom att alliera sig med de allra fattigaste länderna, och kunde sätta press på USA, Indien och Kina att acceptera den överenskommelse som blev Durbanplattformen, ett mandat som så småningom ledde fram till Parisavtalet. Därefter framstår det ändå som att EU:s roll i de viktiga besluten blivit mindre, inte minst på grund av att USA och Kina under Obamas sista år närmade sig varandra i olika frågor. Med Trump som president väcks på nytt frågan om vem som ska klä sig i ledartröjan.

Mycket talar för att Kina och EU kan skapa nya allianser som leder klimatarbetet framåt. Tysklands förbundskansler Merkel har aviserat för att ett möte mellan Kina och EU ska hållas i september 2020, men vad som kommer ut av detta återstår att se. Likt hur den bilaterala uppgörelsen mellan USA och EU år 2015 spelade en avgörande roll för Parisavtalet, skulle också en uppgörelse mellan EU och Kina efter ett sådant möte kunna spela en liknande roll. Men huruvida detta blir en uppgörelse med tydliga klimatambitioner hänger mycket på hur pass mycket Kina kan vinna mark i andra frågor som rör handel och säkerhetspolitik. Vid förra mötet i april 2019 mellan EU och Kina uttryckte man däremot tillsammans ett starkt stöd för att implementera Parisavtalet och även en vilja att ta på sig ett större ansvar i det strategiska ledarskapet för att stävja klimatförändringarna, så förväntningarna ligger kvar på EU och Kina att ta klimatarbetet framåt.

EU förhandlar som en enhet och skriver under internationella överenskommelser som en union. Det sker inom ramen för EU:s så kallade lojalitetsprincip. Samtidigt ska varje enskilt land normalt sett också skriva under och ratificera avtalen med UNFCCC. Unionen företräds i förhandlingar av Europeiska kommissionen tillsammans med värdlandet för EU:s roterande ordförandeskap.

EU påstår sig vara ambitiöst inför COP25. Slutsatserna från miljörådet i oktober 2019, där alla EU:s ministrar som ansvarar för frågor som särskilt rör miljön deltar, framhäver att EU och dess medlemsländers 2020-mål för den andra åtagandeperioden i Kyotoprotokollet uppnåddes redan 2013. I slutsatserna som kom ut från miljörådet står det att EU diskuterar hur unionen kan bli klimatneutral till 2050, i enlighet med Parisavtalet. Man påpekar att EU och dess medlemsländer är ledande vad gäller klimatfinansiering och står för 40 procent av denna totalt. EU ska fortsätta att mobilisera inter- nationell klimatfinansiering och bidra till att 100 miljarder dollar årligen investeras för klimatåtgärder i utvecklingsländer 2020 till 2025.

EU talar dock inte för alla medlemsländer i dessa frågor och när det till exempel gäller målet om klimatneutralitet till 2050 motsätter sig flera länder ambitionen. Därför blev ett kompromissförslag resultatet av mötet mellan EU:s miljöministrar som hölls i Luxemburg 4 oktober. Striden under klimatmötet stod mellan mer klimatengagerade länder som Sverige, medan skeptikerna – främst Polen, Tjeckien och Ungern – kämpade för att få bort skrivningar som rakt ut kräver att alla måste göra mer. Motsättningarna innebar att man enades om att uppdatera medlemsländernas reducerings- plikt, men inte med hur mycket. Kritiker menar att språket kring EU:s mål inför 2030 har urvattnats.

 


USA

CO2e -utsläpp (2016)

6570 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

14%

Andel av global BNP

15,5 %

Ratificierade Parisavtalet

3 sep 2016 (Meddelat att man vill lämna, kan dock juridiskt sett göra detta först 2020)

NDC

Målår, 2025 (jämförelseår, 2005): –26 till –28 %.


USA har, i kraft av sin storlek som ekonomi och utsläppare, väldigt stort inflytande och kan utöva påtryckningar på Kina och Indien, något som är svårare för EU.

Eftersom senatens godkännande är avgörande för landets möjlighet till bindande avtal är den inrikespolitiska situationen i USA av stor vikt. Det visade sig bland annat i samband med Kyotoprotokollet. Redan innan Kyoto röstade senaten igenom en resolution (Byrd–Hagel) med 95 för och 0 emot, som säger att USA inte ska skriva under ett protokoll som förbinder utvecklade länder att minska utsläpp utan att göra detsamma för utvecklingsländer. Trots att Kyotoprotokollet endast binder industrialiserade länder till utsläppsminskningar valde Clintons administration att ändå skriva under Kyotoprotokollet, men ratificering av protokollet prövades aldrig i senaten eftersom den redan, genom Byrd–Hagel, tydligt uttryckt att ratificering inte skulle komma i fråga.

Senaten är fortsatt starkt emot att acceptera internationella klimatavtal, särskilt om Kina inte åtar sig att genomföra jämförbara utsläppsminskningar. Parisavtalet utformades därför i hög grad med anpassning till USA:s nationella lagstiftning, med så vaga förbindelser att ratificering kunde ske genom president Obamas exekutiva makt snarare än genom senaten. Den nuvarande administrationen i USA har dock formellt meddelat FN:s generalsekreterare att de ämnar lämna Parisavtalet så fort de får möjlighet att begära utträde (hösten 2019, varpå det tar ett år för ansökan att vinna laga kraft) såvida de inte kan omförhandla avtalet till USA:s fördel.

Valet av Donald Trump till president har fått stor betydelse för USA:s klimatpolitik, nationellt och internationellt. Trumps administration har sagt sig vilja genomföra sitt vallöfte att USA ska träda ur eller omförhandla Parisavtalet till för USA mer förmånliga och rättvisa villkor. Utanför Trumps USA finns det emellertid ingen politisk aptit att öppna upp ett mandat för att omförhandla avtalet. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, skulle vinna laga kraft först 2020 kan USA även fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets så kallade regelbok. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna trots att USA aviserat sin avgång. Under COP24 ingick USA en sorts ohelig allians med Saudiarabien, Ryssland och Kuwait som ifrågasatte allvaret i IPCC:s 1,5-gradersrapport. Att USA allierar sig med fossilintressen på detta sätt och motarbetar mer ambitiös klimatpolitik tyder på att landet inte kommer ta en ledande roll i det internationella klimatarbetet åtminstone fram till 2020.

En stor del av USA:s klimatarbete sker dock på delstatsnivå, där bland annat Kalifornien har förbundit sig att fortsatt leva upp till Parisavtalets målsättningar.

 


Kina

CO2e -utsläpp (2016)

12 610 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

26,7 %

Andel av global BNP

17,6%

Ratificierade Parisavtalet

3 sep 2016

NDC

CO2-utsläpp ska kulminera senast 2030 Andel fossilfri primärenergi ska öka 20 % Minska utsläppsintensiteten i ekonomin med 60–65 %

Öka skogsareal med 4 500 kvadratkilo- meter


Kina, med 26,7 procent av de globala utsläppen, är världens största utsläppare uttryckt i absoluta tal. Landet är också del av G77, utvecklingsländernas förhandlingsgrupp, samt del av den allt viktigare förhandlingsgruppen LMDC (Like-Minded Developing Countries) och BASIC (Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina).

Kina, Indien och många andra snabbt växande ekonomier har velat se konkreta mål för de utvecklade ländernas utsläppsminskningar samt att utvecklade länder redogör för sitt finansiella stöd till fattigare länders klimatarbete. Först därefter, menar de, ska växande ekonomier vidta bindande åtgärder för utsläppsminskningar.

Kina har dock på senare år visat mer konstruktiva sidor, bland annat genom överenskommelsen med USA i oktober 2014 och de gemensamma utspelen tillsammans med EU i april 2019. Kinas överenskommelse med USA innebar att Kina åtog sig att deras utsläpp ska kulminera senast 2030, något som nu är en del av deras NDC. Det var första gången Kina offentliggjorde ett datum för när deras utsläpp inte längre ska öka. Dock anser många Kina-experter att det vara en försiktig ambition och tror att kulmen kommer nås tidigare. Kina avser även att öka andelen av fossilfria bränslen i primär energikonsumtion till 20 procent och att öka skogsvolymen med 4,5 miljarder kubikmeter mot 2005 års nivåer.

Under FN:s klimattoppmöte i New York i september 2019 gav man inte några nya löften, heller inga konkreta åtgärder. Man hänvisar till att man håller takten sett till de frivilliga målen i Parisavtalet, men en ytterligare anledning kan vara att den kinesiska ekonomins tillväxttakt saktar ner och att Kina då blir försiktig med att åta sig nya projekt.

Kinas roll i förhandlingarna är ofta svårtolkad. Tidigare har landet inte visat någon önskan om att ta en ledarroll annat än som bromskloss, inte minst under Köpenhamnsmötet. Under förhandlingarna låter Kina ibland förhandlingsgruppen LMDC, där bland annat Saudiarabien, Venezuela och Indien ingår, föra landets talan. Gruppen framstår i flera diskussioner som destruktiva. Å andra sidan finns flera exempel på att den kinesiska led- ningen genom åtgärder på hemmaplan lägger allt större vikt vid klimatfrå- gan. Lokala hälsoproblem har lett till att miljöfrågor kommit allt högre upp på den politiska agendan, vilket i sin tur lett till initiativ som har betydelse även ur ett globalt perspektiv. Man har bland annat investerat betydande summor i förnybar energi. Kina har idag världens snabbast växande sektor för förnybar energi. Under 2017 påbörjade landet dessutom arbetet med att införa ett nationellt system för handel med utsläppsrätter.

 


Indien

CO2-utsläpp (2016)

2 870 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

6%

Andel av global BNP

7,3%

Ratificierade Parisavtalet

3 sep 2016

NDC

Målår 2030 (jämförelseår 2005):
Minska utsläppsintensiteten i ekonomin med 33–35 %
Öka skogsareal
Fortsätta investera i förnybar energi, bl.a. 40 % av elektriciteten ska komma från för- nybara energikällor eller kärnkraft 2030.


Indien är ett av de länder i världen som idag släpper ut mest växthusgaser i absoluta tal, men med fortsatt låga utsläpp per person. Indien betonar att det är de ackumulerade utsläppen som har betydelse för klimatförändringarna, vilket ger utvecklade länder med stora historiska utsläpp störst ansvar för att minska utsläppen. Dessutom framhåller Indien också utvecklingsländers rätt till utveckling samt principen om rättvisa (Ramkonventionen, artikel 3.1), och anser att principen om ”delat men differentierat ansvar” bör förtydligas.

Indien har tidigare motsatt sig egna bindande åtaganden. De trycker också på att utvecklade länder, framförallt EU, tydligare måste visa att de kommer att förverkliga sina ambitioner. På hemmaplan har dock behovet av att minska utsläppen av växthusgaser diskuterats allt flitigare de senaste åren. Debatten om den nationella klimatpolitiken har i hög utsträckning varit relaterad till en diskussion som förts om de relativa utsläppen mellan olika socioekonomiska klasser inom landet. Den övre medelklassen i Indien har länge kunnat gömma sig bakom det stora antalet fattiga som drar ner landets utsläpp per person. På så sätt har överklassen kunnat motivera en avsaknad av åtgärder för att minska sina utsläpp. Detta har nu ifrågasatts och behovet av att minska utsläppen inom landet har fått allt mer uppmärksamhet, vilket också bland annat resulterat i stora investeringar i energieffektivisering.

Indien organiserar sitt nationella klimatarbete genom ”missions”, som är en slags uppdragsgruppering, vilka på delstatsnivå fokuserar mycket på anpassning. På nationell nivå har dock stora satsningar gjorts på förnybar energi, inte minst som följd av att priset på solel sjunkit drastiskt de senaste tio åren. Flera satsningar på storskalig kolbaserad elproduktion har skrotats. Faktum är att den nationella energipolicy som är antagen i Indien överskrider de löften som Indien gett på energiområdet i sin NDC. Premiärminister Modi, som har profilerat sig som klimatengagerad, omvaldes 2019, vilket indikerar att Indiens position inför COP25 inte kommer ändras nämnvärt.

Indien har i vissa sammanhang propagerat för att förhandlingarna borde fokusera på konsumtionsutsläpp, det vill säga utsläpp till följd av ett lands konsumtion snarare än produktion.


 

Storbritannien

CO2e-utsläpp (2016)

494 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

1%

Andel av global BNP

2,3%

Ratificierade Parisavtalet

18 nov 2016

NDC

Minst 40 % reduktion av totala utsläpp av växthusgaser till 2030, relativt 1990 års nivåer.


Storbritannien kommer stå värd för COP26 år 2020 tillsammans med Italien och själva klimatmötet kommer hållas i Glasgow. Klimatförhandlingarna kanske därför är det enda som har någonting att tjäna på Brexit. Den brittiska politiska ledningen har insett att Brexit har skadat Storbritanniens anseende och att det finns ett behov att motverka rädslan för att Storbritannien blir inåtvända efter EU-omröstningen. Det finns också ett behov av att visa den brittiska befolkningen att Storbritannien igen är den världsmakt de är och har varit ända tillbaka till dess storhetstid som kolonialmakt. Stort fokus läggs nu på att hitta initiativ där Storbritannien kan ses som världsledande – och klimattoppmötet passar som handen i handsken. Förhoppningarna på dem som värdar är därför stora.

Sannolikheten är hög att Storbritannien behåller eller höjer sina klimatambitioner efter Brexit. De röstade nyligen igenom ett utsläppsmål på nettonoll för år 2050. Ett annat viktigt skäl är att Storbritannien har en robust klimatlag, the Climate Change Act, som nu fyllt tio år, och som bland annat agerat förebild för svensk klimatlagstiftning. Ett land med stark nationell klimatpolitik blir ofta bra och ambitiösa värdar för klimatförhandlingarna. Eftersom de nästa år kommer stå värd kommer Storbritannien vara mycket aktiva på COP25 för att kunna ta över värdskapet på ett bra och lätt sätt.


Saudiarabien

MtCO2e -utsläpp (2016)

677 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

1,4 %

Andel av global BNP

1,5 %

Ratificierade Parisavtalet

3 nov 2016

NDC

Att minska utsläpp med upp till 130 MtCO2e fram till 2030, under villkor att Saudiarabien har möjlighet att göra justeringar om utsläppsminskningarna anses ”vara en orealistisk börda för landets ekonomi”. Inga långsiktiga mål.


Saudiarabien är den geografiskt största staten i Mellanöstern och ett av världens oljerikaste länder med 25 procent av världens oljetillgångar. Export av olja är en central del av Saudiarabiens ekonomi. Detta bidrar av naturliga skäl till motsättningar mot att fasa ut fossila bränslen. Saudiara- bien, tillsammans med USA. Ryssland och Kuwait vägrade att välkomna IPCC:s rapport om hur 1,5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det på mellanmötet som tog plats i Bonn i juni 2019. Att de vägrade att officiellt välkomna rapporten i Katowice, begränsar i praktiken möjligheterna att använda rapporten för att vägleda det internationella klimatarbetet. Efter att ha diskuterats ytterligare i Bonn, så har rapporten nu, till mångas förfäran, exkluderats från förhandlingarna. Detta efter- som att samma grupp länder, med Saudiarabien i spetsen, bland annat har ifrågasatt rapportens vetenskapliga legitimitet. Detta återspeglas i en avslutande text som endast uttryckte sin tacksamhet till IPCC och det vetenskapliga samfundet.

Detta utfall provocerade fram en rad reaktioner i polemik. Exempelvis så bar förhandlarna i The Environmental Integrity Group (till vilken Schweiz, Sydkorea, Mexiko, Lichtenstein, Monaco och Georgia räknas) tröjor med texten Science is not negotiable på. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s sjätte syntesrapport som ska publiceras 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. På grund av detta fick Saudiarabien inte tala på FN:s klimatmöte i New York i september 2019.


Sydafrika

CO2e-utsläpp (2016)

531 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

1%

Andel av global BNP

0,6 %

Ratificierade Parisavtalet

1 nov 2016

NDC

Utsläpp av koldioxid ska kulminera senast 2025. Målår 2030 ( jämförelseår 2025) redu- cera utsläppen med 398 till 614 MtCO2e inklusive LULUCF (dvs. en ökning med 20 till 85 % jämfört med 1990 års nivåer).


Sydafrika intar plats 15 bland de största utsläpparna i världen och utsläppen har ökat stadigt sedan 1990. Inför Paris var landet en extra viktig aktör eftersom de var ordförande för G77-gruppen. Det sägs ofta att en stark och konstruktiv G77-ordförande är av stor vikt om ett avtal ska ros i hamn.

Sydafrika har ofta haft en framstående roll. Inför Köpenhamnsmötet 2009 bildade landet tillsammans med Brasilien, Kina och Indien förhandlingsgruppen BASIC. Gruppen kom att ha ett betydande inflytande på mötet. Sydafrika är även en viktig regional aktör i Afrika, vilket ger dem inflytande som en av kontinentens nyckelspelare.

Sydafrikas främsta prioriteringar är ekonomisk och social utveckling, fattigdomsbekämpning och proportionell jämlikhet. Inför Paris ville man, i lik- het med många andra utvecklingsländer, behålla principen om gemensamt men delat ansvar. I förhandlingarna om Parisavtalets regelbok återkommer landet ofta till frågan om differentiering. Sydafrika poängterar även att utvecklingsländernas förmåga att implementera sina NDC:er beror på de utvecklade ländernas förmåga att ge dem tillgång till finansiering, teknik och kapacitetsbyggande stöd. 2018 lade Sydafrika fram en uppdaterad handlingsplan som lägger fokus på ett skift från kol till förnybara energikällor.


 

Brasilien

CO2e-utsläpp (2016)

1 005 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

2%

Andel av global BNP

2,6 %

Ratificierade Parisavtalet

21 sep 2016

NDC

Målår, 2025 (jämförelseår, 2005): 37 % (dvs. en ökning med ca. 11 % jämfört med 1990 års nivåer).


Brasiliens roll som nyckelspelare i klimatförhandlingarna skapade inför COP24 stor oro i och med den nyvalde presidenten Bolsonaro utlovat att tillåta ökad exploatering av Amazonas till fördel för gruvindustrin och det storskaliga jordbruket. Avskogningen ökade med 30 procent under hans företrädare Temer och rädslan är nu stor för att trenden håller i sig. Inför 2019 stod dessutom först Brasilien på tur som värd för COP men valde, bara en månad efter att Jair Bolsonaro vunnit valet, att dra sig ur värdskapet, varpå Chile istället tog över rollen.

Bolsonaro kan dock komma att stöta på hinder för sin mest klimatdestruktiva politik. Det storskaliga brasilianska jordbruket är exempelvis starkt beroende av utrikeshandeln med EU och planer på ökad exploatering kan eventuellt skrotas under hotet från europeiska klimatrelaterade handels- restriktioner. Brasilien har även en stark ekonomisk vinning i att hålla de åtaganden som givits i Parisavtalet, då landet väntas bli en av de största mottagarna av medel från Gröna klimatfonden, GCF. En alltför klimatmäs- sigt destruktiv politik skulle kunna äventyra detta ekonomiska stöd. Utöver detta riskeras stora bilaterala finansieringar, som särskilt Tyskland och Norge bistått Brasilien med för att skydda Amazonas.

Brasilien är ett av få utvecklingsländer som angett ett nationellt, ekonomiövergripande utsläppsmål. Målet innebär att Brasilien ska minska sina utsläpp med 37 procent jämfört med 2005 års nivåer. Brasiliens NDC räknar dock in utsläpp från markanvändning och skog. Eftersom avskogning i Amazonas kraftigt minskat under perioden 2005 till 2014 innebär Brasiliens NDC samtidigt att landet kan öka sina utsläpp i andra sektorer.

Under förhandlingarna inför COP3 i Kyoto 1997 lanserade Brasilien ett förslag på att beräkna utsläpp i proportion till ländernas historiska påverkan på klimatet. Förslaget inkom för sent för att behandlas som en grund till Kyotoprotokollet men väckte ändå stor uppmärksamhet. Det var första gången som ett utvecklingsland presenterat ett förslag på hur tanken om ”historiskt ansvar” kunde användas i praktiken. Förslaget mötte dock viss kritik både från utvecklade länder (som hänvisade till att de ansåg förslaget vara för metodologiskt komplicerat) och utvecklingsländer (som ansåg att det undergrävde uppdelningen av länder i Annex 1 och icke-Annex 1). Sedan dess har Brasilien, på basis av kritiken, uppdaterat förslaget vid ett flertal tillfällen och på så vis blivit en stark röst för historiskt ansvar i förhandlingarna.

Brasilien har ofta antagit en kompromisställning eftersom deras position som land med stor förhandlingskapacitet, egen modelleringskapacitet och förespråkare både för historiskt ansvar (som uppskattas av många utvecklingsländer) och för att detta ansvar ska gälla även utvecklingsländer (ett perspektiv som uppskattas av utvecklade länder) har gjort Brasilien till något av en udda fågel i förhandlingarna, som ofta präglats av stora motsätt- ningar mellan nord och syd.

Tillsammans med USA var Brasilien också drivande i att lansera den så kallade ”Kyotoöverraskningen”, det vill säga förslaget om den rena utvecklingsmekanismen (Clean Development Mechanism, CDM). Förslaget förbereddes i hemlighet av Brasilien och USA både på ett förmöte inför COP3 och under själva förhandlingarna. Förslaget utgick ifrån den brasilianska regeringens tankar på en straffond (Clean Development Fund, CDF) till vil- ken utvecklade länder, som inte uppfyllde sitt historiska ansvar, skulle betala straffavgifter som skulle finansiera klimatarbetet i fattiga länder.

Inför COP20 i Lima 2014 lanserade Brasilien ett förslag som de kallade ”koncentrisk ansvarsfördelning”. Förslaget innehåller en gemensam kärna av utvecklade länder som ska anta nationella, ekonomiövergripande mål uttryckta i absoluta tal (liknande det mål som Brasilien satt upp i sin NDC), nästa nivå består av framväxande ekonomier som ska ange ekonomiövergripande mål men som kan vara uttryckta till exempel som intensitetsmål eller utsläpp per person, det vill säga mål vars utfall, i absoluta tal, beror på hur ekonomin eller befolkningen växer. Den tredje och sista kategorin består av utvecklingsländer som kan ange mer begränsade mål, till exempel mål för energisektorn. Förslaget har fortsatt stor betydelse i diskussionerna om Parisavtalets regelbok, inte minst gällande krav på olika länders kommande NDC:er.


 

 

Ryssland

CO2e -utsläpp (2016)

2 670 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

5,6 %

Andel av global BNP

3,2 %

Ratificierade Parisavtalet

7 okt 2019

NDC

Målår, 2030 (jämförelseår, 1990): –25 till –30 % (vilket i praktiken motsvarar en ökning av utsläppen jämfört med projek- tioner baserat på ”business as usual”).


Ryssland har ofta antagit en passiv roll i klimatförhandlingarna men spelade en avgörande roll då de ratificerade Kyotoprotokollet år 2004. De står dock utanför den andra åtagandeperioden, efter att i Durban ha förklarat att ”Ryssland aldrig kommer att skriva på” eftersom det inte involverar alla länder. Sedan den 23 september 2019 har däremot Ryssland ratificerat Paris- avtalet och påbörjat ett mer aktivt klimatarbete. Många menar dock att deras mål under Parisavtalet är så lågt att de kan fortsätta öka sina utsläpp. Ryssland ser dock, under hösten 2019, över en lag som ska reglera växthus- gasutsläpp samt två nationella planer för utveckling med lågt klimatavtryck.

Klimatfrågan är däremot inte prioriterad i rysk politik, men som det till ytan största landet i världen, med stora utsläpp och en av världens största exportörer av fossila bränslen, är Ryssland en part som är viktig att få med i en överenskommelse.

Efter COP18 i Doha 2012 bromsade Ryssland förhandlingarna i protest mot att de, tillsammans med Vitryssland och Ukraina, ansåg sig ha blivit ”överkörda” under Doha-mötet; en invändning från deras sida ignorerades och ordföranden klubbade igenom beslutet. På nästföljande möte vägrade Ryssland att gå med på att anta dagordningen för ett av COP:s rådgivande organ (SBI). Detta bidrog till att diskussioner om klimatkompensation, anpassning och finansiering sköts upp. Det finns en återkommande rädsla för att Ryssland ska använda olika processregler för att sakta ned förhand- lingarna. Det fanns också en oro för hur det världspolitiska läget skulle påverka Rysslands agerande i Paris. Landet valde dock att hålla en mycket låg profil och farhågorna för att Ryssland under slutskedet skulle förhala processen kom på skam.

I sitt Intended National Determined Commitment (INCD), som nu blir en NDC när landet har ratificerat parisavtalet, åtar sig Ryssland att minska sina utsläpp med 25–30 procent jämfört med 1990 års nivåer till 2030. Detta kan dock svårligen ses som en ambitiös målsättning då Ryssland redan idag redan ligger på utsläpp under denna nivå och i praktiken alltså skulle kunna öka sina utsläpp. När nu Kreml dessutom förhandlat fram så pass låga målsättningar finns det väldigt lite incitament för att Ryssland ska vara med och leda arbetet mot klimatförändringarna, mer än för att vinna realpolitiska mål utav det.


 

 

Japan

CO2e-utsläpp (2016)

1 300 MtCO2e

Andel av globala utsläpp

2,7%

Andel av global BNP

4,3%

Ratificierade Parisavtalet

8 nov 2016

NDC

Målår, 2030 (jämförelseår, 2013): –26 %


2009 lanserades en inhemsk plan om att minska utsläppen med 25 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer och med 80 procent till 2050. Strategin för att nå dessa mål byggde i stor utsträckning på en ökad produktion av förnybar energi men även kärnkraften skulle spela en stor roll. Till följd av katastrofen med kärnkraftverket i Fukushima 2011 har Japan omvärderat sin klimatpolitik. Med den efterföljande kris som drabbade hela landets ekonomi, men kanske framför allt dess energisektor, anser Japan det orimligt att fullfölja sin klimatplan och har därför dragit tillbaka sina åtaganden. I nuläget är Japan det enda G7-landet som investerar i nya kolkraftverk, både inom landet och utomlands, vilket orsakat stora inhemska protester från klimataktivister. Man deltog heller inte på klimatmötet i New York i september 2019, även om miljöministern Junichiro Koizumi var på plats som observatör.

Trots att Kyotoprotokollet förhandlades fram i Japan släppte landet ut betydligt mer än utlovat, hela 44 megaton CO2e. Detta till stora delar som en följd av tsunamin och nedsläckningen av produktion av kärnkraftsel. För att leva upp till sina åtaganden i första åtagandeperioden (2008–2012) tvingades Japan därför köpa stora mängder utsläppsenheter och krediter från andra länder.

Japan avstod också från att ingå i den andra åtagandeperioden (2013– 2020). Landet vill inte anta några åtaganden som kan medföra risker för landets energiförsörjning och är därför numera generellt tveksamma till att anta Kyotoprotokolls-liknande åtaganden. De har även lyft fram att det inte är rimligt att stora utsläppande nationer inte ingår i ett avtal. Landet är också aktivt i sin kritik av utformningen och användandet av CDM. De menar bland annat att mekanismen saknar den flexibilitet som behövs för lyckade projekt och att ansökningsprocessen tar alldeles för lång tid. Av denna anledning har Japan utvecklat ett eget system för att generera utsläppskrediter från projekt i andra länder, den så kallade mekanismen för gemensam kreditering (Joint Crediting Mechanism, JCM). I dagsläget har Japan ingått avtal med 17 länder och mekanismen har en hel del positiva effekter för fossilfria energiprojekt i de länder som deltar. Mongoliet har till exempel, sedan avtalet ingicks, byggt ut flertalet solenergi-parker vilket bidragit till Mongoliets klimatmål. Junichiro Koizumi har bidragit till att diskussionen kring Japans klimatmål fått ett positivt momentum inom landet.

 

Det finns även ett flertal förhandlingsgrupper där länder gått samman för att föra gemensam talan. Ett antal grupper har funnits sedan förhandlingarna började 1992, andra är bara några år gamla. Nedan listas några av de viktigaste grupperna.

Afrikanska gruppen

Afrikanska gruppen består av medlemmarna i den Afrikanska Unionen. Det huvudsakliga syftet bakom gruppen är att koordinera de afrikanska stater- nas agerande och öka deras inflytande. Gemensamt för gruppen är deras brist på ekonomiska resurser och höga sårbarhet för klimatförändringar.

Gruppens agerande har i tidigare förhandlingar varit blandat. De har lämnat förhandlingar i protest mot omvärldens negativa respons på deras krav om ekonomiskt stöd, men har också agerat brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, bland annat vid beslutet om finansiering på 100 miljarder USD till utvecklingsländer vid COP15 i Köpenhamn 2009.

Gruppen har med tiden blivit allt mer koordinerad och antagit en starkare position som aktör i förhandlingar. De har vid flera tillfällen också gått ihop med andra delegationer, som i Durban då de tillsammans med EU, LDC och AOSIS satte press på större tillväxtländer att acceptera Durban- plattformen.

Gruppen stödjer en ökad ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Finansiellt och teknologiskt stöd till fattigare länder är en central fråga. De menar att stödet både borde vara riktat mot åtgärder för utsläppsminskningar och anpassning till ett förändrat klimat. De lyfter också fram att genomföranden av kommande beslut och mål måste bygga på en rättvis ansvarsfördelning och ta hänsyn till såväl behovet av utsläppsminskningar som behovet av stöd till anpassning samt finansiella och teknologiska bidrag.

AILAC

AILAC (the Independent Alliance of Latin America and the Caribbean) utgörs av ett mindre antal latinamerikanska länder, bland annat Costa Rica, Peru, Colombia och Panama, som försöker minska gapet mellan rika och fattiga länder genom att fokusera på alla länders ansvar att agera på hemmaplan utifrån sina förutsättningar. Gruppen ses som en samling latiname- rikanska länder som vill spela en konstruktiv roll i förhandlingarna på ett sätt som den andra latinamerikanska gruppen ALBA inte alltid tillåter.

ALBA

ALBA (the Bolivarian Alliance for the Peoples of our America) är en sammanslutning av länder från Latinamerika och Karibien bestående av Bolivia, Cuba, Ecuador, Nicaragua, Saint Vincent, Dominica, Antigua och Barbuda samt Venezuela. De delar en gemensam vision i klimatförhandlingarna och har i tidigare förhandlingar agerat ljudligt. Gruppens retorik har ofta varit aggressiv med anti-kapitalistiska inslag.

ALBA anser att de utvecklade länderna är ansvariga för klimatförändringarna och därför har en skyldighet att genomföra åtgärder för att minska utsläppen. Utvecklingsländerna bör å sin sida ses som offer och vara berättigade kompensation för de skador som klimatförändringarna medför. Gruppen förespråkar också striktare målsättning för den globala temperaturökningen och vill se ett mål om att begränsa temperaturökningen till under 1°C.

AOSIS

AOSIS (Alliance of Small Island States) består av en sammanslutning av 44 (inklusive observatörs-stater) lågt liggande länder och små ö-stater som förenas av en gemensam sårbarhet då de riskerar att översvämmas till följd av stigande havsnivåer. De antar en gemensam ståndpunkt i klimatförhandlingar och anser bland annat att det krävs en högre ambitionsnivå. De anser att man bör begränsa temperaturökningen till under 1,5°C.

AOSIS har i tidigare förhandlingar agerat pådrivande och var de första att föreslå, under förhandlingarna om Kyotoprotokollet, en minskning av koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 års nivå. I Paris argumenterade de för en ökad ambitionsnivå om utsläppsminskningar både före och efter 2020, och var pådrivande i att få till en skrivning om att sträva efter att begränsa temperaturökningen till 1,5°C.

En annan central fråga för gruppen har varit att få till stånd en kraftfull överenskommelse om kompensation för skador och förluster relaterade till klimatförändringar.

De mindre länderna i AOSIS och andra grupperingar kan ibland ha större inverkan på förhandlingarna än vad deras storlek medger. Ett exempel på detta är när Filippinernas chefsförhandlare Yeb Sano i ett känslosamt anförande i Warszawa påpekade landets utsatthet efter den tyfon som drabbat landet. Filippinerna kunde trots sin storlek påverka dynamiken i förhandlingarna, framför allt genom att använda den allmänna opinionen till att skapa tryck på andra länders förhandlare.

LDC

LDC (Least Developed Countries) består av de 47 länder som inom FN ses som de minst utvecklade. Listan över LDC:s uppdateras av det Eko- nomiska och sociala rådets kommitté för utvecklingspolicy vart tredje år. Dessa länder ingår också i G77, men i vissa sakfrågor väljer de att gå utöver G77-gruppens ofta mer generella krav. Deras fokus ligger främst på resurs- och tekniköverföring då de som relativt lågt utvecklade är i särskilt behov av nytt, additionellt och förutsägbart stöd för att kunna minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna.

LDC var tillsammans med AOSIS drivande för att få igenom kravet om att skärpa temperaturmålet från 2°C, till Parisavtalets ”klart under” 2°C, med sikte på 1,5°C.

Inför Paris ansåg gruppen också att ett avtal måste uppmuntra alla parter att genomföra största möjliga utsläppsminskningar. De anser att de utvecklade länderna har störst ansvar för att minska sina utsläpp då deras utsläpp har orsakat klimatförändringarna. De lyfter även fram behovet av utsläpps- minskningar före 2020, dvs innan Parisavtalet tar vid.

LDC har också varit tydliga med behovet av att differentiera mellan utvecklade länder, snabbväxande länder, medel-inkomstländer samt fattiga och sårbara länder. Med andra ord vill de se en mer utökad differentiering än den mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, inte minst genom att argumentera för ökad flexibilitet och undantag från regler för LDC- länderna.

High Ambition Coalition

Under slutet av Parismötet uppenbarade sig en ny förhandlingsgrupp – High Ambition Coalition. I Paris omgärdades gruppen av mycket rykten och osäkerhet, men blev en omtalad förhandlingsgrupp som ansågs ha haft en avgörande betydelse. Gruppen var en koalition av länder från AOSIS och LDC, samt rikare länder som USA och EU. Framför allt var Marshallöarna och USA drivande. Det anses att tack vare denna koalition blev det möjligt att få in 1,5 grader i texten – vilket LDC och AOSIS längre argumenterat för. Koalitionen möjliggjorde också att sätta hårt tryck på Indien och Kina, bland annat gällande en fråga om hur ofta länderna skulle rapportera in nya bidrag. När såväl rika som fattiga länder i High Ambition Coalition ställde sig bakom 1,5 grader och femåriga NDC-cykler blev det svårt för Indien och Kina att stå emot dessa krav. Under COP24 i Polen framträdde en ny koalition med EU28, Canada, Costa Rica, Fiji, Jamaica, Nya Zeeland, bland andra. Denna nya version anses inte längre inkludera exempelvis Australien, Kina och USA.

BASIC

Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina utgör BASIC-gruppen som formades strax innan Köpenhamnsmötet 2009. I Köpenhamn var BASIC och USA de som först enades om den text som blev den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen, vilken antogs av en lång rad länder vid sidan av de officiella förhandlingarna.

BASIC har alltsedan Köpenhamn betonat betydelsen av att kommande överenskommelser inkluderar alla parter, med en balans mellan strategier för utsläppsminskningar och andra viktiga frågor såsom anpassning, finansiering, teknologisk utveckling och överföring samt en ökad transparens i förhandlingsprocessen.

I Paris var samtliga BASIC-länder centrala i de avslutande förhandlingarna, men samordningen dem emellan framstod som marginell. Efter Parisavtalet har BASIC-länderna träffats för ett ministermöte, efter vilket ministrarna framhöll de delar av Parisavtalet som nämner att utvecklade länder har ett större ansvar för att minska utsläppen och bidra till finansiering i utvecklingsländer.

EIG

EIG (Environmental Integrity Group) är en liten grupp bestående av Mexiko, Schweiz, Sydkorea, Lichtenstein och Monaco som genom att vara mindre och något neutrala länder försöker hitta lösningar och agera som en form av medlare i förhandlingarna.

G77

Gruppen består av 133 utvecklingsländer, däribland framstående parter som Kina, Indien, Egypten och Brasilien. De har ett roterande ordförande- skap och år 2015 var det Sydafrika som ledde gruppen, vilket av en del bedömare ansågs vara en fördel då Sydafrika är viktig spelare i G77 och har bättre möjligheter att hålla gruppen samman.

Inom G77 finns åtminstone sju undergrupper som representerar olika intressen (BASIC, AOSIS, LDC, Afrikagruppen, ALBA, OPEC och LMDC). De omfattar såväl de allra fattigaste staterna som Tanzania och Moçambique och betydligt rikare länder som Kina och Indien. Därmed represente- rar gruppen också ett vitt spektrum av åsikter.

Gruppen har framhållit betydelsen av att prata med en enad röst i UNFCCC. G77 har som grupp att vinna på att utnyttja den tyngd som det stora medlemsantalet ger till deras argument, samtidigt som länder som Kina och Indien bidrar med förhandlingsmakt. G77 är en viktig förhandlingsgrupp även i andra FN-förhandlingar och i FN:s generalförsamling.

LMDC

LMDC (Like Minded Developing Countries) bildades 2012 och har inget bestämt antal medlemmar. Några nyckelländer är Kina, Saudiarabien, Filippinerna och Venezuela. Gruppen har på senare tid kommit att bli allt mer aktiv, med flera gemensamma anföranden och inlagor. Ofta använder gruppen en hård ton mot utvecklade länder som de menar inte tar sitt ansvar och istället försöker skjuta över det på utvecklingsländer.

OPEC

OPEC (Organization of Petroleum Exporting Countries) består av 12 oljeproducerande stater under ledning av Saudiarabien som inte visat tydliga tecken på att vilja driva en ambitiös klimatpolitik. De har varit noga med att påpeka att de bör kompenseras för eventuella förluster vid genomförandet av åtgärder som minskar efterfrågan på fossila bränslen. En viss uppluckring har skett efter oljeproducerande Qatars ledarskap av COP18.

Klimatförhandling.se är en del av den gröna och liberala tankesmedjan Fores.