Tag Archives: Klimatpolitik

COP26 i Glasgow?!

Skottlands största stad Glasgow, har nu av den brittiska regeringen utsetts till den stad som ska stå värd för COP26, klimatförhandlingarna år 2020.

Beskedet kommer dock med en åtminstone formell brasklapp i och med att Storbritanniens och Italiens kandidatur måste bekräftas. Det land eller de länder som kandiderar, förväntas bekräftas offentligt innan de kommande klimatförhandlingarna i Santiago, Chile, i december 2019. Detta då Turkiet inte ännu officiellt dragit tillbaka sin motkandidatur.

Värdstaden för de internationella klimatförhandlingarna har mycket att vinna. Dels kommer stadens namn nämnas över hela världen och få gratis reklam på så sätt, och dels finns det mycket att vinna ekonomiskt. Över 30 000 människor förväntas resa till toppmötet och stanna i ca två veckor och de kommer alla att behöva logi och mat. Detta är välbehövligt då Glasgow ofta kallas för ”the sick man of Europe” då dess invånare länge haft den kortaste livslängd i Europa, och haft mycket problem med fattigdom under åren. Valet av Glasgow visar vilken tyngd toppmötet har nationellt där regeringen kan skicka en signal om att de bryr sig om alla dess invånare och gärna vill satsa på dem som har det lite svårare. Vi minns alla den passion och det engagemang som lades ner på att anordna de olympiska spelen i London 2012. Klimatförhandlingarna kommer det största politiska högnivåmöte som Britterna någonsin stått värd för med långt över hundra regeringschefer som flyger in. På så sätt är kanske klimatförhandlingar därför minst lika attraktivt som Olympiaden att stå värd för.

 Nationell politik till grund av valet

Den brittiska regeringen har ett stort fokus på att behålla Skottland i Storbritannien. Brexit har nämligen lett till att många skottar förespråkar självständighet från den brittiska unionen.

Genom att lägga de internationella klimatförhandlingarna i Skottland, är det tydligt att den brittiska regeringen avser använda detta toppmöte för inhemsk politisk vinning. Valet av Glasgow är ett sätt att visa att de vill satsa på området. Detta är bra för klimatförhandlingarna, då en värd som har mycket på spel och en del att bevisa nationellt, kommer lägga ner mer engagemang och tyngd i sitt värdskap.

Klimatpolitik i Skottland

Skottland har ett klart mer ambitiöst klimatmål än resten av Storbritannien. De har åtagit sig lagstiftning för att uppnå nettoutsläpp senast 2045; fem år innan Storbritannien ska nå nettonollutsläpp och före Parisavtalets lite vaga skrivning om nollutsläpp. Att värdstaden har ett mer ambitiöst klimatmål än Parisavtalet kommer säkert nämnas på plats otaliga gånger och kommer fungera bra som bakgrundsmusik till förhandlingarna.

Storbritanniens globala klimatambitioner utanför EU

Klimatförhandlingarna kanske också är det enda som har någonting att tjäna på Brexit. Den brittiska politiska ledningen har insett att Brexit har skadat Storbritanniens anseende och att det finns ett behov att motverka rädslan för att Storbritannien blir inåtvända efter EU-omröstningen. Det finns också ett behov av att visa den brittiska befolkningen att Storbritannien igen är den världsmakt de är och har varit ända tillbaka till dess storhetstid som kolonialmakt. Stort fokus läggs nu på att hitta initiativ där Storbritannien kan ses som världsledande – och klimattoppmötet passar som handen i handsken. Förhoppningarna på dem som värdar är därför stora.

Sannolikheten är hög att Storbritannien behåller eller höjer sina klimatambitioner efter Brexit. De röstade nyligen igenom ett utsläppsmål på nettonoll för år 2050. Ett annat viktigt skäl är att Storbritannien har en robust klimatlag, the Climate Change Act, som nu fyllt tio år, och som bland annat agerat förebild för svensk klimatlagstiftning. Dess existens debatteras inte, utan är en självklarhet eftersom den stöds av alla de stora brittiska partierna, miljöorganisationerna och näringslivet. Den är också en grund i att vissa klimat-intressenter ser Brexit som en möjlighet att strama åt klimatpolitiken bortom vad som är möjligt som EU-medlemsland. Det finns t.ex. då möjlighet att skapa en utsläppshandel med högre priser än det europeiska utsläppshandelssystemet ETS, och på så sätt påskynda utsläppsminskningar. En ny och mer klimatanpassad jordbrukspolitik än EUs gemensamma nämns också som en framtida möjlighet. Ett land med stark nationell klimatpolitik blir ofta bra och ambitiösa värdar för klimatförhandlingarna.

Glasgow som stad

Glasgow är Skottlands största stad och Storbritanniens tredje största, efter London och Birmingham. Den är dock inte sätet för det skotska parlamentet, som ligger i Edinburgh – kanske hade det varit för provocerande för engelsmännen att lägga COP där. Glasgow är också en intressant symbol för omställningen från typisk tung industri, i deras fall framför allt skeppsvarv, till en ny ekonomi, i Glasgow mycket baserad på banker och finansiella tjänster. Det är också denna inriktning britterna mycket lyft i sitt klimatarbete, med green finance och green bonds som viktiga ledord. Just finanssektorn är särskilt orolig för Brexit, och många har redan dragit ner på sina aktiviteter i Storbritannien; signalen att man satsar på Glasgow är viktig gentemot dem.

Till Glasgow tar man lätt snabbtåg från London, som i sin tur har goda kopplingar till kontinenten. Normalt väder i Glasgow i november-december då COP hålls är ett par plusgrader, regn och dimma.

Mette Kahlin McVeigh,
Chef, Klimatprogrammet, Fores

Värdlandet granskat: Vad gör Marocko för klimatet?

Fores har undersökt värdlandet Marockos klimatarbete och utlovade åtaganden och finner världens största solcellspark och konkreta utsläppsmål – men också ett krav på att andra ska ta större delen av klimatnotan.

Drivkraft: Minska energiimporten

Till skillnad från många andra länder i regionen har Marocko i princip ingen produktion av fossila drivmedel; de importerar 96% av sin energi i form av fossila bränslen och energianvändningen bedömt framgent  öka med 5% årligen. Därtill livnär sig hälften av Marockos befolkning på jordbruk, fiske och skogsindustri, och inom alla dessa tre sektorer ser man nu negativa effekter av klimatförändringarna. Ökenspridning, erosion, degradering av skogsområden, minskade vattenresurser samt förorenade hav och oaser är några av Marockos många miljöproblem som också påskyndas av klimatförändringarna. Detta har sammantaget inneburit ett omställningstryck som inte självklart finns i granländerna.

Ambitiösa klimatmål – om någon annan betalar

Marockos andel av de globala växthusgasutsläppen är cirka 0,2%, något större än Sveriges och hittills ökande. Men Marocko har nu åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 42% till år 2030 – dock inte jämfört med idag utan jämfört med business-as-usual (BAU). Dessutom är målet villkorat med att Marocko får betydande finansiellt stöd från det internationella samfundet; av den totala omställningskostnaden på 50 miljarder dollar anser sig Marocko behöva få 24 miljarder dollar utifrån. Utan extern finansiering är målet 17% minskade utsläpp jämfört med BAU.

Utsläppsmålen ska uppnås genom åtgärder inom alla sektorer av ekonomin, med fokus på energisektorn. Andelen förnybar energi ska öka till 52% av installerad kapacitet till 2030 samtidigt som energiförbrukningen ska minska med 15%. Målen ska bland annat nås genom att väsentligt minska de offentliga subventionerna till fossila bränslen – men samtidigt ska användningen av naturgas öka, bland annat genom att bygga ut infrastruktur så att landet kan importera flytande naturgas.

Marockos NDC innehåller också en plan för klimatanpassning, med åtgärder för 35 miljarder dollar som syftar till att samordna och förbättra jordbruk, skogsbruk och vattenresurser. Även en plattform och kompetenscentrum har utformats för Marockos klimatanpassning – The Mosaïc portal. Hittills har 64 % av landets totala klimatbudget gått till klimatanpassning.

Strategier på plats

Marockos enväldige kung Mohammed VI införde år 2011 en konstitutionell reform, där hållbar utveckling är inskrivet som en rättighet för alla medborgare och där myndigheter har i uppdrag att säkerställa detta. Marocko har nu en rad av nationella strategier och program med fokus på en socioekonomiskt hållbar utveckling inklusive miljö- och klimatinsatser, där de mest framträdande är: National Strategy for Sustainable Development (NSSD), National Strategy to Combat Global Warming (NSGW), Green Morocco Plan (GMP), Green Investment Plan (GIP) och Morocco Solar Plan (MSP). För att främja finansiellt stöd, tekniköverföring och informationsutbyte från aktörer på olika nivåer, har Marocko etablerat ett kompetenscentrum för klimatförändringar (4C Maroc).

Utmaningar

Marocko måste nu se till att strategier, program och mål fullföljs och hänger ihop – de har fått kritik för att programmen är siloliknande och saknar koppling till varandra, och att ansvar därför faller mellan stolarna. Det saknas också tydlig mätbarhet, uppföljning och auktoritet och lagstiftning som sätter press på att målen faktiskt uppnås – i linje med att en av de stora frågor som ska tacklas på klimatmötet i Marrakech är hur världssamfundet ska mäta och följa upp ländernas åtaganden och se till att de faktiskt genomförs.

Case – Världens största solcellspark

Pärlan i Marockos energistrategi är solcellsparken Ouarzazate Solar Power Station (OSPS), också kallad Noor vilket på arabiska betyder ljus. Noor är också ett bra exempel på hur landet med hjälp av nationella och bilaterala investeringar, från både privata investerare och offentliga stödfonder, driver sin utveckling framåt.

Projektet är uppdelat i tre faser, där Noor I med kapacitet på 160 MW färdigställdes i december 2015 och Noor III beräknas vara klar år 2018 med en kapacitet på 580 MW. Stationen, som är belägen i utkanten av Saharaöknen, blir då lika stor som landets huvudstad, och ska  ge el till 1,1 miljoner människor. Det motsvarar 18% av Marockos befolkning, men en del av elen tänks exporteras till Europa och nordafrikanska grannländer. En elkabel till Spanien finns redan på plats, som idag används för att importera 5 TWh från Spanien, likaså ett elhandelsavtal med Tunisien.

De tre faserna beräknas tillsammans kosta 9 miljarder dollar, varav Marocko har fått in 3,9 miljarder dollar från German Investment Bank KfW, African Development Bank, European Investment Bank, Världsbanken och privata investerare.

Läs också vår text som sätter frågetecken för Marockos ambition att producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan. Västsahara anges av Utrikespolitiska Institutet vara ockuperat av Marocko, och FN:s eget CDM-organ har uttryckligen avvisat propåer om att stötta vindkraft i Västsahara under den nuvarande politiska situationen.

Yrsa Lindberg,
Utsedd Topp 33 unga talanger i hållbarhetssverige 2016

Praktikant för programmet Digitala samhället och 2030-sekretariatet, Fores

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Clinton och klimatet

” Climate change is an urgent threat and a defining challenge of our time. It threatens our economy, our national security, and our children’s health and futures. We can tackle it by making America the world’s clean energy superpower and creating millions of good-paying jobs, taking bold steps to slash carbon pollution at home and around the world, and ensuring no Americans are left out or left behind as we rapidly build a clean energy economy”. 

Vi har tidigare beskrivit vilka effekter det skulle kunna få på klimatpolitiken om Donald Trump väljs till president i USA. Nedan följer en genomgång av vad Hillary Clinton i sin valkampanj lyft fram avseende klimat.

Läs analysen av Donald Trumps klimatpolitik här.

Utsläppsmål

Clinton vill minska utsläppen av växthusgaser med ”upp till” 30 % till 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Detta ökar, om än vagt, ambitionerna något jämfört med de 25-28 % till 2025 som Obama lovade i Paris. Utöver detta skriver Clinton att hon kommer att ”föra in landet på vägen mot” en minskning på 80 % till 2050 (jämfört med 2005 års nivåer) – detta i enlighet med vad USAs första NDC (Nationally Determined Contribution) inom Parisöverenskommelsen. Clinton vill bygga vidare på Obamas Clean Power Plan (CPP) som innebär att koldioxidutsläppen från elproduktion ska minska med 32 procent till 2030 jämfört med 2005.

Clean Energy Challenge

Clinton vill storsatsa på förnyelsebar energi – som hon vill ska stå för 33 % av all energi som produceras i USA senast 2027 – genom en investering på 60 miljarder dollar i det hon kollar ”the Clean Energy Challenge” där stater och städer ska samarbeta för att minska utsläppen och främja den gröna energin. Bl.a. innebär Clean Energy Challenge att USA fram till 2020 ska installera en halv miljard solpaneler i amerikanska hem (sju gånger så många som det finns idag), med ett särskilt mål att nå familjer med låga inkomster.

Kongressen och koldioxidskatten

Clinton skriver i sin kampanj att hennes klimatstrategi inte kommer att vara beroende av kongressens stöd för att leva upp till vad Obama lovade Paris. Planen är designad så att ”klimatförnekarna i kongressen” inte ska kunna sätta sina käppar i hjulet. Detta innebär att få faktiska lagförslag finns med. Den kanske mest omdiskuterade konsekvensen är att Clinton inte föreslår ”ett pris på koldioxid” genom en nationell koldioxidskatt eller ett system med utsläppsrätter. Att sätta ett pris på koldioxid anses av många vara ett effektivt instrument för utsläppsminskningar, och förespråkades starkt av den demokratiske kandidaten Bernie Sanders. Frågan om ett koldioxidpris är kontroversiell i USA då ett sådant förslag potentiellt skulle kunna öka ”vanliga amerikaners” utgifter för att tanka bilen och värma upp huset. Clintons stab ska ha utrett möjligheten till en koldioxidskatt (kallad ”greenhouse gas fee”) under 2015 men kommit fram till att förslaget skulle bli för svårt att sälja in till republikaner, och till det amerikanska folket. Clinton har under sin kampanj konsekvent undvikit att tala om en koldioxidskatt.

Clintons kampanjchef och rådgivare inom klimatfrågor, John Podesta, säger att han gärna hade sett ett pris på kol men att han är ”mer optimistisk till att kunna övertala kongressen att stödja investeringar i grön energi, energieffektivisering och forskning”. Bidragande till den försiktiga inställningen är också lärdomar från Obamas tidigare försök att införa ett system med utsläppsrätter, som röstades ned 2010 och till viss del bidrog till att demokraterna förlorade majoritet i kongressen samma år. Därtill har utvecklingen av utsläppsmarknader i amerikanska delstater, med Kalifornien i spetsen, sannolikt bidragit till att det upplevda behovet av federala prismekanismer minskat.

Kol, olja och fossilbränslesubventioner

I enlighet med Clean Power Plan ska utsläppen från elproduktion minska med 32 %, främst genom att kolproduktionen minskar. I sin strategi har Clinton lagt till en plan för att bygga upp och återuppliva alternativa industrier och inkomstkällor i städer där jobb kopplade till kolutvinning varit den dominerande ekonomiska sysselsättningen.

Dessutom vill Clinton ta bort de subventioner till fossila bränslen som finns idag. John Podesta har här uttalat sig i stil med att Clinton kommer att ”göra allt hon kan för att eliminera fossilsubventionerna”, utan att specificera någon unik subvention eller sektor. Även på detta område är det dock troligt att Clinton kommer stöta på patrull i kongressen.

Clinton beskriver i sin plan att hon vill minska oljeanvändningen i USA med en tredjedel, med åtgärder fokuserade på transporter och uppvärmning. Samtidigt tar hennes kampanj, och Clintonfamiljens stiftelse (Clinton foundation), emot en hel del donationer från företag inom sektorn Olja och gas. Clinton har också tidigare varit positiv till för havsbaserad fossilutvinning, men säger sig nu vara emot sådan i Arktis och Atlanten.

Naturgas och fracking

Clinton ser naturgas som en övergångsteknik – precis som Obama talat om naturgas som en ”brygga” som ska hjälpa USA att ställa om från kol till förnybar energi. Clinton poängterar att naturgasen skapar jobb, drar ned energikostnaderna för amerikanska familjer och företag, samt minskar luftföroreningarna. Clinton skriver inte att hon är emot den omdebatterade utvinningsmetoden fracking (hydraulisk spräckning), utan poängterar enbart vikten av att genom skyddsåtgärder säkra ”ansvarsfull” naturgasproduktion. Clinton har tidigare kritiserats för att vara för positiv till fracking. Till exempel ska hon under sin tid som utrikesminister uppmuntrat aktörer i utvecklingsländer att skriva avtal om fracking av skiffergas med amerikanska fossilbränsleföretag.

Obama 2.0?

Barack Obama gick under sin första mandatperiod på en del minor avseende klimatpolitiken. Köpenhamnsmötet blev inte alls vad Obama hade trott. Inte heller försöken att inrätta en federal utsläppsmarknad lyckades. Men genom att engagera naturvårdsverket i att begränsa utsläppen från kolkraftverk, och genom att samarbeta med Kina inför Parismötet, lyckades Obama ändå flytta fram USA:s positioner i klimatfrågan. Internationellt ses USA nu med mer positiva ögon jämfört med fem sex år sedan – men avseende utsläppsnivåer är de fortfarande långt över exempelvis EU.

Det troliga är att Clintons klimatpolitik kommer följa Obamas linje, med att gå runt kongressen genom att förlita sig till delstaters åtgärder och naturvårdverkets regleringar. Men det finns en viss risk med denna strategi, då Clinton får svårare att påverka politiken om hon skulle märka att utvecklingen inte leder mot uppsatta mål. Därför återstår att se, om det verkligen finns förslag bakom löftet att skärpa målet fram till 2025.

En annan faktor som bör tas i beaktande är, att det var när Hillary Clinton byttes mot John Kerry, som har ett förflutet som klimatengagerad senator, som de amerikanska ansträngningarna att nå en överenskommelse med Kina inför Paris verkligen tog fart. Flera amerikanska bedömare menar att Kerrys insatser här var centrala, och det visar på att valet av utrikesminister också kommer vara viktigt.