Viktiga möten utanför UNFCCC-förhandlingarna

Utöver förhandlingarna under Ramkonventionen, UNFCCC, diskuteras klimatfrågan i en rad forum som på ett eller annat sätt relaterar till och kan understödja FN-förhandlingarna. Ett tydligt exempel på detta är den bilaterala överenskommelsen mellan USA och Kina, som säger att USA fram till 2025 ska minska sina utsläpp med 26 till 28 procent jämfört med 2005 och att Kinas utsläpp inte ska öka efter 2030. Men det finns även en rad mer eller mindre formella samarbeten. Nedan beskrivs några av dem.

Cartagenadialogen

Cartagenadialogen bildades av en grupp progressiva länder med ett gemen- samt intresse att öka klimatambitioner i världen. Gruppen består av både utvecklade länder och utvecklingsländer, som samlas med jämna mellanrum. Även om ländernas åsikter skiljer sig åt har de en gemensam vilja att agera konstruktivt och driva klimatarbetet framåt. Mötet blir på så sätt en viktig arena för samtal om konstruktiva och nya idéer som kan föra världen närmare ett effektivt klimatavtal. Det som stått högst på agendan under året har varit den kommande överenskommelsen och glappet mellan ambitioner och behov av utsläppsminskningar. Här handlar det dels om när länder ska komma med faktiska förslag på åtaganden och hur problemen kring finansiering ska lösas.

Climate and Clean Air Coalition (CCAC)

CCAC, koalitionen för kortlivade klimatpåverkande luftföroreningar, grundades 2012 av Bangladesh, Ghana, Kanada, Mexiko, Sverige och USA. CCAC har vuxit snabbt och har idag 144 medlemmar: 68 länder plus EU samt 76 organisationer. Arbetet fokuserar på kortlivade klimatgaser, som komplement till UNFCCC:s globala åtgärder riktade framför allt mot lång- siktiga klimatgaser som koldioxid. Huvudsakligt fokus ligger på metangas, svart sot, ozon och HFC-gaser. Bland annat USA och Kanada har använt CCAC för att skapa politiskt tryck inför den överenskommelse i Kigali i oktober 2016 som innebar att HFC-gaser regleras i Montrealprotokollet.

Wienkonventionen och Montrealprotokollet

Montrealprotokollet till Wienkonventionen antogs 1987 och syftar till att begränsa användningen av utsläpp som skadar ozonlagret. Fördraget anses vara en av de främsta internationella miljööverenskommelserna. Sedan tidigare har Montrealprotokollet i klimatsammanhang framhållits för att ha bidragit till att minska utsläppen av freoner som förutom att förstöra ozonlagret också är växthusgaser. Vid ett möte i Kigali i oktober 2016 beslutades att Montrealprotokollet även ska innehålla begränsningar för så kallade HFC-gaser, som kommit att bli en vanlig ersättare till CFC-gaser, men som också är en kraftig växthusgas. Vissa beräkningar gör gällande att en utfasning av HFC-gaser skulle kunna innebära begränsning av den globala temperaturökningen med så mycket som 0,5 grader. Från januari 2019 trädde ett tillägg till Montrealprotokollet i kraft, vilket innebär att länderna gradvis behöver minska HFC-gaserna med mer än 80 procent över de kommande 30 åren.

IPCC

Parallellt med UNFCCC:s klimatförhandlingar arbetar FN:s vetenskapliga panel för klimatfrågor. Den 27 till 31 oktober 2014 förhandlade IPCC om de sista detaljerna i sin femte syntesrapport, där de tre delrapporterna kring uppvärmningen, dess konsekvenser och hur utsläppen kan begränsas, sammanfattas. I dessa förhandlingar hade Saudiarabien en framträdande roll för att tona ned fokus på utsläppsbanor för att specifikt nå tvågradersmålet, vilket de ansåg var för policynära. I korthet säger slutrapporten att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka utan tydliga åtgärder är risken stor att den globala medeltemperaturen ökar med upp mot fem grader till 2100.

I nuläget är vi inne i tidsramen för IPCC:s sjätte lägesrapport (AR6), rapporten ska färdigställas till 2022. Utöver sina lägesrapporter ger även IPCC ut specialrapporter om särskilda ämnen. Under 2018 gav man ut rapporten ”Special report on Global Warming of 1.5°C” (SR15). I korta drag fann rap- porten att det går att nå målet om högst 1,5° temperaturökning, men enbart om snabba och långtgående förändringar görs inom energi-, land-, infra- strukturs- och industrisystem. Dessa förändringar, om de sker, kommer vara så pass stora att de inte motsvaras av något vi tidigare sett. I augusti 2019 släpptes ”Special Report on Climate Change and Land” (SRCCL) vilken behandlade områden som rör omvandling till öken, landförsämringar, matsäkerhet och växlande växthusgasflöden. Den senaste rapporten (SROCC) behandlade oceanerna och kryosfären, vilken i korta drag fann att havshöjningen sker fortare än vi tidigare anat. Tre specialrapporter under två år, utöver lägesrapporterna, är unikt för IPCC och visar att ambitionsnivån har höjts under den senaste tiden.

G7 och G20

G7 består av USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada. (Ryssland var tidigare del av G8 men har efter annekteringen av Krim inte deltagit i möten). G20 innefattar ytterligare tolv av världens största ekonomier. G7 och G20 har tidigare förkunnat sitt stöd för målet om en temperaturökning på mindre än 2°C. Åtgärder som föreslagits har bland annat varit en global skatt på finansiella transaktioner i syfte att främja kli- matarbetet och leda till en mer rättvis värld samt en reformering av bräns- lesubventioner och utfasning av befintliga subventioner av fossila bränslen. På G7-mötet 2019 med ländernas miljöministrar presenterades bland annat initiativ för att öka transparens och redovisning av åtgärder för att minska skogsskövling.

I deklarationen från 2016 års möte välkomnade G7-länderna Parisavtalet och utryckte en förhoppning om att avtalet skulle träda i kraft så snart som möjligt. Länderna förkunnade också att de ska vara ledande i att utföra sina NDC:er och att över tid höja sina ambitioner. G7 har också etablerat en plattform för strategisk dialog kring utvecklandet av utsläppsmarknader, som höll sitt första möte i juni 2016. Där diskuterade G7-länder plus åtta övriga länder som också är del i dialogen hur plattformen kan användas för att stärka utsläppsmarknader världen över, utifrån de nationella förutsätt- ningar som finns.

I kommunikén från 2018 års G7-möte för miljö- och klimatministrar, som hölls i Italien 11–12 juni, kallades Parisavtalet för ”irreversibelt”. USA avstod dock från att skriva under denna del av kommunikén och en konflikt mellan USA och övriga G7-länder, om klimatfrågans betydelse, blev tydlig. Angela Merkel uttalade senare att samtalen med Donald Trump om klimatfrågan var ”djupt otillfredsställande.”

På årets G20-möte, 28–29 juni i Japan, blev klyftan åter tydlig då 19 länder i den avslutande kommunikén åter bekräftade sin hängivenhet att genomföra sina åtaganden under Parisavtalet medan USA upprepade sin avsikt att lämna avtalet.

Gröna klimatfonden och Anpassningsfonden

COP16 i Cancun 2010 fattade beslut om att upprätta den Gröna klimatfonden (Green Climate Fund, GCF) och COP17 i Durban 2011 enades om att fonden ska ha sitt säte i Sydkorea. I juni 2014 beslutade styrelsen, som består av 24 medlemmar fördelat på 12 från utvecklade länder och 12 från utvecklingsländer, de beslut som krävdes för att fonden ska kunna ta emot och fördela pengar. Fonden blev därmed operationell och arbetet med att samla in pengar kunde påbörjas på allvar.

Fonden godkände i november 2015 de första projekten, och under 2016 räknade fonden med att ha finansierat projekt för ungefär en miljard ame- rikanska dollar. Fonden har emellertid brottats med en del organisatoriska problem, inte minst när det kommit till chefspositionen. I juli 2018 avgick den dåvarande chefen Howard Bamsey med kort varsel efter mindre än två år på posten. I februari 2019 valdes fransmannen Yannick Glemarc till ny chef för fonden. I dagsläget har fonden delat ut cirka 24 miljarder kronor till 56 projekt i utvecklingsländer. Fonden är ett självständigt organ men får vägledning av COP.

Anpassningsfonden upprättades i samband med att Kyotoprotokol- lets regelbok antogs under COP7 i Marrakech 2007, men det skulle dröja ända till COP14 och CMP4 i Poznan 2008 innan alla beslut var på plats för att göra fonden fullt operativ. Sedan 2010 har fonden distribuerat över 440 miljoner USD till anpassningsprojekt i 67 länder. Fonden upprättades under Kyotoprotokollet och finansierades av en skatt på utsläppskrediter upprättade genom den rena utvecklingsmekanismen (CDM). I samband med att CDM används i allt mindre utsträckning har en diskussion om fon- dens framtid initierats. Under COP22 i Marrakech 2016 fylldes fonden med frivilliga bidrag från en rad länder, bland annat Sverige som lovat 100 miljo- ner kronor. Dessutom pågår förhandlingar om hur fonden ska kunna tjäna också Parisavtalet, och på så vis öka dess betydelse också bortom 2020. Under COP24 fick fonden rekordmånga nya donationer vilka uppgick till cirka 129 miljoner USD. Viss kritik har lyfts mot att GCF, som redan tjänar Parisavtalet, också finansierar anpassningsåtgärder, men Anpassningsfon- den har både längre erfarenhet och fokuserar på mindre projekt, fonderna har därför stor möjlighet att komplettera varandra.

ICAO

ICAO, den internationella organisationen för civilt flyg, är en organisation under FN som har till uppgift att planera och utveckla den internationella flygfarten. Dess högkvarter ligger i Montreal, Kanada. ICAO håller vart tredje år en klimatkonferens och ansvarar bland annat för två initiativ som syftar till att minska flygets bidrag till den globala uppvärmningen. Ett av dessa är State Action Plans, som majoriteten av medlemsländer har lämnat in. Dessa planer ska redovisa hur varje land planerar att minska sin klimatpåverkan från flyg. Populära åtgärder är bland andra att effektivisera Air Traffic Management (ATM) och grönare flygplatser. Mer experimentella åtgärder som alternativa bränslen är än så länge mindre populära.

Ett annat initiativ är CORSIA som syftar till att klimatkompensera flygets utsläpp. CORSIA ska implementeras i faser: Pilotfasen 2021 till 2023 och fas ett 2024 till 2026 gäller länder som frivilligt valt att delta, medan följande faser är tänkta att gälla alla länder som har mer än en miniminivå av internationell flygtrafik. En stor del av CO2-kompensationen ska utgöras av skog, vilket kritiker menar är långsamt och riskabelt.

IMO

IMO är den internationella sjöfartsorganisationen som liksom ICAO hör till FN. Organisationen har en kommitté för marint miljöskydd (MEPC) som i maj 2019 beslutade att skärpa kraven på energieffektivitet för nybyggda fartyg. I förslaget ändras året när fas 3 träder i kraft från 2025 till 2022 för flera fartygstyper, inklusive gasbärare, lastfartyg och LNG-fartyg. Detta innebär att nya fartyg byggda från det datumet måste vara betydligt mer energieffektiva än vad som tidigare krävts.

Klimatförhandling.se är en del av den gröna och liberala tankesmedjan Fores.