Tag Archives: cop26

COP26 – Går det framåt?

Idag, måndagen den 9 november, skulle FN:s internationella klimatkonferensen COP26 ha inletts i Glasgow. Mötet är, som bekant, senarelagt på grund av coronapandemin och kommer istället att hållas den 1 – 12 november 2021. Även de tekniska arbetsgrupper under klimatkonventionen (SBSTA och SBI) har skjutit upp sina möten till nästa år, vilket innebär att förhandlingsfrågorna som diskuterades under COP25 i Madrid nu ligger helt stilla. I det första av två blogginlägg om COP26 guidar Fores er genom de senaste initiativen till klimatsamarbete, vilket bland annat innefattar “Climate Change dialogues”, Storbritanniens ledarroll, samt undersöker hur många nationella klimatåtaganden (NDCer) som egentligen kommit in. 

Climate Change Dialogues

I slutet av november och början på december kommer UNFCCC att hålla en serie virtuella möten under namnet “Climate Change Dialogs”. En liknande serie distansmöten, “June Momentum”, hölls tidigare i år och hade syftet att hålla igång diskussionerna om klimatarbetet uppe trots rådande pandemi. Climate Change Dialogues har en liknande poäng, samt erbjuder parterna en plattform för att presentera vilka framsteg som gjorts under 2020, utbyta idéer med varandra och identifiera punkter som skulle kunna förenkla vägen mot ett lyckat COP26. Ungefär en vecka efter att samtalsserien är avslutad inleds ännu ett virtuellt möte som kallas “COP26 Launchpad”, på initiativ av Storbritannien. Förhoppningen är att den här perioden av virtuella möten kan skapa momentum för förhandlingarna igen.

NDCer och deadlines – vad gäller?

Att COP-mötet skjuts upp riskerar leda till att det globala klimatsamarbetet stannar upp i en tid när en högre ambition är absolut nödvändig för att bromsa klimatförändringarna. En möjlig fördel med situationen är dock att värdlandet Storbritannien får mer tid till förberedelse innan mötet. Samtidigt försvåras värdskapet av att Storbritannien tvingas arbeta för att behålla fokuset på klimatkrisen och sätta press på de andra partsländerna att lämna in sina NDCer under en pågående pandemi.

I beslutstexten till COP21 i Paris står det att i artikel 3 paragraf 23 att NDC:er ska lämnas in var femte år, vilket innebär att de uppdaterade NDCerna ska in innan utgången av 2020. I samma text står det dock i paragraf 25 att NDCerna ska lämnas in minst nio till 12 månader innan COP-mötet, vilket i nuläget blir senast i februari 2021. I samband med att COP26 är uppskjutet lämnar paragraferna utrymme för tolkning kring när deadlinen egentligen är. Det här har negativa konsekvenser för ländernas incitament att prioritera arbetet med NDCerna och för möjligheten att i god tid inför förhandlingarna utvärdera vad parterna har åtagit sig att göra för att nå Parisavtalets mål. 

Hittills har endast 12 länder lämnat in uppdaterade NDCer, sju länder har lämnat in samma mål som tidigare eller deklarerat att de inte kommer att uppdatera sina NDCer, och 168 länder har inte lämnat in något alls. Av de NDCer som Climate Action Tracker har hunnit bedöma, däribland Vietnams, Chiles, Norges och Singapores, har betygen på deras bidrag varierat mellan “otillräckliga” och “kritiskt otillräckliga”. 

COP26 Launchpad och Storbritanniens ledarskap

För att sätta mer press på partsländerna att lämna in sina nationella klimatåtaganden, samt att höja ambitionen på dem, har Storbritannien kallat parterna till ett online-möte den 12 december. Mötet har fått namnet “COP26 Launchpad” och går ut på att se över vilka länder som då har lämnat in sina åtaganden, samt om dessa är i enlighet med 1.5 graders-målet. För att Storbritannien ska ses som seriösa ledare i frågan och agera föredöme bör landet själva ha lämnat in sin uppdaterade NDC innan mötet hålls, vilket de ännu inte har gjort. Eftersom premiärminister Boris Johnson har uttalat förhoppningar om att andra länders uppdaterade NDCer ska vara lika ambitiösa som Storbritanniens finns det även press på landet att leverera en mycket ambitiös NDC.

Överraskningen Kina

Trots att inlämnandet av parternas uppdaterade NDCer generellt har varit långsam har vissa parter överraskat. I september gick Kinas president Xi Jinping ut med nyheten att Kina kommer att skärpa sin NDC, och att åtagandet kommer att innehålla löftena om att landets utsläpp ska nå sin topp 2030 och att de ska nå koldioxidneutralitet före år 2060. Eftersom Kina är världens största utsläppare, samt att landet ofta haft en mindre ambitiös roll i de internationella klimatsamarbetet, är de nya konkreta målen positiva och kan förhoppningsvis inspirera andra stora utsläppsländer att följa deras exempel. Då landets nya NDC ännu inte är inlämnad återstår det att se hur den kommer att vara formulerad och med vilka policies Kina planerar nå sina nya mål.

Vägen framåt?

Coronapandemin har självfallet tagit stort fokus inom både internationellt samarbete och i media, vilket tillsammans med senareläggningen av COP-mötet och mötena i de tekniska grupperna SBSTA och SBI har gjort att klimatförhandlingarna har stannat av. I frånvaron av formella förhandlingar har det visserligen tagits initiativ till fortsatta diskussioner om hur parterna ska lyckas med en grön återhämtning och att nå Parisavtalets mål, vilket är bra. Det utövas även påtryckningar för att parterna ska lämna in sina uppdaterade NDCs, vilket även det är positivt. Men med tanke på klimatets akuta läge är de senaste månadernas initiativ fortfarande otillräckliga. Kommande COP-möte är avgörande för parternas ambitionsnivå fem år framåt, vilket gör att ämnet i allra högsta grad borde uppmärksammas. Förhoppningen är därför att mötet COP26 Launchpad sätter press på att lämna in NDCer i tid för att sedan utvärderas ytterligare.

I och med utgången av USA:s presidentval kan vi förmodligen se landet ha en mer ambitiös roll i de internationella klimatförhandlingarna framöver. Joe Biden har lovat att USA ska återgå till Parisavtalet, vilken landet formellt gick ur förra veckan. Återgången kommer dock att dröja minst några månader, vilket gör att USA inte kommer att delta på mötet COP26 Launchpad. 

I nästa blogginlägg återkommer vi till de viktigaste frågorna från förra årets COP-mötet i Madrid. Vi ger en kort inblick i om parterna har kommit närmare en lösning i de komplicerade artikel 6-förhandlingarna och om några nya nyckelfrågor har dykt upp inför COP26 i Glasgow 2021.  

Malin Wolters, praktikant, klimatprogrammet

COP26 Försenat

Klimatförhandlingarna och COP26-mötet i Glasgow som skulle hållas i november har blivit framskjutet på grund av coronavirusets spridning.

Så vad betyder det för klimatförhandlingarna? Självklart är det inte bra, och särskilt inte detta år som är så viktigt för klimatet. I Parisavtalet beslutades det att dess parter ska kommunicera eller uppdatera sina nuvarande nationellt fastställda bidrag år 2020 och därefter vart femte år. Länderna är alltså bundna att lämna in sina uppdaterade nationellt bestämda bidrag skriftligen till UNFCCC i en så kallad NDC, Nationally Determined Contribution (artikel 4). Dessa beskriver hur de ska bidra till att nå det globala målet om att minska den globala uppvärmningen till väl under två grader Celsius. Det är bindande att lämna in nya NDC:er och att vidta åtgärder för att uppnå dem, men det är inte bindande att uppfylla dem. Dessa skrivningar innebär också att länder successivt ska skärpa sina åtaganden och förnya eller uppdatera dessa vart femte år. Förhoppningen är (eller var kanske man nu ska skriva) därför att länderna höjer ambitionen, det vill säga höjer deras utlovade utsläppsminskningar, i sina klimatåtaganden till klimatmötet COP26 som skulle ta plats i Glasgow i november 2020.

Självklart så gäller fortfarande 2020 som årtal för att lämna in uppdaterade NDC:erna, men utan ett möte som piskar på att dessa ska vara mer ambitiösa och utan att hela världens ögon följer detta mötet på samma sätt som förra året så är det svårt att se hur man ska kunna sätta tryck på alla länder att höja deras ambitioner. De nuvarande klimatbidragen är inte tillräckliga för att Parisavtalets mål ska uppnås, så det behövds verkligen tryck i frågan.

Så det ser mörkt ut, men å andra sidan så tror jag att mer kreativa sätt att sätta tryck i frågan kommer uppstå. Bidragen ska även lämnas in detta år så vi kan inte säga att det misslyckats ännu – året är ju inte slut än. Just därför är det extra viktigt att Sverige trycker på att EU snarast lämnar in ett uppdaterat och ambitiöst bidrag.

Mette Kahlin McVeigh Chef, Klimatprogrammet Tankesmedjan Fores

COP26 i Glasgow?!

Skottlands största stad Glasgow, har nu av den brittiska regeringen utsetts till den stad som ska stå värd för COP26, klimatförhandlingarna år 2020.

Beskedet kommer dock med en åtminstone formell brasklapp i och med att Storbritanniens och Italiens kandidatur måste bekräftas. Det land eller de länder som kandiderar, förväntas bekräftas offentligt innan de kommande klimatförhandlingarna i Santiago, Chile, i december 2019. Detta då Turkiet inte ännu officiellt dragit tillbaka sin motkandidatur.

Värdstaden för de internationella klimatförhandlingarna har mycket att vinna. Dels kommer stadens namn nämnas över hela världen och få gratis reklam på så sätt, och dels finns det mycket att vinna ekonomiskt. Över 30 000 människor förväntas resa till toppmötet och stanna i ca två veckor och de kommer alla att behöva logi och mat. Detta är välbehövligt då Glasgow ofta kallas för ”the sick man of Europe” då dess invånare länge haft den kortaste livslängd i Europa, och haft mycket problem med fattigdom under åren. Valet av Glasgow visar vilken tyngd toppmötet har nationellt där regeringen kan skicka en signal om att de bryr sig om alla dess invånare och gärna vill satsa på dem som har det lite svårare. Vi minns alla den passion och det engagemang som lades ner på att anordna de olympiska spelen i London 2012. Klimatförhandlingarna kommer det största politiska högnivåmöte som Britterna någonsin stått värd för med långt över hundra regeringschefer som flyger in. På så sätt är kanske klimatförhandlingar därför minst lika attraktivt som Olympiaden att stå värd för.

 Nationell politik till grund av valet

Den brittiska regeringen har ett stort fokus på att behålla Skottland i Storbritannien. Brexit har nämligen lett till att många skottar förespråkar självständighet från den brittiska unionen.

Genom att lägga de internationella klimatförhandlingarna i Skottland, är det tydligt att den brittiska regeringen avser använda detta toppmöte för inhemsk politisk vinning. Valet av Glasgow är ett sätt att visa att de vill satsa på området. Detta är bra för klimatförhandlingarna, då en värd som har mycket på spel och en del att bevisa nationellt, kommer lägga ner mer engagemang och tyngd i sitt värdskap.

Klimatpolitik i Skottland

Skottland har ett klart mer ambitiöst klimatmål än resten av Storbritannien. De har åtagit sig lagstiftning för att uppnå nettoutsläpp senast 2045; fem år innan Storbritannien ska nå nettonollutsläpp och före Parisavtalets lite vaga skrivning om nollutsläpp. Att värdstaden har ett mer ambitiöst klimatmål än Parisavtalet kommer säkert nämnas på plats otaliga gånger och kommer fungera bra som bakgrundsmusik till förhandlingarna.

Storbritanniens globala klimatambitioner utanför EU

Klimatförhandlingarna kanske också är det enda som har någonting att tjäna på Brexit. Den brittiska politiska ledningen har insett att Brexit har skadat Storbritanniens anseende och att det finns ett behov att motverka rädslan för att Storbritannien blir inåtvända efter EU-omröstningen. Det finns också ett behov av att visa den brittiska befolkningen att Storbritannien igen är den världsmakt de är och har varit ända tillbaka till dess storhetstid som kolonialmakt. Stort fokus läggs nu på att hitta initiativ där Storbritannien kan ses som världsledande – och klimattoppmötet passar som handen i handsken. Förhoppningarna på dem som värdar är därför stora.

Sannolikheten är hög att Storbritannien behåller eller höjer sina klimatambitioner efter Brexit. De röstade nyligen igenom ett utsläppsmål på nettonoll för år 2050. Ett annat viktigt skäl är att Storbritannien har en robust klimatlag, the Climate Change Act, som nu fyllt tio år, och som bland annat agerat förebild för svensk klimatlagstiftning. Dess existens debatteras inte, utan är en självklarhet eftersom den stöds av alla de stora brittiska partierna, miljöorganisationerna och näringslivet. Den är också en grund i att vissa klimat-intressenter ser Brexit som en möjlighet att strama åt klimatpolitiken bortom vad som är möjligt som EU-medlemsland. Det finns t.ex. då möjlighet att skapa en utsläppshandel med högre priser än det europeiska utsläppshandelssystemet ETS, och på så sätt påskynda utsläppsminskningar. En ny och mer klimatanpassad jordbrukspolitik än EUs gemensamma nämns också som en framtida möjlighet. Ett land med stark nationell klimatpolitik blir ofta bra och ambitiösa värdar för klimatförhandlingarna.

Glasgow som stad

Glasgow är Skottlands största stad och Storbritanniens tredje största, efter London och Birmingham. Den är dock inte sätet för det skotska parlamentet, som ligger i Edinburgh – kanske hade det varit för provocerande för engelsmännen att lägga COP där. Glasgow är också en intressant symbol för omställningen från typisk tung industri, i deras fall framför allt skeppsvarv, till en ny ekonomi, i Glasgow mycket baserad på banker och finansiella tjänster. Det är också denna inriktning britterna mycket lyft i sitt klimatarbete, med green finance och green bonds som viktiga ledord. Just finanssektorn är särskilt orolig för Brexit, och många har redan dragit ner på sina aktiviteter i Storbritannien; signalen att man satsar på Glasgow är viktig gentemot dem.

Till Glasgow tar man lätt snabbtåg från London, som i sin tur har goda kopplingar till kontinenten. Normalt väder i Glasgow i november-december då COP hålls är ett par plusgrader, regn och dimma.

Mette Kahlin McVeigh,
Chef, Klimatprogrammet, Fores