Frågan om skador och förluster till följd av klimatförändringar är högaktuell på årets COP. Den så kallade Warszawamekanismen, eller förlust- och skademekanismen, har varit klimatkonventionens sätt att hantera frågorna hittills.
Mekanismen ses över i år vilket innebär att förhandlingar om hur den ska fungera, vad den ska göra och hur det ska implementeras diskuteras. Mekanismen har inte haft någon finansieringsfunktion, trots att utvecklingsländer länge efterfrågat det, och det är denna fråga som ännu en gång blossat upp.
Efter artikel 6 (som vi skrivit om här), är nog skador och förluster nummer två på listan av känsliga frågor som förhandlare diskuterar i Madrid. Mekanismen inrättades 2013 för att hantera förluster och skador i utvecklingsländer som är särskilt utsatta för de negativa effekterna av klimatförändringar. Detta inkluderar förluster och skador som går utöver vad länder och samhällen kan anpassa sig till eller återhämta sig från, som förlust av liv, mark, försörjning och kulturarv.
På COP25 granskar parterna mekanismens prestationer: Vilka lärdomar kan man dra om mekanismens effektivitet, luckor och möjligheter? Är den anpassad till utvecklingsländernas behov? Faciliterar den samarbete och rätt resurser? De kommer också att se över den långsiktiga visionen för mekanismen, med målet att ta fram förslag på hur den kan förbättras och stärkas. Under onsdagen den 4:e december hade man två förhandlingsmöten där parterna fick möjlighet att presentera vilka frågor som var viktiga för dem och vad man vill se i den slutgiltiga beslutstexten. Dessa synpunkter sammanställdes under kvällen och morgonen därpå skickades en lista ut som sammanfattade det som sagts. På torsdagen hade man ytterligare ett förhandlingsmöte där parterna fick möjlighet att kommentera sammanställningen med syftet att konkretisera hur en beslutstext ska se ut. Under mötet, som var schemalagt till en timme, men som pågick i över två timmar, framkom några viktiga saker.
De mer tekniska punkterna handlar om vilket mandat mekanismen har, vilka av mekanismens frågor som den exekutiva kommittéen för styrelsen har rätt att bestämma över och vilket eventuellt behov det finns för att instifta nya stödorgan. I stort är uppdelningen i dessa frågor, liksom i de flesta frågor rörande Warszawamekanismen, utvecklingsländer mot de utvecklade länderna. De utvecklade länderna vill undvika onödig byråkrati och ökade utgifter för nya kommittéer, expertgrupper och liknande medan utvecklingsländerna vill fylla eventuella gap och stärka mekanismens arbete.
Men den troligtvis mest brännande frågan i sammanhanget är frågan om finansiering. Frågan är inte ny utan har diskuterats under många år, men är åter på förhandlingsbordet. G77-gruppen, tillsammans med Kina, var först med att ta ordet och konstaterade att man ser det som absolut nödvändigt att i en kommande beslutstext ska det finnas med skrivningar som utlovar ny finansiering för förlust och skador. Denna ståndpunkt fick stöd av samtliga utvecklingsländer och de förhandlingsgrupper där utvecklingsländerna ingår. De utvecklade länderna å sin sida var försiktiga med att uttrycka sig kring finansieringsfrågan men när de gjorde det var det med tveksamhet kring ny finansiering. USA sa mer eller mindre uttryckligen att det inte ansåg att en finansieringsfunktion bör existera. Såväl EU som Australien var också skeptiska i denna fråga. Nya Zeeland uttryckte sig mer välvilligt och sa att de var beredda att diskutera frågan. Men överlag, framhåller de utvecklade länderna att det redan finns finansiering för förlust och skador utanför ramarna för FN:s klimatkonvention och att man istället bör hjälpa länderna med att få tillgång till denna finansiering.
Ett av förslagen som lagts fram av utvecklingsländerna är att den Gröna klimatfonden, som idag endast finansierar anpassnings- och utsläppsminskningsåtgärder, ska kunna ge pengar även till förluster och skador. De utvecklade länderna är dock motvilligt inställda till att fonden ska få ytterligare arbetsområden och att pengarna de bidrar med till fonden ska gå till dessa insatser. I slutskedet av torsdagens möte lyftes idén om att den gröna klimatfonden ska ges i uppdrag att hjälpa utvecklingsländer att få tillgång till finansiering utanför klimatkonventionens ramar. Det innebär alltså att länders bidrag till den Gröna klimatfonden inte skulle gå till förluster och skador utan fonden agerar endast som en mellanhand och ett stöd för att utvecklingsländer ska få tillgång till finansiering som inte kommer från klimatkonventionen. Kanske är detta en potentiell kompromiss som kan blidka båda sidorna, för tillfället i alla fall.
Ett av förslagen som har lagts fram är att det som en del av den Gröna Klimatfonden ska öppnas finansieringsmöjligheter för förlust och skador. I dagsläget finansierar fonden endast anpassningsåtgärder och utsläppsminskningsåtgärder. I slutskedet av mötet lyftes idén om att öppna upp en sådan möjlighet, vars uppdrag skulle fokusera på att hjälpa utvecklingsländer att få tillgång till finansiering som existerar utanför klimatkonventionens ramar.
De svåraste frågorna kommer att få vänta tills nästa vecka när ministrar är på plats och med stor sannolikhet kommer finansiering för förluster och skador till följd av klimatförändringar vara en sådan. Hur den fortlöper och hur svårt det kommer vara att komma överens återstår att se.
Ruben Henriksson, Assisterande programchef & Mette Kahlin McVeigh, Programchef, Tankesmedjan Fores