Tag Archives: climate action

Uppföljning av FN:s klimattoppmöte i New York

FN:s klimattoppmöte som hölls den 23 september i New York kommer med stor sannolikhet främst bli ihågkommet för Greta Thunbergs tal till världs- och företagsledare. Detta beror kanske delvis på avsaknaden av kraftfulla åtaganden men det finns flera goda nyheter Fores vill uppmärksamma!

På klimatforhandling.se har vi på Fores tidigare skrivit inlägg inför FN:s klimattoppmöte och om Sveriges arbete inför mötet. Nu är det dags att sammanfatta resultatet av mötet och sätta fokus på de viktigaste åtagandena. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres var i sitt avslutande tal tydlig med att framhäva de goda exemplen på nya initiativ och nya bidrag som presenterades under dagen, men mötet lämnar också mycket att önska. Det är talande att  konsensus tycks vara att det mest minnesvärda från dagen inte var något nytt åtagande från vare sig länder eller företag utan Greta Thunbergs känslofyllda tal. Men det finns trots allt ett antal positiva exempel på konkreta åtaganden som bör lyftas fram och vi bör även uppmärksamma vad som saknades på mötet.

Positiva exempel från mötet…

Mötet hade som ambition att visa på ett ökat engagemang för klimatfrågan och ett flertal länder annonserade nya åtaganden för att öka sina ansträngningar och höja ambitionen i klimatarbetet. Exempelvis annonserade Frankrike att de inte kommer ingå i några nya handelsavtal med länder som bedriver en politik som motverkar målen uppsatta i Parisavtalet. 65 länder, däribland Tyskland, anslöt sig också till målet om att nå netto noll utsläpp till år 2050 vilket visar på en global ambitionshöjning. En glädjande överraskning som framkom på mötet var att Ryssland ratificerar Parisavtalet, som nu ratificerats av 187 länder.

Det annonserades även en mängd nya resurser till världens klimatfonder. Det blev tydligt att förväntningen nu är att länder ska dubblera sina bidrag till den Gröna klimatfonden, vilket bidrar till målet om att totalt 100 miljoner USD årligen ska mobiliseras från offentlig och privat sektor för klimatarbete. 12 länder annonserade nya bidrag till fonden under mötet, däribland Sverige som utlovade ett nytt bidrag på 8 miljarder kronor som kommer delas ut under perioden 2020 – 2023.. Sverige var därmed det land som under konferensen utlovade det enskilt största nya bidraget till den Gröna klimatfonden. Utöver dessa bidrag så utlovades i samband med mötet även nya bidrag till såväl Anpassningsfonden och LDC-fonden (en klimatfond för världens minst utvecklade länder).

Även den privata sektorn kunde visa upp nya åtaganden och höjda ambitioner. Exempelvis åtog sig en grupp av världens största investerare, ansvariga för 2000 miljarder USD i investeringar årligen, att röra sig mot koldioxidneutrala investeringsportföljer till år 2050. 87 stora företag lovade också att minska sina utsläpp och transformera sina företag så att det är i linje med målet om att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader.  Dessutom åtog sig 130 banker, som tillsammans representerar en tredjedel av den globala banksektorn, att bedriva sin verksamhet i linje med Parisavtalet. Detta visar på en tydlig ambitionshöjning från den privata sektorn som är en central del av den omställning som måste ske för att målen i Parisavtalet ska uppnås.

… och det som saknades

Trots de positiva exemplen vi har lyft fram ovan så lämnade mötet mycket att önska. Hela idén med mötet var att kraftfullt höja ambitionerna och bevisa att man menar allvar med att nå målen uppsatta i Parisavtalet – men viktiga pusselbitar saknas fortfarande. Indien, en av  världens största utsläppare, presenterade inga planer på att avveckla användandet av kol som i dagsläget står för 75 procent av Indiens elförsörjning. Landet kommer att bygga ut deras förnyelsebara energiproduktion men utan konkreta åtgärder som syftar till att minska användandet av kol kan man ifrågasätta vilket värde detta har för klimatförändringarna. Kina menade att det är upp till de utvecklade länderna att leda vägen, något som försvåras av att USA inte talade på mötet och inte gjorde några nya åtaganden för att höja ambitionerna i klimatarbetet. Den stora frågan om “Hur” man ska lyckas nå netto nollutsläpp år 2050 fortsätter vara svår att besvara trots inspirerande tal från såväl företagsledare som representanter för världens länder.

Resultatet av Sveriges arbete med industrispåret

I vår förra bloggpost skrev vi om arbetet som Sverige och Indien tillsammans har bedrivit inom ramen för det så kallade “Industrispåret” – men vilka resultat kunde man ha presenterat på mötet?  Som man tidigare berättat lanserades en grupp som kallas “Leadership Group for Industry Transition” där 11 länder och ett antal stora företag i industrisektorn i nuläget ingår. Gruppen kommer också stödjas av bland annat World Economic Forum, Stockholm Environment Institute och European Climate Foundation och den syftar till att driva på omställningen i energiintensiva sektorer och sektorer där det är svårt att minska utsläppen. Förhoppningen är att ett fördjupat samarbetet mellan offentliga och privata aktörer kommer underlätta och skynda på omställningen i industrisektorn.

Sammanfattningsvis kan man säga att mötet till viss del fyllde sin funktion i att visa upp högre ambitioner och nya åtaganden i klimatfrågan men det är många som uttryckt sin besvikelse över att länderna som släpper ut mest inte levererade mer kraftfulla åtgärder. Blickarna vänds nu framåt mot COP25 i Santiago som äger rum den 2 – 13 december. Det är tydligt att frågan om hur vi ska nå målen i Parisavtalet är långt ifrån färdigdiskuterad och kraftfullare åtgärder krävs från såväl offentlig som privat sektor.

Vi kommer naturligtvis följa arbetet inför COP25 här på klimatforhandling.se och glöm inte att hålla utkik efter vår handbok inför mötet som kommer inom kort!  

Ruben Henriksson 
Assisterande chef, Klimatprogrammet, Fores

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.

Trump menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. 2012 sade han att The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive”. Det har fått bl.a. the Guardian att slå fast att Trump skulle bli den enda globala ledaren som förnekar klimatförändringarna, men på senare tid har han uttalat att det troligen finns en viss klimatförändring;  “I would say it goes up, it goes down, and I think it’s very much like this over the years”. Så frågan är vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk presidentVi har svaret i fem delar:

Avtalet av-ratificeras inte. Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut; där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kunde ratificera det utan att gå till senaten.  

Just detta hände;  USA under president Obama var tillsammans med Kina bland de absolut första länderna att ratificera avtalet. Det var helt avgörande för att skapa ett momentum som ledde till att  avtalet kunde ratificeras långt snabbare än man tidigare trott, och träda i kraft några dagar före COP22 i Marrakech.

När avtalet nu ratificerats finns ingen återvändo; det upphör inte att gälla om något land – t.ex. USA – drar sig ur. Dessutom tar det fyra år, en mandatperiod för en amerikansk president, att lämna avtalet. Därmed är det knappast troligt att Trump ger sig på detta. Mer oroande är hur en Trump-administration skulle förhandla i frågorna om att konkretisera avtalet, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få klart sänkta ambitioner både jämfört med idag och jämfört med Clinton.

Läs mer om detta i Fores rapporter Climate Action Beyond Paris och Carbon Trading in Paris Agreement.

Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump. Också det nya HFC-avtalet, som antogs i Kigali i oktober 2016, hotas eftersom det till skillnad från Parisavtalet inte antagits av USA ännu.

Pengarna uteblir. “We will also cancel billions in global warming payments to the United Nations, and use that money to support America’s vital environmental infrastructure and natural resources”, sade Trump den första november. USA har lovat tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden och hittills betalat ut 500 miljoner dollar – resten fryser troligen inne om Trump väljs. ” “We’re spending hundreds of billions of dollars. We don’t even know who’s doing what with the money”, sade Trump och utlovade att istället satsa medlen bl.a. i Floridas Everglades – ett område som av miljöexperter pekas ut som särskilt hotat av klimatförändringarna.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, och kan förvärras av att det får följdverkningar. Många länder skulle se det som en chans att backa från sina löften om klimatfinansiering, och många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

USA backar. Trump anger avvecklandet av stimulans för förnybart som en av sina prioriteringar för de första hundra dagarna som president. Nya investeringar i fossilsektorn skulle underlättas, “I will lift restrictions on the production of $50tr worth of job-producing American energy reserves including shale, oil, natural gas and clean coal and we will put our miners back to work.” Men mycket av det Trump vill avvecka kommer att finnas kvar eftersom han inte har diktatorisk makt. Det gäller t.ex. Obamas Clean Air Act som är ett resultat av att högsta domstolen slog fast att hög klimatpåverkan är ett hot mot hälsan. Inte heller kan Trump göra särskilt mycket åt att förnybar energi nu är lönsamt och konkurrenskraftigt utan subsidier i mycket stora delar av USA.

Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, vilket smittar av sig. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores